Happy Halloween!

 
 
Blev nöjd med lyktan, annars... blev det andra helt okej xD
 

Årets Halloween-outfit

 
 
Den är nästan komplett :D Väntar på utrustningen med... eftersom vi får fe-utrustning måste det komma till häxan med xD Och jag tycker häx-outfiten är finare än fe-outfiten c;
 
Gillar den lilla spindeln som sitter på tränset, så söt xD
 

Uppdaterat för klubbägare

 
Klubbägaren är den enda i klubben som hittills kan skriva och ändra i klubbinfon. När man väl gjorde det så satte man bara muspekaren bland texten och började skriva. Men idag, när jag skulle ändra texten märkte jag det här:
 
 
Det kommer nu upp en extra bubbla där man ändrar texten. Det är faktiskt väldigt bra, för när jag exempelvis bara skulle scrolla ner i klubbinfon så markerades all text i rutan, och om man hade otur kunde allting raderas om man tryckte fel ;_; Nu kan jag scrolla som alla andra, utan att riskera att allt tas bort xD
 
Kan detta vara första (även om det är ett mycket litet) steg emot klubbuppdateringen? *-*
 

Den Gråtande Damen

 
Vi körde ett event som hette Den gråtande damen idag, jag kom på det här eventet faktiskt bara för att det är Halloween xD Det var himla kul faktiskt, tycker jag!

Vargarna skulle på ett led ta sig ut ur Fågelskrämsåsen där spöket av en gråtande dam vandrar runt och letar efter sin älskade. Men de fick inte röra sig om hon tittade på dem, för då frös dem till is och var tvungna att börja om. Jag lyckades nog ändå skrämma dem några gånger.. c8<
 
 
Den blicken jag ger..
 
Sen var jag ju TVUNGEN att fastna x'D
 
Ignorera ikonerna i hörnet HAHA
 

Halloween!

 
 
 
LWO skulle bara våldgästa den Hemliga Stenringen samtidigt
 
 
 
Och idag var chatten sådär seg igen, typ HELA kvällen ;_; Ugh, en riktig plåga.
 

Fråga mig något!

 
Jag har helt glömt att dela med mig av den här videon!
 
 
 
Så i videon berättar jag helt enkelt att jag planerar att göra en Q&A (Questions & Answers) video, och i kommentarerna till videon får man ställa frågor som jag ska svara på! Om ni har frågor så kan ni kommentera det här inlägget, så ska jag ta med det i videon!
 
Jag planerar faktiskt att spela in när jag pratar på engelska och har svensk text... vi får se hur jag gör med det xD
 

Omg!

 
Vilka minnen alltså *-* Den här låten sjöng jag ofta på musik-lektionerna i mellanstadiet x')
 
 
 

Wolves

 
Bilder ifrån gårdagens klubbmöte :3
 
 
 
 
Jag tror faktiskt att vi aldrig varit så många på ett möte förut! Men många vargar tar med sig många röster och åsikter.
Ni som känner mig vet att jag sällan rubbas och tappar humöret, jag ska dock säga att det var nära igår... Men som jag sa till vargarna, jag tror mötet var nyttigt för oss! Vi fick klargjort saker som är okej och inte okej och vi fick prata av oss ordentligt.
 

Dagens fråga

 
Har faktiskt med min blogg-novell att göra!
 
 
 

Kapitel 21 - Pånyttfödd

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Klicka HÄR och scrolla ner till Prologen!
 
 

Mörker. Bara mörker.
    Det hade varit mörkt ett bra tag nu. Å andra sidan, när hade det varit ljust? Det har nog aldrig varit ljust. Det verkade inte som det i alla fall.
    Mörkret sträckte sig flera meter tills det nuddade en vägg. Om man följde väggarna nuddade dem till slut varandra och bildade ett mörkt rum. Det fanns inga lampor, inga möbler och inga fönster. Det var helt kalt och rummet kändes dött på något sätt.  Nåja, helt utan saker var det inte.
    I ena änden av rummet satt det fast en anordning av kedjor i väggen. Kedjor som skulle hålla fast stora djur. Just nu så var det faktiskt en varelse som satt fast i kedjorna.
    Varelsen rörde lite på sig; den började vakna till. Efter att ha legat utslagen i flera timmar var kroppen stel, och kedjorna gnisslade när varelsen rörde på sina ben.
    Vem… är jag?
    Tre ord genomborrade varelsens huvud, och var det enda som den kunde tänka på. Försiktigt vinklade den upp kroppen.
    Var är jag?
    Varelsens bruna ögon synade det mörka rummet vars svarta siluetter aldrig verkade ta slut. Den försökte se på sig själv men det var omöjligt. bra mörkerseende hade den ändå inte.
   När den försökte ställa sig upp protesterade dess kropp och föll ihop på det hårda golvet. Kedjorna skrek på sitt gnisslande språk när de föll i golvet och varelsen flämtade av den annars så enkla rörelsen. Efter att ha tagit några djupa andetag försökte den igen, och den här gången lyckades den hålla sig på benen. Även om de skakade lite av ansträngningen vägrade varelsen lägga sig ner igen. Varelsen försökte ta några steg framåt för att undersöka det mörka rummet, men blev hindrad av något som stramade åt runt halsen. Återigen flämtade den till och tog något steg bakåt för att trycket skulle släppa, och den försökte se vad det var för något som orsakade smärtan. Allt varelsen kunde avgöra var att trycket runt halsen satt fast i väggen i en riktigt tjock kedja. Manen var dessutom inklämd mellan halsen och saken som orsakade trycket, vilket skapade smärta därifrån också.
    Varelsen frustade irriterat, skrapade med hoven på det kalla golvet och gjorde ett ryck för att se om kedjan skulle släppa. Det resulterade i fruktansvärd smärta i halsen, tappa andan och falla ner på golvet.
    Hästen – för nu hade varelsen kommit underfund med att den var en häst – blev sur på sig själv för att den inte kunde ta sig loss. Den brukade alltid få som den vill, men trycket lät sig inte besegras. Återigen ställde den sig upp.

