Kapitel 24 - En öppning

 
Glöm inte att klicka på texten Mitt Stall i högermenyn för att se alla mina hästar! Då får du även en bild på hur de ser ut :D Om du inte har läst tidigare kapitel, klicka HÄR och scrolla längst ner för att komma till Prologen.
 
 
Jag gäspade stort. När jag öppnade ögonen blinkade jag flera gånger för att blicken skulle klarna. Det tog ett tag innan jag dock förstod vart jag befann mig. Intill en trädstam med grenar som hängde ner mot marken som ett enormt tak. Bredvid min mage låg Luna och sov fortfarande.
    Försiktigt ställde jag mig upp och sträckte på mig. Herregud, vi hade rymt ifrån Firgrove. Det var något jag aldrig skulle kunna tänka mig att jag skulle göra.
    Jag stack ut huvudet mellan lövverket och såg mig omkring. Det var morgon, det kunde jag känna i luften. Det var ett gott tecken, då hade vi inte sovit bort dagen.
    ”Luna, Luna vakna.” sa jag och tittade på henne.
    Hon var lättväckt så hon började genast blinka med ögonen och gäspade sedan lika stort som jag hade gjort.
    ”Ashy… var är vi?”
    ”På samma plats som vi var igår när vi la oss.”
    ”Ja juste!” När minnet återvände till den gamla ponnyn blev hon med ens klarvaken och hennes bruna ögon riktades mot mig. ”Jag har fortfarande frågor.”
    Jag la bak öronen och frustade tyst. ”Jag vet…” Som om jag försökte fly ifrån hennes frågor som skulle komma gick jag ut ifrån vårt sovställe. Luna följde efter.
    ”Är vi nära Valedale?” frågade hon.
    ”Jag tror det”, sa jag. ”Visserligen har jag inte ridit här med Renee men jag vet att vi är på rätt spår.”
    ”Då behöver vi inte stressa.” Jag såg i ögonvrån hur Luna såg intensivt på mig.
    Jag stönade. ”Vi rymde ifrån Firgrove för att jag skulle slippa svara på frågor.”
    Luna skrattade. ”Jag kommer hänga efter dig som din egen skugga tills du berättar.”
    En till frustning undan slapp ifrån mig och jag började skritta i riktning mot Valedale. ”Jag kommer inte undan antar jag. Vad vill du veta?”
    Luna väntade inte med sin första fråga. ”Du flög igår, eller hur? Här är min enkla fråga, hur gick det till?”
    Jag suckade innan jag började berätta.
    Jag berättade hur Snow och jag hade upptäckt att vi kunde kontrollera varsitt av de fyra elementen. Hur sedan Melody hade kommit till familjen, och vad som verkligen hände den dagen vi hämtade hem Hawkfeather till stallet.
    Luna var tyst en lång stund innan hon reagerade.
    ”Jag är faktiskt inte så förvånad.”
    Jag såg på henne. ”Inte?”
    Luna frustade. ”Varför skulle jag? Renee är en Ödesryttare, magin finns inom henne. Att det skulle finnas en annorlunda magi för oss hästar låter inte så konstigt. Jorvik är en väldigt annorlunda ö. Av mycket som jag upplevt hittills så skulle inget kunna hända på fastlandet.”
    ”Jag håller fullkomligt med dig.”
    ”Det låter inte bra du…” sa Luna plötsligt.
    ”Vilket då?”
    ”Att det är Hawkfeather som är Jord, just nu är ju lite instabil.”
    Jag fick en lätt rynka mellan ögonbrynen. ”Vadå instabil?”
    ”Du berättade ju själv! Att han levt hela sitt liv i vildmarken och nu tvingas leva med människor. Om han får panik och inte kan kontrollera sitt element… det kan inte sluta bra.”
    Jag nickade sakta, Luna hade rätt. Jag ökade farten till trav för att vi skulle komma fram snabbare, tanken på att Hawkfeather skulle förlora kontrollen i Valedale skrämde mig.
    Det gick några minuter innan jag mindes. ”Har du inga fler frågor Luna?”
    Jag såg hur hon blinkade som om hon vaknade ur djupa tankar. ”Nej… det du berättade besvarade alla frågor jag hade faktiskt.”
    Efter det travade vi tyst bredvid varandra allt längre norrut. Vi höll oss undan från vägen för att inte träffa på några ryttare, de skulle genast bli misstänksamma om de såg en frieser och en ponny rida fritt i skogen.
    Det var ändå lugnande på något sätt att rida fram i skogen. Till höger hade vi Firgrovebergen och till vänster löpte Silversongsfloden, det var betryggande att känna igen vissa landmärken så man visste vart man var.
    Plötsligt hörde jag galopperande steg. Både Luna och jag stannade tvärt för att gömma oss bakom en tjock stam. På vägen intill Silversongsfloden kom det ett gäng på fem tjejer ridandes i full galopp. Jag riktade mina öron mot dem när jag hörde hur de samtalade under den snabba ritten.
    ”… måste skynda oss!”
    ”Jag skulle så gärna gå in dit…”
    ”… berättar och jag rider till Moorland. Alla…”
    ”Skynda så vi kan komma tillbaka snabbare!”
    Tjejerna försvann snabbare än ögat. Luna och jag stod stilla ett tag efteråt för att vara försäkrade om att de var borta.
    ”Vad var det där om?” frågade Luna.
    ”Jag vet inte… Men jag vill gärna ta reda på det.”
    Jag började galoppera i riktningen tjejerna hade kommit ifrån med Luna tätt efter mig. Mellan träden började jag äntligen skymta de första husen som utgjorde Valedale. När vi kom till utkanten av skogen tvärstannade jag fort då jag höll på att springa in i en stor vit andalusier som kutade förbi. Jag vred på huvudet och såg mig omkring.
    Hela byn var full av hästar som sprang omkring i vad som såg ut att vara panik medan småflickor kutade efter och försökte fånga in dem.
    ”Va i hela…?” Luna lät lika förvånad som jag kände mig.
    ”Ser du någon från vår familj?”
    ”Jag letar… jag letar…. En av dem är ju egentligen.. DÄR! Brisingr!”
    När jag följde Lunas anvisning kunde jag se hur Brisingr stod på andra sidan floden intill vattnet. Det såg ut som att han gick runt en sten och… pratade med den.
    ”Herregud, har han förlorat vettet?” undrade Luna när vi började springa mot honom.  Vi kutade över bron och sen ner till honom vid floden.
    ”Brisingr!” utropade jag.
    Han såg upp när vi kom fram. ”Luna! Ashy! Vad gör ni här??”
    ”Vi har rymt från Firgrove”, svarade Luna enkelt. ”Men vad i helsike håller du på med? Får du igång någon bra konversation med stenen?”
    Han frustade, smått roat. ”Nej inte stenen i sig, men personen i den. Hawkfeather.”
    För första gången slängde jag en ordentlig blick på stenen, och egentligen så såg det ut som stenblock som stod lutade mot varandra.
    ”Varför har han stängt in sig?” frågade jag. ”Är det för alla människor som springer omkring?”
    Brisingr gjorde ett knyck med huvudet mot floden bakom sig, och när jag tittade ditåt förstod jag inte varför jag inte sett det förut.
    Nedanför vattenfallet låg det enorma isblock och flöt runt på ytan. Den vita färgen tycktes nästan lysa i morgonljuset. När jag lät blicken flyga upp längs klippan kunde jag se att staketet där uppe var sönder och den stora granen som en gång stått upp så ståtligt låg nu istället ner på grund av tyngden ifrån isblocken när de hade rullat ner.
    ”Ashy, kolla!”
    Luna pekade med nosen och när jag kollade lite längre in bakom granen kunde jag se att där isblocken suttit var det nu en öppning in i berget.
    Jag vände blicken mot Brisingr igen. ”Men… hur…”
    Han frustade. ”En av småflickorna skulle ta ut Hawkfeather för att skritta av honom. Som ni berättade är han fortfarande känslig för mänsklig kontakt, och den här flickan var lite för ivrig att få gå ut med honom vilket gjorde honom nervös. Flickan hade fått i uppgift att skritta upp med Hawkfeather till det snöiga passet och tillbaka till stallet. Allt gick bra tills de var på väg ner igen. Jag hörde en av de andra hästarna i stallet, – som bor här i Valedale – som berättade att varje vår så smälter isen vid det snöiga passet och det brukar lossna lite isbitar. Men det har aldrig lossnat så mycket så att passet som är igensnöat blivit blottat. När isbitarna faller ner mot marken kan ibland ljudet av dunsandet låta så högt att det hörs i hela byn. Nu när flickan och Hawkfeather var på väg ner för berget föll det ner en isbit och dunsen hördes faktiskt ända ner till stallet när det slog i marken. Stackars Hawkfeather, som redan var spänd, blev överraskad av dunsen och…” Fuxen tystnade.
    Jag visste nästan vad som skulle hända härnäst men jag frågade ändå. ”Vad hände?”
    Brisingr såg på mig. ”Plötsligt började hela marken skaka våldsamt och jorden började bölja. Det var som att marken hade förvandlats till vatten, och format som en stor våg rörde sig jorden mot berget och slog in i klippan precis nedanför det snöiga passet. Efter det slutade marken att skaka, istället så hördes ett jättehögt knakande som sedan följdes av ännu en jättehög duns. Och när man vände blicken mot vattenfallet kunde man se hur enorma isblock föll ner mot vattnet och när de landade på ytan skvätte det vatten enda upp till stigen utanför stallet.”
    Jag var helt knäpptyst medan jag kände hur mina farhågor hade besannats.
    Brisingr fortsatte. ”Först hände det ingenting, sen blev det total panik. När marken hade börjat skaka var det så pass kraftigt att staketen längs hagarna hade brustit och nu började alla hästar springa omkring i ren panik. Hawkfeather flydde ifrån den lilla flickan ner hit bredvid floden och… han…” Brisingr fick en rynka mellan ögonen. ”Han… det växte upp klippblock… runt omkring honom… Som om han befallde det… Ja, och nu sitter han där.”
    ”Var är Nivea?” frågade Luna.
    ”Jag vet inte, hon fick panik som alla andra”, svarade Brisingr och slängde en blick på kaoset som skedde bakom oss.
    ”Hände det här alldeles nyss?” frågade jag.
    Brisingr nickade.
    Jag tittade på Luna och hon mötte min blick. ”Väldigt konstigt att inte vi kände skakningarna i marken.”
    Hon nickade instämmande. Sedan gick hon fram till stenen. ”Hawkfeather? Du kan komma ut nu, det är ingen fara.”
    Stenarna rörde sig inte, inget tecken på liv.
    ”Hawkfeather?” prövade jag. ”Jag och Luna är här, vi har… rymt ifrån Firgrove. Faran är över, du kan komma ut.”
    Nu började stenarna skaka och efter en liten stund sjönk de ner i marken och blottade Hawkfeather. Han hade stått böjd och nu rätade han på sig.
    ”Förlåt”, mumlade han.
    ”Du ska inte be om ursäkt!” mullrade Brisingr och jag var förvånad över att han svarade för det var jag själv på väg att göra. ”Jag har full förståelse för att du inte är van vid människor. Vilken ovan häst som helst skulle reagerat på samma sätt som du gjorde förut.”
    Fuxens ord verkade göra Hawkfeather på bättre humör för han såg inte lika skamsen ut.
    ”Dock förstår jag inte… vart den där jordbävningen kom ifrån”, mumlade Brisingr.
    Jag mötte Hawkfeathers blick och suckade. ”Du… det är såhär a-”
    Jag blev avbruten av en svart skugga som flög förbi i ögonvrån.
    ”Fånga henne! Fort!”
    Det var en av stallflickorna som skrek och totalt tre som sprang efter den svarta skuggan. När jag tittade efter flämtade jag till, det var Nivea! Hon hade alltså fortfarande panik.  Jag kunde dock inte klandra henne, jag hade själv fått panik några gånger. Det var som att det blev suddigt framför ögonen och man blev fylld av massor med extra energi som man skulle använda för att fly från faran.
    ”Vänta… Nivea…” sa Luna sakta.
    Återigen ljöd en stallflickas röst. ”Låt inte araben springa in i den Gömda Dinosauriens Dal!”
    En klocka ringde i mitt huvud och jag fick upp ett minne där Elizabeth på en av våra lektioner hade berättat om dalen som varit stängt i nästan hundra år. Plötsligt förstod jag varför flickorna som hade ridit förbi mig och Luna hade varit så ivriga, Den Gömda Dinosauriens Dal var öppen! Det här var ett stort ögonblick.
    ”Vänta, är Nivea på väg mot Dino dalen?” frågade Brisingr och vände på huvudet.
    ”Vi vet ju inte vad som finns där inne!” sa Luna och nu började oron komma.
    ”En dal”, sa Hawkfeather plötsligt. ”Det betyder att det med stor sannolikhet kommer finnas ett stup någonstans, och om hon inte stannar i tid…”
    Jag gnäggade oroat. ”Vi måste hämta henne!”
    Förvånansvärt nog sa inte de andra emot, utan istället började vi alla rida uppför backen mot det nu icke igensnöade passet. När vi kom upp på toppen stod stallflickorna och jämrade sig och pratade hysteriskt med varandra. Framför dem blottades öppningen in i berget och istappar stora som Luna hängde ner längs väggarna.
    ”Nu eller aldrig”, sa Luna och var den första som sprang in. Stallflickorna började ropa i protest när de såg hur vi andra också sprang in i öppningen. Nu var vi upptäckta, de visste om att vi hade sprungit in i Dino dalen.
    Men det läskigaste av allt, jag hade ingen aning om vad som väntade på andra sidan.
 
 

Kapitel 23 - Ett kraftfullt namn

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Klicka då HÄR och scrolla längst ner för att komma till Prologen!
 
 

”Det ska du väl inte bli sur på mig för!”, vrålade Jessica och slängde iväg en vakt över räcket med sin mörka kraft. Arona duckade smått när vakten flög förbi henne. Jessica och Reptilen – eller Mr. Sands som Jessica kallade honom – bråkade, igen.
    ”Jag förstår inte”, muttrade Reptilen och gned sitt ansikte med sin rynkiga hand. ”Varenda fara jag skickar mot Ödesryttarna klarar dem sig undan.”
    Jessica ryckte på axlarna där hon stod med armarna i kors. Hennes blåsvarta hår hängde som ett vattenfall nerför hennes rygg. ”Antingen ligger de ett steg före oss eller så är du så korkad som du ser ut.”
    Reptilen ryckte till och stod helt stilla. Sedan susade han fram till Jessica med en omänsklig hastighet och grep tag i hennes hals med bara en hand och lyfte upp henne ovanför marken. Ilskan syntes i hans ansikte och Arona såg med fasa hur hans hud blinkade, och under fanns något annat som kändes så onaturligt som det bara gick.
    ”Glöm inte”, väste han med en röst som lät omänsklig. ”Att jag kommer från en annan planet och jag föddes med mina krafter. Dina fick du så generöst av Generalen, och jag kan ta bort dem lika fort som du fick dem. Försök hålla det på minnet.”
    Reptilen släppte Jessica och gick bort till sin plats bredvid räcket, nu såg han ut som en väldigt gammal man igen. ”Dessutom förstår jag inte varför du ska släpa runt på hästkräket över hela plattformen.”
    Arona gnäggade irriterat och stampade med en hov så att det började brinna i hennes man.
    Jessica gned sin hals medan hon gick fram och la handen på Aronas hals. ”Arona är mig trogen och dessutom min enda vän på det här stället. Du vet att hon inte tränar med dig om jag inte är närheten. Hon trivs heller inte i den där cellen du höll henne i. Och du borde inte glömma att hon är Eld, och eftersom detta är en oljeplattform så kan hon sätta eld på hela det här stället så det exploderar. Om du tar mina krafter kan jag svära på att jag kommer låta Arona bränna ner hela Oljeplattformen och sen kommer jag ta med mig henne härifrån tills du aldrig kan hitta oss igen.”
    Jessica svingade sig upp på Aronas rygg och Arona tog ett skutt så hon flög över räcket och tillsammans susade de ner från den höga plattformen mot det mörka vattnet som fanns hundra meter nedanför dem. Arona älskade faran och energin som började susa inom henne när de föll mot en säker död, men hon väntade på Jessicas signal.
    Jessica höll hårt i hennes man, och plötsligt skrek hon ”NU!”.
    Arona lät energin flöda och hennes svans började brinna. Eftersom hennes man redan var i brand rörde sig energin vidare till hovarna och de började brinna också. Gnistor och flammor flög upp i luften ju längre ner de föll. När det bara var några meter kvar till marken ökade Arona energin och elden på hennes hovar började fungera som raketer – de tryckte hennes hovar uppåt, jobbade mot gravitationen. Hon hade jobbat mycket på den här tekniken och nu kunde hon använda den felfritt.
    Arona började galoppera i den riktningen hon ville fem meter över vattenytan. Elden bar henne uppe med hjälp av rakettekniken, på avstånd såg det ut som att hon flög.
    ”Kom igen tjejern”, mumlade Jessica i hennes man.  Arona hade märkt att det inte verkade som att Jessica blev skadad av elden i hennes man vilket gjorde henne ännu gladare att hon hade träffas Jessica.
    Det hade gått några dagar sen den gången de träffades för första gången i Aronas cell. Redan nästa dag hade Arona släppts fri, men hon hade inte gjort några försök till att fly. Jessica var den enkla anledningen. Om hon flydde, vem skulle hon fly till? Hon visste inte vad för liv som väntade henne på andra sidan havet. Skulle hon överleva ens? Nej, att stanna hos Jessica hade varit ett enkelt val.
    Efter att Arona släppts fri började Reptilen träna med henne. Hon skulle träna på sina krafter med honom. Oftast var måltavlorna någon av männen i de gröna jackorna som sprang runt och skrek som barn när de blev träffade av elden. Men Arona ville snabbt inte träna om inte Jessica fanns där. Hon gav henne kraft, hon gav henne en mening till att träna. Arona visste, att om Jessica var hotad skulle hon skydda henne med sitt liv.
    Arona utvecklades något enormt. Efter varje träningspass blev hon starkare och starkare. Hon var helt klart en mycket starkare häst än… vad hon hade varit innan hon kom till Oljeplattformen.
    Nu ökade hon på galoppen och susade mellan de stora, tjocka pelarna som höll uppe Oljeplattformen i vattnet. Intill vissa pelare var det stora vågor och Arona tog ett skutt så hon flög över dem med ett hårsmån. Jessica skrattade högt när hon gjorde det och Aronas glädje steg. När de hade skojat klart bland vågorna började Arona galoppera uppåt, som i en brant uppförsbacke. De steg och steg, bort från havets mörker och de vildsinta vågorna.  Nu var de i jämnhöjd med Oljeplattformen, men Arona saktade inte ner. Hon fortsatte högre och högre upp. När hon var kanske hundra meter ovanför Oljeplattformen planade hon ut och fortsatte att galoppera bland molnen. Ibland råkade hennes eld nudda ett moln så det fräste när vatten och eld mötte varandra.
    Hon fortsatte att stiga ytterligare och snart var det bara hon, Jessica och det enorma himlavalvet som täcktes av miljontals stjärnor i den klara natten.
    Arona saktade av till skritt och såg i ögonvrån hur Jessica slog ut med händerna. ”Åhh Arona, det här är frihet.”

 (Japp, det är faktiskt den riktiga Jessica ifrån spelet som är på bilden!)

    Arona ruskade på huvudet så miljontals gnistor flög ur hennes man. I samma veva kom den en nordvind och blåste så hon lyftes lite högre. Med vinden så kom det röster ifrån Oljeplattformen. Arona spetsade öronen när hon hörde att det var Reptilen.
   ”… på fullt allvar.”
   ”Men chefen, den där hästen…” svarade en arbetare.
   ”Jag är mycket medveten om den där hästen”, fräste Reptilen. ”Jessica har rätt. Så länge Eld är trogen henne kommer den inte göra något jag vill. Och om jag röjer undan Jessica kommer hästen förmodligen sätta eld på hela plattformen. Jag är klämd i en situation jag helst vill komma ur.”
    Arona log inombords när hon fick höra att Reptilen var besegrad.
    ”Det är en sak som bekymrar mig chefen”, sa en arbetare. ”Hästen… vart kommer den ifrån? Vart fanns den innan den kom hit?”
    ”Den ställde till det för sig själv helt enkelt. Min demon hade lyckats infiltrera henne och var väldigt nära på att lyckas när… när hon ställde till det helt enkelt. När mannarna kom för att hämta henne höll de på att ta fel häst bara för att hon såg annorlunda ut än vad jag hade berättat.”
    ”Det var inte riktig det jag tänkte på. Jag syftade mer på förra ägaren…”
    Det blev tyst en stund och Arona undrade om de hade gått inomhus eller något, sen förde vinden med sig deras röster igen.
    ”Ja, ägaren är en Ödesryttare, hurså?”
    ”Du tror inte… hon kommer bli något arg när hon får veta att vi har hennes häst?” Arona kunde höra hur nervös arbetaren var. Det förstod hon inte varför dock, och dessa Ödesryttare, vilka var dem?
    Reptilen fnös. ”Hon är inte så kraftfull än så att hon kan ta sig an alla oss. Dessutom tror hon att Summersong är död, vilket gör det mycket lättare för oss.”
    Namnet träffade Aronas innersta väsen på samma sätt som det hade gjort förra gången. Det där namnet berörde henne på ett sätt hon inte kunde förstå, på ett sätt som skrämde henne.
    ”Må så vara”, muttrade arbetaren. ”Men… vilken av dem var det?”
    ”Renee”.
    När namnet nådde Aronas ögon slog det ner som ett bombnedslag i hennes huvud. Det slet hennes tankar isär och ifrågasatte hennes existens. Namnet var bekant men samtidigt så främmande. Namnet var på en person som stod henne fruktansvärt nära, men samtidigt på en person hon aldrig träffat. I samma som stund som hon hörde namnet visste hon att det tillhörde någon som hon hade träffas innan Oljeplattformen. Namnet fick henne så pass ur balans att hennes inre energi förändrades och elden på hennes hovar som höll henne uppe slocknade och hon började falla. Jessica gav upp ett rop när de försvann ner i molnen.
    Arona kände hur Jessica gled av hennes rygg och hon försökte få igång elden inom henne, men den var som död.
    Paniken växte, varför kunde hon inte använda sin kraft?!
    Samtidigt så dunkade namnet i hennes huvud som en kraftig huvudvärk.
    Renee.
   
Arona ruskade på huvudet i ett försök att bli av med det, hon var tvungen att komma på hovarna igen!
    Det mörka vattnet kom snabbt emot dem när de började falla allt fortare.
    Renee.
   
Arona kände sig förvirrad, vad var upp och vad var ner?
    Renee.
   
Vågorna var höga och slukande, Arona tyckte nästan de såg inbjudande ut.
    ”Arona!!” Jessicas röst vrålade i natten och spräckte alla tankar i Aronas huvud.
    Jessica var i fara.
    Elden inom henne tändes till ett sprakande inferno och hennes hovar brann varmare än förut. Arona fick åter kontrollen över sin kropp och snabbt som ögat vände hon upp och fångade Jessica på sin rygg. När Jessica kramade om hennes man började hon galoppera tillbaka mot Oljeplattformen.
    ”Det var något nytt”, mumlade Jessica lite skärrat från hennes rygg. ”Men wow vilken adrenalinkick!”
    Jessica gav till och med upp ett skratt.
    Arona skrattade inte med henne.
    Det där namnet – hon vågade inte tänka på det – hade fått henne totalt ur balans. Det var något kraftfullt över det. Det hade nästan kostat både henne och Jessica livet. 
    Arona bestämde sig i det läget att försöka bygga upp ett mentalt försvar emot namnet. Hon var Eld, hon tänkte inte vackla så lätt igen.

 


Kapitel 22 - En upptäckt

 
Jag vet att kapitlet är en dag sent ute ;_; Men när jag skulle skicka Word-dokumentet till mig själv på mejlen ifrån en annan dator glömde jag att lägga till det som en bifogad fil och sen tog jag bort dokumentet från datorn... så jag fick skriva om hela kapitlet x) det var INTE roligt hahah. Så jag har suttit nu i eftermiddag med att återskriva kapitlet, därav ingen bild - jag hann inte cx
 
 
”Tre veckor!” skrek Renee och kastade sin tröja i närmaste buske. ”Tre, jävla, veckor.”
    Snow frustade och ändrade ställning där de stod i den lilla gläntan i Gröndalsskogen. Lugna ner dig.
    Renee vände sig häftigt mot honom, hon var så upprörd att hon glömde prata via tanken. ”Lugna ner mig?! I tre veckor har jag gått runt och smörat för den där ormen Ms Drake och hon har fortfarande inte accepterat mig än! Egentligen så älskar jag naturen, men nu måste jag gå runt och säga att jag hatar den och dess djur lika mycket som hönorna hatar räven. Hur kan man vara så grym som hon är?! Det är fan helt otroligt! Jag vet inte hur länge till jag klarar det här!”
    Hon slog händerna för öronen och stönade högt. Sedan i en häftig rörelse slängde hon ut med ena armen som om hon kastade något, och en ström av rosa sken flög ut från hennes hand och landade på ett flertal buskar och träd.
    Först blev Snow rädd att hon hade tagit död på dem, men sen insåg han att hon hade skjutit ut helande kraft och buskarna och träden reagerade genom att det växte ut fler grenar och blad.
    Han gnäggade till och ruskade ordentligt på manen så att han kastade en kaskad med varmt vatten på Renee. Hon ropade till när vattnet träffade henne i ryggen och hon föll till marken. Snow travade fram och ställde sig över hennes kropp med hovarna på sidorna om henne.
    Ta dig samman, det är inte läge att få en massa utbrott nu. Dessutom är det olikt dig, du är den som brukar bibehålla lugnet.
   
Renee vände på huvudet i det nu våta gräset och undvek Snow’s blick. Jag vet, det är bara det… jag hatar verkligen att göra det här. Och det faktum att det har tagit så lång tid att vinna Ms Drake’s tillit gör det bara mer frustrerande. Vi borde vara ute och leta efter Starshine, inte sitta fast här i Jarlaheim och prata trams med en kvinna som borde befinna sig så långt bort ifrån Jorvik som möjligt.
   
Snow gnäggade. Du är snart där. När du är innanför hennes murar tar du reda på det hon vet och vi kan fortsätta leta.
   
Renee nickade. Ja... det låter bra. Kan du kliva av mig nu?
   
Snow tog några steg bakåt så att hon kunde ställa sig upp. När hon stod på fötterna igen såg hon på sina våta kläder och tittade anklagande mot honom. Var du tvungen?
   
Snow frustade roat. Var glad att det var varmt vatten och inte kallt.
    Det kommer ta minst en timme att torka från det här och jag ska ju träffa Ms Drake på delta-basen snart. Hur tänker du ibland Snow?
    Det är synd att inte Ashy är här, hon skulle kunnat torka dig.
   
Ett sorgset uttryck gled över Renee’s ansikte. Åh vad jag saknar dem andra. Att inte träffa dem på tre veckor är jobbigt. Och Lycka… Hon skakade på huvudet.
    Ja vad hände med henne? Du berättade aldrig.
   
Renee tog ett djupt andetag. På grund av branden på Steve’s Gård så måste ju stallet återbyggas, verkligen helt från grunden. De planerar även att bygga ut så att stallet blir större. Detta visade sig sedan skulle kosta mer än vad man hade trott. Jag betalar ju för era stallplatser, det gör jag fortfarande även om stallet tekniskt sett inte existerar för tillfället. Steve var tvungen att öka kostnaden av stallplatserna för att kunna ha råd med återuppbygget av stallet. Jag skulle inte haft råd att ha kvar Lycka helt enkelt. Och om Melody… fortfarande hade varit med oss skulle jag behövt sälja ytterligare en häst.
   
Snow steg fram och buffade henne på armen. Bara du inte säljer mig.
    Är du dum eller?! Jag säljer aldrig dig, du stannar i min ägo för alltid!
   
Renee slöt sina armar runt hans huvud och la sin panna mot punkten mellan Snows ögon, och han återgäldade kramen genom att trycka mulen mot hennes bröst. Några sekunder senare släppte hon honom och gick bort för att hämta tröjan hon hade slängt i busken.
    Nu måste vi röra på oss, jag vill inte bli sen till Ms Drake.
   
Snow stod still medan hon gick tillbaka till honom. Var det på delta-basen ni skulle mötas?
   
Hon tog tag i Snow’s man och hävde sig upp på hans rygg. Japp. Du måste gömma dig medan jag pratar med henne.
   
Snow började skritta ut från gläntan. Det finns väl en hästhage inte så långt därifrån? Jag kan stå där medan du pratar med ormen.
   
Renee luftade på sina kläder och skakade på håret för att bli av med fukten. Ja det låter som en bra idé.
   
När de kom ut från gläntan svängde de ut på en väg som ledde västerut mot Jarlaheim.
    Snow ruskade på huvudet för att bli av med en irriterande fluga. Vad ska du prata med henne om?
   
Renee drog på sig sin tröja för att dölja hur de mesta av hennes kläder var blöta. Jag vet inte, något ointressant var det i alla fall. Tror det var något om tresatsen för utvinningsmekaniken av silver.
   
Han skrattade i tankarna. Att du ens kommer ihåg vad det heter talar ju lite sitt egna språk.
   
Renee skrattade hon också. Lite måste man ju lyssna annars tror hon väl att man är en komplett idiot om man inte kan återberätta det senare.
    Efter samtalet med Herman så hade Snow berättat att han hade hört allting genom Renee. Hon hade blivit förvånad och sa att hon inte hade känt att Snow hade varit så nära hennes sinne, men hon hade tyckt det var oerhört praktiskt. Snow hade använt sig av metoden ett flertal gånger efter det när Renee pratade med Ms Drake, och han hade fått in en vana att skicka en liten tankepuff till henne varje gång han var framme vid hennes sinne.
   
Vägen de gick på ledde snart ut ifrån Gröndal och Snow ökade till trav. Resten av vägen var de tysta och det dröjde inte länge förrän hagen kom i sikte. Lite längre bort mellan träden kunde man skymta delta-basen. Det var fullt av G.E.D.-skyltar över hela området och bara härifrån kunde man se många arbetare som gick fram och tillbaka.
    I hagen så var det redan några hästar som sprang runt, det skulle bli till hans fördel. Ms Drake skulle bli mindre misstänktsam, fast det är klart, när var hon misstänksam mot Renee ens? Renee hade varit väldigt övertygande när hon pratade med ormen, och allt hon sa verkade sjunka in.
    Renee hoppade av Snow när han stannade intill staketet vid hagen. Han buffade på hennes axel med mulen. Lycka till.
   
Hon klappade honom kort på mulen till svar. Tack.
   
Hon började gå mot delta-basen och Snow följde henne med blicken tills hon försvann bakom kullen. Han backade några steg, tog sats och hoppade över staketet in i hagen. Hästarna som var där inne blev genast nyfikna och kom fram till honom.
    ”Vad gör du främling?” frågade en fux förvånat. ”Varför hoppar du in när du kan vara där ute och springa fritt?”
    ”Han måste vara dum i huvudet”, kommenterade en skäck som var skrämmande lik Hawkfeather.
    Både skäcken och fuxen var hingstar, det märkte Snow tydligt. Lite längre bak stod en skara ston som tittade nyfiket på honom. Hingstarna fortsatte att kommentera Snow’s beteende och hans humör sviktade.
    Han frustade irriterat och stampade med hoven i marken. När hoven slog ner på jorden spred sig ett istäckte ut över marken och växte fram emot hingstarna. När isen var några centimeter ifrån deras hovar växte det upp ca en meter långa istappar som pekade hotfullt emot deras blottade halsar. Allt detta hände på mindre än en sekund. Detta gjorde att hingstarna hoppade till av överraskning och skräck.
    ”Lämna mig ifred”, morrade Snow. Hingstarna försvann därifrån snabbare än blixten.
    Snow vände sig om och började gå mot staketet som var närmast delta-basen. Så fort hans hov – som hade framkallat istäcket – lämnade marken löses istäcket och istapparna upp i ett vitt stoft som blåste bort i den lätta vinden. Snow kände hur de andra hästarna följde honom med blicken när isen försvann.
    Han stannade intill staketet och såg bort mot delta-basen. Han undrade lite hur han skulle göra i detta läge. När han brukade vandra över med sitt sinne till Renee’s så brukade han stå någonstans gömd för att inte blir störd. Då han sinne-vandrade lämnade han i stort sett sin kropp, och när han inte kunde kontrollera den blev den sårbar. Snow skulle inte kunna skapa en issköld här – det hade han gjort en gång när Renee stod och pratade med Ms Drake på beta-basen och han hade varit tvungen att stå under vattnet -, det skulle väcka alldeles för mycket uppmärksamhet. Han valde att helt enkelt ta risken att stå där han stod nu. Han hoppades bara att ingen av de andra hästarna skulle komma fram och prata eller rent av bita honom för de såg honom som ett hot.
    Snow stängde ögonen och började vandra med sinnet. Efter alla gånger han hade vandrat över till Renee’s sinne hade han blivit mycket bättre på det och kunde även utveckla det mer. När han kom fram till henne nu kunde han känna trycket mot hennes fötter där hon gick på marken. Genom hennes ögon såg han arbetare på delta-basen springa fram och tillbaka i febril aktivitet.
    Lite längre bort fick Renee syn på Ms Drake som verkade stå och gräla med en man som hade befälet över basen. Ju närmare hon kom desto tydligare hördes det.
    ”… är alldeles för litet! Vad är 438 för resultat?! Jag behöver ett tal som än högre än 800 minst! Tror du jag är helt borta bland molnen? Gå och skaffa de där resultaten annars ska jag se till att du blir sparkad på stört!”
    ”Ja, Ms Drake! Nej, Ms Drake! Ska bli, Ms Drake!” Mannen sprang därifrån som om han flydde från en naturkatastrof. Fast egentligen, Ms Drake var nästan som en naturkatastrof själv.
    Renee fick hålla sig för skratt när hon hörde Snow’s tankar, och när hon kom fram till Ms Drake ställde hon sig och väntade med armarna i kors. Den sluga damen verkade ta ett djupt andetag innan hon vände sig mot Renee. Hennes blonda hår var uppsatt i en professionell tofs och hennes svarta glasögon hade halkat ner på näsan som hon snabbt petade upp. Hon såg ovanligt varm ut i sin svarta kostym.
    ”Renee!”, sa Ms Drake med en lättad ton. ”Äntligen någon som inte är helt inkompetent och värdelös! Kan du fatta att det kryllar av dem här.”
    Snow kunde känna hur känslor av avsky svepte upp Renee’s sinne gentemot Ms Drake, men hon log smått. ”De har väl tillbringat för mycket tid nere i grottorna.”
    Ms Drake skrattade högt. ”Åh du har nog så rätt. Ah Renee, det var väl i förrgår vi senast talades vid?”
    Renee nickade. ”Det stämmer.”
    Ms Drake nickade också, tittade bort i horisonten för att sedan titta på Renee igen. Det syntes tydligt att det var hon som hade makten i den här situationen. Ms Drake var nog van vid det så man kunde märka att hon hanterade det ibland lite nonchalant.
    ”Jag tror du är redo att lära dig mer utvinningsmekaniken av silver samt resultatet av deriverande banor gentemot metall. Vad säger du?”
    Snow märkte hur Renee stönade inombords men hon höll garden uppe. ”Jag vill inget heller, Ms Drake.”
    De följande minuterna spenderade Ms Drake med att prata med Renee om handeln, matematiska problem med utvinningen av metaller och massa annat som Snow inte förstod. Han drog sig undan från Renee’s sinne. När han kände att de inte pratade om något viktigt eller något han inte förstod brukade han alltid dra sig undan ifrån hennes sinne. Det var inte lönt för honom att lyssna på det.
    Snow var nästan tillbaka helt i sin kropp när han plötsligt hörde en explosion. Det var en dov explosion och inte ens så hög, men tack vare sin goda hörsel kunde han höra den. Snabbt skyndade han sig tillbaka till Renee’s sinne för att se om något skulle hända.
    ”… alltid på. Men det är inte säkert att vi alltid ska sälja till dem för om dem köper av oss brukar affärerna alltid gå dåligt. Därför ty-”
    ”Ms Drake!!”
    Ms Drake blev avbruten mitt i en mening av en arbetare som kom springandes. När han kom fram stannade han och höll sig för magen. Man kunde tro han hade sprungit över hela Jorvik.
    Ms Drake såg på honom med uppriktig irritation. ”Vad vill du? Ser du inte att jag diskuterar handeln med den enda kompetenta personen på den här basen förutom mig själv?”
    ”Förlåt.. Ms Drake… men… vi har hittat Sydpolen.” Mannen drog djupa andetag mellan varje ord.
    ”Sydpolen?” Ms Drake fick en rynka mellan ögonen. ”Är du helt från vettet karl? Sydpolen är flera tusentals mil härifrån och om-”
    ”Nej, nej Ms Drake! Sydpolen.”
    När Renee såg på Ms Drake hade hon fått en glimt av förståelse i ögonen.
    ”Var?”
    ”Nere i tunneln, Ms Drake.”
    ”Visa mig, genast.”
    Mannen och Ms Drake skyndade iväg emot en stor grott öppning lite längre bort som varken Snow eller Renee hade lagt märke till för de hade varit fullt upptagna av att fokusera på Ms Drake.
    Följ efter, sa han.
    Är du säker? Jag vill inte riskera Ms Drake’s tillit för att jag visar mig vara alldeles för nyfiken. Tänk om jag dyker in i något topphemligt?
    Bara gå.
Snow hade en underlig känsla i magen.
    Renee skyndade efter Ms Drake och mannen – de verkade inte ens att hon gick bakom dem. Ju närmare öppningen till berget de kom desto mer kunde de höra att det ropades inifrån berget.
    ”… fånga den!”
    ”Låt den inte komma undan!”
    ”För bövelen, TA den!”
    Män som skrek för full hals. När Ms Drake och mannen hörde dem såg de på varandra innan de började springa mot öppningen. Renee stod kvar några meter bort för ropen kom närmare. Plötsligt hördes en röst från en arbetare precis inifrån öppningen:
    ”Fånga den!!”
    Ms Drake och mannen var precis på väg att gå in när en vit skugga flög över dem. De damp ner på marken för undvika den och tiden verkade sakta in.
    Bakom Renee började männen ute på fältet släppa sina grejer för att springa fram mot skuggan. Bakom den vita skuggan kom fler arbetare utspringandes från grottan för att försöka få tag i den.
    När den vita skuggan landade på marken fick Renee ett slag i magen och Snow flämtade till.
    STARSHINE!
   
Starshine var skadad, den saken var klar. Han hade fullt med skrapsår över hela kroppen och några djupare sår på buk och rygg. Snow märkte hur det började sticka i Renee’s händer, hon ville hela honom. Starshine’s man var blöt av svett och den klibbade fast sig på hans hals. Hans ögon var förvirrade och han vred på huvudet fram och tillbaka för att hitta en väg därifrån, men arbetarna hade omringat honom.
    Bakom Starshine hade Ms Drake och mannen kommit på fötter igen.
    ”Fånga den där hästen!” vrålade Ms Drake argt. Hennes röst fick fart på arbetarna.
    Vissa började springa efter rep medan andra sakta rörde sig mot Starshine för att stänga inne honom. Starshine var klok nog för att se vad som var på väg att ske. Han backade några steg, stegrade och började galoppera mot ringen av arbetare. Precis innan han skulle krascha in i dem tog han ett jätteskutt och flög över allihop. På andra sidan satte han av i full galopp och försvann ifrån basen. Männen ropade och svor ilsket när Starshine försvann och de började springa efter. Rädslan grep tag i Snow när han såg hur de började plocka fram pistoler ur fickorna.
    ”Nej!” skrek Renee och hon fylldes plötsligt med ilska. Snow märkte hur ilskan nästan svämmade över i hennes kropp, och den var tvungen att få utlopp på något sätt.
    Renee, gör det inte!
   
Men han kunde lika gärna pratat med väggen, Renee kunde inte höra honom. Hon var bedövad av kraften. Hon höjde sina spretade händer och siktade mot männen som var på väg efter Starshine och och sköt en våg av ren energi emot dem. Vågen var så kraftfull att den kastade iväg dem så de försvann bakom andra kullar. Den träffade till och med Ms Drake och mannen bredvid henne så de flög in i grottan. Arbetare som stod bakom Renee kastade sig över henne för att få henne att sluta och vågen upphörde.
    Snow, hjälp mig!
   
Snow drog sig genast undan ifrån henne sinne och skyndade sig tillbaka till sin egen kropp. När han kom tillbaka kunde han konstatera att ingen av de andra hästarna i hagen hade varit framme och pratat/bitit i honom. Han skyndade sig att ta sats för att sedan flyga över staketet. I ögonvrån kunde han se hur Starshine försvann in i Gröndalsskogen.
    Han satte av i full galopp mot delta-basen och sakta byggdes kraften upp inom honom också. Hans ryttare var i fara, inget skulle stå i vägen för honom. När han kom upp på kullen kunde han se hur männen som var kvar på fältet och hade blivit bortputtade av Renee hade ställt sig upp. Alltfler män rörde sig mot hopen av arbetare som höll nere Renee på marken.
    Snow stegrade och körde ner hovarna så hårt han kunde i marken och sköt ut ett istäcke över marken. Det spred sig snabbare än ögat, och när täcket nuddade en arbetare växte det ut en istapp som genomborrande hans kropp så han dog på fläcken. Snow tänkte inte visa någon nåd.
    När nästan alla arbetare var oskadliggjorda rusade han ner till hopen av män som höll hans ryttare nere mot marken. Väl framme vid dem utstötte han sparkar, bockade och slängde med manen så alla mötte samma öde – blev fryst till döds.
    Till slut var alla döda och Snow upptäckte att Renee var bunden. Han skrapade lätt med hoven på marken och en liten istapp växte upp ur täcket för att skära bort repen. När de var borta ställde sig Renee lite vingligt upp för att hoppa upp på hans rygg. Snow vände på huvudet och såg hur Ms Drake och arbetarna inne i grott öppningen stirrade på dem med fasa. Speciellt Ms Drake såg med förbannad ut.
    Han stegrade högt så det flög istappar ifrån hans framhovar innan han dundrade iväg därifrån. Den överväldigande kraften fanns kvar inom honom dock och fortsatte att föra honom framåt i en enorm fart.
    Renee grep hårt tag i hans man och ställde sig upp på hans rygg. Kan du känna Starshine’s doft?
   
Snow drog ett enda andetag. Klart och tydligt.
    Låt oss följa efter honom.
 
 
 

Kapitel 21 - Pånyttfödd

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Klicka HÄR och scrolla ner till Prologen!
 
 

Mörker. Bara mörker.
    Det hade varit mörkt ett bra tag nu. Å andra sidan, när hade det varit ljust? Det har nog aldrig varit ljust. Det verkade inte som det i alla fall.
    Mörkret sträckte sig flera meter tills det nuddade en vägg. Om man följde väggarna nuddade dem till slut varandra och bildade ett mörkt rum. Det fanns inga lampor, inga möbler och inga fönster. Det var helt kalt och rummet kändes dött på något sätt.  Nåja, helt utan saker var det inte.
    I ena änden av rummet satt det fast en anordning av kedjor i väggen. Kedjor som skulle hålla fast stora djur. Just nu så var det faktiskt en varelse som satt fast i kedjorna.
    Varelsen rörde lite på sig; den började vakna till. Efter att ha legat utslagen i flera timmar var kroppen stel, och kedjorna gnisslade när varelsen rörde på sina ben.
    Vem… är jag?
    Tre ord genomborrade varelsens huvud, och var det enda som den kunde tänka på. Försiktigt vinklade den upp kroppen.
    Var är jag?
    Varelsens bruna ögon synade det mörka rummet vars svarta siluetter aldrig verkade ta slut. Den försökte se på sig själv men det var omöjligt. bra mörkerseende hade den ändå inte.
   När den försökte ställa sig upp protesterade dess kropp och föll ihop på det hårda golvet. Kedjorna skrek på sitt gnisslande språk när de föll i golvet och varelsen flämtade av den annars så enkla rörelsen. Efter att ha tagit några djupa andetag försökte den igen, och den här gången lyckades den hålla sig på benen. Även om de skakade lite av ansträngningen vägrade varelsen lägga sig ner igen. Varelsen försökte ta några steg framåt för att undersöka det mörka rummet, men blev hindrad av något som stramade åt runt halsen. Återigen flämtade den till och tog något steg bakåt för att trycket skulle släppa, och den försökte se vad det var för något som orsakade smärtan. Allt varelsen kunde avgöra var att trycket runt halsen satt fast i väggen i en riktigt tjock kedja. Manen var dessutom inklämd mellan halsen och saken som orsakade trycket, vilket skapade smärta därifrån också.
    Varelsen frustade irriterat, skrapade med hoven på det kalla golvet och gjorde ett ryck för att se om kedjan skulle släppa. Det resulterade i fruktansvärd smärta i halsen, tappa andan och falla ner på golvet.
    Hästen – för nu hade varelsen kommit underfund med att den var en häst – blev sur på sig själv för att den inte kunde ta sig loss. Den brukade alltid få som den vill, men trycket lät sig inte besegras. Återigen ställde den sig upp.

 

    Plötsligt hördes ett dunk någonstans. Hästen spetsade öronen. Ett nytt dunk hördes, ett till, och ett till. Flera stycken hördes genom de kalla väggarna tills det plötsligt tystnade. Hästen vred på huvudet, vad var det för något?
    Då knakade det plötsligt till, och med ett fruktansvärt högt ljud började väggen framför hästen att röra på sig. Det var ingen vägg, det var en dörr. Dörren var otroligt stor, och det tog lite tid innan den var helt öppen. På andra sidan var det lika mörkt som i rummet hästen befann sig i, förutom ett ljus som lös i taket. På marken kom det andra varelser gående emot hästen, och de gick på två ben. Det stack till i hästens huvud av igenkännande.
    Människor.
   
Människorna kom gående, väldigt lugna. De var några stycken och alla såg likadana ut; grön klädsel med något brunt på huvudet och deras ögon var stora och svarta. Människan som gick längst fram såg annorlunda ut däremot. Han bar grå klädsel och hade inget på huvudet. Hans huvud var ovanligt spetsig och det pryddes med svart hår. Han rörde sig som en reptil: snabbt och kvickt med en säkerhet som var skrämmande. Hästen bestämde sig för att den inte gillade honom.
    När människorna nästan var framme vid hästen stannade dem, och Reptilen gjorde något med ansiktet. Hästen insåg att han log.
    ”Så, du har vaknat du Törnrosa?” frågade Reptilen med ett hånleende.
    Hästen bara såg på honom med avsky, även om den skulle kunnat prata med människan skulle den inte svarat.
    ”Du ställde till med lite… problem för oss där borta”, sa Reptilen och la armarna i kors. ”Du var inte så lätt att transportera hit.”
    Hästen blev förvirrad.
    Vad menar han?
   
”Ja, den där branden var ju inte särskilt diskret”, sa Reptilen som om den svarade på hästens fråga. ”Eller var säger du, Summersong?”
    Namnet träffade hästen mitt i bröstet och det knöt sig till en knut. Namnet… hon kände igen namnet!
    Reptilen fortsatte att prata. ”Jag har aldrig sett något liknande. Visserligen visste jag att elementen var väldigt tåliga, men det du gjorde… jag måste säga var jag är otroligt imponerad.”
    Hästen blev ännu mer förvirrad, hon förstod inte vad människan pratade om. Än mindre kunde minnas det, för det verkade ju som om hon hade varit där…
    ”Förhoppningsvis kommer du vara lika lätt att inta som din broder”, kommenterade Reptilen och log sådär hånfullt igen. Han plockade fram en kula ur innerfickan. ”Eftersom du tog kål på den förra… ja jag fick helt enkelt skaffa en ny.”
    Med långsamma steg började Reptilen gå mot hästen, och med fasa stirrade hon på kulan. Det virvlade runt ett rött moln inuti som blixtrade, det var som att det var en storm där inne.
    Bilden av kulan fick det att sticka till i huvudet på stoet, hon kände igen den också. Men varifrån? Reptilen stannade någon meter framför henne, på avstånd så att hon inte kunde nå honom. Han höjde handen och slog ner kulan i golvet precis framför hennes hovar, och svetten började rinna längs manen i pannan. Varför kändes detta så bekant? När molnet steg upp framför henne kom hon plötsligt på vad det var.
    Demon.
   
Demonen virvlade runt framför henne, blixtrade och hade sig. Som om den ville visa upp vilka krafter den hade innan den skulle tränga in i henne.
    Vänta lite… tränga in i…? Hur visste hon..?
    Demonen började komma närmare henne, och när hon såg leendet på Reptilen i bakgrunden slog vetskapen och minnet ner som ett bombnedslag i huvudet.
    HAWKFEATHER!
   
Hon vrålade namnet i huvudet och med ens fylldes hon med en överväldigande kraft. Hon stegrade och gnäggade högt när kraften tog över och allting blev rött.

 

Stoet vaknade av en dundrande huvudvärk. Sakta öppnade hon ögonen och såg att hon låg ner igen. Rummet var lika mörkt som förut och dörren var stängd.
    Hawkfeather.
    Namnet dunkade i huvudet. Nu kommer hon ihåg! Han hade ju varit med om exakt samma sak. Men varför kunde hon inte förknippa honom med något… var han hennes bror? Var de vänner? Hur kände de varandra?
    Stoet frustade irriterat när hon inte kunde komma ihåg, hon hatade att minnet svek henne. Speciellt nu när hon behövde det som mest, och nu när det verkade som att allting hände på grund av något som hade hänt innan hon hamnade i det mörka rummet i Reptilens våld.
    Hon ställde sig upp och blev förvånad när hon kände hur benen brände. Plötsligt hördes det där knaket igen och stoet vände sina ögon mot dörren och såg hur den sakta öppnades.
    Bakom dörren kom en människa. Denne var mycket mindre än männen som hade varit här tidigare. Det var en liten flicka i mörka kläder och med svart hårt som hade en glans av mörkblått i sig. Hon sprang fram till stoet, stannade och stirrade förundrat på henne.
    ”Hej”, mumlade flickan och det lät som om hon spann på rösten. ”Jag heter Jessica.”
    Stoet vinklade sina öron mot Jessica när hon pratade.
    ”Vad fin du är”, viskade Jessica och tog ytterligare ett steg fram. ”Du har en underbar brun färg.”
    Brun? Var hon brun?
    Jessica kom ännu närmare, så pass nära att hon kunde nudda stoet. Hon sträckte ut handen, och nyfikenheten tog över hos stoet. Hon böjde på nacken så huvudet kom närmare och Jessicas hand nuddade hennes mule. Beröringen var… bekant. Stoet fick en känsla av tillit och hon började nosa på flickans hand. Jessica skrattade och tog ett steg fram så hon kunde smeka stoets hals med andra handen. Stoet frustade och slöt halvt ögonen.
    ”De får säga vad de vill”, muttrade Jessica. ”Men en sak är säker, jag har bra hand med hästar.”
    Stoet stod och njöt av beröringen, det var längesen någon visade sådana känslor för henne. Konstigt nog kändes det som om denna längtan efter beröring sträckte sig så långt tillbaka till tiden som hon inte kunde minnas.
    ”JESSICA!!” vrålade plötsligt en röst väldigt nära dörren. Stoet hoppade till och la öronen bakåt av nervositet. Jessica muttrade för att rösten hade stört stoet.
    ”VAD?!”
    ”Skeppet Arona är på väg in med sin last, Mr. Sands vill att du närvarar.”
    Stoet såg hur Jessica sken upp och slog ihop händerna av belåtenhet. ”Jag kommer om tio minuter.”
    Mannen som hade pratat bakom dörren gick iväg, och stoet blev förundrad och undrade varför hon inte hade hört mannen komma.
    Jessica vände sig åter till stoet. ”Jag måste gå, men jag kommer komma tillbaka. Du är den enda på det här fördömda stället som inte ser på mig med avsky i ögonen.”
    Stoet spetsade öronen mot Jessica och la huvudet på sned, varför skulle någon se på henne med avsky? Hon var ju trevlig.
    Jessica la handen på hennes mule igen. ”Vad heter du, min vän?”
    Stoet tänkte efter. Reptilen hade nämnt Summersong – när hon tänkte på namnet rös hon -, men bara för att hon fick sådana rysningar av namnet ville hon inte kalla sig det. Då visste hon plötsligt och började gnägga medan hon pekade med nosen mot dörren.
    Jessica såg sig om och tittade sedan på stoet. ”Menar du det mannen sa?”
    Stoet frustade.
    Jessica fick något i blicken. ”Heter du Arona?”
    Stoet gnäggade och Jessica log.
    ”Då ses vi snart igen, Arona”, sa Jessica och försvann sedan ut genom dörren.
    Stoet stod kvar i mörkret när dörren stängdes efter Jessica. Hon hade fortfarande den tryckande saken mot halsen, men Jessica kanske skulle kunna hjälpa henne att bli av med den in sinom tid. Samtidigt så svävade ett ord i stoets huvud, ett ord som hade mer innebörd än vad hon kunde ana.
    Arona, det är jag.
 

Kapitel 20 - På rymmen

 
Jag jobbar kväll idag så ni får nöja er med ett till kapitel av EOE tills jag kommer hem ikväll! Jag hann tyvärr inte att redigera någon bild till det här kapitlet heller. Om du inte har läst tidigare kapitel, klicka dig HIT och scrolla ner till Prologen.
 
”Jag vill inte höra sånt... NEJ kom inte med sådana ursäkter… Jag bryr mig inte om arbetet på Norra Länken, det har gått tre veckor sen branden och bygget borde ha kommit mycket längre än vad det har gjort. Fixa personal nu annars ska jag personligen se till att du blir avskedad!”
    Felicity la på luren och slängde telefonen i en höbal som stod intill henne. Det såg ut som om hon skulle lägga armarna i kors, men hon höjde högra armen och hennes pekfinger och tumme gned varsitt öga.
    Jag sneglade på henne ifrån min box. Alltfler sådana samtal kunde man höra i stallet, och jag förstod att återbygget av stallet på Steve’s Gård gick dåligt. På vilket sätt det gick dåligt på förstod jag däremot inte, antingen så hade de för lite folk som arbetade eller så gick bygget för långsamt helt enkelt. Jag hade hört ifrån stallflickor att trycket på de övriga stallen, som hade tagit emot hästarna ifrån Steve’s Gård, hade stigit i höjden. Det var så många hästar som skulle tas om hand och som skulle ridas. Människorna fick knappt någon fritid, så mycket hade de att göra. Ju längre tiden gick desto mer instabilare blev det i stallen, det kändes som att det kunde kollapsa när som helst. Det hade jag själv märkt av här i Firgrove. Under de tre veckor som gått hade alla människor jobbat som om det inte fanns en morgondag, och i slutet av varje dag var alla trötta och irriterade.
    När ca en vecka gått efter branden hade Felicity ringt till Fort Pinta och stallet i Gyllenåsarnas Dal, de enda stall som inte hade fått hästar ifrån Steve’s Gård, för att be om extra stallhjälp. Hon hade lyckats få 2-3 stallflickor till Firgrove, men det visade sig att hon inte var den enda som hade ringt och bett om extra hjälp. Sen behövde ju dessa stall ha kvar sin personal sin sina egna hästar. När Felicity inte kunde få tag på fler människor hade hon börjat ringa runt till olika personer som hade koll på bygget av stallet på Steve’s Gård för att se hur långt de hade kommit. När hon pratade med dem pressade hon dem, och berättade att det var brådskande med tanke på situationen i hennes och de övriga stallen som var överfulla. Några dagar in på andra veckan hade hon ringt igen och det hade visat sig att något var fel. Hon hade återigen ringt runt och hört av sig hur det stod till, och samtalet idag var det tredje.
    Felicity rörde på sig och jag vände blicken mot henne igen. Hon fiskade upp mobilen ur höet och stegade sen ut ur stallet. Hon var stressad, det syntes tydligt.
    Jag suckade och lutade huvudet mot väggen. Snow och Renee hade fortfarande inte kommit tillbaka. Däremot var jag inte orolig på något sätt. Senast som i förrgår hade Felicity talat med Renee på telefonen och de var fortfarande ute på sitt uppdrag. Jag hade hört att Renee hade sagt att de ”stött på lite hinder som de måste ta sig förbi”. Dock var jag orolig för Hawkfeather, Brisingr och Nivea. Jag hade inte hört någonting ifrån Valedale-stallet, hur det stod till där uppe i norr. Så jag visste inte om de mådde bra, om något hade hänt eller om det var allmänt kaos. 
    Steg hördes i stallgången och jag väcktes ur mina tankar. Några stallflickor kom gående och de höll i grimmor. En av dem kom fram till min box, satte grimman runt mitt huvud och ledde ut mig i stallgången. Framför mig så jag hur en annan flicka ledde ut Luna och de gick åt samma håll som oss.
    ”Har du sett vart Lycka har tagit vägen?” viskade Luna.
    ”Nej, och jag fruktar det värsta”, viskade jag tillbaka.
    För några dagar sedan jag hade sett hur Felicity hade kommit in till stallet och hämtat Lycka, utan att säga någonting. Sen dess hade jag inte sett henne. Det bådade inte gott, och tyvärr hade jag mina aningar var det kunde bero på.
    Flickorna ledde ut oss på stallplanen för att sedan svänga ut ifrån byn och vidare mot den enorma hagen som vi fick tillbringa dagarna i. När vi kom fram släppte de ut oss och vi skrittade in. Både jag och Luna ogillade att vara i hagen, i alla fall i denna. Det var hästar överallt, det gjorde oss visserligen inte mycket. Det var några specifika hästar som vi inte ville stöta på. Det fanns riktigt många olika sorters hästar, och förvånansvärt nog många friesrar. Först blev jag glad över att se så många av samma ras som mig, men efter att ha lärt känna dem ångrade jag mig nästan genast.
    Det var ett gäng frieserhingstar som hängde med varandra vart de än gick i hagen. Jag hade aldrig kunnat drömma om att hingstarna av min ras var fruktansvärt efterhängsna och flirtiga.  Jag hade stött på dem flera gånger under de tre veckor vi varit här, och de var lika jobbiga varje gång.
    I samma veva som Luna och jag blev insläppta i hagen kom de framtravandes, alla fem. Luna gömde sig bakom mina massiva ben.
    ”Tjeeena Ashy”, sa gängets ledare Darkdale. Han kallades däremot för DD.
    Jag var tyst medan jag såg hur DD och hans gäng kom och ställde sig framför oss.
    DD la huvudet på sned. ”Vad är det, inte pratglad idag?”
    ”Den dagen jag vill prata med dig DD, den dagen är när träden lämnar marken och har lärt sig att flyga.”
    ”Ojojoj...”, mumlade Luna bakifrån mitt ben.
    ”Håll tyst ponny”, fräste DD, och han sa ’ponny’ som det vore en irriterande insekt.
    Jag tog ett steg fram mot honom. ”Lämna Luna ifred.”
    ”Jag förstår inte varför du hänger med henne.” DD tittade inte ens på Luna.
    Jag frustade argt. ”Jag förstår inte varför du tror att du är mycket bättre än raser som är mindre än oss.”
    ”Vi är frieserhästar! Vi ska vara stora, graciösa och mäktiga”, sa DD och log. ”Vi ska vara bättre än andra raser.”
    ”Då skulle jag vilja se dig när du träffar en shire-häst”, kommenterade Luna och jag kunde inte hålla mig utan skrattade högt.
    DD kunde inte hålla sig han heller utan gnäggade irriterat och stampade med framhovarna. Hans gäng började sprida ut sig runt oss och jag blev med ens väldigt vaksam. Jag såg också hur de andra hästarna i hagen hade börjat titta på oss.
    ”DD, våga inte starta någonting”, mumlade jag hotfullt medan mina öron flackade i ett försök att höra vart de andra rörde sig.
    Han log på ett skrämmande sett. ”Vi måste hjälpa dig att förstå att en ponny är inget vettigt sällskap.”
    ”Jag kanske börjar bli till åren”, sa Luna. ”Men jag tänker inte bli nerslagen av ett gäng uppnosiga frieserhästar.”
   DD svarade inte utan fortsatte att le, som nu började få en blodtörstig glans vilket skrämde mig väldigt mycket.
    ”Ashy…” mumlade Luna och backade in under min mage.
    Jag vred på huvudet och såg att DD och hans gäng stod nu i en hotfull cirkel runt oss.
    ”Stig bort från ponnyn Ashy”, viskade DD på ett sensuellt sett som lät perverst i mina öron.
    ”Aldrig!” fräste jag mot honom med en ilsken gnäggning.
    DD bara slängde på sin man och tittade bort vilket verkade vara en signal till de andra som började gå mot oss.
    Jag såg på dem och tänkte snabbt, vad kunde jag göra?
    Tyvärr fann jag bara en utväg.
    När hingstarna hade kommit tillräckligt nära samlade jag kraft, gjorde en kraftfull stegring och körde ner hovarna hårt i marken. Självklart var jag noga med att inte träffa Luna på ryggen. Jag skapade en luftexplosion som kastade alla hingstarna – inklusive DD - runt 15 meter bort ifrån oss. Dessutom såg jag hur de närmaste hästarna som hade stått som åskådare gled bakåt lite grann. Skräck och förvåning speglades i alla hästars ansikten. När väl frieserhingstarna jag slängt bort hade ställt sig upp vågade de inte komma närmare mig. DD såg på mig med förundrad blandat med skräck.
    ”Ashy… vad var det där?” Trots att han stod så långt bort hörde jag mycket tydligt vad han sa.
    ”Luna, vi måste dra”, viskade jag.
    Luna gick bort från min mage. ”Vad menar du? Och var det som du nyss åstadkom?”
    ”Exakt därför bör vi dra, jag vill inte behöva svara på frågor jag inte kan ge något svar på.”
    ”Va?” Jag hörde hur förvirrad Luna lät.
    Jag såg i ögonvrån hur vissa hästar började komma närmare oss. ”Vi måste dra nu!” Jag puttade Luna på sidan med mulen och hon började galoppera längs staketet. Tätt efter henne kom jag i kort galopp, och bakom oss såg jag hur hästarna började sätta efter.
    ”Det här är ju löjligt!” utropade Luna medan vi sprang. ”Vad är det för frågor de kommer ställa som du inte kan svara på? Jag har dessutom lite frågor jag vill fråga också.”
    ”Fortsätt springa Luna”, sa jag. ”Det jag nyss gjorde kan skapa problem, problem som vi inte har råd med. Dessutom vill jag se hur det är med Brisingr, Nivea och Hawkfeather.”
    Speciellt Hawkfeather. Elementen bör inte vara skilda åt.
    Jag såg hur Lunas kroppsspråk ändrades där hon sprang när hon förstod vad vi var på väg att göra. ”Vänta, ska vi rymma?!”
    Bakom oss såg jag hur hästarna kom närmare och framför oss började DD och hans gäng galoppera oss till mötes.
    ”Luna, hoppa över staketet”, sa jag snabbt.
    ”Va? Jag kan inte hoppa över det”, utbrast hon medan jag ökade takten så jag kom upp jämsides med henne. ”Det kan väl knappt du!”
    ”Bara hoppa!” utropade jag när jag såg blicken i DD’s ögon. Det kändes som att han skulle döda mig om han fick chansen. Jag hade gett hans stolthet en riktig tagg i sidan när jag hade skickat iväg honom med mitt element.
    Precis innan vi skulle braka ihop med DD och hans gäng såg jag hur Luna tog sats och hoppade i riktning mot staketet. Det fanns inte på långa vägar att hon skulle klarat av hoppet själv. Direkt när hon var i luften puttade jag på henne med mitt element så hon flög upp och gled precis ovanför staketet för att sedan släppa taget när hon stod på marken igen. När Luna stod säkert på andra sidan hade jag kommit för nära de andra för att kunna förbereda mitt hopp ordentligt. Istället så samlade jag kraft och sköt upp mig själv rakt upp i luften så att DD höll på att springa in i en arab som sprang bakom mig.
    Snabbt som ögat flyttade jag mig över till andra sidan staketet bredvid en storögd Luna.
    ”Du har mycket att förklara”, sa hon och lät äldre än vad hon egentligen var.
    ”Kom”, sa jag bara och vi började försvinna in bland Firgrove’s buskage.
    ”Det här kommer stå dig dyrt Ashy!” hörde jag DD ropa när vi var utom synhåll.
    ”Vart ska vi nu då?” frågade Luna. ”Det var inte ett speciellt bra tillfälle att rymma på. Det börjar skymma.”
    ”Vi ska till Valedale”, sa jag med säkerhet i rösten. ”Men först bör vi kanske hitta ett säkert ställe där vi kan stanna över natten.”
    ”Jag börjar bli för gammal för sånt här”, hörde jag Luna mumla medan hon galopperade efter mig in i det allt mörkare Firgrove-skogen.
 