 

    Plötsligt hördes ett dunk någonstans. Hästen spetsade öronen. Ett nytt dunk hördes, ett till, och ett till. Flera stycken hördes genom de kalla väggarna tills det plötsligt tystnade. Hästen vred på huvudet, vad var det för något?
    Då knakade det plötsligt till, och med ett fruktansvärt högt ljud började väggen framför hästen att röra på sig. Det var ingen vägg, det var en dörr. Dörren var otroligt stor, och det tog lite tid innan den var helt öppen. På andra sidan var det lika mörkt som i rummet hästen befann sig i, förutom ett ljus som lös i taket. På marken kom det andra varelser gående emot hästen, och de gick på två ben. Det stack till i hästens huvud av igenkännande.
    Människor.
   
Människorna kom gående, väldigt lugna. De var några stycken och alla såg likadana ut; grön klädsel med något brunt på huvudet och deras ögon var stora och svarta. Människan som gick längst fram såg annorlunda ut däremot. Han bar grå klädsel och hade inget på huvudet. Hans huvud var ovanligt spetsig och det pryddes med svart hår. Han rörde sig som en reptil: snabbt och kvickt med en säkerhet som var skrämmande. Hästen bestämde sig för att den inte gillade honom.
    När människorna nästan var framme vid hästen stannade dem, och Reptilen gjorde något med ansiktet. Hästen insåg att han log.
    ”Så, du har vaknat du Törnrosa?” frågade Reptilen med ett hånleende.
    Hästen bara såg på honom med avsky, även om den skulle kunnat prata med människan skulle den inte svarat.
    ”Du ställde till med lite… problem för oss där borta”, sa Reptilen och la armarna i kors. ”Du var inte så lätt att transportera hit.”
    Hästen blev förvirrad.
    Vad menar han?
   
”Ja, den där branden var ju inte särskilt diskret”, sa Reptilen som om den svarade på hästens fråga. ”Eller var säger du, Summersong?”
    Namnet träffade hästen mitt i bröstet och det knöt sig till en knut. Namnet… hon kände igen namnet!
    Reptilen fortsatte att prata. ”Jag har aldrig sett något liknande. Visserligen visste jag att elementen var väldigt tåliga, men det du gjorde… jag måste säga var jag är otroligt imponerad.”
    Hästen blev ännu mer förvirrad, hon förstod inte vad människan pratade om. Än mindre kunde minnas det, för det verkade ju som om hon hade varit där…
    ”Förhoppningsvis kommer du vara lika lätt att inta som din broder”, kommenterade Reptilen och log sådär hånfullt igen. Han plockade fram en kula ur innerfickan. ”Eftersom du tog kål på den förra… ja jag fick helt enkelt skaffa en ny.”
    Med långsamma steg började Reptilen gå mot hästen, och med fasa stirrade hon på kulan. Det virvlade runt ett rött moln inuti som blixtrade, det var som att det var en storm där inne.
    Bilden av kulan fick det att sticka till i huvudet på stoet, hon kände igen den också. Men varifrån? Reptilen stannade någon meter framför henne, på avstånd så att hon inte kunde nå honom. Han höjde handen och slog ner kulan i golvet precis framför hennes hovar, och svetten började rinna längs manen i pannan. Varför kändes detta så bekant? När molnet steg upp framför henne kom hon plötsligt på vad det var.
    Demon.
   
Demonen virvlade runt framför henne, blixtrade och hade sig. Som om den ville visa upp vilka krafter den hade innan den skulle tränga in i henne.
    Vänta lite… tränga in i…? Hur visste hon..?
    Demonen började komma närmare henne, och när hon såg leendet på Reptilen i bakgrunden slog vetskapen och minnet ner som ett bombnedslag i huvudet.
    HAWKFEATHER!
   
Hon vrålade namnet i huvudet och med ens fylldes hon med en överväldigande kraft. Hon stegrade och gnäggade högt när kraften tog över och allting blev rött.