Kapitel 19 - Flytten

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Tryck då HÄR och scrolla längst ner så kommer du till Prologen!
 
 

Jag stod och såg på medan stallet brann. Lågorna slickade himlen och de verkade vilja nudda stjärnorna som blänkte på himlavalvet.

TITTA INTE PÅ BILDEN OMG, så himla slarvigt redigerad ;___; Men visste verkligen inte vad jag skulle redigera till det här kapitlet..

    Brandkåren hade nyss anlänt och höll på att släcka elden. Även ambulansen var på plats och tog hand om de tjejer som antingen hade svimmat, eller de som varit modiga nog att springa in i det brinnande stallet för att hämta ut hästarna och hade fått mycket rök i lungorna. Tillsammans med ambulansen hade även veterinären kommit, och flera läkare undersökte alla hästar som stod i hagarna. Det var inte lite hästar heller så de hade fullt upp. Jag hade själv blivit undersökt av en kvinna någon minut tidigare, men hon hade gett mig en klapp på halsen så jag förstod att allting var okej med mig.
    Jag tyckte väldigt synd om Hawkfeather i det här läget. Han stod tätt intill mig och verkade nästan vilja gömma huvudet i min långa man. Jag klandrade honom inte, och tryckte inte bort honom heller. Han hade levt som vildhäst i hela sitt liv, och nu stod han mitt i centrum av febril aktivitet med flera hundra människor. Det var inte förvånande att han blev en smula skygg.
    Luna kom fram och ställde sig på min högra sida. ”Varför ser de inte Melody?”
    ”Jag vet inte”, svarade jag tyst. Elden var nästan släckt, nog borde väl en så ljus häst som Melody synas?
    Minuterna segade sig fram medan vi såg på hur människorna kämpade med att släcka den sista klumpen av eld i ena hörnet av stallet. Till slut var det en brandman som höjde en hand till resten av sina kollegor och alla förstod att branden var släckt.
    Jag såg hur Steve kom fram till staketet med en lista och började räkna hästarna som fanns i paddocken. När han var klar med räknandet skrev han något på sin lista och började räkna igen. När han kom till vår skara och var klar med räknandet fick han ett bistert uttryck i ansiktet. Han räknade igen, kollade saker på sin lista innan han skakade sorgset på huvudet.
    Steve traskade vidare och räknade resten av hästarna i hagarna innan han gick tillbaka gården, ställde sig intill vattenbrunnen och fiskade upp sin mobil ur fickan. Han var på perfekt höravstånd så jag kunde uppfatta allt han sa. Det dröjde inte länge innan någon svarade efter att han knappat in numret på sin mobil.
    ”Hej Herman! Du, det har hänt en olycka här vid mitt stall. Det har varit en brand nu ikväll… Jo visst. Hela stallet är nerbränt till grunden. Jag undrar om du kan avvara några stallplatser i Jorvikstallet? Som du förstår måste vi ställa alla hästarna någonstans. Ja... jamen vad bra. Jag ska höra med de andra byarna också, så får vi sprida ut hästarna. Du råkar inte veta vart Renee är?... Åh hon är hos dig, va bra! Skulle du kunna säga till henne nästan att alla hennes hästar klarade sig, olyckligtvis omkom en…. Bra, tack… Vi hörs.”
    När Steve lagt på förstod jag äntligen. Innerst inne visste jag egentligen redan men ville inte inse det förrän nu. Melody var borta.
    Sakta sänkte jag ner huvudet till marken, och om man stod på avstånd kunde det se ut som om jag betade. Men det var det minsta jag tänkte på nu. Det enda som snurrade i mina tankar var Melody, hur jag önskade att jag skulle berättat hur mycket jag tyckte om henne. Hur mycket hon betydde för familjen. Hur mycket hon betydde för Jorviks framtid.
    Intill mig kände jag hur Hawkfeather tryckte sitt ansikte mot min hals, sörjde Melody som jag. Jag var fascinerad ändå. I morse var han en total främling för oss, nu sörjde han förlusten av en medlem i sin nyvunna familj.
    De andra kom och ställde sig intill oss, och jag kände hur Nivea la sitt huvud på min rygg. Vi stod i en klump tillsammans i jag vet inte hur lång tid.
    Plötsligt hördes höga röster, och när vi höjde på våra huvuden såg vi hur tiotals män sprang mellan alla hagar. Alla pratade samtidigt, högt och irriterat, så jag kunde inte urskilja vad någon sa. Då kom det in en man i vår paddock. Han rusade mellan alla hästar, verkade räkna eller kolla dem. Han bryska och snabba sätt att röra sig gjorde alla stressade, även mig. Mannen gjorde mig orolig, han rörde sig nästan för snabbt. Som ett rovdjur som letade efter ett byte.
   ”Bill!” vrålade mannen plötsligt till en annan man som stod utanför staketet. ”De här hästarna ska till Valedale.” Han gjorde en gest mot ena halvan av hagen. ”Och resten ska till Firgrove.”
    Bill nickade och började ropa på fler män. Jag förstod inte vart alla kom ifrån, och plötsligt var hagen full med män som föste alla hästarna fram och tillbaka.
    ”Var försiktiga!” ropade Steve. Männen verkade inte höra honom.
    Jag såg hur de föste ut häst efter häst som sedan blev vallad av både människor och hundar iväg mot Valedale. Till min förskräckelse såg jag en man som började fösa iväg Hawkfeather, Nivea och Brisingr. Jag var inte orolig över de senare två, jag var mer bekymrad över Hawkfeather. Han var ovan vid den här sortens behandling, att ens vara i närheten av människor överhuvudtaget. När de nu förde honom framåt kunde jag se hur han strök bak öronen och nervositeten strålade från hela hans kroppsspråk. Jag såg till min förfäran att bredvid hans hovar började marken bölja som vågor.
    ”Brisingr!” ropade jag, för nu var de på väg bort. ”Lugna Hawkfeather!”
    Han hörde mig, och började bana sig fram mellan alla män till Hawkfeather. När han kom fram började han prata lugnande med honom. Lättad såg jag hur marken slutade bölja och blev platt igen.
    Jag följde dem med blicken och såg hur de fördes bort tillsammans med ett tjugotal andra hästar mot Valedale. Knappt hade de försvunnit bakom kullen förrän andra män började putta på oss och förde oss ut från paddocken.
    Jag gnäggade irriterat och nafsade efter den närmaste mannen. Han gav – till min belåtenhet – ifrån sig ett skrämt rop och en annan man tog hans plats. Efter en liten stund behövde de inte föra oss framåt, utan vi följde bara efter den hästen som gick framför oss. Lycka gick på min vänstra sida och Luna på min högra. Det var ingen av oss som sa något men vi visste att vi var tvungna att hålla ihop. Det gick i en väldigt rask takt, och jag fick trava fram. Det var inga problem för mig, men stackars Luna fick galoppera och jag visste att det skulle trötta ut henne.
    Efter några minuter började vi närma oss bron, och jag fick en överblick av hur många vi var. Längst fram red tre män på bruna hästar som ledde oss andra, på båda sidorna om vår hjord var det två hundar som såg till att ingen häst gjorde en avstickare. Jag visste inte hur det såg ut baktill, jag kunde inte vrida huvudet tillräckligt för att se medan vi gick.
    Männen fortsatte att föra oss framåt, och någon kvart senare var vi framme i Firgrove. Det var mitt i natten och byn var tyst. När vi kom in började hela byn genljuda av skrämda hästars gnäggade, skällande hundar och skrikande män. De gjorde inga försök till att vara tysta eller lugna hästarna.
    I nästan samma ögonblick som vi kom innanför den stora träbarrikaden kom Felicity framspringandes med ett tiotal andra stallflickor. Alla såg de trötta ut, men piggnade till när de fick se alla hästar. Jag kunde se beslutsamheten i alla de små flickornas ögon när de ville lugna allihop.
    ”Var det allihop?” frågade Felicity allvarligt till en av männen som red.
    ”Det var alla, tar ni över härifrån?”
    Felicity nickade.
    Mannen nickade han också och gav en blick till sina två kollegor som svarade honom med lätta nickar.
    ”Chico!” ropade en av männen, och en av hundarna gav upp ett skall till svar.
    När männen red ut från Firgrove följde hundarna efter, och kvar blev vi hästar med stallflickorna. Jag, Lycka och Luna var visserligen skrämda, men vi stod helt stilla. Andra hästar travade runt, försökte komma undan vad det än var som var skrämmande. De stackars flickorna sprang efter med grimmor och försökte lugna ner dem. Då och då hjälpte jag till. Genom att använda mitt element pressade jag luft emot de skrämda hästarna så att det var trögare för dem att ta sig fram. Detta hjälpte avsevärt och flickorna lyckades fånga in hästarna.
    Till slut var alla insamlade, och tre stallflickor kom fram till oss för att föra in oss i stallet. De var helt slut efter allt springande och tacksamheten över att vi var så lugna stod skrivet i deras ögon. Detta gav dem tillfälle att prata med varandra.
    ”Hörde ni att stallet i Steve’s Gård brann upp?” frågade den första flickan.
    ”Omg, är det därför alla hästarna har kommit hit?” frågade den andre.
    Den första flickan nickade. ”Man tror det hände någon olycka med ett levande ljus. Stallet blev nerbränt till grunden.”
    En flämtning hördes från den tredje flickan. ”Och det är så många hästar som står i det stallet! Det kan inte vara alla som vi fick hit.”
    ”Var inte dum”, kommenterade den andra. ”Jag hörde Felicity nämna att hästarna delas upp mellan Jorvikstallet, Valedale, Firgrove, Vingården och Moorland.”
    ”Shit”, mumlade den första. ”Det blir svårt att ha många hästar i ett och samma stall. De måste bygga upp stallet på Steve’s Gård fort.”
    Jag lyssnade uppmärksamt på dem medan vi fortsatte att gå. Nu hade vi äntrat själva stallet och stalldörren stängdes bakom oss.
    ”Men ett stall tar ju sjukt lång tid att bygga”, sa den tredje.
    Den första ryckte på axlarna. ”De får väl hämta hjälp ifrån Jorviks alla hörn om de måste. Vi har redan många hästar att ta hand om här i Firgrove, såg ni hur många hästar de kom med nu i natt? 20 stycken? Vi kommer säkert få jobba dubbelt så mycket än vanligt.”
    Stön hördes ifrån de andra två. Vi kom fram till några tomma boxar och de ledde in oss i varsin.
    ”Jag är ändå rätt avundsjuk”, sa den andra och tittade drömmande mot mig. ”Tänk den som äger de här hästarna, alla är så fina.”
    ”Påminn mig inte”, kommenterade den första och stängde dörren till Luna’s box. ”Vi är bara 13 år. Ägaren är säkert… över 20 eller något och har råd med dessa hästar.”
    ”Se det positivt”, sa den tredje medan de tillsammans började gå iväg längs stallgången. ”Nu kan vi jobba extra och kanske tjäna lite pengar. Det ska jag spara till ett varmblod…”
    Deras röster försvann och jag hörde dem inte längre. Jag vände mig mot vattnet som fanns i boxen och tog några klunkar.
    Jag var inte stressad längre, men jag kunde inte heller lugna ner mig. Allt detta – vårt nedbrända hem, Melody’s bortgång och den plötsliga temporära flytten till Firgrove – hade gjort mig uppjagad. Jag kände att jag fortfarande var på alerten och kunde inte slappna av. När jag sneglade mot de andra såg jag att både Lycka och Luna redan hade somnat i sina boxar.
    Jag vände på mig så jag stod med ansiktet mot väggen och tog djupa andetag.
    Måtte Renee och Snow komma hem snart.
   
Renee var den enda som kunde få mig lugn nu.

 


Kapitel 18 - En hjälpande hand

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Klicka då HÄR och scrolla längst ner för att komma till Prologen!
 
 

Snows hovar nuddade det kalla vattnet. Han rös till när kylan trängde sig in, men snart var de över på andra sidan.
    Det var väldigt smidigt, på ett ställe var det så pass grunt mellan Skördebygden och Silverglade, precis bakom Ridhuset, så man kunde ta sig över vattnet utan behov av en bro.
    Det är fortfarande kallt, sa han i tankarna till Renee som satt på hans rygg.
    Men det är fortfarande mars, det blir väl inte varmt i vattnet förrän framåt slutet av april eller något? Det tar lång tid att värma upp.
   
Snow frustade. Melody skulle kunna värma upp den.
   
Renee skrattade.
    Snow kämpade sig uppför kullen, och när de nådde toppen bredde De Bortglömda fälten ut sig framför dem. Stora stenblock med buskar runtomkring var utplacerade lite varstans var en mäktig syn, och nästan lite skrämmande på nära håll när Snow började skritta förbi dem. De båda letade med blicken efter en vit rörlig fläck som kunde vara Starshine, men inte såg de något. Det började bli sent också, han hade hört Renee mumla att klockan var efter 8.
    De fortsatte leta runt fälten, när de plötsligt fick syn på en fläck. Den var dock inte vit, utan brun. Med en ryttare på ryggen. Snow började automatiskt röra sig mot hästen som kom ridandes mot dem. När de kom närmare såg han direkt vem det var.
    ”Herman!” ropade Renee och vinkade.
    Herman höjde handen till hälsning och red fram till dem. Han gjorde halt på sin häst – som Snow såg var en simpel stallhäst – när han hamnade bredvid Snow.
    ”Renee! Och Snowdream, vad gör ni ute och rider så pass sent i dessa trakter?”
    ”Det skulle jag kunna fråga dig”, sa Rene och log. ”Jag tror inte jag har sett dig ute på en ridtur… någonsin.”
    Herman skrattade. ”Ja, jag fick lite ledigt ikväll och bestämde mig för att rida ut lite på en gammal vän, Micke här. Men förklara nu, vad gör ni här?”
    Renee sammanfattade vad som hade hänt tidigare samma dag, och att de nu var på ett uppdrag.
    ”Kors i alla tider”, utbrast Herman när hon var klar. ”Det här var sannerligen inte goda nyheter, har du underrättat Linda och Alex?”
    Snow tyckte det lät som en svordom som kom ifrån Renee.
    ”Nej, det har jag faktiskt inte tänkt på”, svarade hon med en skamsen ton i rösten. ”Vi hade så bråttom iväg på uppdraget. Jag kände att det var väldigt brådskande att hitta Starshine så jag antog väl att Elizabeth skulle underrätta dem.”
    Herman nickade eftertänksamt. ”Det har du ju faktiskt rätt i. Tja, jag är säker på att Elizabeth berättar för dem om läget.”
    ”Ja, hoppas det.”
    Herman såg sig omkring, som om han letade efter något innan han vände blicken mot Renee igen. ”Det börjar bli sent, ska ni rida tillbaka hem eller spendera natten någonstans?”
    Renee skakade på huvudet. ”Uppdraget är prio ett, vi får övernatta någonstans. Jag funderade på värdhuset, Wolf Hell Inn.”
    Ett snopet läte kom ifrån Herman. ”Vad är det för alternativ? Maten som Jorvikstallets hönor får, är godare än Ed Field’s så kallade ’lyxbuffé’.”
    Snow gnäggade högt – hans sätt att skratta.
    Renee skrattade högt hon också. ”Åh jag är mycket medveten om hans mat, men jag hade tänkt övernatta där. Inte äta.”
    Herman viftade med ena handen. ”Struntprat, kom till Jorvikstallet istället. Du kan ställa Snow i stallet och så kan du sova i mitt gästrum.
    ”Verkligen?” frågade Renee förvånat.
    ”Men självklart”, sa Herman och på honom lät det som om det var lika naturligt som att regnet faller neråt. ”Lite värdighet måste man väl visa en Ödesryttare. Dessutom tror jag att jag kan hjälpa dig med ditt uppdrag.”
    Snow kände på Renee’s energi hur hon blev gladare.
    ”Åh, men i så fall tackar jag ja, Herman!”
    Han log. ”Så ska det låta!”
    Herman vände på sin häst, Micke, och började trava tillbaka. Snow följde efter utan att Renee ens nuddade tyglarna.
    Ska du berätta för honom att vi kan prata via tankarna?
   
Renee svarade inte på en stund. Jag vet faktiskt inte… det kanske inte behövs. Herman kanske redan tror att vi kan det. Lisa, Linda, Alex och Anne kunde det med sina hästar, så nog vore det inte så konstigt om vi kunde det. Herman är van vid sådana här ovanligheter så det nästan är vanligt för honom.
   
Snow frustade roat. Det stämmer ju faktiskt.
    Renee ändrade sists i sadeln. Hörde du, han kan hjälpa oss med uppdraget! Vad tror du han vet?
    Antingen så har han sett Starshine, eller så vet han kanske vart han är.
    Tror du inte Herman skulle hjälpt Starshine redan om han visste vart han var?
   
Snow sände en fundersam känsla till Renee. Tänk efter, om Herman verkligen hittat Starshine och han var oskadd borde han väl redan vara i stallet. Det finns ju dock en stor chans att han kan vara skadad, och att transportera en Ödesryttar-häst från vart han än kan vara till Jorvikstallet skulle väcka uppmärksamhet. Något Dark Core inte skulle missa.
   
Renee suckade. Återigen har du rätt. Det känns som att mitt huvud är fullt av massa grejer samtidigt.
   
Snow ruskade på huvudet och slängde en blick mot henne. Du är bara trött. Mycket har hänt idag, mycket intryck som du behöver smälta.
    Minst sagt… ibland låter du så himla klok Snow.
   
Belåtet sträckte han på sig, vilket han visste att Renee kände. Hon böjde sig framåt för att smeka hans hals.
    Det är så konstigt. Nu när vi kan prata via tankarna förstår vi varandra på ett sätt som inte var möjligt förut. Jag minns knappt hur vi gjorde innan.
    Jag känner precis samma sak.
   
Plötsligt kände Snow hur road Renee blev. Är du också trött? Du börjar sacka efter.
   
Snow fokuserade blicken och såg att Herman hade fått ett rejält försprång. För att få Renee lite ur balans – och för att skoja lite med henne – hoppade han till innan han satte av i galopp efter Herman. Renee gav ifrån sig ett litet rop innan hon klamrade sig fast vid hans man på grund av skuttet han hade gjort. Han utstrålade lekfullhet, och snabbt kände Snow att Renee’s känslor blev lugna igen.
    När Herman fick se att de kom i galopp emot honom manade han på sin egen häst, och tillsammans började de rida till Jorvikstallet.


De höll galopp hela vägen fram till stallet. Snow var van vid sådana spurter då och då och tyckte det var rejält uppfriskande. Hermans häst å andra sidan var helt slut när de gjorde halt utanför stalldörrarna. Snow hörde hur han klagade över ”människor ska då alltid ha bråttom” och andra saker. Han brydde sig inte om den klagande hingsten utan gladde sig åt att han hade fått springa av sig ordentligt.
    Renee och Herman gled ner ifrån hästryggarna för att sedan sadla av dem. Medan de ryktade småpratade dem lite grann.
    ”Du kan ställa Snow i boxen där borta”, sa Herman och pekade med borsten. ”Den är alltid ledig.”
    Och det var precis det som Renee gjorde någon minut senare. När hon stängde boxdörren vände sig Snow mot henne.
    Vila dig nu, sa hon ömt. Imorgon blir det mer letande.
    Oroa dig inte för mig, det är du som borde vara vaksam. Klampar in i Dark Core-snubbar genom buskar hur som helst.
   
Renee rynkade på ögonen och skakade lite på huvudet åt honom men fnissade. Jag ska vara mer försiktig. Jag lovar.
   
”Renee är du klar?” Hermans röst genljöd genom stallet.
    ”Ja”, ropade hon tillbaka.
    ”Kom då, jag ska prata med dig hur jag kan hjälpa dig angående ditt lilla ärende!”
    Herman tog verkligen säkerheten före allt annat. Inte ens i sitt eget stall kunde han prata klarspråk, utan fick dölja sanningen bakom andra ord.
    Renee slängde en blick på Snow. Hur gör vi nu?
    Jag vet inte.
    För du vill väl också höra?
    Det är klart, men jag kan inte bara gå ut härifrån och ställa mig utanför fönstret och tjuvlyssna. Någon stallflicka skulle säkert skälla på mig lite innan hon drog mig tillbaka in i stallet.
    Ja, jag får väl helt enkelt berätta allt för dig imorgon.
   
Snow frustade, det ville han helst inte men det fanns inget annat de kunde göra nu. Hon gav honom en klapp på mulen innan hon skyndade sig ut efter Herman.
    När det var släckt i stallet såg sig Snow omkring, det fanns lite hö och vatten i hans box men inte mer. Han skulle omöjligt kunna sova nu. Speciellt när han allt för väl kände upphetsade känslor strömma ifrån Renee’s sinne när hon var på väg att prata med Herman.
    Snow snurrade ett varv inne i sin box av uttråkning och kände hur Renee’s sinne ändrades. Hon blev lugn, fokuserad. Han förstod att de nu var inne i huset och Renee koncentrerade sig för att lyssna på Herman.
    Han bestämde sig för att testa en sak. Snow slöt ögonen och lät sina egna tankar och sitt eget sinne krypa sig närmare Renee’s. Ju närmare han kom, desto mer kunde han höra mumlande röster. Han kunde inte avgöra om Renee kunde känna av hans närhet, men hon visade inget tecken i sina känslor så Snow fortsatte. Till slut var han nästan mitt i hennes sinne, och de mumlande rösterna blev med ens lika klara som om de stod och pratade bredvid Snow. Och hans insåg att rösterna tillhörde Herman och Renee. Han hörde deras röster genom Renee’s öron.
    ”Så, vad har du att berätta för mig?” hörde Snow Renee säga.
    Ett skrapande ljud hördes, sedan en lätt duns. Snow gissade att Herman satte sig ner på en stol.
 
 

    ”När vi red igenom Jarlaheim, märkte du något särskilt?”
    Renee var tyst ett tag, och Snow märkte hur hon tänkte. ”Nej, det kan jag inte påstå, hurså?”
    ”Minns du företaget G.E.D.?” frågade Herman.
    En ilsken känsla spred sig i Renee’s sinne, och eftersom Snow var så nära kände han den lika starkt som om det vore hans egen känsla.
    ”Visst kommer jag ihåg dem”, svarade Renee kort.
    ”De har satt upp ett kontor här i Jarlaheim”, berättade Herman. ”Det kommer och går män hela tiden, men mest ser man män i arbetskläder försvinna ut från kontoret för att nästan aldrig återvända. De här männen arbetar ute på fältet. Som alltid så försöker G.E.D. utvinna jordens resurser, och de är nu utspridda på fyra olika stationer runt Jarlaheimsområdet. Det finns någon som leder dessa män i deras arbete, någon som sitter på kontoret och bestämmer allt. Jag tror att denne personen också är en högt uppsatt person inom Dark Core.”
    ”Varför tror du det?” frågade Renee.
    ”Därför att dessa män började arbeta i ungefär samma veva som vi började ana att något hänt med Lisa då hon varit borta så länge”, sa Herman allvarligt. ”Jag tror att männen arbetar som vanligt, men att de i hemlighet även söker efter en vit häst med blå markeringar.”
    ”Så G.E.D. är i maskopi med Dark Core?”
    Tystnad följde efter Renee’s fråga så Snow gissade på att Herman skakade på huvudet med tanke på svaret han gav.
   ”Chefen för kontoret av G.E.D. är troligen i maskopi med Dark Core, men inte arbetarna”, förklarade Herman. ”Förmodligen så är arbetarna förvirrade över sin extra uppgift men tar den inte på så stort allvar. Men med hjälp av G.E.D. har Dark Core fler ögon att leta efter Starshine.”
    Snow kände hur blandade känslor började snurra runt i Renee’s tankar.
    ”Hur hjälper detta mig?” frågade Renee.
    Herman skrockade. ”Du ska prata med chefen såklart. Luska ut och se om de hittat något, vart de letar någonstans och om du kan hjälpa dem.”
    ”Jag? Varför inte du?”
    ”Både arbetarna och chefen vet mycket väl vem jag är, och hur mycket jag ogillar dem på grund av deras arbete att utvinna mineraler och allt sånt ur jorden. Om jag skulle gå dit och börja prata med dem om deras jobb skulle de vifta bort mig som en irriterande fluga. Men ingen känner till dig, och om du skulle vilja börja arbeta hos dem skulle det inte väcka misstankar.”
    ”Ja det är klart”, mumlade Renee. ”Så, jag ska alltså försöka få ur information från deras chef?”
    Återigen tystnad, och Snow förstod att Herman nickade.
    ”Vad heter deras chef?” frågade Renee.
    ”Ms. Drake”, svarade Herman. ”Även kallas Draken bland Jarlaheimsborna.”
    Renee slog händerna i bordet. ”Jag börjar redan imorgon, Starshine ska finnas.”
    ”Så ska det låta”, sa Herman och skrattade.
    Plötsligt hördes en ilsken signal och först trodde Snow de blev attackerade av någon robot. Sen kände han sig utomordentligt fånig när han förstod att det var Hermans telefon som ringde. Snow hörde hur stolen skrapade i golvet när den gamle reste sig för att gå och svara. Renee satt tyst kvar, och Snow kände hur hennes tankar återigen virvlade omkring. Rädsla, ivrighet, mod, envishet var några känslor som Snow kunde känna. Då genljöd Hermans röst i rummet, och Snow var tvungen att lyssna genom Renee.
    ”Ja, hallå?” svarade Herman. ”Heej Steve, det var längesen! Hu-… Ja visst, vi har jättemycket platser men… Men gud, vad är det du säger?”
    Renee’s känslor skiftade och Snow kunde känna hur hennes uppmärksamhet riktades mot Herman.
    ”Men hela…” Hermans chock var tydlig. ”Vet ni hur?... Jag förstår…. Ja, Renee är här hos mig. Ja… Ja… Japp, jag ska försöka ordna fler stallplatser. Vi hörs.”
    En knack-ljud hördes när Herman satte tillbaka telefonen på sin plats. När han kom fram mot Renee var hon redan orolig.
    ”Var det Steve?” frågade hon svagt.
    Tystnad; Herman nickade.
    ”Vad… vad har hänt?” Renee vågade knappt säga orden.
    Herman suckade. ”Det har varit en brand i stallet på Steve’s Gård.”
    Renee’s och Snow’s oro blandades tillsammans så Snow kände den dubbelt så starkt. Utan att vänta på en kommentar fortsatte Herman.
    ”Stallet blev nerbränt till grunden. Alla dina hästar klarade sig… utom en.”
 

Kapitel 17 - Branden

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Läs dem HÄR och scrolla längst ner för att komma till Prologen!
 