 

Stoet vaknade av en dundrande huvudvärk. Sakta öppnade hon ögonen och såg att hon låg ner igen. Rummet var lika mörkt som förut och dörren var stängd.
    Hawkfeather.
    Namnet dunkade i huvudet. Nu kommer hon ihåg! Han hade ju varit med om exakt samma sak. Men varför kunde hon inte förknippa honom med något… var han hennes bror? Var de vänner? Hur kände de varandra?
    Stoet frustade irriterat när hon inte kunde komma ihåg, hon hatade att minnet svek henne. Speciellt nu när hon behövde det som mest, och nu när det verkade som att allting hände på grund av något som hade hänt innan hon hamnade i det mörka rummet i Reptilens våld.
    Hon ställde sig upp och blev förvånad när hon kände hur benen brände. Plötsligt hördes det där knaket igen och stoet vände sina ögon mot dörren och såg hur den sakta öppnades.
    Bakom dörren kom en människa. Denne var mycket mindre än männen som hade varit här tidigare. Det var en liten flicka i mörka kläder och med svart hårt som hade en glans av mörkblått i sig. Hon sprang fram till stoet, stannade och stirrade förundrat på henne.
    ”Hej”, mumlade flickan och det lät som om hon spann på rösten. ”Jag heter Jessica.”
    Stoet vinklade sina öron mot Jessica när hon pratade.
    ”Vad fin du är”, viskade Jessica och tog ytterligare ett steg fram. ”Du har en underbar brun färg.”
    Brun? Var hon brun?
    Jessica kom ännu närmare, så pass nära att hon kunde nudda stoet. Hon sträckte ut handen, och nyfikenheten tog över hos stoet. Hon böjde på nacken så huvudet kom närmare och Jessicas hand nuddade hennes mule. Beröringen var… bekant. Stoet fick en känsla av tillit och hon började nosa på flickans hand. Jessica skrattade och tog ett steg fram så hon kunde smeka stoets hals med andra handen. Stoet frustade och slöt halvt ögonen.
    ”De får säga vad de vill”, muttrade Jessica. ”Men en sak är säker, jag har bra hand med hästar.”
    Stoet stod och njöt av beröringen, det var längesen någon visade sådana känslor för henne. Konstigt nog kändes det som om denna längtan efter beröring sträckte sig så långt tillbaka till tiden som hon inte kunde minnas.
    ”JESSICA!!” vrålade plötsligt en röst väldigt nära dörren. Stoet hoppade till och la öronen bakåt av nervositet. Jessica muttrade för att rösten hade stört stoet.
    ”VAD?!”
    ”Skeppet Arona är på väg in med sin last, Mr. Sands vill att du närvarar.”
    Stoet såg hur Jessica sken upp och slog ihop händerna av belåtenhet. ”Jag kommer om tio minuter.”
    Mannen som hade pratat bakom dörren gick iväg, och stoet blev förundrad och undrade varför hon inte hade hört mannen komma.
    Jessica vände sig åter till stoet. ”Jag måste gå, men jag kommer komma tillbaka. Du är den enda på det här fördömda stället som inte ser på mig med avsky i ögonen.”
    Stoet spetsade öronen mot Jessica och la huvudet på sned, varför skulle någon se på henne med avsky? Hon var ju trevlig.
    Jessica la handen på hennes mule igen. ”Vad heter du, min vän?”
    Stoet tänkte efter. Reptilen hade nämnt Summersong – när hon tänkte på namnet rös hon -, men bara för att hon fick sådana rysningar av namnet ville hon inte kalla sig det. Då visste hon plötsligt och började gnägga medan hon pekade med nosen mot dörren.
    Jessica såg sig om och tittade sedan på stoet. ”Menar du det mannen sa?”
    Stoet frustade.
    Jessica fick något i blicken. ”Heter du Arona?”
    Stoet gnäggade och Jessica log.
    ”Då ses vi snart igen, Arona”, sa Jessica och försvann sedan ut genom dörren.
    Stoet stod kvar i mörkret när dörren stängdes efter Jessica. Hon hade fortfarande den tryckande saken mot halsen, men Jessica kanske skulle kunna hjälpa henne att bli av med den in sinom tid. Samtidigt så svävade ett ord i stoets huvud, ett ord som hade mer innebörd än vad hon kunde ana.
    Arona, det är jag.
 

GRATTIS VÄRLDENS BÄSTA

 
Igår den 25 oktober fyllde världens bästa Melissa Silverforce år IRL! Jag tänker inte skriva en lång text hur fantastisk och underbar hon är, för det vet hon redan och det har hon redan fått av mig :* <3 <3

Här kommer istället många bilder ifrån de lite mer än 1,5 åren vi känt varandra! <33
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Asså.. en klassiker <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Du är bäst Mel och det vet du <3
 
Hon har tyvärr ingen dator för tillfället, så tycker alla kan kommentera det här inlägget med ett "grattis" så grattar ni henne på födelsedagen! (även om det är en dag sent ehe)
 

Kapitel 20 - På rymmen

 
Jag jobbar kväll idag så ni får nöja er med ett till kapitel av EOE tills jag kommer hem ikväll! Jag hann tyvärr inte att redigera någon bild till det här kapitlet heller. Om du inte har läst tidigare kapitel, klicka dig HIT och scrolla ner till Prologen.
 
”Jag vill inte höra sånt... NEJ kom inte med sådana ursäkter… Jag bryr mig inte om arbetet på Norra Länken, det har gått tre veckor sen branden och bygget borde ha kommit mycket längre än vad det har gjort. Fixa personal nu annars ska jag personligen se till att du blir avskedad!”
    Felicity la på luren och slängde telefonen i en höbal som stod intill henne. Det såg ut som om hon skulle lägga armarna i kors, men hon höjde högra armen och hennes pekfinger och tumme gned varsitt öga.
    Jag sneglade på henne ifrån min box. Alltfler sådana samtal kunde man höra i stallet, och jag förstod att återbygget av stallet på Steve’s Gård gick dåligt. På vilket sätt det gick dåligt på förstod jag däremot inte, antingen så hade de för lite folk som arbetade eller så gick bygget för långsamt helt enkelt. Jag hade hört ifrån stallflickor att trycket på de övriga stallen, som hade tagit emot hästarna ifrån Steve’s Gård, hade stigit i höjden. Det var så många hästar som skulle tas om hand och som skulle ridas. Människorna fick knappt någon fritid, så mycket hade de att göra. Ju längre tiden gick desto mer instabilare blev det i stallen, det kändes som att det kunde kollapsa när som helst. Det hade jag själv märkt av här i Firgrove. Under de tre veckor som gått hade alla människor jobbat som om det inte fanns en morgondag, och i slutet av varje dag var alla trötta och irriterade.
    När ca en vecka gått efter branden hade Felicity ringt till Fort Pinta och stallet i Gyllenåsarnas Dal, de enda stall som inte hade fått hästar ifrån Steve’s Gård, för att be om extra stallhjälp. Hon hade lyckats få 2-3 stallflickor till Firgrove, men det visade sig att hon inte var den enda som hade ringt och bett om extra hjälp. Sen behövde ju dessa stall ha kvar sin personal sin sina egna hästar. När Felicity inte kunde få tag på fler människor hade hon börjat ringa runt till olika personer som hade koll på bygget av stallet på Steve’s Gård för att se hur långt de hade kommit. När hon pratade med dem pressade hon dem, och berättade att det var brådskande med tanke på situationen i hennes och de övriga stallen som var överfulla. Några dagar in på andra veckan hade hon ringt igen och det hade visat sig att något var fel. Hon hade återigen ringt runt och hört av sig hur det stod till, och samtalet idag var det tredje.
    Felicity rörde på sig och jag vände blicken mot henne igen. Hon fiskade upp mobilen ur höet och stegade sen ut ur stallet. Hon var stressad, det syntes tydligt.
    Jag suckade och lutade huvudet mot väggen. Snow och Renee hade fortfarande inte kommit tillbaka. Däremot var jag inte orolig på något sätt. Senast som i förrgår hade Felicity talat med Renee på telefonen och de var fortfarande ute på sitt uppdrag. Jag hade hört att Renee hade sagt att de ”stött på lite hinder som de måste ta sig förbi”. Dock var jag orolig för Hawkfeather, Brisingr och Nivea. Jag hade inte hört någonting ifrån Valedale-stallet, hur det stod till där uppe i norr. Så jag visste inte om de mådde bra, om något hade hänt eller om det var allmänt kaos. 
    Steg hördes i stallgången och jag väcktes ur mina tankar. Några stallflickor kom gående och de höll i grimmor. En av dem kom fram till min box, satte grimman runt mitt huvud och ledde ut mig i stallgången. Framför mig så jag hur en annan flicka ledde ut Luna och de gick åt samma håll som oss.
    ”Har du sett vart Lycka har tagit vägen?” viskade Luna.
    ”Nej, och jag fruktar det värsta”, viskade jag tillbaka.
    För några dagar sedan jag hade sett hur Felicity hade kommit in till stallet och hämtat Lycka, utan att säga någonting. Sen dess hade jag inte sett henne. Det bådade inte gott, och tyvärr hade jag mina aningar var det kunde bero på.
    Flickorna ledde ut oss på stallplanen för att sedan svänga ut ifrån byn och vidare mot den enorma hagen som vi fick tillbringa dagarna i. När vi kom fram släppte de ut oss och vi skrittade in. Både jag och Luna ogillade att vara i hagen, i alla fall i denna. Det var hästar överallt, det gjorde oss visserligen inte mycket. Det var några specifika hästar som vi inte ville stöta på. Det fanns riktigt många olika sorters hästar, och förvånansvärt nog många friesrar. Först blev jag glad över att se så många av samma ras som mig, men efter att ha lärt känna dem ångrade jag mig nästan genast.
    Det var ett gäng frieserhingstar som hängde med varandra vart de än gick i hagen. Jag hade aldrig kunnat drömma om att hingstarna av min ras var fruktansvärt efterhängsna och flirtiga.  Jag hade stött på dem flera gånger under de tre veckor vi varit här, och de var lika jobbiga varje gång.
    I samma veva som Luna och jag blev insläppta i hagen kom de framtravandes, alla fem. Luna gömde sig bakom mina massiva ben.
    ”Tjeeena Ashy”, sa gängets ledare Darkdale. Han kallades däremot för DD.
    Jag var tyst medan jag såg hur DD och hans gäng kom och ställde sig framför oss.
    DD la huvudet på sned. ”Vad är det, inte pratglad idag?”
    ”Den dagen jag vill prata med dig DD, den dagen är när träden lämnar marken och har lärt sig att flyga.”
    ”Ojojoj...”, mumlade Luna bakifrån mitt ben.
    ”Håll tyst ponny”, fräste DD, och han sa ’ponny’ som det vore en irriterande insekt.
    Jag tog ett steg fram mot honom. ”Lämna Luna ifred.”