 

Efter sin stegring dundrade Snow in i Hollow Woods, och snart försvann han bakom alla träd. Jag suckade lätt, och Melody sa det som jag tänkte på.
    ”Jag vill också iväg på äventyr”, muttrade hon.
    Elizabeth log. ”Det kommer ni få leva med. I dessa lägen är det alltid Snow som gäller.”
    ”Jag antar att du har rätt”, sa jag och vände bort blicken från punkten som Snow hade försvunnit på.
    ”Renee bad mig om en sak, och det tänker jag hålla”, sa Elizabeth och gick fram till mig. ”Ni ska hem till ert stall.”
    Jag nickade. ”Vi får väl börja röra på oss.”
    Melody och Hawkfeather lämnade sina gräsplätter de stod och betade på för att sluta upp bredvid mig.
    ”Ashwhisper, om du tillåter?” Elizabeth gjorde en gest mot min rygg.
    ”Åh, självklart.”
    Jag lutade mig lite framåt så att hon lättare kunde få tag i min man, och med en smidighet som förvånade mig med tanke på hennes ålder, så svingade sig Elizabeth upp på min rygg. När jag kände att hon satt bekvämt började jag trava ut ifrån byn med de andra två efter mig.
    Hawkfeather frustade när vi kommit ut ifrån Valedale. ”Jag fattar fortfarande inte hur du kan prata och förstå oss, gamla dam.”
    Elizabeth skrattade högt. ”Åh, käre hingst. Det är något som är mycket komplicerat att förklara, men jag kan säga att magi är väldigt mycket inblandat.”
    Han nickade bara medan vi fortsatte att trava. Jag ökade farten till kort galopp, för att vi skulle komma fram lite fortare.
    ”Elizabeth”, sa Melody och red fram bredvid mig. ”Skulle inte du kunna berätta vilka dessa är, egentligen? Dark Core, Mr. Sands… Snow har bara gett oss små detaljer, och aldrig kunnat berätta ordentligt.”
    “Jag förstår att ni är nyfikna, och jag ska försöka återberätta så gott jag kan. Men kom ihåg att det vore mycket bättre om Renee eller Snowdream berättade det här för er, eftersom de var där när allt hände.”
    Sakta men säkert började Elizabeth berätta. Hon började mycket tidigt, på den tiden då Garnok skulle fängslas för sina brott. Men på vägen till fängelset fick rymdskeppet problem och kraschlandade på Jorden, ironiskt nog i havet precis utanför Jorvik. Elizabeth berättade sedan hur Dark Core – bakom en täckmantel – försökte på alla sätt få upp Garnok ifrån djupet. Hon berättade om Lisa, Linda, Alex och Anne. Hon berättade om när Renee kom till Jorvik för första gången, och alla äventyr hon har varit med om sen dess. Jag var tvungen att sakta ner till skritt för att Elizabeth skulle hinna berätta allt innan vi kom hem till stallet.
   Vi hade precis kommit fram till Steve’s gård när Elizabeth sa den sista meningen. ”Och nu måste vi försöka hitta Starshine innan Dark Core gör det.”
    Jag stod helt knäpptyst medan hon gled av min rygg. Äntligen förstod jag allting som hände.
    ”Det var… välbehövlig fakta”, kommenterade Hawkfeather. Jag nickade instämmande.
    Elizabeth log. ”Jag hoppas ni minns allt jag sa nu, annars får ni fråga Snowdream. Men nu måste jag tillbaka till Valedale. Jag och Avalon måste diskutera om den här upptäckten att även Dark Core letar efter Starshine.”
   Hon började gå tillbaka mot Hollow Woods och vinkade till oss. Vi gnäggade till svar. Tysta gick vi in till stallet för att ta oss till respektive boxar.
    ”Men, vart ska jag stå?” frågade Hawkfeather.
    ”Låna Snows box”, sa jag medan jag gick in i min egen. ”Jag tror inte han tar illa upp.”
    ”Elleeeeer..?” Melody blinkade mot mig. Jag himlade med ögonen.
    ”Jaså, ni är tillbaka nu.”
    Först förstod jag inte vart rösten kom ifrån, sedan insåg jag att det var Luna. ”Ja, det ser du väl?”
    Luna försöka titta upp ovanför boxdörren med sitt lilla ponnyhuvud. ”Nästan”, muttrade hon därinifrån.
    ”Och de har en främling med sig”, dundrade Brisingr med sin mörka röst. ”Hingst, vem är du?”
    ”Hawkfeather”, svarade han medan han ställde sig till rätta i Snows box.
    ”Jag känner inte igen dig, vart kommer du ifrån?”
    ”Han ser vild ut”, kommenterade Lycka lite längre bort.
    Jag suckade, nu var de igång.
    ”Hur ser han ut?” frågade Luna och sträckte på sig.
    ”Skäck”, svarade Brisingr. ”Ser ut som en paint.”
    ”En stor paint”, la Lycka till.
    Det slog till i en box närmare mig och jag såg hur Nivea stack ut sitt vackra arabhuvud ovanför sin boxdörr. ”Det var ett himla liv! Vad är det som försiggår?”
    ”Ashy och Melody har tagit hem en främling”, svarade Lycka och pekade med nosen mot Hawkfeather.
    Nivea’s ögon fixerade och studerade honom. ”Han ser stark ut.”
    Ett brummande kom från Brisingr, det lät som om han var road. När jag slängde ett öga mot Hawkfeather såg stackarn väldigt förvirrad ut. Det skulle jag också varit om jag blev analyserad av fyra helt främmande hästar.
    ”Förresten, vart är Snow?” frågade Luna. ”Jag varken hör hans trötta röst eller känner av hans vanliga smått irriterande känslor.”
    Jag skyndade mig att svara innan någon av de andra skulle hinna kommentera det också. ”Han och Renee red till Gyllenåsarnas Dal för att leta efter Starshine.”
    ”Men varför det?” frågade Lycka och såg på mig.
    ”Därför att Elizabeth och Avalon fick ett meddelande igår om att Dark Core verkar också leta efter Starshine.”
    Nu hördes spridda flämtningar i hela stallet.
    ”Det förklarar dock inte vad han gör här”, påpekade Nivea och såg på Hawkfeather.
    ”Men det var ett jävla tjat”, utbrast Melody ilsket ifrån sin box. ”Jag är trött och vill vila! Vi har varit med om mycket idag. Jag har slagits mot en jävla demon som ville ha ihjäl oss, lyssnat på en historia som nästan är bra för att vara sann, visat upp vad jag kan för Renee och lyssnat på ytterligare en historia för att få reda på vad som försiggår på det här förbaskade stället!”
    Det hördes en smäll när hon slog in bakhovarna i väggen och sen blev det tyst.
    ”Jag trodde väl att Eld skulle vara temperamentsfullt”, mumlade Hawkfeather och log.
    ”Jag hörde det där!”
    Det var svårt att låta bli att skratta, men jag kunde se att de andra var väldigt förvirrade. De förstod verkligen ingenting av det Melody sagt.
    ”Snow, Melody och Ashy hittade mig på en av Firgrove-ängarna där jag blivit allvarligt skadad. Renee kom och helade mig, och adopterade mig helt enkelt”, berättade Hawkfeather.
    Jag blev förvånad över att han tog initiativet att berätta, då jag själv var beredd att göra det.
    ”Tack för att någon säger något vettigt”, sa Lycka och himlade med ögonen.
    Brisingr skrattade. ”Nå, det låter som vår Renee alltid.”
    ”Hoppas bara hon och Snow är försiktiga på sitt uppdrag”, sa Luna och ruskade på sin lilla ponnyman.
    ”Det är klart dem är”, försäkrade jag. ”Det är dem alltid.”
    Resten av eftermiddagen spenderade vi genom att slappa. Det var välförtjänt och behövdes verkligen, jag kände hur all stress och alla hårda knutar i kroppen bara löstes upp. När kvällen väl kom gick alla och la sig.

Jag vaknade av ett svagt dunkande. Jag blinkade på ögonen och försökte få synen klar. Vad var det för ljud?
    ”Ashy?”
    Jag höjde på huvudet. Det var Melody’s röst. Men det som fångade mitt intresse var tonen i den.
    ”Ashy?” Melody lät skrämd. Jag gick fram till boxdörren och vinklade på huvudet för att se in i hennes box som var bredvid min. Melody stod och darrade i mitten av boxen, ibland ryckte hon till och slog till i väggen.
    ”Melody, vad håller du på med?” viskade jag. ”Du väcker dem andra.”
    Hon vände sin blick mot mig och en rysning gick genom min kropp. Hennes blick var kaotisk.
    ”Jag.. jag kan inte få stopp på det”, sa hon med skrämd röst. Hennes kropp ryckte till igen och jag hörde plötsligt ett väsande ljud.
    I boxen mitt emot mig såg jag i ögonvrån hur Hawkfeather vaknade.
    ”Nej…”, mumlade han med vidöppna ögon. ”Är den här..?!”
    ”Vilken då?” väste jag till honom.
    ”Demonen!”
    ”Men hur kan den vara…”
    Långsamt vände jag min blick mot Melody och insåg plötsligt vad som pågick. Demonen försökte inta hennes kropp.
    Ryckningarna blev allt värre och svetten framträdde i hennes panna. Hon frustade hårt och klamrade sig fast vid marken med hovarna, som om hon stod i kraftig motvind.
    ”Melody?” viskade jag.
    Till min förfäran hördes bara en väsning när hon öppnade på munnen. Jag kastade en förtvivlad blick mot Hawkfeather.
    Han skakade på huvudet. ”Jag gissar på att demonen har svårare att inta Melody’s kropp. Hon är stark och frisk, jag var svag och nästan döende när den intog mig vilket gjorde min kropp till ett lätt byte.”
    Jag vände åter blicken mot Melody och lätt mitt element flöda. Svalkande luft gled över Melody’s kropp för att hålla henne sval, och jag kunde nästan känna därifrån jag stod hur varm hon var. Återigen ryckte hon till och hon gled ner mot marken.
    ”Nej”, väste hon och eldflammor började synas i hennes man.
    Man kunde se hur tydligt hon kämpade mot demonen, en inre strid om en kamp över kontrollen av kroppen.
    Plötsligt hörde jag ett stönande läte ifrån Melody och hon ruskade på hela kroppen. Först trodde jag att hon var förlorad, men sen såg jag att hon fortfarande kämpade mot demonen.
    ”Kom igen Melody – kämpa!”, viskade jag.
    Jag fortsatte att svalka henne med min luft, vilket verkade uppmuntra henne till att fortsätta. Det var då jag kände en konstig lukt. Det stack i nosen, och den första instinkten jag kände var fly. Jag förstod ingenting först, sen fick jag syn på något som fick skräcken att sätta sina klor i mitt inre.
    Stallet brann.
    På grund av att Melody hade skakat på manen så hade gnistor flugit över till träväggen och sakta men säkert börjat växa sig större. Nu brann det ett tiotal små klumpar av eldar – stora som äpplen – på väggen i Melody’s box.
   Fördömt, var är Snow när man behöver honom som mest?!
   På några sekunder växte sig elden större, och stanken av brann spred sig i stallet som en pest. De andra hästarna i stallet vaknade fort och de fick syn på branden.
    ”Det brinner!” vrålade Lycka och började sparka i sin box.
    ”Fort, vi måste ut härifrån!” skrek Brisingr och försökte få upp sin boxdörr.
    Jag hörde gnägganden ifrån alla håll, och när elden spred sig till min vägg stämde jag in i den skrämda kören.
   Det var hett, hett, hett. Jag pressade mig mot andra sidan av boxen för att försöka komma undan värmen men det var hopplöst. Jag visste att jag inte kunde använda mig av mitt element, för elden slukade luft som en torkad växt slukade vatten. I ögonvrån såg jag hur en lampa tändes och en flickas skrik ekade i stallet. Vad som hände därefter var bara ett kaotiskt, suddigt minne.
    Människor sprang in i stallet och tog ut alla hästarna, en efter en, medan elden spred sig från väggarna till taket. När några flickor kom och skulle få ut mig gnäggade jag högt och tittade mot Melody. Hon stod fortfarande kvar i sin box, kämpandes mot demonen. Skillnaden var att hon var omgiven av eld och syntes knappt i det skarpa gula skenet. Jag var inte tillräckligt kunnig inom våra element ännu, men jag var inte så säker på om hon skulle överleva utifall hon stod kvar där länge till. Flickorna föste ut mig, och när vi närmade oss stalldörren – och jag kände lukten av ren luft – satte överlevnadsinstinken igång i kroppen och jag galopperade ut av fri vilja. Jag skenade rakt in i en paddock där de andra hästarna stod och såg på stallet som nu brann riktigt ordentligt. Alla var där, vad jag kunde se. Brisingr, Nivea, Luna, Lycka och Hawkfeather. Och jag. Men inte Melody.
    I ögonvrån såg jag hur Steve pratade i telefonen, och jag uppfattade orden ambulans och brandkåren.
   
Jag vände åter blicken mot det brinnande stallet.
    ”Melody!” skrek jag högt, men i människornas öron skulle de höra det som ett skrämt gnäggande. Elden fortsatte att brinna, slukade det gamla trästallet som en hungrig varg. Det kändes väldigt ljust gentemot den mörka kvällen.
    Hawkfeather kom fram till mig. ”Är hon kvar där inne?”
    ”Ja”, mumlade jag.
    ”Med demonen?”
    ”Med demonen.”
 
Ledsen för att ni inte fick någon bild idag, men det hann jag tyvärr inte! c;
 
 

Kapitel 16 - Pistolskottet

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Klicka då HÄR och scrolla längst ner så du kommer till prologen!
 
 

Snow snärtade till med svansen. De där förbannade flugorna var värst under mitten på dagen, och nu flockades dem runt hela honom.
    ”Du vet att det var onödigt.”
    Snow vände på huvudet och tittade på Ashy. Hon stod någon meter bort och tuggade på lite gräs.
    ”Vilket då?”
    ”Va inte dum Snow”, muttrade Ashy. ”Det där ishuset. Du skapade det endast för att imponera på Renee. Bara en dumbom skulle missa det.”
    Han svarade inte, dock så var den sanningen. Han ville gottgöra Renee. Det sättet som hon hade skällt ut honom på… det hade varit hemskt. Som tur var verkade hon glömma det för en liten stund när han var klar med sin skapelse.
    Nu var hon inne hos Elizabeth och åt, medan han, Ashy, Melody och Hawkfeather stod utanför huset och betade.
    ”Det var underhållande att kolla på”, sa Melody därifrån hon stod.
    ”Erkänn dock att du också blev spänd när Renee var arg”, kontrade Askan.
    Melody blev tyst men hon nickade smått.
    ”Melody erkänner i alla fall”, sa Askan och såg på Snow.
    Han frustade och vände sig om. Ibland kändes det om att Ashy försökte visa att hon hade rätt hela tiden. Att hon var speciell efter det som hände henne, Renee och demonen. Men Snow var övertygad om att hon var avundsjuk på honom för att han var Renee’s Ödesryttar-häst och inte hon. Han kom ofta ihåg rivaliteten de hade i början då Askan var ny i Renee’s stall. Efter ett tag hade de blivit vänner dock, men ibland kunde han fortfarande känna rivaliteten. Till sin fördel hade han varit med på alla Ödesryttar-äventyr. Han hade märkt tydligt att varken Askan, Melody eller Hawkfeather reagerade särskilt tydligt när Elizabeth och Renee började prata om Lisa, Dark Core och Starshine. Det var ytterliggare en sak som band honom och Renee närmare, de hade varit med om faror vissa hästar bara drömde mardrömmar om. Efter allt det hemska kom man varandra närmare, så var det. Och att de nu kunde prata via tanken, ibland kändes det som att han och Renee var en och samma person. Närmare någon annan kan man inte komma.
    Snow ryckte till när det knakade till och Renee kom ut bakom den stora trädörren. Han gnäggade och skrittade fram för att möta henne. Bakom henne kom Elizabeth ut.
    Ätit klart? frågade han.
    Renee log mot honom.  Är du så ivrig på att komma iväg?
    Ja, det var faktiskt längesen som vi var ute på ett uppdrag. Det är dags för ett nytt.
   
Renee vände sig mot Elizabeth. ”Jag måste ge mig av direkt, men hur ska mina andra hästar komma hem?”
    Elizabeth viftade med händerna. ”Tänk inte på det kära du, det fixar jag.”
    ”Säkert?”
    ”Säkert.”
    Renee tackade med en nick och började gå till Snow.
    Vi måste först rida hem och hämta utrustning, jag kan inte rida barbacka hela den här tiden.
    Okej, men du vet att jag föredrar utan sadel. Efter några timmar börjar det skava.
   
Renee tog tag i hans man och hävde sig upp på hans rygg. Då vilar vi, och du ska få slippa sadeln ett tag.
   
Han frustade belåtet.
    ”Ashy, Melody och Hawkfeather”, hörde han Renee säga. ”Lyd Elizabeth nu. Jag och Snow kommer hem… snart. Så fort vi kan.”
    När de andra hade gnäggat till svar stegrade Snow, gnäggade högt och satte av i galopp mot Steve’s gård. Renee grep hårdare tag om hans man och ställde sig upp på hans rygg.
    Måste du alltid visa upp dig på det sättet? Han hörde hur hon skrattade.
    Det ser heroiskt ut, det måste även du erkänna.
    Det gör det, men uppifrån hästryggen känns det fånigt.
   
Resten av sträckan var de tysta och bara njöt av vinden i håret och omgivningen som flög förbi. Hollow Woods försvann fort, och snart var de ute på Everwindfälten för att få Steve’s Gård i sikte.
    När de kom fram hoppade Renee av innan han ens stannat och kutade in i stallet. Snow stod kvar och trampade på stället. Han hade kommit igång nu, han var redo att springa ännu mer och leta efter Starshine.
    Några minuter senare kom Renee ut med sadel, träns och schabrak. Det satte hon på fort med vana händer och ytterliggare några minuter senare satt hon i sadeln igen.
    Vad säger du? frågade hon. Ska vi göra det här?
    Let’s do this.
    Ingen heroisk stegring den här gången.
   
Snow frustade roat. Som du vill.
    Han satte av i galoppp igen och kutade förbi Silvergladebyn. Några bybor vinkade när de kutade förbi, och när de sprang förbi Marley’s gård vinkade Renee till Marley som stod och grejade med sina blommor. Snow la kilometer efter kilometer efter sig, och det dröjde inte lång stund förrän de passerade grinden som ledde in till Gyllenåsarnas Dal.
    Snow saktade ner till kort galopp. Sa Elizabeth att vi skulle börja i skogen?
    Ja, eftersom vi hittade Meteor där förut.
    Då börjar vi leta.
   
Snow ökade farten lite grann tills de gyllengula bladen på de stora träden började komma i sikte. Löven föll ifrån kronorna som verkade inte ha något slut på blad. Året om föll det blad, och skogen var konstant orange och gul. Löven virvlade runt i luften och vissa höll på att landa i Snows ögon.  Efter att han saktat ner till trav började både han och Renee leta med blicken väldigt noga mellan träden. Men eftersom Starshine var vit borde det inte vara något problem att få syn på honom i den gyllengula omgivningen.
    Vinden fortsatte vina och löven fortsatte virvla. Inte ett spår av Starshine.
    Renee drog i tyglarna och saktade ner honom till skritt. Tror du vi ska leta var för sig? Nu när vi kan prata via tanken kan vi ju alltid ropa på den andra om vi får syn på något.
    Det kan vara en bra idé, vi täcker ett större område då.
   
Snow gjorde halt, och när Renee hoppade av hans rygg kände han att han ville att hon skulle hoppa upp igen. Det kunde finnas faror i närheten, och om inte han var i närheten av henne skulle han inte kunna beskydda henne.
    Det var som att Renee kände hans oro för hon smekte honom på halsen lite snabbt. Vi letar i några minuter till, sen samlas vi vid det stora trädet där borta och letar på nästa ställe.
    Det låter bra.
   
Härifrån gick de separata vägar in i skogen.

 

På ett sätt var skogen nästan som en labyrint. Vart man än vände sig så fanns det träd med gula och orangea blad i toppen, och i bakgrunden klippor med gult torkat gräs. Det var som att det låg en förtrollning över skogen, och om man strövade runt för länge här inne skulle man gå vilse för alltid. Då och då såg han fåglar flyga förbi, och den höstiga skogen verkade bryta sin guldiga förtrollning för några sekunder. Men han såg ingen vit fläck som var lika stor som en häst och som travade runt letandes efter sin ryttare. Det gick flera minuter utan några resultat.
    Renee, har du hittat något?
   
Snow väntade på att hon skulle svara. Först trodde han att de var för långt bort för att de skulle kunna prata via tanken, men sen kom han på att hade varit längre bort ifrån henne förut och lyckats prata med henne.
    Renee?
   
Inget svar den här gången heller. Snow stannade upp och spetsade öronen. Det var dödstyst i skogen. Till och med fåglarna hade tystnat. Han stod blickstilla, allt för att höra minsta ljud.
    Det var då pistolskottet hördes.
    Renee!!
   
Han satte av i galopp i riktning som pistolskottet kom ifrån. Alla hans farhågor besannades samtidigt. Mr. Sands var där och hade skjutit Renee. Hon var död och Mr. Sands och hans galna gäng hade lyckats hämta upp Garnok ifrån djupet. De hade Starshine och Lisa med sig men nästan döda på grund av tortyr som Da-
    Snow skakade frenetiskt på huvudet medan han sprang. Hans tankar skenade iväg, och han var tvungen att tänka klart nu. Vad som än hade gjort att pistolskottet avlossats, så skulle han möta det.
    Han kom ut ifrån buskagen och ut på en liten plätt.
    Framför honom stod Renee med ryggen vänd mot honom, hon såg ut att vara oskadd. På marken nedanför henne låg en Dark Core-snubbe och Snow såg att en blodpöl började spridas under hans rygg. På marken bredvid honom låg en pistol.
    Renee? Snow tog långsamma steg fram emot henne, och när han kom upp bredvid henne såg han hur hon darrade.
    Jag… dödade honom… Hon darrade lätt på rösten.
    Snow var förvirrad. Du har dödat snubbar som honom förut, vad är det som gör detta så speciellt?
   
Renee tog ett steg närmare Snow och grep tag med en darrande hand i hans man, som för att söka tröst och hon började berätta. När jag kom ut ifrån buskagen fick jag syn på den här mannen och jag tänkte det vore bättre om jag skuggade honom istället för att döda honom. Dock råkade han få syn på mig och drog fram pistolen ur fickan. Han tvingade mig att komma fram med händerna över huvudet. Som du vet har jag aldrig använt mig av Åskviggens krafter, att ta andras själar som Alex, men nu gjorde jag mig redo att göra det, trots att jag inte visste varken hur jag skulle göra eller vad som skulle hända. Innan jag kunde börja koncentrera mig steg han fram och ställde sig farligt nära, han kände igen mig. Mannen hade förmodligen sett oss på Oljeplattformen eller något liknande. Han frågade mig om jag visste vart Starshine var, för Lisa saknade honom. Jag fylldes av ilska och slog till honom på kinden med min näve. Det gjorde fruktansvärt ont i handen, och han fick ont i käken. Medan han jämrade sig av smärta kastade jag mig mot hans pistol för att ta den ifrån honom. Då blev han snabbt medveten om vad jag höll på att göra och började kämpa emot. På något sätt så lyckades pistolen vända på sig så att den pekade på honom när jag råkade komma åt avtryckaden.
   
Renee darrade till.
    Skottet fick mig att kastas bakåt på grund av pistolen som ryckte till så, och Dark Core-snubben föll ner död till marken med pistolen landades bredvid honom. Det är inte det att jag är upprörd för att jag dödade honom. Det jag är chockad över är att… jag hade ingen aning om att pistolen var riktad mot honom när jag råkade trycka på avtryckaren. Pistolen kunde lika gärna varit riktad mot mig så hade…  
    Hennes röst dog ut.
    Snow förstod, och han tryckte sitt huvud mot hennes kind.  Men nu hände det inte. Det är menat att du ska överleva, det är jag säker på.
   
Hon log smått. Kanske det.
    Hädanefter lämnar inte du min rygg, annars kommer jag dra dig dit jag går.
   
Renee bara nickade för att sedan hoppa upp i sadeln igen.
    Ska vi låta honom ligga? frågade Snow.
    Ja, jag bryr mig inte om honom. Om någon som bor här får syn på honom kommer de inte bry sig så mycket. Dark Core har skadat alla på Jorvik på ett eller annat sätt. Om någon annan från Dark Core får syn på honom kommer de säkert undra vad som hände, men kommer inte bry sig så mycket. De har så många män i Dark Core, en man mindre gör inte så mycket. I alla fall inte för Mr. Sands.
   
Snow nickade och började trava ut ifrån gyllenskogen.
    Vart ska vi leta nu?
   
Han kände hur Renee slappnade av i sadeln. Jag har en känsla av Starshine inte finns i Gyllenåsarnas Dal. För annars skulle vi sett honom för längesen.
   
Snow började öka till galopp. Solen stod lågt på himlen, det var sen eftermiddag. Så, mot Skördebygden it is?
    Mot Skördebygden it is.

 


Kapitel 15 - Fyra uppvisningar och ett uppdrag

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Gå då HIT och scrolla längst ner för att komma till prologen!
 
 
Renee vände sin blick mot Elizabeth.
    ”Vad menar du?”
    Elizabeth log och ställde sig upp. Renee följde sakta efter.
    ”Kommer du ihåg igår, när vi pratade om element-hästarna?” frågade Elizabeth.
    Renee nickade långsamt.
    Den gamle knäppte händerna och suckade. ”För att göra en lång historia kort, dina hästar – de tre som står runt omkring oss plus den vilda hinsten – är den här tidens element-hästar.”
    Renee’s ögon vidgades, och henne blick vandrade mellan oss. Från Snow, till mig, till Melody och till hingsten. Sen såg hon på Snow och steg fram till honom. Hennes blick borrade in i honom och han mötte den stadigt medan en tyst konversation pågick, det kunde man se.
    Jag väntade spänt på hennes reaktion, men än så såg hon bara på Snow medan de yttrade meningar i tankarna. I ögonvrån kunde jag se hur Melody var lika spänd som jag, medan hingsten bara stod och såg på, mindre berörd än oss andra. Elizabeth hade fortfarande sina händer knäppta framför sig medan hon lugnt stod och såg på Renee och Snow. Avalon var fortfarande vänd mot horisonten och beskådade himlen.
    Plötsligt gav Renee ifrån sig ett litet rop och började ilsket stega iväg från paddocken. Snow gjorde ingen ansats att följa efter, utan stod kvar med slokande öron och blicken ner i marken. Min blick följde Renee när hon nästan sprang iväg. Jag gnäggade högt, och Renee stannade intill staketet. Hon gjorde ingenting som visade att hon tänkte vända sig om och komma tillbaka eller fortsätta sin utstormning. Efter några sekunder gick jag försiktigt fram till henne, och ju närmare jag kom desto mer kunde jag känna av hennes känslor.
    Människor har alltid förundrats över hur djur – som hundar, katter och hästar - verkar kunna känna av människans känslor och humör. Själv tycker jag det inte är så märkvärdigt, det har jag alltid gjort. Nu kunde jag känna hur Renee utstrålade ilska, men framför allt svek. Och med ens förstod jag, hon var ledsen på Snow för att han undanhållit henne sina krafter. Även vi andras.
    Jag frustade mjukt och nosade på hennes hår när jag ställe mig bakom henne. Hon vände sig inte om, men viftade med händerna mot mig och mumlade något. Jag log inombords, det var ett gott tecken. Återigen nosade jag i hennes hår. Den här gången resulterade det i lite fnitter, och Renee vände sig om för att puffa undan mig. Jag gnäggade igen, och ett leende spred sig på hennes läppar.
    Hon la handen på min mule och smekte den. ”Tack Ashy.”
    Jag vände och började gå tillbaka till de andra, och jag kunde höra hur Renee kom efter. När vi kom fram ställde hon sig intill min sida, och jag märkte att hon inte tittat på Snow än.
    ”Förlåt Elizabeth”, mumlade Renee skamset.
    ”Be inte om ursäkt, kära barn”, svarade hon. ”Vi hade sagt till både Snowdream, Ashwhisper och Summersong att de inte får berätta om sina krafter. Inte ens för dig.”
    Snow såg upp från marken och sneglade på Renee, som fortfarande inte såg åt hans håll. Istället kände jag hur hon la sin hand på min sida, och när jag vände på huvudet tittade hon upp på mig. Efter att hon tittat på mig en stund vände hon sig mot Elizabeth igen.
    ”Hur…” hennes röst darrade till. ”Hur länge har de haft sina krafter?”
    Elizabeth nickade åt Snow. ”Berättade han inte?”
    Renee vägrade fortfarande att titta på sin Ödesryttar-häst. Jag funderade på om hon straffade honom genom att inte titta på honom. ”Det gjorde han. Men… jag vill höra det från dig också.”
    Elizabeth nickade. ”Det är mars nu, såå… ungefär ett halvår.”
    Nu var det Renee’s tur att nicka.
    ”Men är det verkligen möjligt?” frågade hon efter en stund. ”Att just mina hästar – och den vilda hingsten vi mötte – är just de fyra som kan kontrollera de fyra elementen?”
    Elizabeth skrattade. ”Ja, jag förstår inte vilken slump det är att alla hamnade hos just dig! Men det kanske är ett tecken. Du vet att vi fortfarande kämpar för att vinna över Dark Core, och dessa hästar - med deras begåvning - är kanske precis vad vi behöver. Du vet vi har inte funnit Lisa än, men Aideen’s Beskyddare jobbar på det.”
    ”Har ni hittat Starshine då?” frågade Renee.
    ”Tyvärr inte”, sa den gamle och fick ett bistert uttryck i ansiktet. ”Och jag är rädd att vi börjar få ont om tid. Spejarmäster fick igår ett meddelande från en av sina jordekorrar att Dark Core verkar söka efter Starshine också.”
    En flämtning hördes från både Renee och Snow, medan jag stod tyst och inte förstod så mycket. Återigen önskade jag att jag visste mer om bakgrunden till detta bekymmer som de hade.
    ”Så på ett sätt är det bra att du är här nu, Renee lilla”, sa Elizabeth med allvar i rösten. ”För jag tänkte skicka iväg dig och Snow på ett uppdrag. Att finna Starshine innan Dark Core gör det.”
    Jag såg hur Snow höjde upphetsat på huvudet medan Renee inte visade några känslor.
    ”Men innan jag ger er vidare detaljer så tror jag att du skulle vilja se hästarnas krafter?” frågade den gamle med en glimt i ögat.
    Ett leende spred sig på Renee’s läppar. ”Gärna.”
    Eftersom vi fortfarande stod mitt i paddocken så förflyttade sig Elizabeth lite mot kanten. Vi andra följde efter henne.
    ”Ashwhisper, vill du börja?” frågade Elizabeth.
    Jag gnäggade till svar och skrittade fram till mitten. Renee’s hand föll till sidan när jag gick ifrån henne. När jag väl stod still igen funderade jag på vad jag skulle visa. Jag beslutade mig att börja med något enkelt.
    Det tog bara några sekunder innan jag lyfte ifrån marken. Jag märkte att jag behövde koncentrera mig mindre än förut för att använda Luft, vilket gladde mig. Det kunde bara betyda att jag blivit starkare. När jag stigit en meter upp i luften stannade jag. Förvåningen speglade sig i Renee’s ansikte.
    ”Luft”, viskade hon.
    Bredvid henne nickade Elizabeth.
    Jag fortsatte min demonstration genom att göra avancerade manövrar i luften, och avslutade med att skicka en vindpust mot gruppen innan jag landade på mina hovar igen. Renee hade lagt en hand ovanför munnen.
    ”Otroligt”, mumlade hon.
    Medan jag gick och ställde mig hos de andra travade Melody fram till mitten. Hon verkade vara ivrig att visa Renee vad hon kunde.
    Melody startade med att stegra, och nä framhovarna landade på marken började alla hennes fyra hovar att brinna starkt. Bredvid mig märkte jag hur Renee hoppade till. Melody började galoppera i kort galopp runt paddocken. Då och då sparkade hon bakut eller stannade och stegrade, och ut från hennes hovar sköt det stora eldsflammor. Det var lite extra komiskt, för Avalon stod fortfarande kvar på samma plats medan Melody sprang omkring och sköt eld lite här och var. Han verkade inte störas av det alls.
    När hon var klar travade Melody fram till oss, och Renee sträckte förundrat fram handen mot Melody’s man som hade börjat brinna. Men hon drog snabbt åt sig handen igen när det brände till.
    ”Gud va häftigt”, viskade hon.
    Melody gnäggade belåtet och flammorna i hennes man och på hovarna dog ut.
    ”Vördade hingst”, sa Elizabeth och vände sig mot den vilda hingsten. ”Skulle du vilja visa oss dina krafter?”
    Han var lite tveksam först, men sedan så stegade han ut till mitten. När han kom fram så vände han sig mot oss och gjorde en bugning, och på båda sidorna om honom flög det upp två gigantiska hårda klot av jord ur marken så det blev stora hål vid hans hovar. Istället för en uppvisning så gjorde den vilda hingsten en föreställning för oss. Han visade hur han kunde separera kloten av jord i mindre bitar, han visade hur han kunde sila fram sten, han visade hur han – vilket krävdes väldigt mycket kraft – fick marken att bölja sig som vågor under oss. Hingsten hade ju gjort en liknande rörelse tidigare, fast då när demonen styrde hans kropp. Jag förstod att demonen var ett starkare väsen, vilket ledde till att den kunde använda hingstens krafter mycket lättare och med mindre koncentration, än vad hingsten själv kunde.
    När hingsten var klar hade han små svettdroppar i pannan när han skrittade tillbaka till oss. Renee steg fram till honom. Hon lyfte handen mot hans mule och han ryggade lite.
    ”Shh, jag ska inte göra dig illa”, nynnade hon.
    En häst var riktigt dum om den inte blev lugnad av Renee. Jag hade tappat räkningen på hur många gånger hur lugnat mig med bara rösten.
    Hingsten stod blickstilla när Renee’s handflata nuddade hans hud. Sakta började hon smeka den, tog ett steg fram och la den andra handen på sidan av hans hals och kliade hans hårbotten. Jag såg hur hans muskler slappnade av vid beröringen. Med en suck började känna hur avundsjukan strålade ut från Snow. Jag gav honom en blick att han skulle lugna ner sig med han såg bara ner i marken.
   Renee placerade sig framför hingsten med ena handen under hans huvud och den andra fortsatte hon långsamt att smeka mulen. ”Har du något namn, min vän?”
    Hingsten spetsade öronen när hon pratade, men slog ner blicken när han inte kunde svara.
    Smekningen upphörde. ”Åh, så du är namnlös?”
    Hingstens blick återvände till hennes ansikte.
    Renee såg ut att fundera en stund. ”Vad sägs som att du får ett namn av mig? För du vill väl bo hos oss nu?”
    Hingsten frustade, och jag kunde känna lyckan som började byggas upp inom honom.
    Renee log. ”Va bra! Vad sägs som… Hawkfeather?”
    Hingsten gnäggade, tydligt nöjd med sitt nya namn. Jag gnäggade också, och Melody stämde in. Snow bara frustade.
    Renee skrattade. ”Smeknamn får jag komma på sen, men välkommen till familjen Hawkfeather!”
    Hawkfeather gnäggade och stegrade av lycka innan han ställde sig med gruppen igen.
    En tystnad spred sig bland allihop medan vi väntade på att Snow skulle visa sitt element. Efter några sekunder skrittade han fram till mitten, och nu tittade Renee på Snow igen, vilket hon inte hade gjort sedan hon sprungit iväg från honom.
    Snow vände sig mot oss och skakade frenetiskt på sin man. Istappar växte ut på topparna som glänste i solskenet. En lätt flämtning undslapp från Renee.
    Snow gjorde en liknande stegring som Melody hade gjort förut, men när han hovar slog ner i marken spred sig ett lager av is ovanpå jorden. En liknande rörelse som han hade gjort vid striden mot demonen i Hawkfeather’s kropp. Efter det trodde jag Snow skulle göra rörelse som vi hade sett förut, men gud vad fel jag hade.
    Snow började stampa på marken, och islagret ovanpå jorden spred sig längre ut. Den kom så pass långt att den stannade någon meter fram oss. Den spred sig även till Avalon, men det bröts så det var kvar en lite jordcirkel just där Avalon stod. Jag gissade på att Avalon stod emot Snows kraft. Sedan gjorde Snow en så pass häftig snurr med hela kroppen, och enorma isväggar växte sig upp i utkanten av islagret på marken. Med ens blev jag orolig, det här hade Snow aldrig gjort förut, och jag visste inte hur mycket energi det krävdes. När Snow vände sig kort mot oss kunde jag se svettdroppar träda fram i hans panna, och jag förbannade honom tyst för att han skulle visa upp sig för Renee.
    Han fortsatte arbeta på väggarna, och till min förundran började isen växa uppåt och bilda ett tak. Väggen bildade ett stort valv där vi stod så att vi kunde se in i ishuset som Snow började bilda. När taket till slut gick ihop och hålet längst upp hade stängts igen släppte Snow taget om Vatten. Jag måste säga att han lyckades rätt bra med att dölja att han var utmattad.
    Renee gick in i ishuset med gapande mun. Snow tittade på henne, och följde henne med blicken hela vägen tills hon kom fram till honom. Utan ett ord la hon armarna runt hans hals och gav honom en kärleksfull kram. Han återgäldade den genom att böja ner huvudet och trycka det mot hennes rygg.
    Jag log inombords, det var i alla fall skönt att se dem sams. När jag kastade en blick mot Elizabeth såg jag att hon log belåtet med armarna i kors.
    Plötsligt hörde jag Renee skratta. Jag vände blicken mot henne och såg hur hon hade släppt Snow och tittade mot Avalon. När jag såg på honom förstod jag varför hon skrattade så mycket. Snow hade placerat isväggen precis framför Avalon så att han inte längre kunde studera sin fina horisont. Det såg istället ut som om han stod framför väggen och skämdes för något hyss.
 