    ”Jag förstår inte varför du hänger med henne.” DD tittade inte ens på Luna.
    Jag frustade argt. ”Jag förstår inte varför du tror att du är mycket bättre än raser som är mindre än oss.”
    ”Vi är frieserhästar! Vi ska vara stora, graciösa och mäktiga”, sa DD och log. ”Vi ska vara bättre än andra raser.”
    ”Då skulle jag vilja se dig när du träffar en shire-häst”, kommenterade Luna och jag kunde inte hålla mig utan skrattade högt.
    DD kunde inte hålla sig han heller utan gnäggade irriterat och stampade med framhovarna. Hans gäng började sprida ut sig runt oss och jag blev med ens väldigt vaksam. Jag såg också hur de andra hästarna i hagen hade börjat titta på oss.
    ”DD, våga inte starta någonting”, mumlade jag hotfullt medan mina öron flackade i ett försök att höra vart de andra rörde sig.
    Han log på ett skrämmande sett. ”Vi måste hjälpa dig att förstå att en ponny är inget vettigt sällskap.”
    ”Jag kanske börjar bli till åren”, sa Luna. ”Men jag tänker inte bli nerslagen av ett gäng uppnosiga frieserhästar.”
   DD svarade inte utan fortsatte att le, som nu började få en blodtörstig glans vilket skrämde mig väldigt mycket.
    ”Ashy…” mumlade Luna och backade in under min mage.
    Jag vred på huvudet och såg att DD och hans gäng stod nu i en hotfull cirkel runt oss.
    ”Stig bort från ponnyn Ashy”, viskade DD på ett sensuellt sett som lät perverst i mina öron.
    ”Aldrig!” fräste jag mot honom med en ilsken gnäggning.
    DD bara slängde på sin man och tittade bort vilket verkade vara en signal till de andra som började gå mot oss.
    Jag såg på dem och tänkte snabbt, vad kunde jag göra?
    Tyvärr fann jag bara en utväg.
    När hingstarna hade kommit tillräckligt nära samlade jag kraft, gjorde en kraftfull stegring och körde ner hovarna hårt i marken. Självklart var jag noga med att inte träffa Luna på ryggen. Jag skapade en luftexplosion som kastade alla hingstarna – inklusive DD - runt 15 meter bort ifrån oss. Dessutom såg jag hur de närmaste hästarna som hade stått som åskådare gled bakåt lite grann. Skräck och förvåning speglades i alla hästars ansikten. När väl frieserhingstarna jag slängt bort hade ställt sig upp vågade de inte komma närmare mig. DD såg på mig med förundrad blandat med skräck.
    ”Ashy… vad var det där?” Trots att han stod så långt bort hörde jag mycket tydligt vad han sa.
    ”Luna, vi måste dra”, viskade jag.
    Luna gick bort från min mage. ”Vad menar du? Och var det som du nyss åstadkom?”
    ”Exakt därför bör vi dra, jag vill inte behöva svara på frågor jag inte kan ge något svar på.”
    ”Va?” Jag hörde hur förvirrad Luna lät.
    Jag såg i ögonvrån hur vissa hästar började komma närmare oss. ”Vi måste dra nu!” Jag puttade Luna på sidan med mulen och hon började galoppera längs staketet. Tätt efter henne kom jag i kort galopp, och bakom oss såg jag hur hästarna började sätta efter.
    ”Det här är ju löjligt!” utropade Luna medan vi sprang. ”Vad är det för frågor de kommer ställa som du inte kan svara på? Jag har dessutom lite frågor jag vill fråga också.”
    ”Fortsätt springa Luna”, sa jag. ”Det jag nyss gjorde kan skapa problem, problem som vi inte har råd med. Dessutom vill jag se hur det är med Brisingr, Nivea och Hawkfeather.”
    Speciellt Hawkfeather. Elementen bör inte vara skilda åt.
    Jag såg hur Lunas kroppsspråk ändrades där hon sprang när hon förstod vad vi var på väg att göra. ”Vänta, ska vi rymma?!”
    Bakom oss såg jag hur hästarna kom närmare och framför oss började DD och hans gäng galoppera oss till mötes.
    ”Luna, hoppa över staketet”, sa jag snabbt.
    ”Va? Jag kan inte hoppa över det”, utbrast hon medan jag ökade takten så jag kom upp jämsides med henne. ”Det kan väl knappt du!”
    ”Bara hoppa!” utropade jag när jag såg blicken i DD’s ögon. Det kändes som att han skulle döda mig om han fick chansen. Jag hade gett hans stolthet en riktig tagg i sidan när jag hade skickat iväg honom med mitt element.
    Precis innan vi skulle braka ihop med DD och hans gäng såg jag hur Luna tog sats och hoppade i riktning mot staketet. Det fanns inte på långa vägar att hon skulle klarat av hoppet själv. Direkt när hon var i luften puttade jag på henne med mitt element så hon flög upp och gled precis ovanför staketet för att sedan släppa taget när hon stod på marken igen. När Luna stod säkert på andra sidan hade jag kommit för nära de andra för att kunna förbereda mitt hopp ordentligt. Istället så samlade jag kraft och sköt upp mig själv rakt upp i luften så att DD höll på att springa in i en arab som sprang bakom mig.
    Snabbt som ögat flyttade jag mig över till andra sidan staketet bredvid en storögd Luna.
    ”Du har mycket att förklara”, sa hon och lät äldre än vad hon egentligen var.
    ”Kom”, sa jag bara och vi började försvinna in bland Firgrove’s buskage.
    ”Det här kommer stå dig dyrt Ashy!” hörde jag DD ropa när vi var utom synhåll.
    ”Vart ska vi nu då?” frågade Luna. ”Det var inte ett speciellt bra tillfälle att rymma på. Det börjar skymma.”
    ”Vi ska till Valedale”, sa jag med säkerhet i rösten. ”Men först bör vi kanske hitta ett säkert ställe där vi kan stanna över natten.”
    ”Jag börjar bli för gammal för sånt här”, hörde jag Luna mumla medan hon galopperade efter mig in i det allt mörkare Firgrove-skogen.
 

Kapitel 19 - Flytten

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Tryck då HÄR och scrolla längst ner så kommer du till Prologen!
 
 

Jag stod och såg på medan stallet brann. Lågorna slickade himlen och de verkade vilja nudda stjärnorna som blänkte på himlavalvet.

TITTA INTE PÅ BILDEN OMG, så himla slarvigt redigerad ;___; Men visste verkligen inte vad jag skulle redigera till det här kapitlet..

    Brandkåren hade nyss anlänt och höll på att släcka elden. Även ambulansen var på plats och tog hand om de tjejer som antingen hade svimmat, eller de som varit modiga nog att springa in i det brinnande stallet för att hämta ut hästarna och hade fått mycket rök i lungorna. Tillsammans med ambulansen hade även veterinären kommit, och flera läkare undersökte alla hästar som stod i hagarna. Det var inte lite hästar heller så de hade fullt upp. Jag hade själv blivit undersökt av en kvinna någon minut tidigare, men hon hade gett mig en klapp på halsen så jag förstod att allting var okej med mig.
    Jag tyckte väldigt synd om Hawkfeather i det här läget. Han stod tätt intill mig och verkade nästan vilja gömma huvudet i min långa man. Jag klandrade honom inte, och tryckte inte bort honom heller. Han hade levt som vildhäst i hela sitt liv, och nu stod han mitt i centrum av febril aktivitet med flera hundra människor. Det var inte förvånande att han blev en smula skygg.
    Luna kom fram och ställde sig på min högra sida. ”Varför ser de inte Melody?”
    ”Jag vet inte”, svarade jag tyst. Elden var nästan släckt, nog borde väl en så ljus häst som Melody synas?
    Minuterna segade sig fram medan vi såg på hur människorna kämpade med att släcka den sista klumpen av eld i ena hörnet av stallet. Till slut var det en brandman som höjde en hand till resten av sina kollegor och alla förstod att branden var släckt.
    Jag såg hur Steve kom fram till staketet med en lista och började räkna hästarna som fanns i paddocken. När han var klar med räknandet skrev han något på sin lista och började räkna igen. När han kom till vår skara och var klar med räknandet fick han ett bistert uttryck i ansiktet. Han räknade igen, kollade saker på sin lista innan han skakade sorgset på huvudet.
    Steve traskade vidare och räknade resten av hästarna i hagarna innan han gick tillbaka gården, ställde sig intill vattenbrunnen och fiskade upp sin mobil ur fickan. Han var på perfekt höravstånd så jag kunde uppfatta allt han sa. Det dröjde inte länge innan någon svarade efter att han knappat in numret på sin mobil.
    ”Hej Herman! Du, det har hänt en olycka här vid mitt stall. Det har varit en brand nu ikväll… Jo visst. Hela stallet är nerbränt till grunden. Jag undrar om du kan avvara några stallplatser i Jorvikstallet? Som du förstår måste vi ställa alla hästarna någonstans. Ja... jamen vad bra. Jag ska höra med de andra byarna också, så får vi sprida ut hästarna. Du råkar inte veta vart Renee är?... Åh hon är hos dig, va bra! Skulle du kunna säga till henne nästan att alla hennes hästar klarade sig, olyckligtvis omkom en…. Bra, tack… Vi hörs.”
    När Steve lagt på förstod jag äntligen. Innerst inne visste jag egentligen redan men ville inte inse det förrän nu. Melody var borta.
    Sakta sänkte jag ner huvudet till marken, och om man stod på avstånd kunde det se ut som om jag betade. Men det var det minsta jag tänkte på nu. Det enda som snurrade i mina tankar var Melody, hur jag önskade att jag skulle berättat hur mycket jag tyckte om henne. Hur mycket hon betydde för familjen. Hur mycket hon betydde för Jorviks framtid.
    Intill mig kände jag hur Hawkfeather tryckte sitt ansikte mot min hals, sörjde Melody som jag. Jag var fascinerad ändå. I morse var han en total främling för oss, nu sörjde han förlusten av en medlem i sin nyvunna familj.
    De andra kom och ställde sig intill oss, och jag kände hur Nivea la sitt huvud på min rygg. Vi stod i en klump tillsammans i jag vet inte hur lång tid.
    Plötsligt hördes höga röster, och när vi höjde på våra huvuden såg vi hur tiotals män sprang mellan alla hagar. Alla pratade samtidigt, högt och irriterat, så jag kunde inte urskilja vad någon sa. Då kom det in en man i vår paddock. Han rusade mellan alla hästar, verkade räkna eller kolla dem. Han bryska och snabba sätt att röra sig gjorde alla stressade, även mig. Mannen gjorde mig orolig, han rörde sig nästan för snabbt. Som ett rovdjur som letade efter ett byte.
   ”Bill!” vrålade mannen plötsligt till en annan man som stod utanför staketet. ”De här hästarna ska till Valedale.” Han gjorde en gest mot ena halvan av hagen. ”Och resten ska till Firgrove.”
    Bill nickade och började ropa på fler män. Jag förstod inte vart alla kom ifrån, och plötsligt var hagen full med män som föste alla hästarna fram och tillbaka.
    ”Var försiktiga!” ropade Steve. Männen verkade inte höra honom.
    Jag såg hur de föste ut häst efter häst som sedan blev vallad av både människor och hundar iväg mot Valedale. Till min förskräckelse såg jag en man som började fösa iväg Hawkfeather, Nivea och Brisingr. Jag var inte orolig över de senare två, jag var mer bekymrad över Hawkfeather. Han var ovan vid den här sortens behandling, att ens vara i närheten av människor överhuvudtaget. När de nu förde honom framåt kunde jag se hur han strök bak öronen och nervositeten strålade från hela hans kroppsspråk. Jag såg till min förfäran att bredvid hans hovar började marken bölja som vågor.
    ”Brisingr!” ropade jag, för nu var de på väg bort. ”Lugna Hawkfeather!”