 
 
    Vi andra stämde in i skrattet, även Elizabeth.
    Avalon började långsamt vända på sig, - så långsamt som bara han kan – innan han började gå ut från ishuset. Återigen så såg det ut som om han svävade fram. Han svävade ut från paddocken för att återvända till Valedale.
    Elizabeth torkade tårarna ur ansiktet. ”Åh jag har inte skrattat så här gott på länge. Men det var nog bara bra att du störde hans meditation eller vad det nu var han höll på med Snow, annars hade jag fått gå upp och hämta honom ikväll.”
    Snow gnäggade roat till svar.
   ”Men åter till allvaret”, sa plötsligt Elizabeth. ”Renee kära du, jag vill att du och Snow ska ut på det här uppdraget.”
    ”Självklart”, sa Renee. ”När vill du att vi ska åka?”
    ”Nu.”
    Förvåningen speglades i Renee’s ansikte. ”Nu?”
    Elizabeth nickade. ”Vi kan inte vänta. Om Dark Core hittar Starshine först kan de använda honom emot Lisa och få henne att göra vad de vill. Vart det nu är hon har tagit vägen..”
    Renee slängde en blick på Snow innan hon såg på Elizabeth igen. ”Vad vill du att vi ska göra?”
    Elizabeth sträckte på sig, tydligen nöjd över att de tänkte rida iväg direkt. ”Meteor hittade ni springandes i skogen i Gyllenåsarnas Dal, vilket var fantastiskt. Vi vill att ni börjar leta där. Både i skogen och i hela Gyllenåsarna. Om ni inte hittar honom, fortsätt till Skördebygden. Efter att ni lagade bron så har vi kunnat föra våra spioner över till andra sidan, men vi är fortfarande väldigt nya till det området och har inte riktigt koll på vad som händer där borta. Därför bör ni också leta mer noggrant i Skördebygden, då vi i Aideen’s Beskyddare inte kan det på samma sätt.”
    ”Självklart, vi är redo för uppdraget”, sa Renee. ”Eller vad säger du Snow?”
    Han gnäggade högt till svar.
    ”Men Elizabeth?”
    ”Ja Renee?”
    ”Skulle jag kunna få äta lunch först? Jag är vrålhungrig och har inte ätit sen frukost”, sa Renee och skrattade.
Ni ska få nästa kapitel imorgon, då jag missade att lägga ut ett förra veckan!

Kapitel 14 - Samlade

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Läs dem HÄR.
 
 

Det tog en knapp halvtimme för Snow att hämta Renee. Han sprang som vinden ifrån oss, och kom tillbaka lika snabbt med henne på ryggen. När de kom tillbaka berättade han för oss att han bara sagt till Renee att hingsten hade staplat fram till oss och sagt att han behövde hjälp. Snow hade inte berättat för Renee om den farliga striden som pågått. Jag förstod att han inte ville berätta för Renee att de kunde kontrollera de fyra elementen. Inte än i alla fall.
    Renee var försiktig när hon gick fram till hingsten. Jag visste att hon kom ihåg hur hon blivit bemött av honom tidigare med mig. Men nu var hingsten totalt lugn, och han visade ingen rädsla när Renee satte sig ner på huk framför honom.
    Hon la en hand på hans mule. ”Din stackare…”
    Renee vände på huvudet och såg på Snow och frågade honom någonting i tankarna. Jag såg hur Snow flackade med blicken och klippte lite nervöst med öronen. Hon vände sig sedan bestämt mot hingsten och flyttade sig till ett av de större såren på hans flank. Renee placerade båda sina händer några centimeter ovanför såret, blundade och koncentrerade sig djupt. Snow gnäggade nervöst och gick fram till hennes sida. Först förstod jag inte vad hon höll på med, men sedan när jag såg ett rosa sken uppenbara sig under hennes händer kände jag mig så dum. Hon försökte använda sina krafter och hela hingsten!
    Förundrat såg vi alla på när såret sakta men säkert växte ihop och kvar fanns en hel och slät päls. Renee flämtade smått, det verkade som att det tärde på krafterna. Hon flyttade sig till nästa sår på hingsten som låg ner och lugnt tittade på henne. Jag kunde dock se att tacksamhet utstrålade ifrån hans ansikte. Snow verkade protestera att Renee skulle hela fler sår, men hon tystade honom i tanken, för Snow vände sig om och gick frustrerat iväg några steg. Men han vände sig snabbt om för att se på från avstånd när Renee helade sår efter sår. Svettdroppar började synas i henne ansikte, och trots att det verkade ansträngande så utstrålade hon ett lugnt och andningen var stabil. Vid ett tillfälle var hon tvungen att hela en muskel, och hingsten började vrida sig av smärta så jag fick trycka ner honom med luft för att han inte skulle skrämma Renee.

 

    Till slut var hon klar. När hon lyfte bort händerna och det rosa skenet försvann föll hon ner på rygg flämtandes efter luft. Snow gnäggade högt och upprört för att sedan trava fram till hennes sida och nosa på hennes kind. Jag kunde föreställa mig vilken ’oansvarig och dum flicka som inte tänker sig för’ Snow började kalla henne på deras sätt att kommunicera. Renee skrattade och höjde en darrande hand för att smeka Snows mule.
    ”Det där helandet tog väldigt hårt på henne”, mumlade Melody.
    Hingsten ställde sig sakta upp och testade sina krafter efter det massiva helandet av hans kropp. När han kände hur inte någon smärta uppenbarade sig började han skritta, trava och även galoppera runt i en stor cirkel medan han gnäggade lyckligt.
    I ögonvrån såg jag hur Renee lyckades sätta sig upp, lutandes bakåt mot sina händer som trycktes ner i det våta gräset. Hela hennes ansikte strålade upp av glädje när hon såg hur hingsten sprang runt utan några som helst problem.
    ”Det var helt klart värt det”, viskade hon hest med ett leende på läpparna. Bredvid henne gnäggade Snow nervöst igen, och jag höll med honom. Var det normalt att en Ödesryttare blev så svag när hon utförde sin magi under en längre tid än vad hon var van vid?
    ”Vi måste ta henne till Elizabeth”, sa Snow plötsligt
    ”Är du säker på det?”, frågade jag tveksamt.
    ”Det är stor chans att Renee kanske märker av att vi kan kontrollera de fyra elementen”, protesterade Melody.
    ”Är det?” Snow såg på oss. ”På vilket sätt?”
    Jag kunde faktiskt inte komma på en anledning. Melody vände bort blicken. Snow vände sig åter mot Renee och sa något med tanken. Hingsten -som var klar med sina glädjerus - kom fram till oss.
    Renee försökte ställa sig upp men det var hopplöst, hon sjönk bara ihop på marken igen. Hon gjorde ett andra försök vilket gick lika dåligt. Efter det gjorde hon inte ens en ansats att resa sig upp. Jag såg hur hennes ögonlock fladdrade, som om kroppen fått spratt och inte visste om den skulle stänga ögonen eller inte.
    ”Det blir värre”, sa Snow och jag ryckte till vid tonen av hans röst. Den var riktigt allvarlig med en blandning av smärta och stark oro. ”Vi måste ta henne till Elizabeth nu.”
    ”Och hur ska vi göra det?” frågade Melody. ”Hon kan ju inte ens ställa sig upp!”
    Det gick några ögonblick och jag såg hur Snow tänkte febrilt. Sen såg han på mig
     ”Ashy, lyft upp henne.”
    Jag förstod med en gång vad Snow menade. Jag tog några steg fram mot Renee och sänkte huvudet mot henne. När jag koncentrerat mina krafter inuti kroppen fokuserade jag den och befallde luften att sakta kila in under Renee’s kropp för att sedan lyfta upp henne. Hennes armar och hår hängde ner mot marken när hon steg upp i luften och stannade upp när hon hamnade i min ögonhöjd.
    Hon började mumla och försökte öppna ögonen som till slut hade åkt igen. Snow var fort framme och ett tunt lager av vatten kom fram från ingestans och la sig över Renee’s panna för att kyla ner henne.
    ”Jag kan inte bära henne”, sa Snow och såg på mig. ”Kan du hålla henne i luften hela vägen till Valedale?”
    Jag blev osäker, men svarade ”Jadå.”
    Jag började skritta i riktning mot byn vid det snöiga bergspasset, och när jag märkte att det gick bra ökade jag farten till trav. Renee svävade stadigt framför mig och för varje steg blev jag mer säker på det jag gjorde.
    Snow travade efter mig men jag hörde hur Melody och hingsten fortfarande stod kvar.
    ”Får jag följa med?” hörde jag hur hingsten frågade.
    ”Vad är det för dum fråga?” skrattade Melody. ”Klart du får, kom!”
    När de båda hade kommit ifatt oss ökade jag farten till galopp. Tillsammans dundrade vi fram över marken, och det tog inte lång tid förrän Silversongsfloden började synas och vi följde den norrut. Det måste sett lustigt ut, en flicka som svävade en och en halv meter ovanför marken medan fyra hästar sprang efter henne där hon svävade fram.
    Några minuter senare så kom vi fram till de första husen som fanns i utkanten av den nordliga byn. Men jag saktade inte ner för det, utan fortsatte i samma hastighet över bron till andra sidan floden. Vi tvärstannade utanför Elizabeths hus och tillsammans började vi stegra och gnägga högt för att fånga hennes uppmärksamhet. Det tog inte lång tid förrän dörren öppnades, och en förvånad Elizabeth kom ut.
    ”Kära nån.. va-”
    ”Elizabeth, Renee är mycket svag, kan du hjälpa henne?” frågade Snow och steg fram till henne.
    ”Självklart”, sa den gamla druidkvinnan vars blick gled över till den svävande Renee. ”Men jag måste veta vad det är för fel, annars kan jag inte hjälpa henne.”
    Snabb förklarade Snow vad som hade skett. Så fort han var klar så vände sig Elizabeth mot hingsten som stod längst bak.
    ”Så du är denna hingst”, mumlade hon och studerade honom. ”Jord.”
    ”Hur.. hur kan du tala med oss?” frågade hingsten bestört.
    Elizabeth log. ”Det kan jag berätta en annan gång, nu måste jag ta itu med Renee. Ashwhisper, Avalon är uppe vid paddocken och han kan hjälpa mig. Låt oss gå upp till honom.”
    Jag följde efter Elizabeth när hon gick uppför backen och jag hörde hur de andra följde efter.
    Precis som hon hade sagt så stod Avalon mitt i paddocken och verkade studera horisonten när vi kom upp. Han vände sig om när vi kom fram till honom.
    ”Renee är mycket svag”, berättade Elizabeth. ”Tömd energi på grund av magiförbrukning, alldeles för mycket för vad hon är van vid. ”
    Avalon nickade bara och bad mig lägga ner henne på marken. Försiktig släppte jag taget om luften när Renee låg trygg på marken igen, och jag kände att en lätt trötthet svepte över mig. Det verkade som att även vi blev utmattade om vi använde våra krafter för länge.
    Elizabeth och Avalon satte sig ner på huk på var sin sida om Renee’s huvud och pratade snabbt med varandra. Elizabeth började sedan göra rörelser ovanför Renee’s ansikte medan hon mumlade ord på ett språk jag inte kände igen.  Vi hästar hade placerat ut oss i en cirkel runt människorna medan vi studerade hela processen. När Elizabeth’s sista rörelse gick över Renee’s panna tog Renee ett djupt andetag och man kunde nästan se hur kroppen svällde upp av den nya energin som hon fick.
    Avalon ställde sig upp och gick för att fortsätta… studera horisonten som jag antog att han gjorde.  Elizabeth satt kvar på huk medan Renee började kvickna till. Snow gnäggade lyckligt och en sten föll från mitt bröst.
    ”Elizabeth?” mumlade Renee och satte sig sakta upp. Hon tog sig för huvudet och stönade lågt. ”Jag tror jag har huvudvärk.”
    ”Det får man om man använder sina krafter mer än man borde”, sa Elizabeth och hötte med ett finger mot henne. ”Vad tänkte du på när du bestämde dig för att hela alla hingstens sår, och när dessutom vissa var djupa och svåra att hela?”
    ”Därför att det kändes rätt, han hade lidit och…”
    Hennes röst dog ut. Hon såg på Snow. Hon såg på mig, Melody och hingsten. Hon slängde även en blick mot Avalon.
    ”Men… det var ju inte här jag helade hingsten”, sa Renee bestört.
    ”Nej, dina kära hästar här förde dig hit”, sa Elizabeth och gjorde en gest mot oss.
    ”Hur?” frågade Renee och såg på oss. ”De skulle aldrig kunna få upp mig på en av deras ryggar för att sedan bära mig hela vägen till Valedale från Firgrove-ängarna!”
    Elizabeth såg på oss. Jag vet inte om de andra visade något tecken, men jag gav henne en lätt nick med huvudet.
    ”Kära du”, sa Elizabeth och la en hand på Renee’s axel. ”Det finns något mer om dina hästar som du behöver veta.”


Kapitel 13 - Berättelsen

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Läs dem HÄR.
 
 
Vi såg på varandra, hingsten verkade ju helt klart ha kommit till sans.
     ”Nå”, började Melody. ”Jag vill inte pressa dig men du är typ skyldiga oss en förklaring.”
     ”Men Melody”, frustade jag. ”Låt honom andas.” Jag vände mig mot hingsten. ”Vad heter du?”
     Han slog ner med blicken i marken innan han såg upp på mig med trötta ögon. ”Jag har inget namn.”
     ”Inget alls?” Jag hörde på Snows röst att han var lika förvånad som jag kände mig.
     ”Men… något måste du väl heta?” frågade jag.
     Hingsten skakade på huvudet. Han försökte ställa sig upp men sjönk ihop på marken igen. Trots att han inte var galen längre så hade han fortfarande sina skador kvar och var mycket utmattad.
     ”Jag ska berätta allt för er… men, jag.. finns det vatten i närheten?” Han såg upp på oss. ”Min hals känns som sandpapper.”
     Utan att protestera stampade Snow på marken med hoven en gång och vattnet som fanns i jorden sipprade upp och bildade en skål i luften framför hingsten. ”Här finns vatten.”
     Med en tacksam blick på Snow började hingsten dricka medan vi andra väntade tålmodigt. När hingsten var klar släppte Snow taget om sitt element och vattnet försvann.
     ”Såååå, berättelsen?” Melody var minst sagt nyfiken.
     Hingsten frustade roat till. ”Det började för… ja för att vara ärlig så vet jag inte hur längesen det var. Men när jag var ett föl så levde jag tillsammans med min mor i en vildhästflock som fanns här på ön. Min far var hjordens ledare, och han skyddade oss väl från alla faror som kunde tänkas finnas. En dag så stötte vi på en fara vi aldrig träffat på förut – människor. Vi hade rest till en annan del av ön som vi aldrig varit på förut för att försöka upptäcka nya betesmarker när vi fick syn på dessa varelser. Vi höll oss undan för dem då vi inte visste någonting om dem och lyckades aldrig bli upptäckta. Så småningom märkte vi att människorna inte hade onda avsikter, utan de bara bodde på ön och inte var ute efter oss.  Strax efter vår upptäckt av människorna höll jag även på att växa upp, jag var inte ett föl längre men inte fullvuxen heller. En unghäst det vill säga. Det var då jag började upptäcka att… jag kunde kontrollera jorden. Inte bara jorden, utan stenar och växter i sig! Jag lärde mig fort att få marken att bölja som vågorna på havet, flytta stora stenras som kom i våra vägar och få gräset att växa så vi kunde få något att beta av. Men precis efter att jag börjat lära känna mina krafter, så började vi se nya människor. Dessa liknade inte några människor vi sett tidigare. Nästan varenda en hade en stor grön kappa, keps med konstiga glasögon.”
     ”Dark Core”, morrade Snow.
     Melody och jag nickade tyst instämmande.
     Hingsten verkade inte förstå vad Snow menat men han fortsatte i alla fall. ”Dessa människor… vi började märka hur de studerade vår hjord när de trodde att vi inte visste att de såg på. Speciellt så dök de upp när jag använde mina krafter med jorden och tittade på oss på avstånd. För varje gång de kom så blev de fler och fler. Till slut så… ” Hingsten rös. ”Så dök han upp. En lång, spinkig människa som känns långt ifrån mänsklig. Han klädde sig inte som de andra, men trots att de andra såg läskiga ut, så var han mycket läskigare till sättet.”
     ”Mr. Sands”, muttrade Snow. ”Han verkar störa alla människor oavsett generation.”
     Hingsten såg med allvarliga ögon på Snow. ”Du verkar känna till dessa människor väldigt bra?”
     ”Låt oss säga att… jag har träffat på dem flera gånger förut”, frustade Snow. ”Under mindre trevliga omständigheter.”
     Hingsten nickade och fortsatte sin berättelse, nu med mer bekymrad röst och hans blick var mörk. ”När människorna och han hade studerat oss i någon månad kom de plötsligt fram emot hjorden. Jag kunde se hur de bar på rep och pistoler. Självklart visste jag inte om att dessa föremål hette så i det ögonblicket, det fick jag lära mig senare. I alla fall, min far – som fortfarande var ledare över hjorden – beordrade oss att fly medan han skulle försvara oss. Jag vägrade lämna honom då jag visste att jag kunde hjälpa honom.  Medan min far försökte övertyga mig om att springa efter de andra i hjorden så… sköt en av människorna honom. Utan att ens blinka. Jag såg hur livet försvann ur min fars blick när han föll död till marken. Nu i efterhand kan jag inte beskriva den ilska och sorg jag kände när jag såg min döda far ligga på marken. Det jag kan beskriva är den smärta som människorna fick utstå. Med en gång anföll jag med mitt element och slungade iväg sten efter sten emot människorna. Jag beordrade växter att skjuta upp med sina rötter ur marken, knyta sig runt människornas halsar och strypa dem till döds. Vartenda knep jag kunde använde jag mig av för att förgöra den ras som hade mördat min far. Men allt eftersom fler människor i de gröna kapporna dog, desto fler kom det. Ingen av dem sköt mot mig, och jag förstod att det var mig de ville ha, och de ville ha mig levande. Hjorden hade sen länge försvunnit in bland Jorviks vildmark, och det var jag glad för. Jag ville inte låta min mor se det här.
     Efter flera minuters intensivt stridande började jag bli utmattad. Att använda sitt element tär på krafterna, och det verkade han veta om. Han…, eller Mr. Sands som du kallade honom, började gå fram emot mig, skrämmande lugn med tanke på striden som pågick. Jag fick syn på honom när han var några meter bort och skulle just skjuta iväg ett stenblock mot honom när han plockade fram ett rep, mumlade några ord över det för att sedan med dödlig perfektion kasta det runt min hals. Så fort jag kände snaran dog alla mina krafter ut. Jag blev som förlamad. Alla människor med gröna kappor sprang genast fram och kastade sig över mig för att jag inte skulle försöka fly. De visste dock inte att det inte var någon risk, jag var helt tömd på krafter. Nu i efterhand minns jag att repet lös av en ilsken röd glöd, och när Mr. Sands ryckte i repet förlorade jag medvetandet.”
     Hingsten tog en paus, som för att hämta kraft och fortsätta sin berättelse. Jag var helt tagen. Mr. Sands var inte bara en förskräcklig fiende, han var en förskräcklig fiende i flera generationer som Snow hade påpekat. Hur länge kunde han leva egentligen? Vad var det som gjorde att han levde så länge?
     ”När jag vaknade befann jag mig i ett mörkt rum”, fortsatte hingsten. Hans röst verkade nästan vara död när han talade. ”Jag försökte få kontakt med mitt element, men jag märkte snabbt att det inte fanns jord i närheten. Inte ens under byggnaden som jag förmodligen befann mig i. I det ögonblicket kände jag mig fruktansvärt försvarslös. Några timmar gick innan en stor järndörr öppnades och en utav människorna i grön kappa kom in. När han såg att jag var vaken fiskade han upp en Walkie-talkie ur fickan och började prata med någon. Ytterliggare några minuter senare kom Mr. Sands med några fler människor i gröna kappor som följe.
     ’Så, du är vaken nu’, sa han till mig. ’Bra. Du förstår, jag behöver nämligen din hjälp.’
     Jag stampade med hovarna och skulle gå fram och sparka honom men upptäckte i det ögonblicket att jag var fastkedjad i väggen. Inte runt hovarna utan runt halsen hade jag en tjock järnstång som en kedja var fastspänd i, som i sin tur satt fast i väggen. Som en hund i ett koppel med halsband. Bara det att ”halsbandet” och ”kopplet” gjorde väldigt ont om jag ansträngde mig för mycket och drog i dem. Mr. Sands skrattade när jag försökte ta mig loss.
     ’Oroa dig inte’, mumlade han. ’Du kommer komma loss… på mina villkor.’
     Sen försvann han ut genom dörren och jag skulle inte se honom på länge. Det gick två veckor utan att jag varken hörde eller såg någonting ifrån honom. Varje dag kom en människa i grön kappa in för att ge mig en ynka skål med vatten och ett äpple. Under en tvåveckorsperiod förstår ni säkert att detta var alldeles för lite vad att jag skulle klara mig på.  Jag är säker på att jag inte var långt ifrån döden när Mr. Sands kom tillbaka till mitt fängelse igen. Den här gången hade han någonting med sig. I handen bar han en kula, en glaskula. Inuti den verkade det vara något… levande. Det var ett rött moln som virvlade och blixtrade där inne, som om vad som än levde där inne ville komma ut. Fort.
     Han gick raka vägen fram till mig och bokstavligt talat tryckte upp glaskulan i ansiktet på mig. Jag frustade ilsket och slog till med tänderna framför hans ansikte som ett hot. Han bara hånlog med hela ansiktet.
     ’Detta är nästa steg i min plan. Och nu ska du äntligen få spela din roll.’
     Han tog flera steg bakåt och smekte glaskulan som om det vore något som han höll kärt. Jag äcklades av honom redan. Plötsligt, utan förvarning, kastade han glaskulan med full kraft ner i golvet precis framför mina hovar. Med fasa i blicken såg jag hur det röda blixtrande molnet stiga sakta upp framför mig. Det virvlade till två gånger innan den åkte in i min kropp. Smärtan som jag kände i de nästa fem minuterna kommer jag aldrig kunna beskriva hur länge jag än skulle sitta och försöka. Det var som att något… slet sönder en inuti, samtidigt som den erövrade varenda del utav mig. Vilket jag senare förstod, var precis det som den gjorde. Molnet, som jag till slut förstod var en demon, hade slagit rot i mitt allra innersta och tagit kontrollen över mig kropp. Jag, min själ och mitt medvetande, fanns fortfarande kvar. Men det var som att jag blivit knuffad ifrån ”förstaplatsen” framme vid ögonen. Nu kunde jag bara se genom mina ögon på avstånd. Det är svårt att förklara… men tänk er att era ögon skulle åka bakåt i huvudet, alltså längre in mot hjärnan. Då skulle ju hålet, som ni ser ut igenom, att minska och ni skulle se mindre utav världen utanför. Det var så jag skulle se världen för en lång tid framöver, och jag kunde inte göra någonting av det min kropp gjorde.
     Så fort demonen tagit kontroll över mig ställde den sig och tittade på Mr. Sands, som efter några minuters studerande började hånle med hela ansiktet och gned sina händer mot varandra. ’Nu kan vi sätta igång.’
     Det följande året var den värsta tiden i mitt liv.” Hingsten såg ner i marken medan han berättade. ”Jag satt där bak i mitt eget huvud och såg på medan Mr. Sands tränade upp demonen med min kropp. Han förde demonen in till land, då vi hade befunnit oss på en oljeplattform, där vi började öva. Han övade upp min element-kraft så demonen blev starkare med jorden. Han övade upp min kropps kondition så demonen blev mer uthållig. Till slut lärde han även demonen massor med svart magi. Magi som inte min kropp kunde klara av.  Magin tärde på den och var nära att förgöra den flera gånger.  Trots det så fortsatte Mr. Sands sin träning med demonen… i min kropp. Han kände till legenden om element-hästarna och visste, att om Jord fanns, så var ju Eld, Luft och Vatten tvungna att i finnas någon annanstans. Han började därför berätta detta och mycket annat för demonen. Jag tror inte Mr. Sands visste om, att allt det han berättade, lärde jag mig också. Han gav demonen i uppdrag att finna de andra element-hästarna, speciellt Vatten. För att göra detta var demonen tvungen att lära sig hur man uppförde sig som en vanlig häst bland människor. Detta gjorde att jag lärde mig allting jag kan och vet om människor idag. ”
     Hingsten pausade sin berättelse för att hämta andan. Mitt eget hjärta bultade frenetiskt, jag förstod inte varför. Men så hade jag aldrig hört en berättelse som hingstens.
     Hingsten tog ett djupt andetag. ”För några månader sedan skickade Mr. Sands iväg demonen på sitt uppdrag genom att låtsas vara en hästförsäljare som ville sälja demonen, eller rättare sagt demonen i min kropp, till en möjlig köpare. Mannen köpte demonen och förde honom till den norra delen utav Jorvik där han hade sina ägor. Mannen ägde många, många hästar. Och demonen testade dem allihop utifall de hade något element som de styrde över. Men ingen hade det. Ägaren märkte att något var fel, då varje gång demonen pressade en häst att svara på hans frågor blev hästen så skärrad att de inte lugnade ner sig på två dagar. Demonen blev arg då den inte hittade någon element-häst, och samma dag som han pressade den sista hästen kom ägaren och jagade bort demonen ifrån sina ägor.  Demonen var rasande. Den kunde inte få kontakt med Mr. Sands på något sätt, och nu var den lämnad att försöka överleva ute i vildmarken. Två månader hade demonen ändå spenderat hos den här mannen, och jag hade blivit van vid att försöka stänga ute det som hände. Det som demonen utsatte min kropp för att göra, jag kunde ändå inte göra något.
     Demonen visste att den behövde hjälp ifrån Mr. Sands, så den började bege sig söderut. Den hade lite problem med födan då och då. Demonen behövde ta ett annat djurs liv för att få näring, medan min kropp behövde gräs eller hö för att få föda. I ytterligare två månader vandrade demonen omkring i Jorviks vildmark i ett hopplöst försök att ta sig tillbaka till Mr. Sands på oljeplattformen.
     Men så, för bara tre veckor sedan, visade sig demonens klumpighet och frustration. Den var utmattad, frustrerad och ville komma ut ifrån min kropp. Att den hade fått vandra runt i vildmarken tyckte den var förnedrande, och märkte knappt stupet som den till slut ramlade ner ifrån. Demonen tog ingen skada, men det gjorde min kropp. Åh, jag är säker på att några ben bröts här och var. Medan jag hörde hur demonen svor i mitt huvud använde den svar magi för att hela upp kroppen ifrån skadorna. Men på grund av demonens utmattning så kunde den inte hela min kropp till fullo, utan bara lite mer än hälften. Så skadad, och mer frustrerad än vanligt, så fortsatte demonen att gå genom skogen.
     För några dagar sedan, så föll demonen. Bara ett vanligt fall ner på marken, ingenting som man skulle kunna tycka vore konstigt. Men på grund av att demonen pressat min kropp att fortsätta gå blev skadorna gradvis värre, och nu gav min kropp upp helt enkelt. Förbannad började demonen hela min kropp igen, men hann inte så långt innan den började höra ett skri ifrån himlen. Ifrån skyn började hökar dyka mot demonen och picka honom i pälsen. Blod hade börjat rinna ifrån olika skrapsår på kroppen, och demonen ställde sig med nöd och näppe upp för att bekämpa dessa irriterande fåglar som kom ifrån himlen. Den lyckades döda flera stycken och fjädrar yrde omkring i luften. På grund av sin klumpighet så föll demonen nerför ett stup igen. Detta stup var inte lika brant och den gled ner på en klippavsats. Det var tillräckligt omtumlande för att demonen skulle förbli liggande på marken istället för att ställa sig upp igen. Hökarna verkade ha fått nog av att reta demonen och flög iväg, medan de lämnade massor med fjädrar efter sig.
 
(Tro det eller ej, men återanvänder en bild jag redan använt för jag fick inga idéer till det här kapitlet cx)

     Dagarna gick, och demonen flyttade inte på sig. Men jag visste att den sakta men säkert började hela upp min kropp igen. Den här gången på ett ordentligt sätt.
     Igår var demonen nästan klar med helandet när den råkade använda sin magi fel och skadade min kropp istället för att hela den. Den här gången gjorde det så ont att min kropp gav ifrån sig ett högt skrik. Demonen förbannade sig själv och fortsatte helandet. Sedan, några minuter senare, kom det plötsligt en flicka med hennes frieser gående.”
     Jag ryckte till och märkte att hingsten såg på mig.
     Det var ju jag och Renee.
     Hingsten hade sin blick riktad mot mig när han pratade. ”Jag blev riktigt förvånad när jag såg er, men samtidigt riktigt rädd. Jag visste vad demonen kunde göra emot er. Som du kanske märkte var min kropp fortfarande skadad, men demonen hade spenderat de senaste dagarna med att hela inre, mer livshotande skador. Efter att demonen jagat bort er vad jag säker på att ytterligare en tid av helande och frustration ifrån demonen skulle börja.”
     Hingsten skrattade och såg på alla oss. ”Men inte alls. Ni kom och beslöt er för att möta demonen. Ni stred, och ni vann. När ni stängde in min kropp i er element-kupol blev det för mycket krafter för demonen att utså. Den trodde helt enkelt att kroppen skulle dö i det ögonblicket och valde att lämna min kropp. Och det blev min räddning.”
     När hingsten avslutat sin berättelse var det tyst i flera sekunder.
     ”Så.. den här demonen”, mumlade Snow. ”Tror du den begav sig tillbaka till Mr. Sands?”
     Hingsten nickade. ”Mycket troligt.”
     ”Borde inte vi göra oss beredda utifall den kommer tillbaka?” frågade Melody.
     ”Jag vet inte”, svarade jag.
     ”Jo, det måste vi”, sa hingsten och ställde sig upp på darrande ben. ”Demonen känner till att ni finns, och vart ni finns. Den kommer komma tillbaka med Mr. Sands för att tillfångata er.”
     ”Det kommer bara hända i dess drömmar”, muttrade Snow utmanande. ”Till dess, måste vi få hem dig.”
     ”Hem?” Hingsten verkade uppriktigt förvånad. ”Till er?”
     ”Jamen det är väl klart!” sa jag och log. ”Du är en element-häst inte sant? Därför ska du ju bo med oss! Snow rid hem och hämta Renee. Hon måste få hälsa på vår nye familjemedlem.”
 
 

Kapitel 12 - Att tämja Jord

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Läs dem HÄR.
 
 
 

Jag vaknade av att Renees skratt ekade i stallet. Sömnigt öppnade jag ögonen och gäspade. När jag höjde på huvudet och såg ut över boxen strålade solen in genom den öppna stalldörren. Renee stod lutad vid boxdörren till Snow och tittade på honom. Även han tittade på henne, och helt plötsligt började hon skratta. Hon gav honom en kärleksfull klapp på mulen innan hon försvann ut ur stallet.
      ”Vad handlade det där om?” frågade jag.
      Snow såg på mig, och det fanns något livligt i hans blick. Han var… upprymd. ”Vi var hos Elisabeth igår, och Renee pratade om vad som hände dig och henne när ni förflyttades.”
      Jag spetsade genast öronen. ”Vad kom ni fram till?”
      Jag var knäpptyst medan Snow berättade om Pandoria, legenden om element-hästarna. Även att han och   Renee nu kunde kommunicera via tanken.
      ”Det är så häftigt!” skrattade Snow. ”Vi förstår varandra på ett helt annat sätt, vi kan säga saker som den andra kanske inte förstod tidigare och vi har helt klart kommit varandra närmare.”
      Jag suckade lite avundsjukt. ”Det låter ju underbart att kommunicera med henne på det sättet.”
      ”Det är det”, sa Snow och nickade.
      ”Jajaja, det är jättegulligt och så”, hördes plötsligt Melodys röst ifrån boxen bredvid min. ”Men är det någon av er som tänkt på att vi kanske måste ta kontakt med den där vildhästen?” 
      ”Jodå, jag har tänkt på det”, svarade jag. ”Men jag vet inte hur vi ska göra.”
      ”Men det vet däremot jag”, hörde jag Snow säga. ”Vi får smita ut idag och leta efter honom i Firgrove-bergen helt enkelt.”
      ”Men, vi kommer ju bli upptäckta!” protesterade jag.
      ”Inte om vi får hjälp av Renee” flinade Snow.
      ”Vad menar du?” Melody lät misstänksam, det var även jag.

Ca 20 minuter senare satt Renee på Snows rygg och höll i två tyglar som satt fast i min och Melodys grimma, medan vi gick bakom dem. Snow hade lyckats övertala Renee att låta oss ”beta” på en av de stora Firgrove-ängarna. Nu när de kunde kommunicera så bra så försäkrade han henne att de skulle springa tillbaka till stallet när det började bli mörkt. Hon hade till en början varit osäker till att låta oss vara ensamma så långt bort, men hon litade på Snow och gick med på det.
      ”Jag fattar fortfarande inte att hon gick med på det”, viskade Melody till mig.
      Jag skakade på huvudet. ”Inte jag heller, men jag måste medge att det är väldigt smidigt när hon och Snow kan kommunicera så bra och tydligt.”
      Melody frustade bara.
      Vi märkte tydligt att Snow och Renee förde en konversation med varandra. Då och då skrattade Renee till, eller Snow gnäggade extra högt. Melody och jag var tydligt avundsjuka båda två, men vad kunde vi göra. Snow var Renees Ödesryttar-häst, och så skulle det förbli.
      Efter en stunds travande kom vi fram till ängen där jag och Renee hade förflyttats till. Renee hoppade av       Snows rygg och plockade dän grimmorna från mig och Melody.
      ”Jag hoppas ni uppför er nu”, mumlade Renee. ”Kom hem när solen börjar gå ner, annars hämtar jag er.”
      Snow gnäggade högt och retsamt. Renee kunde inte göra något annat än le kärleksfullt. Med grimmorna slängda över axeln började hon gå tillbaka till stallet.
      ”Men stackars människa”, började jag. ”Ska hon behöva gå hela vägen tillbaka?”
      Snow frustade till. ”Jag frågade henne medan vi gick, och hon var helt okej med det.”
      ”Dåså”, sa Melody och bytte snabbt ämne. ”Låt oss finna denna hingst. Ashy, var någonstans såg ni honom?”
      ”Följ efter mig”, svarade jag bara och började galoppera mot Firgrove-bergen.
      Snow och Melody var tätt efter.
      Jag var inte alldeles bombsäker på vägen upp, då Renee i stort sett hade väglett mig medan jag var allmänt nervös och smått rädd för skriet vi hade hört. Men jag lyckades finna vägen upp ändå. Jag kände direkt igen stenblocken, de torkade små blodfläckarna och hökfjädrarna som låg utspridda på platsen.
     ”Hjälp”, mumlade Melody. ”Var det här han låg?”
     ”Ja”, svarade jag. ”Men jag undrar o-”
     Jag hann inte avsluta meningen innan jag kände en stenhård knuff i sidan.
     Inte igen!
   
Jag föll ut för stupet och både Snow och Melody ropade efter mig. Men nu agerade jag snabbare än blixten. Jag använde mig av luft för att lufta upp mig själv tillbaka till klippan. Ca 10 meter bort ifrån oss stod den vilda hingsten, brett isär med hovarna med huvudet sänkt mot marken. Ögonen var riktade mott oss, och svetten blänkte i både päls och man. Det verkade även som om han hade fler sår än vad han hade igår.
    ”Holy…” viskade Melody. ”Du hade inte fel när han verkar vara skvatt galen.”
    Jag nickade bara, för jag hade fastnat i hingstens blick. Den var oerhört tilldragande. Hingsten verkade inte veta vad som pågick, ändå otroligt fokuserad och fruktansvärt galen.
    ”Vi vill bara hjälpa dig”, sa Snow och tog ett steg mot hingsten. 
    ”Jag behöver ingen hjälp”, väste han fram.
    ”Allvarligt”, sa Melody och synade hingsten. ”Du ser inte klok ut, du behöver oss.”
    ”Jag… behöver… INGEN!”
    Jag såg att han tappade fattningen och sköt iväg ytterligare tre klippblock emot oss. Den här gången var jag beredd och vi alla tre lyckades undvika dem.
    ”Han behöver tyglas på något sätt”, sa Melody. ”Han är ju skvatt galen!”
    ”Låt oss försöka få ner honom på marken så att vi kan prata med honom”, sa Snow och i samma stund skakade han på huvudet och istappar bildades i hans man. ”Vi kan inte resonera med en galning.”
    ”Åh det här har jag längtat efter”, spann Melody och stampade med alla fyra hovarna så att det började brinna på varje hov.
    Jag himlade med ögonen när de började ”visa upp” sina krafter. Samtidigt så förstod jag att de gjorde så för att deras krafter skulle bli starkare och ge dem mer energi. Själv så behövde jag inte göra så då luften fanns omkring mig hela tiden.
    Jag såg hur hingsten nästan förberedde sig för strid, han ändrade ställning så han stod upp. Plötsligt skriade han högt, stegrade och stampade ner framhovarna riktigt hårt i marken. När hans hovar nuddade marken flög vi upp i luften. Marken under oss bokstavligt talade böljade till och sköt iväg oss som pilar.
Jag blev mycket överraskad av det han gjorde, men jag samlade mig snabbt och stannade faktiskt kvar i luften där uppe. Förskräckt såg jag hur Snow och Melody föll till sin döds. Jag dök snabbt och befallde luften att fånga upp Snow och Melody så att de landade tryggt på marken. När de stod säkra igen landade jag bredvid dem. Hingsten såg minst sagt förvirrad ut. Sen ilsknade han till igen, frustade argt och började galoppera mot oss. Fem meter innan han kraschade in i oss så tvärstannade han, och klippan kastade av oss nerför stupet.
     ”Men va fan!” utropade Snow medan han föll. ”Askan!!”
     När klippan kastat ut oss hade det varit med sån kraft att jag började snurra runt i luften och jag fick panik i några sekunder. Till slut rätade jag upp mig och lyckades i sista sekund fånga in Snow och Melody med luften innan de träffade den hårda marken.
     ”Vi kan inte bara handla passivt!” morrade Melody. ”Vi måste attackera honom också.”
     ”Så vad väntar vi på?” frågade Snow och vände sig sedan mot klippan där hingsten fortfarande stod. ”Jag ska försöka härma hans rörelse.”
     Snow stegrade så högt han kunde och körde ner hovarna på marken med all kraft. Ut från hans hovar spred sig ett lager av is. Isen rörde sig fort som ögat fram över marken, uppför klippvägen och på toppen växte det upp en istapp som sköt iväg hingsten bort från klippan och ut på ängarna.
     ”Woho!” utropade Melody. ”Snyggt Snow!”
     Snow skrattade. ”Jag visste inte ens att jag kunde.”
     Jag såg med stora ögon hur hingsten flög genom luften, över oss och ner längre bort på ängen. Strax innan han skulle landa började marken skaka och ut ur gräset sköt det upp stora stenblock som tog emot hingsten och gjorde att han landade ”mjukare”. Stenblocken försvann sen när han befann sig på marken igen och han ställde sig med ögonen mot oss. Hans kroppsspråk verkade säga ”bring it on”.
     ”Jaha”, mumlade jag och förberedde min kropp. ”Vi får alltså köra hårt, mot, hårt.”
     Som på given signal började alla attackera samtidigt. Jag lyfte ifrån marken för att höja mig ovanför hingsten. Snow gjorde samma attack som han gjorde nyss, fast svagare, och isen spred sig mot hingsten som nu var beredd och krossade isen med stenblock som sköt upp ur marken när isen kom för nära. Melody skapade ett eldklot som fick växa sig stor framför hennes ögon innan hon skickade iväg den mot hingsten. Han blockerade den dock med att en stor stenvägg växte upp ur marken. Jag slog till hårt med svansen och skickade iväg en kraftig vindvåg som lyckades dra bort stenblocken från marken.  Bara för att i nästa sekund växer upp helt nya.
    ”Vi måste attackera honom samtidigt”, ropade Snow till mig medan han sprang runt hingsten i cirklar och sköt ut stora istappar mot stenblocken.
    Jag svävade ner till Melody och viskade i hennes öra, hon nickade och jag flög iväg och viskade samma sak till Snow.
    ”Det kan funka”, mumlade han. ”Vi kör!”
    Samtidigt som jag steg upp mot himlen kände jag ett vinddrag då ett stenblock flög förbi bakom mig.  I det här läget var jag fruktansvärt glad över all träning vi fått med Elizabeth och Avalon.
    Jag började snurra på kroppen och skapade en mini-tornado som jag sen släppte ner mot hingsten. Som förra gången så kastades stenblocken bort. Den här gången stannade tornadon kvar mitt på hingsten. Tornadon var starkt och han fick ta i med alla sina krafter för att hålla sig kvar på marken. När det skedde sköt Melody och Snow samtidigt mot hingsten. Från Snow kom det en halv glob som bestod av en tjock hinna med istappar överallt. Från Melody en andra halva av en glob som brann hårt och varmt. När båda halvorna kom fram till hingsten kompletterade dem varandra och stängde in hingsten som i en kupa, tillsammans med den lilla tornadon.

 

Jag sänkte mig själv sakta ner mot marken. Melody och Snow kom också närmare. Jag skulle inte vilja vara i hingstens sits nu. Han behövde kämpa för allt han var värd för att inte slitas upp från marken och flyga runt i cirklar. Samtidigt så kunde han inte bara stiga åt sidan, för på ena sidan var det iskallt med vassa istappar. På andra sidan stekhett med brinnande eld.
    Då började kupan nästan pulsera, och den började skifta i färg. Plötsligt hördes ett fruktansvärt vrål. Det var inget hästvrål, den saken var säker. Det lät snarare som en… demon. Strax efter vrålet såg jag hur en röd skugga sköt ut från kupan och försvann upp i skyn, varpå det hördes ett förtvivlat gnägg och en duns.
Melody, Snow och jag såg på varandra och vi tog genast bort våra element så de försvann. Kvar på marken låg en bränd, stucken, omtumlad och skadad hingst. Vi travade fram till honom. Hela hans kroppsspråk var annorlunda nu. När vi var någon meter ifrån honom öppnade han ögonen och såg på oss.
    ”Tack”, viskade han.


Kapitel 11 - "Tala med mig, Snow!"

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Gå in här då!
 
 
Han sprang. Han sprang så fort benen bar honom. Det Snowdream visste var, att han älskade det. Varje gång han och Renee kutade fram över vägarna, oavsett om det var för att rädda Jorvik, var påväg att missa en av de stora tävlingarna – championaten – eller bara för springandets skull, så var det lika underbart varje gång.
     Nu sprang de, av en orsak som han faktiskt inte visste om. Renee stod upp i sadeln på hans rygg. Hon behövde inte mana på honom, säga åt honom att skynda sig. Han visste att hon visste att han sprang för allt han var värd. Vägen genom Hollow Woods var mörk, solen hade börjat gå ner och det blev allt svårare att se. Men inte var det något problem för Snow. Han kunde det här vägen utantill.
     Efter några minuters intensiv ridning såg de dem första lamporna som sken i Valedale. De saktade av och fortsatte i kort galopp förbi stallet och några hus innan de kom fram till Elisabeths hus. De hade tur, för hon stod ute och vattnade några av sina blommor. Renee gjorde en tvärbromsning nästan precis bredvid den äldre druiddamen.
     ”Nämen Renee”, sa Elisabeth förvånat när hon vänt sig om. ”Vad får mig den äran av att se dig här så sent på dagen?”
      Renee hoppade av Snows rygg och gick fram till henne. ”Jag behöver prata med dig om en sak som hände idag. Faktiskt bara för någon timme sedan.”
      Elisabeth kunde höra hur allvarlig Renee lät, och det blev hon med. ”Ojdå, kom så sätter vi oss på bänken här borta och berätta allting för mig, kära barn.”
      Snow blev glad inombords när han skrittade efter dem till bänken. Han visste att Elisabeth hade föreslagit att de skulle sitta ute för att han skulle kunna va med och lyssna. Det var inte roligt att vänta utanför utifall de gick in i huset.
      När Renee och Elisabeth slagit sig ner på bänken ställde han sig bredvid Renee och sänkte sitt huvud till hennes nivå, han ville höra allt hon sa.
      Först var hon tyst, som om hon behövde tänka efter hur hon skulle formulera sig. Men till slut tog Renee till orda och berättade allt som hade hänt.
      Det var när hon kom till biten där hon och Ashy hade förflyttats, som Snow spetsade öronen extra mycket.
      ”Jag förstår inte hur det gick till”, mumlade hon. ”I ena sekunden var vi på klippan, i nästa står vi i säkerhet på ängen långt bort ifrån bergen.”
      Elisabeth såg fundersamt ner i marken. Hon snurrade en ring på fingret. Snow såg hur Renee tittade på henne, hur hon väntade på svar.
      Efter en stund såg Elisabeth upp och tittade på Renee igen. ”Det här rosa skenet, var det bara rosa?
      Renee tänkte efter. ”Njaa, det hade vissa toner av mörklila i sig. Men det kom så våldsamt, så snabbt. Det liksom skiftade till framför ögonen sen helt plötsligt blev det svart.”
      Elisabeth höjde på ögonbrynet. ”Svart?”
      ”Ja, för jag blundade jättehårt.”
      Den gamla damen nickade.
      ”Renee kära du, du om någon borde väl kunna koppla det rosa skenet till någonting”, sa Elisabeth och log.
      ”Pandoria?” viskade Renee.
      Elisabeth nickade.
      ”Men hur? Jag kan väl inte förflyttat mig och Ashwhisper till Pandoria för någon sekund för att sedan förflytta oss tillbaka till Jorvik?” Renee stelnade till.
      Elisabeth log. ”Jag tror faktiskt det är precis vad som hände.”
      ”Men… hur?” frågade Renee och slog hjälplöst ut med händerna.
      Elisabeth tog Renees händer och la dem i hennes knä med sina händer ovanpå. ”Kära barn, Alex har Åskviggen som sitt element, Anne har Solen, Linda har Månen och Lisa har Sjärnan. Men du Renee, du har alla fyra som ditt element. Eller, som dina element. Du är lika stark som de fyra tillsammans. Det vore ju inte alls konstigt om du börjar få symptom på att du kan öppna en portal, eller förflytta dig till Pandoria precis som Anne.”
      Renee såg ner i marken. ”Nej det är ju faktiskt sant. Men ingen av mina krafter har visat så som det gjorde nu!” sa hon och såg upp på Elisabeth.
      Den gamle ryckte på axlarna. ”Det varierar helt enkelt när ens krafter visar sig. Men jag skulle gissa på, eftersom du förflyttade dig i just det ögonblicket, så berodde det nog på stark överlevnadsinstinkt. Så jag tror du gjorde det rent instinktivt, utan att tänka. Det brukar också vara så som krafterna visar sig första gången, instinktivt.”
      Renee nickade långsamt. Elisabeth la Renees händer i hennes knä och släppte dem sen. ”Det är en sak jag dock inte förstår, sa du att hingsten… kastade stenblock på dig?”
      Snow stelnade till, det hade han inte förväntat sig att hon skulle fråga. Men han blev ännu mer förvånad över varför Elisabeth inte kunde koppla de själv. Hon och Avalon hade ju tränat Snow, Ashy och Melody för inte så länge sen, så hon visste mycket väl om vad som pågick. Snow gissade dock att hon kanske spelade att hon inte visste framför Renee för att hon inte var redo at veta än.  
      ”Ja”, mumlade Renee. ”Det känns fortfarande som om det är en illusion. Men jag vet att jag såg det.”
      ”Jag tror dig”, sa Elisabeth allvarligt. ”Men jag undrar, såg du något tecken på magi?”
      Renee la huvudet på sned medan hon tänkte men skakade sen på huvudet.
      ”Inget rosa skimmer? Inte någon antydan till användning av magi? Ljus som mörk?”
      Renee skakade på huvudet. ”Ingen alls.”
      En rynka bildades i pannan på Elisabeth. Plötsligt reste hon sig upp och försvann in i huset. Renee satt förvånat kvar, och kastade även en blick på Snow. Han såg på henne och sen på huset, vad hade flugit i henne? Snow undrade om Elisabeth skulle berätta för Renee i alla fall.
      När Elisabeth kom ut bar hon en bok i händerna. Hon la ner den på bordet och började bläddra. ”Jag känner igen det där… det låter bekant… Något jag läste om för flera år sedan..”
      Fler sidor bläddrades förbi. Sedan helt plötsligt ”Aha!”
      Renee hoppade till där hon satt. ”Har du hittat något?”
      ”Ja, Den Forna Hästlegenden.”
      Både Snow och Renee lutade sig fram mot boken, skulle han få svar på varför han och tre andra var i kontakt med de fyra elementen?
      ”En legend lika gammal som jorden berättar om krafter där hästarna kunde kontrollera de fyra elementen”, började Elisabeth. ”En häst var graciös, vacker, och när den galopperade såg det ut som att den svävade. Den representerade Luft. En andra häst var livlig, flexibel och formbar som representerar Vatten. Den tredje var hetsig och kvicktänkt som representerar Eld. Den fjärde var muskulös, kraftigt byggd och med ett stabilt sinne som representerar Jord.”
      Renee lyssnade med stora ögon. Snow däremot stod helt tyst och stirrade, hittills stämde allt som den gamla druidkvinnan sa.
      ”Några gånger i historien så har människor sett tecken på hästar som har dessa egenskaper. Ingen har däremot lyckats få någon närmare titt, eller att man är 100% säker på att det är sant. Intervallen där man sett symptomen på hästar är väldigt olika. Ibland skiljde det några decennier mellan två olika generationer av element-hästar. Ibland tog det flera hundra år. ”
      ”Du tror inte element-hästarna har någon koppling till Ödesryttarna?” frågade Renee.
      ”Inte vad jag läst och hört”, svarade Elisabeth och såg upp ifrån den gamla boken. ”Men eftersom du sa att den här hästen var vild, så kan det ju inte varit Meteor, Concorde, Tin-Can eller Starshine.”
      Nu är det en koppling dock, tänkte Snow. En jävligt stor koppling. Alla element-hästarna tillhör en Ödesryttare.
      Elisabeth stängde boken på bordet. ”Jag ska forska vidare om element-hästarna och återkommer till dig om jag hittar något intressant.”
      ”Tack så mycket”, sa Renee och ställde sig upp. ”Jag väntar med spänning.”
      Snow ruskade på huvudet. Äntligen var det dags att gå.
      ”Men Elisabeth?” sa Renee plötsligt.
      ”Ja, kära du?” Hon vände sig mot Renee med boken i famnen och ställde sig upp.
      ”Alex, Lisa, Anne och Linda kan kommunicera med sina hästar. När kommer jag lära mig att kommunicera med Snow?”
      Snow stelnade till, han hade inte väntat på att Renee skulle ställa den frågan. Han vände sina ögon mot henne och fann att hon tittade på honom.
      ”Även det varierar”, svarade Elisabeth av erfarenhet. ”Men om man ska jämföra med de andra flickorna, så började de faktiskt tala med sina hästar när deras första symptom på krafter uppenbarade sig. För du minns väl att Meteor började prata med Linda när hon hade fått sin första vision?”
      Både Snows och Renees ögon blev stora medan Elisabeth log. Renee vände sin blick mot Snow, medans han inte visste vad han skulle göra. Han flackade lite nervöst med öronen.
      ”Snow, kan du tala med mig?”
      Hans blick flackade, han ville tala med henne. Han hade alltid velat tala med henne, men inte kunnat. Snow gnäggade förvirrat.
      Renee verkade envis. Hon steg fram och la ömsint sina händer om hans huvud. ”Tala med mig Snow!”
      Han frustade lågt, skulle det ens kunna gå?
      Plötsligt hördes hon, tydligt och klart i hans huvud, trots att hon inte rörde på läpparna.
     Snow, hör du mig?
     Hans blick blev med ens väldigt fokuserad och han tittade in i hennes ögon.
     Ja, jag hör dig Renee.
 
 
Nästa kapitel kommer nästa fredag!
 
 

Kapitel 10 - Förflyttningen

 
Jag är sämst på att släppa min serie... jag ska försöka bättra mig! Men som sagt, om man inte har motivationen att göra något men gör det i alla fall, så blir det inte lika bra om man skulle viljat göra det. Om du inte läst tidigare kapitel, gå HIT. Jag tänkte försöka släppa min serie varje fredag, både för att ni ska ha något att se fram emot, och för att jag ska försöka komma igång med skrivandet och hålla kvar det x)
 
 

Innan jag ens förstod vad som hände befann jag mig i luften och föll neråt. Jag hörde Renee ropa mitt namn ovanför mig, men jag hann faktiskt inte känna någon rädsla. Antagligen för att det gick fruktansvärt fort.
      Jag hann falla kanske 10 meter innan jag använde mina krafter för att putta in mig själv mot klippväggen. Klippan jag hamnade på var mycket smal, och det var knappt att jag fick plats med mina stora hovar. Ett irriterat frustande undslapp från min mule. Jag skulle inte ha några problem alls att ta mig härifrån. Problemet var att göra det så trovärdigt som möjligt utan att Renee skulle misstänka att jag besitter kraften att kontrollera elementet luft.
      ”Ashy?!” Renees skärrade röst nådde mina öron, och jag gav upp en lätt gnäggning till svar.
      Jag kunde nästan höra hur hon suckade av lättnad. Men plötsligt kunde jag känna hur energin där uppe förändrades. Det hördes skrapande ljud och tunga steg, jag förstod plötsligt att den skadade hingsten hade ställt sig upp. När jag tittade upp mot klippavsatsen som jag hade fallit ner ifrån såg jag till min förskräckelse Renees rygg precis intill kanten. Hon backade ett steg för att snabbt inse att klippan tog slut, och lite småsten föll ner i mitt ansikte. Jag ruskade på huvudet för att bli av med dem, vad hände där uppe?
      ”Jag vill inte skada dig”, mumlade Renee och jag kunde höra att rädslan i hennes röst började ta form.
       En arg gnäggning hördes, och plötsligt började klippan skaka. Rädslan grep tag i mig också, vad hände? Jordbävning? På Jorvik? Det var väl ändå inte möjligt. Jag hörde stenblock rulla, och i nästa sekund gen Renees skrik genom mina öron. I precis rätt ögonblick tittade jag upp, såg hur hon föll och grabbade tag i hennes jacka innan hon försvann nedanför mig. Hon fumlade darrande efter min man och grep tag i den hårt när den nuddade hennes fingrar. Jag svingade upp henne på min rygg och hon landade tryggt i sadeln.
       ”Vad är det där för hingst?” frågade hon mig skärrat. Jag kände att hon darrade fortfarande när hon grep tag i tyglarna. ”Den verkar fruktansvärt rädd, och… han… stenblocken..”
       Jag förstod att hon hade sett honom använda sitt element, och jag förbannade honom för det. För att hon skulle sluta tänka på det ruskade jag på huvudet och gnäggade högt.
       ”Du har rätt Ashy”, mumlade hon. Beslutsamheten återvände till rösten. ”Vi måste ta oss härifrån.”
        Då började klippan skaka igen. Jag gav ifrån mig en lätt skrämd gnäggning, och fick ett lugnande hyschande och en klappning på halsen till svar.
        ”Hingsten verkar väldigt rädd”, sa hon. ”Men, jag förstår inte hur-”
         Då slets det plötsligt ut stora klippblock ifrån väggen och sköts ut som kanonkulor. Det hade nog varit häftigt att se på avstånd, men nu var det ju så att dessa ”kanonkulor” sköts ut några centimeter ifrån min kropp.  Jag skriade högt och stegrade, jag skulle bli tvungen att använda min kraft nu. Men i samma veva som jag stegrade, så kände jag hur Renees energi förändrades. Den blev stark, beslutsam och den dröp av överlevnad. Instinktivt tittade jag nästan bak på henne för att se vad som stod på. Det var då ett rosa skimmer flög förbi mina ögon, så fort och våldsamt att jag nästan blev yr.