    Han hörde mig, och började bana sig fram mellan alla män till Hawkfeather. När han kom fram började han prata lugnande med honom. Lättad såg jag hur marken slutade bölja och blev platt igen.
    Jag följde dem med blicken och såg hur de fördes bort tillsammans med ett tjugotal andra hästar mot Valedale. Knappt hade de försvunnit bakom kullen förrän andra män började putta på oss och förde oss ut från paddocken.
    Jag gnäggade irriterat och nafsade efter den närmaste mannen. Han gav – till min belåtenhet – ifrån sig ett skrämt rop och en annan man tog hans plats. Efter en liten stund behövde de inte föra oss framåt, utan vi följde bara efter den hästen som gick framför oss. Lycka gick på min vänstra sida och Luna på min högra. Det var ingen av oss som sa något men vi visste att vi var tvungna att hålla ihop. Det gick i en väldigt rask takt, och jag fick trava fram. Det var inga problem för mig, men stackars Luna fick galoppera och jag visste att det skulle trötta ut henne.
    Efter några minuter började vi närma oss bron, och jag fick en överblick av hur många vi var. Längst fram red tre män på bruna hästar som ledde oss andra, på båda sidorna om vår hjord var det två hundar som såg till att ingen häst gjorde en avstickare. Jag visste inte hur det såg ut baktill, jag kunde inte vrida huvudet tillräckligt för att se medan vi gick.
    Männen fortsatte att föra oss framåt, och någon kvart senare var vi framme i Firgrove. Det var mitt i natten och byn var tyst. När vi kom in började hela byn genljuda av skrämda hästars gnäggade, skällande hundar och skrikande män. De gjorde inga försök till att vara tysta eller lugna hästarna.
    I nästan samma ögonblick som vi kom innanför den stora träbarrikaden kom Felicity framspringandes med ett tiotal andra stallflickor. Alla såg de trötta ut, men piggnade till när de fick se alla hästar. Jag kunde se beslutsamheten i alla de små flickornas ögon när de ville lugna allihop.
    ”Var det allihop?” frågade Felicity allvarligt till en av männen som red.
    ”Det var alla, tar ni över härifrån?”
    Felicity nickade.
    Mannen nickade han också och gav en blick till sina två kollegor som svarade honom med lätta nickar.
    ”Chico!” ropade en av männen, och en av hundarna gav upp ett skall till svar.
    När männen red ut från Firgrove följde hundarna efter, och kvar blev vi hästar med stallflickorna. Jag, Lycka och Luna var visserligen skrämda, men vi stod helt stilla. Andra hästar travade runt, försökte komma undan vad det än var som var skrämmande. De stackars flickorna sprang efter med grimmor och försökte lugna ner dem. Då och då hjälpte jag till. Genom att använda mitt element pressade jag luft emot de skrämda hästarna så att det var trögare för dem att ta sig fram. Detta hjälpte avsevärt och flickorna lyckades fånga in hästarna.
    Till slut var alla insamlade, och tre stallflickor kom fram till oss för att föra in oss i stallet. De var helt slut efter allt springande och tacksamheten över att vi var så lugna stod skrivet i deras ögon. Detta gav dem tillfälle att prata med varandra.
    ”Hörde ni att stallet i Steve’s Gård brann upp?” frågade den första flickan.
    ”Omg, är det därför alla hästarna har kommit hit?” frågade den andre.
    Den första flickan nickade. ”Man tror det hände någon olycka med ett levande ljus. Stallet blev nerbränt till grunden.”
    En flämtning hördes från den tredje flickan. ”Och det är så många hästar som står i det stallet! Det kan inte vara alla som vi fick hit.”
    ”Var inte dum”, kommenterade den andra. ”Jag hörde Felicity nämna att hästarna delas upp mellan Jorvikstallet, Valedale, Firgrove, Vingården och Moorland.”
    ”Shit”, mumlade den första. ”Det blir svårt att ha många hästar i ett och samma stall. De måste bygga upp stallet på Steve’s Gård fort.”
    Jag lyssnade uppmärksamt på dem medan vi fortsatte att gå. Nu hade vi äntrat själva stallet och stalldörren stängdes bakom oss.
    ”Men ett stall tar ju sjukt lång tid att bygga”, sa den tredje.
    Den första ryckte på axlarna. ”De får väl hämta hjälp ifrån Jorviks alla hörn om de måste. Vi har redan många hästar att ta hand om här i Firgrove, såg ni hur många hästar de kom med nu i natt? 20 stycken? Vi kommer säkert få jobba dubbelt så mycket än vanligt.”
    Stön hördes ifrån de andra två. Vi kom fram till några tomma boxar och de ledde in oss i varsin.
    ”Jag är ändå rätt avundsjuk”, sa den andra och tittade drömmande mot mig. ”Tänk den som äger de här hästarna, alla är så fina.”
    ”Påminn mig inte”, kommenterade den första och stängde dörren till Luna’s box. ”Vi är bara 13 år. Ägaren är säkert… över 20 eller något och har råd med dessa hästar.”
    ”Se det positivt”, sa den tredje medan de tillsammans började gå iväg längs stallgången. ”Nu kan vi jobba extra och kanske tjäna lite pengar. Det ska jag spara till ett varmblod…”
    Deras röster försvann och jag hörde dem inte längre. Jag vände mig mot vattnet som fanns i boxen och tog några klunkar.
    Jag var inte stressad längre, men jag kunde inte heller lugna ner mig. Allt detta – vårt nedbrända hem, Melody’s bortgång och den plötsliga temporära flytten till Firgrove – hade gjort mig uppjagad. Jag kände att jag fortfarande var på alerten och kunde inte slappna av. När jag sneglade mot de andra såg jag att både Lycka och Luna redan hade somnat i sina boxar.
    Jag vände på mig så jag stod med ansiktet mot väggen och tog djupa andetag.
    Måtte Renee och Snow komma hem snart.
   