 

        När blicken klarnade förstod jag inte riktigt vart jag var. Framför mig bredde en äng ut sig, med några tallar vid änden. I bakgrunden såg jag havet. Jag blinkade, hade jag dött? Vad hände egentligen?
        När jag vred på huvudet såg jag i alla fall att Renee satt kvar i sadeln, och hon satt spänt ihopkrupen intill min nacke och klamrade sig fast i manen med hårt ihopknipna ögon. Jag gnäggade vänligt mot henne, och sakta såg jag hur spänningen släppte i hennes kropp innan hon öppnade ögonen. Hon såg lika vilsen ut som jag. Renee smackade på mig till skritt och vi gick några meter över ängen innan vi vände oss om. Plötsligt kom jag underfund med vart vi befann oss. På en av ängarna, mitt i södra Firgrove. Framför våra ögon bredde sig Firgrove-bergen ut och verkade nästan nudda molnen som svävade förbi intill topparna. Och på en av bergssidorna, kunde jag se hur klippblock föll ner.
        Det var ju där vi hade stått för bara några sekunder sedan.
        Både jag och Renee var lika förvånade. ”Jag förstår inte”, mumlade hon. ”Hur?...”
        Jag frustade lätt, var det jag som hade orsakat det? Eftersom jag var på väg att använda mitt element…
        ”Vi måste snabbt tillbaka till stallet”, sa Renee. ”Jag måste tala med Elisabeth.”

När vi kom tillbaka till stallet hördes upprörda röster lite varstans. Tydligen hade Renee skadat sig när hingstens stenblock hade puttat ner henne från klippan, och fått skrapsår i ansiktet. Jag hade haft full upp att kolla om hon var vid liv att jag missade dem. Vi red in i stallet, och Renee fick snabb av mig utrustningen innan hon ledde in mig till en box.
      ”Min fina tjej, vilket trauma det måste varit för dig”, mumlade hon tröstande medan hon borstade min päls.    Jag hade inte varit så rädd, men överaskad hade jag allt blivit. Hingsten betedde sig som ingen häst jag sett göra förut.
       När hon var klar gick hon därifrån för att prata med Steve och några andra vuxna. Jag steg fram till boxens kant, de andra var också inne i sina boxar. Jag hade helt missat att det hade blivit sen eftermiddag. Vad det något som hände med mig?
      ”Askan, vad har hänt?” Snows oroliga röst hördes ifrån gången mitt emot mig. Men jag visste att det inte var mig han var orolig för, - i alla fall till största delen – utan det var Renee.
      ”Är Melody inne från paddocken?” frågade jag honom istället.
      ”Jag är här” hörde jag från boxen till vänster om mig, och när jag vred på huvudet så såg jag hennes huvud sticka ut från hennes box.
      ”Bra”, sa jag. I ögonvrån såg jag hur de andra hästarna i vår familj stack ut sina huvuden från sina boxar, alla ville veta vad som hade hänt med Renee. Vi hade inte berättat för dem att jag kunde kontrollera elementet luft, att Melody kontrollerade elementet eld och att Snow kontrollerade elementet vatten. Jag hade ingen lust att dra hela historien för dem heller, så antingen skulle de bli väldigt förvirrade av vad jag skulle säga, eller så skulle de bli misstänksamma och få lite aningar om vad som var på gång.
      ”Jag och Renee träffade på.. en hingst när vi var ute och red” sa jag, automatiskt lägre för att de andra inte skulle höra. Stackars Luna sträckte på sin lilla ponnyhals över sin box för att kunna höra.
      ”Inte intressant”, muttrade Snow. ”Varför blev hon skadad?”
      Melody gnäggade irriterat. ”Snow, käften. Låt Ashy berätta klart.”
      Snow gav henne en mordisk blick men såg sedan på mig igen.
      ”Denna hingst…”, började jag försiktigt. Jag var tyst i några sekunder. ”Han är Jord.”
       Det tog ytterligare några sekunder innan jag såg hur förståelsen sjönk in i Snows och Melodys ögon. De andra däremot såg ut som om jag pratade i höet.
      ”Är han jord? Ashy, pratar du inte lite strunt nu?” frågade Lycka ifrån sin box längre ner i gången.
      ”Jaa, det säger inte mig så mycket heller”, mumlade Brisingr med sin djupa röst.
      ”Jord? Så du hittade honom äntligen!” utbrast Melody och såg på mig. ”Hur var han?”
      Jag skakade långsamt på huvudet. ”Han var… manisk. Han betedde sig på ett sätt jag inte trodde hästar kunde bete sig på. Helt galen. Jag sa till och med till honom – mitt framför Renee – att vi bara ville hjälpa honom. Men han protesterade blankt och sa att han inte behövde någon hjälp. Det som var oroväckande dock är att han hade fruktansvärt många sår, och var rejält skadad.”
     ”Låter som att han inte bara var skadad fysiskt”, muttrade Lycka. ”Men jag fattar fortfarande inte vad du snackar om.”
     ”Hur skadad? På vilket sätt?” frågade Snow och han hade återfått befattningen.
     ”Djupa blodiga sår”, svarade jag. ”Vissa hade till och med torkat. Manen och svansen var ett enda virrvarr, och när jag såg in i hans ögon… det kändes inte som om det var en häst.”
Snow fick något fundersamt i blicken och såg ner i golvet.
    ”Men hur fick du reda på att han var Jord?” frågade Melody.
    ”Han styrde klippblocken som fanns runt omkring honom på klippan. Efter att jag sagt att vi ville hjälpa honom kastade han ett av dem emot mig så jag föll nerför stupet.”
    ”Vänta stopp, du sa aldrig att ni var i Firgrove-bergen!” utbrast Snow.
     Jag nickade. ”Jo, vi red upp dit. För Renee hörde hans skrik och ville undersöka vad som stod på. Efter att han puttat ut mig från stupet gjorde han detsamma med Renee. Som tur var lyckades jag grabba tag i henne innan hon föll till sin…” Min röst dog ut.
     ”Varför använde du dig inte av... luft?” frågade Melody och jag märkte att hon valde sina ord med omsorg.
     ”Jag tror inte Renee är redo. Inte än”
     ”Hur tog ni er därifrån då?”
     Jag berättade om fenomenet som hände, och när jag berättade det för dem andra förstod jag knappt att det faktiskt hade hänt.
     ”Ashy, jag tror fortfarande att du slog i huvudet ganska hårt”, sa Lycka ifrån sin box när jag tystnade.
     Jag himlade med ögonen.
     ”Vad händer nu då?” frågade Snow.
     Som svar på det kom Renee gående i gången med utrustning i handen. Hon steg fram till mig och smekte min mule. ”Vila nu Ashy.” Hon hade fortfarande skrapsår i ansiktet, antagligen hade hon sagt att hon inte ville ha de rengjorda innan hon talade med Elisabeth.
Sedan gick hon in i Snows box, och hela han verkade skina upp. Inte på det glada sättet, utan mer hon-ska-rida-på-mig-och-ta-reda-på-vad-det-är-som-försiggår,-jag-är-100%-redo sättet. När hon spänt färdigt utrustningen på Snow satt hon upp och försvann snabbt ut från stallet. Nu skulle det nog inte hända så mycket för mig, så jag tog några steg tillbaka och föll ner i en tung sömn.
 
 

Kapitel 9 - Broder Jord

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Klicka HÄR för att läsa dem, (scrolla längst ner)! I början är dem inte så långa jag vet, hade min blogg på bloggo.nu då, där det fanns en gräns för hur långa inlägg man kunde skriva cx Det var ett tag sen jag skrev på min serie EOE nu, men nu när jag har mer tid tänkte jag att det var lika bra att skriva kap 9 :D Enjoy!
 
 
På morgonen när alla hade vaknat berättade jag om mötet med Fripp.
    "Jaså, han gick till dig, men inte till mig?" Snow såg en aning dyster ut.
    "Det ska du väl inte fråga mig om", muttrade jag. "Fast jag håller med dig, du av alla hästar i det här stallet har mest erfarenhet."
    Snow frustade instämmande.
    "Du sa att han gav dig en gåta", sa Melody ifrån sin box mitt emot mig. "Hur löd den?"
    Jag rabblade upp den så gott jag kunde. Eftersom Fripp sagt den till mig precis innan jag hade somnat, så var minnet inte det bästa.
    När jag var klar sa ingen något under någon minut.
    "Ni saknar er broder, Som håller marken kär", upprepade Snow. "Han måste mena hästen som har jord som element."
    "Tydligen", svarade jag. "Men jag förstår inte... En uppebarelse ni kommer få, Av en som varit död? Ska vi få besök av en häst som är död?"
    "Det måste vara en häst för länge sen som hade ett element som sin kraft", föreslog Melody. "Om nu hästen är död."
    "Men gåtan säger ju av en som varit död", påpekade plötsligt Ture ifrån gästboxen lite längre bort. "Lever hästen då?"
    "Honey, you're a genious", spann Melody och tittade kärleksfullt mot honom.
    "En återupplivad häst..." mumlade jag. "Tänk om hingsten som har jord som sitt element, är den återupplivade hästen?"
    "Oh god", frustade Snow. "Har vi blivit ihopparade med en döing?"
    "Var inte så negativ", muttrade jag. "Vi har trots allt väntat på honom."
    "Och nu kommer han tillbaka från de döda", sa Melody.
    "Trevligt", hörde jag Ture kommentera från sitt hörn av stallet.
    "Det är bättre än ingen", sa jag.
    "Men det som oroar mig", sa Snow. "Är den biten med, När den sista Ryttaren har fallit, Står ni vid segerns dörr. Betyder det att... någon av Ödesryttarna kommer dö?"
    "Det bekymrar mig också", erkände jag. "Det låter inte särskilt betryggande."
    Jag såg hur Melody skrapade med hoven i sin box, och sa det som alla fruktade mest. "Tänk om det är Renee Fripp menar?"
    Snow gnäggade upprört. "Om det är henne gåtan menar, så är jag inte längre med på det här." Ilskna istappar sköt ut från hans man.
    "Det var bara ett förslag!" protesterade Melody, och jag såg hur eldsflammor började brinna på hennes mantoppar.
    "Det räcker", sa jag bestämt. Båda två tystnade. "Om den här Ryttaren är Renee eller inte, kommer vi inte få svar på nu. Vårt mål är att ta reda på vilken häst som har jord som sitt element, och ta hit honom. Är alla med på det?"
    Snow och Melody nickade.
 
Vi fick tillbringa större delen av förmiddagen inne i stallet. Jag såg Renee komma gående då och då för att uträtta sysslor, men verkade inte ha några nyheten angående Melissa. På eftermiddagen blev vi utsläppta i hagen där vi fick springa av oss lite.
    Två dagar senare fick vi besked om att Melissa mådde bra, kulan var borttagen och hon var redan på bättringsvägen. Ture blev överlycklig och transporterades hem till Melissas stall.
    En vecka efter Fripps besök hos mig funderade jag över varför inte Avalon och Elisabeth hade kallat på oss ännu. Men jag slösade inte så mycket energi på att fundera över det.
   Två veckor gick.
   Tre veckor gick.
   Två månader gick.
   Julen och nyår passerade.
   Tre månader passerade.
   Renee och Melody tävlade i massor av championat, och de lyckades väldigt bra. Då och då dök det upp en ny häst i stallet som hon hade köpt. Fler och fler kom med i familjen. Det var en arab här, en ponny där och en andalusier där. Istället för tre, så var vi snart åtta i stallet. Och alla fick lika mycket kärlek och vård av Renee, jag undrade då och då hur hon orkade med oss allihop. Men ingen av de nya hästarna hade kontakt med elementet jord. Vilket ofta blev en allt större besvikelse för mig.
    Ju fler hästar Renee köpte, desto mindre kunde jag, Melody och Snow använda våra krafter. Vi hade kommit överens om att bara vi - i alla fall vi i det här stallet - fick veta om att vi hade kontakt med tre av de fyra elementen.
    När fyra månader hade passerat sen natten då Fripp besökte mig, kändes allting med krafter och de fyra elementen bara som en dröm. Jag hade till och med glömt hur jag använde mina. Ibland, när jag tittade in i Snows och Melodys ögon, så kändes det som om de till och med glömt att de hade några krafter alls. Och då och då, tvivlade jag även på mig själv, om det som hände för nästan ett halvår sen, verkligen hade hänt...
 
Solen gassade högt upp på himlen, det var fruktansvärt varmt för att vara mars. Alla flickorna i stallet hade fullt sjå med att fylla på alla stora badkar med vatten ute i hagen. Sådana här dagar var alla hagar fulla av hästar, ingen stod inne i stallet. Nog var det tur att Steve's gård var så pass stor som den var, med så pass många paddockar. Alla hästar skulle ju få plats någonstans. Jag tyckte det var lite ironiskt att vi, - Renees hästar - tog upp en fjärdedel av en paddock.
    Just nu stod jag, Nivea och Luna i skuggan av en står ek och bara dåsade. Nivea, som egentligen hette Nightpearl, var ett ståtligt svart arabiskt fullblod som Renee hade köpt för ca två månader sen. Luna, vars namn var Moonplay, var en lite äldre ponnydam som var en av de nyaste i stallet. Dock så gjorde hennes yttre att hon såg mycket yngre ut än vad hon egentligen var. Den svarta och grå pälsen, den rufsiga svarta ponnymanen och de lekfulla bruna ögonen.
    "Det är fruktansvärt varmt idag", sa Nivea och skakade på huvudet så hennes långa man fladdrade. "Jag har aldrig varit med om dess like."
    "Inte jag heller", svarade jag. "Jag har bara varit på Jorvik i lite mer än ett halvår, och det här är det varmaste jag känt hittills."
    "Det är ju för fräckt att unghästarna har bestämt sig att bo vid vattenkaren", muttrade Luna. "Vi andra får ju aldrig en chans att dricka."
    Snow som ville sporta istället för att vila när det var så varmt, sprang omkring i hagen tillsammans med Brisingr och Joy och lekte runt. Brisingr som fått sitt smeknamn från en bok som Renee hade läst, hette Dragonflame och var en stor och pampig fuxandalusier. Snow och han blev genast bästa vänner, och han blev som en bror för mig. Men det var inte så konstigt, Brisingr var en riktig gentleman, eller ja, gentlehäst. Han var så trevlig mot allt och alla, uppförde sig bra men kunde även vara riktigt rolig. Han var den första häst efter Melody som Renee skaffade in.
    Joy å andra sidan, har en helt annat historia. Hon är Melodys och Tures föl. Man kan väl säga att det inte riktigt gick att stoppa de två turturduvorna. Joys fulla namn är Autumnjoy, och man kan förstå varför. Hon har helt och hållet ärvt sin fars utseende, men lite mer åt chestnut-hållet. Hon är fortfarande ung, och Melody är den klassiska överbeskyddande modern.
    Melody stod och betade lite längre bort tillsammans med Lycka. Lycka var ett kolsvart engelskt fullblod som var som Melody, född till att tävla. De båda damerna brukade ses diskuterandes genvägar på olika tävlingar de båda sprungit med Renee. När jag frågade Lycka vart hennes smeknamn kom ifrån, så vitte hon inte riktigt heller. Hennes namn är Frostspirit, och "lycka" var väl det som Renee kände när hon fick henne.
    Så såg vårt stall ut nu, och jag tycker det är en trevlig skara hästar.
    "Titta", utbrast Nivea. "Renee kommer!"
    Jag vände på huvudet och såg henne komma gående mot oss i hagen. Som kycklingar som flockas runt sin mamma, samlades alla hennes hästar runt omkring henne när hon kom gående. Jag märkte efter ett tag att hennes koncentration var riktad mot mig.
    "Hej Ashy", sa hon när hon kom fram och strök min mule. "Det var ett tag sen jag tog ut dig på en ridtur, vad säger du? Ska vi rida en sträcka?"
    Jag frustade glatt, och hon ledde mig ut från paddocken.
 
En liten stund senare var vi påväg. Det kändes härligt att trava fram. Det blåste knappt någonting, så vinden som började blåsa när vi ökade farten var väldigt uppskattad. Vi red österut, förbi Barney och hans silo och över bron som led till Firgrove. Jag gillade skogen där, det var... väldigt lugnt.
    Renee ökade på mig i galopp och vinden blåste fortare. Det var något med vinden som påminde mig om något, men jag kunde inte komma på vad. Jag struntade i tanken, och fortsatte springa.
    Plötsligt hördes ett hästskri som ekade bland bergen. Min plötsligt rädsla kombinerat med Renees blev för mycket och jag tvärstannade genom en stegring och gnäggande vettskrämt.
    "Lugn gumman, lugna dig!" hörde jag Renee säga genom dimman av rädsla som stockat sig runt mig. Efter ett tag lugnade jag ner mig, och började klippa med öronen. Varifrån hade skriet kommit ifrån? Då hördes plötsligt ett nytt, fast inte lika högt som det förra.
    Jag gnäggade osäkert och la öronen bakåt. Renee strök mig på halsen.
    "Den här hästen verkar inte må bra, vi måste försöka hitta den!" sa hon och manade på mig. Trots att jag inte ville hitta den här hästen satte jag av i kort galopp.
    Jag förstod inte riktigt varför, men helt plötsligt skulle vi börja klättra i bergen. Hon manade på mig upp för stock och sten, mina hovskägg fastnade här och var och min långa man fastnade i grenar från träden. Jag ogillade detta starkt, men nyfikenheten av varför hästen hade skriat så högt gjorde att jag fortsatte.
    Då började jag plötsligt höra tunga andhämtningar. Jag stannade tvärt och vände och vred på öronen.
    "Ashy?" Renees röst lät frågande.
    Automatiskt började jag skrittande följa ljudet. Andhämtningen lät rosslande, som om något satt fast i dess hals. När jag kände hur Renee stelnade till i sadeln förstod jag att hon nu också hörde dem. Jag fortsatte att skritta, och helt plötsligt, så fanns han bara där.
    På marken framför mig låg en hingst, vars päls nog vanligtvis var blank och vacker. Men nu var den full med sår överallt. Manen och svansen låg spridd på marken i stora klumpar. Halsen var blank av svett, och bröstkorgen höjdes och sänktes snabbt i takt med den rosslande andningen. Ögonen var ihopknipna, och man behövde inte vara smart för att förstå att den här hästen var i djup smärta.
    Runt omkring honom låg stora stenblock som hade fläckar utav hans blod på sig. Inte bara stenblock, utan fjädrar låg utspridda över hela scenen.
 
(Redigerade inte bilden så noga cx)

    Renee hoppade av min rygg och tog upp en utav fjädrarna och studerade den.
    "Hökfjädrar..", mumlade hon.
    Sakta började hon röra sig mot den skadade hingsten. Om han inte hade varit skadad, så hade han nog varit en mycket ståtlig häst. Han var en skäck, en mycket kraftig paint overo.
    När Renee nästan var framme vid honom hände fyra saker samtidigt.
    1. Han öppnade ögonen till hälften. 2. Han höjde på halsen så att han kunde se henne. 3. Hingsten gav ifrån sig en varnande frustning. 4. Ett av stenblocken rörde på sig.
    Den sista punkten kunde inte Renee se, eftersom stenblocket befann sig bakom henne. Men jag stirrade på det som om jag såg en sten för första gången i mitt liv.
    "Shh, jag ska inte göra dig illa", nynnade Renee till den skrämda hingsten.
    Han började andas tyngre och följde noga henne med blicken när hon förflyttade sig lite i sidled. När Renee flyttade sig, gjorde även stenblocket det.
    Det som gjorde mig så förvånad var, att marken här på klippan var helt plan. Det fanns inte chans att stenblocket kunde rulla alls. Så jag förstod direkt.
    Hingsten är Jord.
    Det kändes som att något slungades in i mitt bakhuvud när alla minnen kom tillbaka. Luft, Vatten, Eld. Våra krafter, lektionen, allting. Jag förstod inte hur vi hade kunnat glömma det!
    Med ny koncentration studerade jag hingsten. Jag undrade verkligen vad han hade råkat ut för. Tyvärr verkade det som att han inte ville ha någon hjälp, jag kände på hans energi att han var helt och hållet aggressiv.
    Jag gick fram till Renee och puttade undan henne med mulen. "Ashy, jag försöker hjälpa honom!", protesterade hon.
    Jag ignorerade hennes protest och vände mig mot hingsten när Renee stod säker.
    "Vi vill hjälpa dig", sa jag till honom.
    Hingsten rosslade till en gång innan han svarade. "Jag... behöver ingen... hjälp."
    "Du är i ett tydligt tillstånd i behov av hjälp."
    "Hörde... du inte... vad jag sa...?" Hingsten såg på mig med ren och skär ilska. "Jag.. behöver.. ingen hjälp!"
    Samtidigt som han sa 'hjälp' såg jag hur ett stenblock kom farande mot mig och puttade ut mig över kanten på klippan.



Kapitel 8 - Gåtan

 
 
Männen såg allmänt chockartade ut när vi plötsligt sprang emot dem. Jag höjde mig cirka 2 meter ifrån marken och sparkade första mannen i ansiktet så han ramlade bakåt som en sten. När han dunsade i marken vaknade hans kumpaner och började skjuta mot oss.
     Jag såg hur Snow stormade mot 2 av männen och när han tvärstannade flög det vassa istappar ur hans man när den flög upp i luften. Männen fick en hel den istappar i bröstkorgen och de föll ner döda. Melody sprang förbi honom och hennes hovar och ben brann i ren vrede. Hon sprang omkull 4 män så att deras kläder och händer började brinna. Deras förskräckta skrik ekade i mina öron.
     "Melody!" ropade jag.
     Hon hörde mig, vände om och gav männen en kick i ansiktet så att de antingen domnade bort och brändes till döds eller dog av hjärnskakningen.
     Några män var kvar nu, inklusive deras ledare. Jag såg hur han siktade med sin pistol mot mig, och jag han precis stiga några meter upp i luften innan han sköt mot den platsen jag nyss befunnit mig på. Han höjde pistolen för att skjuta på mig igen, men plötsligt stelnade han till, gav ifrån sig ett stön och föll framåtstupa med en stor och tjock istapp i ryggen. Bakom honom frustade Snow truimferande.
     Jag gnäggade åt honom som tack, vände mig om och störtdök in i en annan man så att hans rygg knäcktes under min tyngd. Bakom mig hörde jag hur den sista mannen brändes till döds.
     Jag vände mig om, och inspekterade alla de döda kropparna. Man kunde tydligt se vilka som dödats av vem. Några hade istappar, andra hade fruktansvärda brännsår, medan resten helt enkelt var sönderkrossade. Snow, Melody och jag samlades i mitten av liken och bara såg på varandra. Hade verkligen vi åstadkommit det här? Vi var ju bara vanliga hästar!
     "Hm.." mumlade Snow. "Kolla bakom er."
 
(Haha tränset failade xD)
 
Renee, som fortfarande höll Melissa i sitt knä, och som nu kvicknat till, och Thundergaze såg... riktigt förvånade ut. De stirrade på oss som om vi vore spöken.
     "Hur ska vi prata oss ur det här?" muttrade Melody.
     "Det gör vi inte", svarade jag. "Vi är hästar, uppför er normalt."
     Jag gnäggade till och travade fram till den förvånade trion. Renee såg fortfarande på mig när jag nosade på Melissas huvud som för att kolla om hon mådde bra. På lukten kände jag hur blodet pumpade ur henne, någonstans på magen, men Melissa var för förvånad och verkade nästan glömt smärtan.
     Melody och Snow följde mitt exempel och agerade som om de undrade vart de befann sig, sedan kom de bekymmerslöst fram till oss andra.
     "Uhh.." mumlade Renee och tog sin hand på huvudet. "Jag tror jag hallucinerar..."
     "Det måste varit chocken", sa Melissa. "Helt plötsligt ser vi hur dina hästar har kra-"
     Hon hann inte avsluta meningen tills ett högt stön undanslapp hennes strupe. Hon slängde sina armar om sin mage och kurade ihop sig av smärta.
     "Åh milde himmel", utbrast Renee och flög upp på fötter. Hon drog fram sin telefon ur fickan så hetsigt att hon råkade dra sönder sina byxor. Medan hon slog ett nummer såg jag hur Ture nosade oroligt på Melissas axel och slängde sedan en blick mot Melody som ställt sig bredvid honom. Hon svarade honom bara genom att gnida sitt huvud mot hans hals.
     Några minuter senare kom det en bil åkandes som lät väldigt mycket. Snow förklarade sedan att det var ambulansen.
     Några personer lastade in den blödande Melissa längst bak och skyndade sedan iväg. Kvar var Renee med 4 hästar. Men när hon satte sig upp på Snows rygg och började rida hemåt följde vi andra lydigt efter.
     När vi var hemma ledde Renee in oss i en paddock, sedan försvann hon in i stallet.
     "Usch, det här känns inte bra", sa Snow och tittade mot stallet.
     "Vadå?" frågade jag.
     "Kulan träffade Melissa i magen, där finns väldigt många viktiga delar i kroppen som behövs för att kroppen ska fungera. Om hon förblöder kan det leda till döden."
     Jag blev både chockad och förvånad. "Oj, det låter inte bra. Men hallå, inte visste jag att du var en så välutbildad häst!"
     Han frustade, smått irriterat. "Sånt kan vara bra och veta", var det enda han sa.
     "Döden?"
     Jag och Snow vände på våra huvuden när vi hörde en främmande röst bakom oss. Det var bara Thundergaze, men vi hade inte hört hans röst förut.
     "Ja, i värsta fall", svarade Snow.
     Thundergaze frustade i frustration, ilska och oro. Sedan gick han och ställde sig i ett hörn av paddocken med huvudet nersängt. Melody skrittade fram till hans sida för att trösta honom.
     "Finns det något vi kan göra?" frågade jag Snow.
     "Ingenting", mumlade han.

     Timmarna gick, och det blev eftermiddag. Renee kom tillbaka för att leda in oss i stallet, Thundergaze skulle få stå i en gäst-box tills de fick reda på hur läget var med Melissa.
     Det var sent på kvällen, och månen lös in genom hölofts-fönstret. Alla de andra sov, men jag var fortfarande vaken. Jag visste inte riktigt varför, men jag tänkte på vår situation. Helt plötsligt hade 3 hästar, okända för varandra, fått krafter att styra över varsitt av de 4 elementen. Varför, var då frågan. Vilka var männen som vi slagits mot tidigare idag? Hur visste de vilka vi var och varför ville de ha oss överhuvudtaget?
     Mitt huvud snurrade och jag skakade på det för att få bort alla tankarna. Jag sänkte ner huvudet mot golvet och var precis påväg att somna när jag hörde ett prasslande ljud utanför min box. Genast höjde jag på huvudet igen och lät blicken fara runt över den tomma stallgången. Men jag såg ingenting.
     Då hörde jag det igen, och jag vände på huvudet därirån det kom. Det var något som gick på marken. Plötsligt kom det ut i månskenet, och jag trodde inte riktigt mina ögon.
     Det var en liten ekorre, en blå ekorre. Med ett ovanligt stort huvud, och den hade rosa tatueringar över hela pälsen. Jag lade huvudet på sne, och bara tittade på den. Vad var det för djur?
     "Godafton Ashwhisper."
     Jag hoppade till där jag stod och frustade tyst. "Du.. du kan prata! Men du är ju en ekorre!"
     Ekorren muttrade och hoppade upp på en tunna som stod bredvid min boxdörr. "Jag är ingen ekorre."
     "Vem är du då, och vad heter du?" frågade jag och såg på den.
     "Jag heter Fripp och kommer från en annan planet."
     Jag blinkade några gånger. "Okeeeeeey...?"
     Fripp suckade, uppenbarligen trött och började berätta en historia om ett fänglsande av en ond person som hette Garnok, en kraschlandning i havet på Jorden strax utanför Jorvik, och 4 Ödesryttare.
     "Nu förstår jag hur allting ligger till", sa jag när han var klar. "Så du är den där Fripp!"
     "Ja, jag är 'den där' Fripp", muttrade han och svängde från huvudet från sida till sida. "Men jag kom inte hit för att berätta om hur jag kom hit till Jorvik. Jag har kommit för att berätta något för dig."
     "Jaså?" Fripp hade väckt min nyfikenhet.
     Han harklade sig, sedan började han tala.

Ni saknar er broder
Som håller marken kär
En uppebarelse ni kommer få
Av en som varit död

Jorden skakar
Elden väser
Vattnet virvlar
Och Vinden viskar
När den sista Ryttaren har fallit
Står ni vid segerns dörr

Vitt ljus
Starkt ljus
Skall lysa
När den störste
Har oskadliggjorts
 
Fripp tittade på mig som om han väntade på ett svar.
     "Du ger mig en gåta", muttrade jag.
     "Jag älskar gåtor!" sa Fripp till min förvåning och han log brett. Sedan blev han gravallvarlig igen, som om hans plötsliga glädje aldrig utbrustit."Du måste berätta detta för dina vänner imorgon."
     Sedan hoppade han av tunnan och försvann ut ur stallet.
     Kvar lämnade han mig, en förvirrad häst, med en ännu förvirrande gåta.
 

Kapitel 7 - De första fienderna

 
 

Längre stund än så lät inte Renee oss studera det unga stoet. Hon ledde direkt ut Summersong fö r att släppa ut henne i hagen.
     ”Askan.” Snows röst hördes nära mitt huvud. ”Såg du?”
     Jag nickade sakta. ”Nog gjorde jag det. Hon är Eld.”
     ”Tror… tror du hon vet om det?”
     ”Jag vet faktiskt inte”, svarade jag uppriktigt. ”Antingen har hon ingen aning alls, och gnistorna kom bara sådär. Eller så vet hon om det och har lärt sig att hantera sitt element riktigt bra.”
     ”Orättvist”, muttrade Snow. ”Hon har fått ett försprång med sin träning.”
     Jag brydde mig inte om Snows kommentar, utan funderade på hur vi skulle kunna få kontakt med Summersong. Vi skulle ju självklart få det in sinom tid, men jag ville prata med henne nu.
     Då hörde jag hur Steve kom klampande utanför stallet.
     ”Åh, är det ditt nya sto som du har köpt?” frågade han Renee.
     ”Jajamän”, svarade hon glatt. ”Visst är Summersong fin?”
     ”Mycket magnifik”, instämde han. ”Har hon fått hälsa på dina andra hästar?”
     ”Bara som hastigast.”
     Jag hörde hur Steve skrattade till. ”Hästar hälsar inte hastigt. De måste få hälsa ordentligt! Gå in och hämta dem.”
     Renee lydde och jag såg hur hon kom gående. Hon öppnade både min och Snows box, och vi skrittade efter henne ut på stallgången.
     ”Ta in dem i hagen”, uppmanade Steve.
     Snow och jag styrde stegen mot hagen direkt. Vi slank igenom grinden och jag hörde hur Renee stängde den bakom oss.
     Summersong höjde sitt huvud från gräset när hon såg att vi kom gående. Jag kunde inte låta bli att tycka att Snow var rent barnslig när han sträckte på sig och spände sina benmuskler när vi kom närmare. Men samtidigt, så förstod jag honom. Summersong var en riktig skönhet, och ingen hingst skulle kunna gå förbi utan att slänga en extra lång blick åt hennes håll.
     ”Tjena”, sa Snow när vi kom fram. Jag vill bara slå hoven i mitt ansikte.
     ”Hejsan”, svarade Summersong och såg på oss.
     En tystnad uppstod, som om den ene väntade på att den andra skulle säga något.
     ”Så, vad heter du?” frågade Snow till slut.
     ”Summersong”, svarade hon enkelt. ”Men jag brukar kallas Melody.”
     Jag bara blängde på Snow när han upprepade smeknamnet för sig själv, smakade på det som om det vore ett gott äpple.
     Idiot, tänkte jag.
     ”Jag heter Ashwhisper”, sa jag och log mot Melody. ”Och det här är Snowdream.”
     Melody bara nickade, sänkte huvudet och fortsatte att beta. Jag slängde en blick bakåt och såg att Renee och Steve verkade vara nöjda med hur vi skött oss och började gå bort mot stallet. Jag tog tillfället i akt och använde mitt element för att flytta Snow till andra sidan av hagen. Själv travade jag fram till honom när hans hovar nuddade marken.
     ”Vad i helvete håller du på med?” frågade jag skarpt. ”Försöker du stöta på Melody med en gång? Stackarn har ju precis anlänt!”
     Snow bara blängde på mig.
     Jag frustade åt honom. ”Ingen kunde missat hur du visade upp dig. Melody vore blind om hon inte märkte att du visade attraktion för henne.”
     Snow brydde sig inte om mig utan travade fram mot Melody där hon stod och betade i lugn och ro.
     Stackars häst. Du kommer få genomlida mycket.
    
”Duuuuuu Melody”, sa Snow när han kom fram. Jag såg att hon fortsatte att beta. ”Jag tänkte det att eftersom du är ny i vårt stall tänkte jag att du kanske skulle behöva en rundtur.” Melody slutade att beta. Snow verkade inte märka det. ”Och eftersom jag har bott här längst är det ju en självklarhet att jag ska-”
     Det hela gick så fort, att om jag inte stått där, och såg det brinnande gräset, skulle jag inte trott att det hänt.
     Innan Snow hann avsluta meningen slängde Melody upp huvudet i luften med en enorm kraft och ut ur manen flög det eldflammor som genast - när de nuddade marken - började äta upp gräset på marken. Flammorna bildade en tät halvcirkel runt Snows framhovar. Jag såg hur han stod där helt stel, troligen lite förlamad av chock också. Melody såg på honom med allvarlig blick medan i hennes långa graciösa vita hår brann det små lågor lite här och var.

 

  
     
”Låt mig klargöra en sak, Snowdream”, sa hon och betonade hans namn ordentligt. ”Jag är inte den typ av häst som alla hingstar känner att ’åh hon är så vacker och ömtålig, jag måste beskydda henne’. Nej, jag tuff, modig och kan ta hand om mig själv utan att du springer runt och daltar efter mig. Dessutom, så är jag upptagen.”
    
Hon vände bort sitt huvud ifrån honom och i samma stund släcktes elden vid hans hovar.  Hon började gå bort till andra änden av hagen.
     ”Vaaaa vänta va?” Det lät som att Snow hade svårt att få tillbaka talförmågan. ”Upptagen? Du menar upptagen som i-”
     Melody vände på huvudet och såg på honom. "Upptagen som i ja, jag har pojkvän." Hon fortsatte och gick bort till en avlägsen del av paddocken där hon fortsatte att beta i lugn och ro.
     Jag gick fram till Snow. "Känn dig ägd." Jag flinade mot honom.
     "Käften", muttrade han tillbaka. Men jag kände nu, att han visste att det inte var någon idé att han slösade sin tid på Melody. Det skulle bara leda till mer eld.
     När Snowdream gått och ställt sig i ett hörn av paddocken och börjat sura gick jag fram till Melody. Jag började med att fråga hur hon fick fram eld ur sin man. Hon berättade att det hade hänt i försäljningsstallet som hon var uppstallad i, bara några dagar tidigare. En av hästarna hade gjort henne fruktansvärt arg, och plötsligt bara flög eldflammorna ur hennes man. Med tiden lärde hon sig kontrollera elden, och använde den till sin fördel. Vissa av de andra hästarna i försäljningsstallet började kalla henne för djävul, men jag förstod det. Vad skulle jag annars kallat en häst som det helt plötsligt sprutade eld ifrån?
     "Jag kan säga det", sa jag. "Att du är inte ensam."
     "På vilket sätt?" frågade hon och såg på mig. Melody hade öppnat sig mer för mig än vad jag kunde tro.
     "Känner du till de fyra elementen?"
     "Självklart."
     "Nå, vi har ju märkt att du har kontakt med Eld", sa jag och log. "Och jag har kontakt med Luft, medan Snow där borta har kontakt med Vatten."
     "Han?" Melody slängde en tvivlande blick mot Snow. "Vet han ens vad ansvar innebär?"
     "Tro mig", sa jag och tänkte tillbaka på natten han jagade efter hästen som slängde av Renee. "Han kan vara dödlig."
     "Om du säger det så", mumlade hon. "Men han... han gör ett hemskt första intryck."
     Jag skrattade rakt ut. "Det menar du inte? Det första vi gjorde var att gräla."
     Hon skrattade också. "Men", sa hon plötsligt. "Vem har då kontakt med Jord?"
     "Det vet vi inte", svarade jag. "Har du sett något?"
     Melody skakade på huvudet. "Inget alls."
     Jag godkände hennes svar, och trodde på henne. Jag började då berätta om våra träningar hos Avalon uppe i Valedale, och jag märkte att hon genast såg fram emot nästa gång vi skulle besöka honom.
     "Wow, element-träning! Det verkar skitcoolt!" sa hon upphetsat. "När ska vi dit igen?"
     "Elisabeth sa till oss att Avalon skulle hämta oss om 3 dagar", sa jag. "Alltså imorgon."
     Melody log stort.
     Plötsligt hörde jag något jag inte hört på väldigt länge.
     Ett pistolskott. Sen ett till. Och ett till.
     Alla hästarna i hagarna runt omkring oss höjde sina huvudet, flickorna i stallet kom ut, även Renee och Steve, för att lyssna varifrån ljudet kom ifrån. Då såg jag plötsligt hur en häst kom ridandes längs vägen, och efter kom en bil, som pistolskotten kom ifrån. Personerna i bilen sköt mot hästen och dess ryttare!
     När ryttarinnan kom närmare tyckte jag.. att det var något bekant med henne..
     Men herregud, de är ju Melissa!
     Och det verkade också Renee märka, för hon skrek hennes namn när Melissa kom ridandes i full fart. När bilen och pistolskotten kom närmare började alla andra hästar bli rädda och skena omkring i sia hagar, vissa flög över staketen och flydde i vild panik. Flickorna vid stallet fick antingen panik de också och sprang in för att ta skydd i stallet, eller kutade efter sina hästar som hade flytt. Melissa - med bilen tätt efter sig - red rakt mot Silvergladebyn, men i sista sekund vek hon av och sprang längs muren. Bilen följde efter och pistolskotten ekade i mina öron.
     Jag såg plötsligt hur Renee hade kommit in i vår hage och nu slängde hon sig upp på Snows rygg, utan någon utrustning alls. Snow behövde ingen uppmaning utan hoppade över staketet och började följa efter bilen.
     Till min förvåning följde Melody efter, och bara för att hon lämnade hagen, så började jag springa efter henne. Det märktes att hon var en tävlingshäst, hon drog ifrån mig snabbt och tog in på Snow och Renee. Jag fuskade lite och använde mitt element som puttade mig framåt.
     "Varför följer du efter dem?" frågade jag Melody när jag kom jämsides med henne.
     "Såg du inte vem det var som den där flickan red på?" utbrast Summersong och jag kunde tydligt höra oron i hennes röst.
     Jag blev lite förvirrad. "Det var Melissa, men vem red hon på?"
     "Min pojkvän, Thundergaze!" Med dem orden ökade Melody farten och drog ifrån mig igen.
     Med ens förstod jag varför hon fick så bråttom att följa efter bilen.
     Melissa red nu på vägen som ledde mot Norra Länken. Det verkade som att Thundergaze började bli utmattad, och jag visste ju inte hur långt de ridit, men jag gissade på långt, för nu började han sakta ner. Och bilen kom närmare.
     Ett nytt pistolskott.
     Melissa stelnade till i sadeln.
     Renee's skrik.
     Världen saktade ner. Jag såg hur Melissa föll, Thundergaze vände på huvudet när han kände hur hon föll av honom. Snow - som var ungefär 10 meter bakom bilen - vräkte sig fram och sköt ut en våg av snö så Melissa landade mjukt på marken. Renee kastade sig av Snows rygg och slängde sig ner vid Melissa. Bilen sladdade in och stannade. Och världen återgick till normal takt.
    Ut ur bilen - okey, jag är en häst, vad vet jag om bilar? Den här var väldigt stor i alla fall - kom det 10-15 män som ställde sig i en hotfull halvcirkel runt vår grupp.
     Thundergaze stod bredvid Melissa och gned oroligt sin mule intill hennes arm. Renee satt på knä med Melissas huvud i sitt knä. Snow stod i en mycket beskyddande position framför de tre. Jag stod snett till vänser bakom Snow, Melody hade placerat sig framför Thundergaze.
     Av den stora gruppen av män gick en fram och ställde sig bara 5 meter ifrån Snow som nu börjat frusta hotfullt.
    "Nämen killar, jag tror vi råkade skjuta fel tjej", mullrade hans röst. Männen bakom honom skrattade. "Nåväl, det gör ingenting."
    "Vad är det för fel på er?!" skrek Renee ilsket medan några tårar rann nerför hennes kinder.
     Mannen längst fram skrattade. "Inte gråta, snorvalp. Vi vill inte åt dig, eller flickan i ditt knä. Bara hästen." Han började röra sig från sida till sida, som om han inspekterade oss. "Och jag har hört, att vissa har... speciella egenskaper. Därför är de speciellt åtråvärda för mig och... mina män."
    "Askan...", mumlade Snow framför mig.
    "Ja", svarade jag honom på en fråga han inte hann ställa mig.
    "Jag är på", hörde jag Melody säga till höger om mig.
     Utan någon förvarning till männen, gick vi till attack.
 
 

Kapitel 6 - Ny Familjemedlem

 
Han var vaken. Det hade han varit sen länge. Morgonens strålar letade sig in genom stallets fönster och lös upp hela korridoren med en mysig gul-orange färg. Dock, så var han inte lugn.
     Snowdream klippte med öronen. Han lyssnade, lyssnade hela tiden. Inatt, när han och Askan hade kommit tillbaka med Renee, så hade Steve tillsammans med Lucy och Melissa burit in henne till Silvergladebyn. Där hon skulle få vila upp sig.
     Nu var det morgon, och han väntade på besked. Han kunde höra Askans lugna andetag i boxen bredvid honom, där hon fortfarande sov. Snow hade lyckats sova lite inatt, men inte mycket. Oron, var för stor.
     Plötsligt hörde han fotsteg, öronen spetsades mot stalldörren.
     Den öppnades.
     Fotstegen kom närmare.
     Det var Steve.
     Han gick fram till Snow's boxdörr, la handen på hans mule och gav ut en suck. Snow gissade på att det var av lättnad.
     "Var inte orolig, gamle gosse", mumlade Steve och log snett. "Renee vaknade för en liten stund sen, och mår finfint."
     Snow kunde inte hejda sig, utan slängde högt med huvudet och gnäggade i ren glädje. Han hörde hur Askan frustade förskräckt till i boxen bredvid honom när hon råkade vakna av hans gnäggning. Han frustade själv, som om han skrattade.
     Renee är vaken, och hon mår bra.
     "Hon kommer snart ut till stallet personligen", berättade Steve och log mot honom när han såg Snows glädje. "Jag tycker det är också skönt att se flickan på benen."
     Steve gav Snowdream en lätt klapp på mulen för att sedan ta lite verktyg och försvinna ut genom stalldörren, som han lät förbli öppen.
     "Varför allt ståhej?" hörde Snow Askan säga bredvid honom.
     "Renee mår bra!" sa han upphetsat. Han hade nog aldrig varit gladare över ett besked. "Steve sa det nyss, och hon kommer snart hit!"
     Han såg ur Ashwhisper sträckte ut sitt huvud över boxdörrens kant och tittade mot honom med spetsade öron. "Det är ju fantastiska nyheter!"
     "Jag vet!" Han skrapade med hoven i marken. "Jag är så lättad."
     "Det kan jag mycket väl förstå", sa Askan mjukt. "Det var en speciell upplevelse igår."
     "Verkligen", instämde Snow.
     Deras samtal upphörde där, och Askan gick för att äta lite hö ur sin box. Själv stod Snow kvar med huvudet långt usträckt och väntade på Renee's ankomst. Efter några minuter hörde han fler fotsteg. De närmade sig, inte snabbt, men målmedvetet.
     Runt hörnet kom Renee gående. Med blicken kunde Snow se att hon såg helt okej ut, skrapsåren från inatt var borta och hon hade rena och fräscha kläder på sig.
     "Snow!" utropade hon och sprang fram till hans box.
     Han återgäldade hennes rop och gnäggade högt. När hon kom fram slog hon armarna runt hans hals, och han borrade in sin mule i hennes hår för att insupa doften av sin Soulrider.
     "Mel och Lusen berättade för mig vad som hände inatt", viskade hon. "Jag är så stolt över dig."
     Hon släppte hans hals, men höll hans mule i ett kärleksfullt grepp. Han såg in i hennes ögon, och lättnaden sköljde över honom. Renee la sin högra hand mot hans kind, strax under hans öga.
     "Min fina underbara Snowdream", viskade hon med ett leende.
     Snow frustade lätt, och Renee skrattade till.
     Han såg i ögonvrån hur Askan sträckte ut huvudet. Renee släppte honom och gick fram till henne.
     "Jag är minst lika stolt över dig, Ashy", sa hon och smekte hennes mule. "Du hjälpte ju Snow, trots allt.Jag är så glad att jag har er."
     Askan gnäggade till och buffade på Renee's kind så hon skrattade. Snow gnäggade han också, nu var han lycklig igen.
     Nya fotsteg hördes i korridoren. Fram runt hörnet kom Melissa gående.
     "Rännan, jag hade tänkt rida till Stallet Gyllenbladet för att kolla på hästen jag tänkte köpa", sa hon. "Ska du följa med?"
     "Visst", sa Renee och vände sig mot Melissa. "Jag kan ju också passa på att ta mig en titt. När rider vi?"
     "Vad sägs som nu? Om du känner att du klarar det förstås."
     Renee fnös men Snow såg att hon log. "Jag har klarat värre saker, vi rider med en gång. Tar du Kvicken om jag tar Snow?"
    "En sån sak behöver du inte ens fråga", sa Melissa och blinkade, och på några sekunder försvann hon ut genom stalldörren.
    Renee skrattade och gick till sadelkammaren.
     "Kolla på häst?" hörde Snow Askan säga undrande.
     "Ja, Melissa behöver en tävlingshäst. Du känner väl till Championaten? I dem tävlingarna kan man inte direkt springa med en häst som är rädd för hinder."
    "Aha, jag förstår."
     När Renee kom tillbaka gick hon in till Snow i hans box och satte på honom tränset, lade på schabraket och satte fast sadeln.
     När hon var klar gick hon ut i stallgången, hon behövde inte leda honom. Automatiskt följde han efter henne ut.
     "Vi ses senare", mumlade Ashy.
     "Aa, vi ses", svarade Snow.
     Renee öppnade en utav de större stalldörrarna så att han skulle kunna komma ut. Solskenet slog honom rätt i ansiktet och han fick kisa med ögonen när de gick ut på stallgången. Några meter bort stod Melissa, och bakom henne stod hennes häst, Quickwhisper.
     "Redo?" frågade hon Renee.
     Snow var redo när Renee utan förvarning hoppade upp i sadeln.
     "Alltid redo", svarade hon med ett leende.
     Melissa log hon också och hoppade vigt upp i sadeln på Kvicken.
     Renee slog lätt med fötterna mot Snows sidor och han gick några steg framåt och hamnade bredvid Quickwhisper.
     "Tja Snow", sa han och ryckte till med huvudet.
     "Tjena, försten till Ridhuset?"
     "Jag är på."
     Utan att de gav sina ryttare någon förvarning kastade sig Snow och Kvicken iväg i en vild galopp, bort från Steve's gård.
     Snow kände att Renee var med på noterna med en gång och ställde sig upp i sadeln, redo för galoppen. De red snabbt förbi Silvergladebyn, och det tog inte lång tid förrän Vingården låg bakom dem heller. När Ridhuset kom i sikte ökade både han och Kvicken. Och precis vid Ridhusets portar tvärstannade de båda, samtidigt.
     "Oavgjort", skrattade Snow.
     "Igen", sa Kvicken och flinade.
     "Alltså dessa hästar", sa Melissa och drog bestämt i tyglarna för att tillrättvisa Kvicken lite grann. Men hennes ansikte strålade.
     Snow kunde känna på Renee's kroppshållning att hon var lite tagen, men hon hade älskat det.
     "De är hopplösa", instämde hon, men rösten var full av kärlek.
     Snow och Kvicken frustade nöjt tillsammans för att sedan börja trava mot Södra järngrinden, och de kom in i Gyllenåsarnas Dal.
 
 
När de passerade den började Renee och Melissa prata om situationen Jorvik befann sig i. Alla dessa problem med Garnok, Dark Core och Mörkerryttarna. Snow och Kvicken såg då och då på varandra, de kunde bara vara tysta och hålla med sina ryttare. Jorvik befann sig i dåliga tider.
     Ungefär en kvart senare anlände de till Stallet Gyllenbladet. Det var lika vackert som vanligt.
     De skrittade in i stallet. Renee och Melisa klev av Snow och Kvicken och ställde dem sedan i en tillfällig box tillsammans. Sedan gick de iväg mot försäljningsstallet, och Snow kunde höra hur ivrigt de diskuterade.
 
 
     "Så, vad har du hört om hästarna härifrån?" frågade Snow när Renee och Melissa försvunnit.
     "Moraber", mumlade Kvicken. "De är riktigt bra tävlingshästar, men det är inte många som har dem på grund av priset."
     Snow slängde en blick mot Kvicken. "Är de dyra?"
     Kvicken frustade till. "Folk säger att de är dyrare än vad de borde vara."
     "Låter bara dumt", sa Snow skrapade med hoven.
     "Jo, det tycker jag också."
     "Är de snabba?" frågade han.
     "Ja, smidiga och kan hoppa väldigt högt", svarade Kvicken.
     "Låter som den perfekta tävlingshästen", mumlade Snowdream.
     "Japp."
     Minuterna flöt på, och Snow var inte säker på hur lång tid det hade gått, förrän Renee och Melissa kom tillbaka. Och med sig hade de papper. Papper som visade äganderätt.

 
Jag gav ifrån mig en ljudlig suck. Det hade gått 2,5 timmar sedan Snow och Renee hade ridit härifrån. Och jag började bli uttråkad. Fast ändå, så var jag trött efter nattens strapatser. Så jag visste inte riktigt vad jag ville göra, eller hur jag kände mig.
     Men det var då jag hörde ljudet av klapprande hovar närma sig utanför stallet. Någon som gick av, och i nästa ögonblick såg jag hur stalldörren öppnades, och Renee kom ingående med Snow bakom sig. De såg ut att må bra, förutom det att Renee hade ett ivrigt uttryck i ansiktet.
     Efter att hon tagit av Snow all utrustning och sprungit ut från stallet vände jag mig mot honom.
     "Nå, hur gick det?"
     Snow vände sina chokladbruna ögon mot mig. "Tja, vad ska jag säga? Vi kommer bli en till i stallet."
     Jag hörde på hans röst att han varken lät entusiastik eller sur. "Hur känner du inför detta?"
     "Det får jag veta själv när jag träffat hästen."
     "När kommer den?" undrade jag nyfiket.
     "Nu, faktiskt", svarade han och spetsade öronen.
     Jag spetsade öronen också, och då hörde jag hur en bil kom körande.
     Fotsteg utanför och en gnäggning. Renee's lugnande röst. Någon minut passerade. Sen, in genom stalldörren kom Renee. Hon höll i ett grimskaft, och in bakom henne kom en häst gående.
     Det var ett praktfullt sto med en isabellfärgad päls, mörka gråa ben och en lång vit man som hängde graciöst över hennes hals. Renee ledde fram hästen så att de båda stod framför min och Snows box. Stoet viftade med sin tjocka vita svans medan hon betraktade oss. Och det var då jag såg det, något orange flög ur hennes svans.
     Var... är det.. gnistor...?
     "Snow, Ashy." Renee's röst genljöd genom korridoren. "Detta är vår nya familjemedlem, Summersong."
     Jag tittade på Snow, han såg på mig. Och jag visste att han hade sett samma sak som jag.
     Vi hade inte bara fått en ny häst i stallet.
     Vi hade hittat Eld.
 

Kapitel 5 - Skadad

 
 

Jag såg hur det ryckte i Snow, det skulle inte dröja länge innan han inte stod kvar på den plats han gjorde nu.
     ”Kom igen!” utbrast Melissa och tittade på både mig och Snow. ”Vad väntar ni på!”
     Snow behövde inte mer tillåtelse, han satte av i vild galopp, bort från Steve’s Gård. Jag gav upp en frustning och följde efter honom.
     Till en början förstod jag inte alls hur han sprang, först i en snäv cirkel, i en åtta, sen var han nästan på väg tillbaka till Steve’s Gård. Jag ställde mig i vägen för honom.
     ”Vad sysslar du med?!”
     Han tittade knappt på mig. Han kisade koncentrerat med ögonen och hans näsborrar fladdrade febrigt. Först då förstod jag. Snow försökte hitta vittringen av Renee. Jag glömde ibland att även vi hästar hade ett bra luktsinne. Med ett djupt andetag drog jag in luften och miljoner dofter registrerades i min hjärna. Men det var bara en som intresserade mig.
     Renee’s doft.
    
”Känner du den?” frågade jag.
     ”Oh hell yes”, svarade han och samtidigt satte vi båda av i galopp österut.
     Medan vi galopperade fortsatte jag att ta in lukten genom mina näsborrar. Ju längre vi följde doften, desto mer kunde jag känna av Renee’s känslor. Hon hade varit orolig, fruktansvärt orolig. Jag kände hur det dåliga samvetet steg. Vi borde kanske inte följt med Avalon trots allt.
     Vi närmade oss Silversongsfloden. Doften blev starkare. I ögonvrån såg jag hur Snow saktade ner, och jag gjorde detsamma. I långsam galopp gled vi runt med blicken, vi kunde nu se rätt långt över landskapet.
     Plötsligt hörde jag hur Snow flämtade till och han sprang snabbt över bron som fanns till vänster om oss. Instinktivt följde jag efter honom. Direkt efter bron svängde vi av till höger, sprang förbi några buskar, och där! Intill ett träd, låg Renee på sidan. Snow och jag tvärstannade intill hennes sida.
     Hon hade skrapsår i både pannan och på ena kinden, och hon blödde från ett sår på halsen.
     "Åh min älskade Renee", mumlade Snow och gned mulen mot hennes hjässa. "Vem gjorde detta mot dig.."
     "V-vem där?!
     Jag och Snow ryckte till och höjde genast på våra huvuden. Ungefär 10 meter bort stod en häst, det var en sådan häst som stod i varje stall. Jag var inte säker på deras funktion, fast jag gissade på att de gjorde små sysslor. Som att dra gamla vagnar och låta riktigt unga tjejer - som inte fått en egen häst än - rida på dem.
     "Hey!" Snow tog ett steg fram mot hästen, och den tog ett steg bakåt. "Är du hästen som den här flickan red på?"
     "J-ja, d-det är jag", svarade den med ynklig röst. Jag tyckte det lät som en väldigt klen hingst.
     Snow tog ytterligare ett steg mot den. "Får jag då fråga, varför är hon på marken? Skadad?!"
     "F-för j-jag är v-vanligtvis mörkrädd o-o-och", stammade hästen. En irriterad fnysning hördes från både mig och Snow innan hingsten fortsatte. "Och s-sen hörde jag ett k-knakande ljud och j-j-jag s-stegrade. D-då föll hon a-av mig..."
     "Din dåre!" vrålade Snowdream och jag såg bestört hur fem istappar sköt ut från hans spretade man och borrade sig in i marken precis framför den vettskrämda hingstens hovar.
     Jag är inte förvånad över att Snow reagerade som han gjorde. Renee betydde allt för honom. Hon var hans Soulrider. Hans Ödesryttare. Att se henne skadad skapade fram en vrede i honom som var tvungen att komma ut.
     "Jag tänker aldrig låta Renee rida dig igen!" Snow gnäggade högt och ilsket och satte av i galopp mot hingsten. Han i sin tur gnäggade vettskrämt och började springa ifrån Snow.

 

 
 
Eftersom det var sent på kvällen försvann de snabbt in i mörkret nedför kullen. Själv stannade jag hos Renee, så jag la mig ner bredvid henne och sniffade på henne. Hon andades normalt, och jag kunde bara hitta de tre ytliga såren som vi sett direkt när vi kom fram. Hon verkade inte vara mer skadad. Jag andades lättat ut.
     Efter någon minut hörde jag hur Snow kom tillbaka. När han stannade bredvid Renee andades han ut i en frustrerad fnysning.
     "Vart är hingsten?" frågade jag. Fast jag visste nästan redan svaret.
     "Oskadliggjord", var det enda Snow svarade medan han såg ner på Renee.
     Vi var tysta i några minuter, bara lyssnandes till Renee's lätta andhämtning. I efterhand vet jag inte varför vi bara satt så och tittade på Renee, kanske det var för att vi kände oss så lättade över att vi hittat henne.
     Sen höjde Snow på huvudet och lyckades puffa upp Renee på sin rygg.
     "Nu måste vi snabbt tillbaka", sa han och såg på mig. "Hon måste få vård, snarast."
     Återigen slogs jag hur högt han värderade Renee, jag kunde se det i hans ögon. Jag nickade till honom. "Låt oss galoppera."
     "Galoppera? Är du galen!? Hon kommer ramla av min rygg!"
     Jag slog till med svansen. "Det är lugnt", sa jag mjukt till honom. "Med hjälp av mitt element kommer jag se till att hon inte fallar av."
     Spänningen lättade från hans ansikte, och han nickade. Försiktigt började vi ge oss av hemåt. Vi började i skritt, sen trav. Först i långsam galopp kände Snow hur Renee började glida. På något sätt hade han lyckats få henne att sitta på hans rygg som om hon faktiskt red på riktigt, men hon lutade sig tungt mot hans nacke. Det såg ut som om hon sov, med skrapsår i ansiktet.
     Genast när jag såg hur hon började glida av Snow använde jag min energi, och med hjälp av luften rättade jag upp henne mot Snows nacke. I den takten kom vi fram till Steve's Gård kanske 10 minuter senare. När vi var framme kom Melissa utrusande, med ytterligare en tjej med sig.
     "Åh himmel! Ni lyckades hitta henne!" Lättnaden gick inte att beskriva i Melissas röst. Men när hon och den andra flickan såg hur mycket skrapsår Renee hade i ansiktet flämtade båda till.
     "Du... ni har väl inte..?" Melissas förvirrade blick vandrade från Renee's ansikte till Snow's. Men han frustade och skakade på huvudet.
     "Jag visste det!" utbrast den andra flickan. Irriterat strök hon undan sina två flätor från ansiktet. "Jag visste att Rännan inte skulle rida den där dumma hästen! Han måste kastat av henne."
     "Du har rätt", mumlade Melissa. "Snow skulle aldrig kasta av henne. Jag håller med, det var dumdristigt av henne att ta en av stallets egna hästar. Men som sagt, hon var väldigt orolig."
    "Vi kan inte klandra henne", sa flickan med flätorna med mjukare röst än förut. "Vi skulle gjort likadant med våra hästar."
     "Självklart", sa Melissa och gick fram till Snow's sida. Försiktigt lyfte hon ner Renee från hans rygg. Den andra flickan kom snabbt fram för att hjälpa till.
     "De där skrapsåren ser hemska ut", sa hon. "Det verkar även som om hon svimmade av fallet."
     "Jag tackar gudarna att hon bar hjälm", sa Melissa.
     Med förenade krafter lade de var sin av Renee's arm runt sina axlar för att stöjda in henne mot stallet.
     "Jag går och säger till Steve vad som hänt", kunde jag höra Melissa säga. "Du går och hämtar läkaren i byn."
     Den andra flickan nickade, och jag kunde se, när de lagt ner Renee på några höbalar inne i stallet, att hon och Melissa sprang iväg åt vart sitt håll.
     "Vem var den andra flickan?" frågade jag.
     "Lucy", svarade Snow kort. Med långsamma steg gick han fram mot Renee där hon låg i mörkret.
     Själv gick jag in och ställde mig i mitt bås. Det här ögonblicket behövde han. Jag såg hur han ställde sig bredvid Renee och bara såg på henne. Jag var inte avundsjukt på något sätt, verkligen inte. Innan jag ens kom till Jorvik så visste jag om, att den första hästen som tilldelades varje flicka var speciell. De fick ett alldeles särskilt band med varandra. Eftersom flickan senare skulle utbildas till en Ödesryttare, och hästen var hennes trogna vän och tjänare.
     Men vad var då jag i allt det här? Jag såg mig själv som ett tillskott i deras familj, deras speciella familj. Jag tyckte inte att jag var en häst som bara blivit köpt för att sedan skulle leva livet att stå och samla damm i ett bås. Renee hade flitigt ridit mig, och jag visste att hon tyckte om mig och Snow exakt lika mycket. Fast ändå, så visste jag att Snowdream hade en alldeles speciell plats i hennes hjärta. Men jag var inte avundsjuk. Jag var lycklig i alla fall, för hon älskade mig.
     Mina öron flackade då jag kunde höra fotsteg - snabba fotsteg - närma sig mycket snabbt. Jag såg hur Melissa kom inrusande med en gammal man - troligen Steve. De ställde sig bredvid Renee och Melissa förklarade läget. Någon minut senare kom Lucy med en äldre dam, antagligen läkaren. De ställde sig också bredvid Renee. Snow var tvungen att backa lite.
     Jag kunde inte uppfatta så mycket som sades, det var mest mummel och de var dessutom bortvända från mig. Plötsligt gick Melissa fram till Snow och ledde honom fram till mitt bås.
     "Renee kommer klara sig", berättade hon till oss. "Inga farliga sår, och läkaren säger att hon kommer vakna imorgon."
     Både jag och Snow slappnade genast av, en underbar nyhet att höra.
     "Nu tycker jag ni ska sova", sa Melissa och ledde in Snow i hans bås inte långt ifrån mitt. "Det förtjänar ni, efter att ha räddat Renee."
     Med snabba steg gick hon tillbaka till gruppen. Jag såg hur Steve lyfte upp Renee och sällskapet försvann ut från stallet, och jag kunde höra hur de begav sig mot byn.
    "Tack Askan", hörde jag Snow säga från sitt bås.
     Jag såg på honom. "För vad?"
     "För att du följde med."
     Jag log mot honom. Han log tillbaka. Sakta sjönk mitt huvud mot marken, och jag somnade så fort mina ögonlock hade stängts.
 
 


Tidigare inlägg