Renee var den enda som kunde få mig lugn nu.

 


EOE

 
Hej på er! Sitter på jobbet och har rast för tillfället, men ville bara säga att nu i helgen kommer jag släppa kapitel utav EOE! Ett idag senare på eftermiddagen, ett imorgon och ett på söndag. Mest för att jag känner mig snäll idag, och för att jag har kommit väldigt långt 8) Nu har jag rätt klart för mig hur kapiteln efter kapitel 21 ska se ut, och jag kan säga att det är riktigt spännande! 
 
 

Pics

 
Vet inte riktigt vad jag ska blogga om ikväll, så jag bjuder på lite diverse bilder ifrån de senaste dagarna!
 
 
 
 
 
Chatt slutade funka en kväll.. tur emotes fanns då!
 
 
 
 
 

;)

 
Delade denna på Instagram, så delar den här också!
 
 
En riktigt söt redigering på min nya fina dam, Icebelle aka Isibel! <3
 

Dinodalen!

 
OMG! Dagens uppdatering bjöd minsann på godbitar ifrån Dinodalen som nu verkligen är officiellt att det är nästa område som kommer öppna *-*
 
En exklusiv tjuvkik på vårt helt nya område: Den gömda dinosauriens dal!
 
LOOOOOOK AT THAT! Jag tycker knappt det ser ut som SSO, det ser FÖR bra ut *__* Och den där dimman... alltså jag är sååå taggad på att rida in dit så ni anar inte!
 
"Vi vill inte avslöja för mycket men vi kan i alla fall säga att det kommer finnas mycket uppdrag att utföra i dalen. Vi introducerar bland annat en ny spelmekanik som går ut på att man söker efter fossil och arkeologiska fynd."

- Awesomeeee, jag visste väl att vi skulle få något att göra med fossiler! Det låter riktigt roligt :D
 
"Vi kan även avslöja att hästarna i området kommer påverkas negativt av den stränga kylan och frusna hästar kan alltså inte prestera hundra procent där. Den nordsvenska hästen är den enda nuvarande hästrasen i spelet som inte kommer låta sig påverkas av köldens inverkan."

- FREAKING AWESOME. Äntligen lite realistiskt tänk här SSO! Jag tycker det är en jätterolig grej :D Jag har sett många som klagar "men jag vill inte köpa en nordsvensk och så måste jag göra det för att det är kallt i Dinodalen buu". Då tänker jag men va fasen, vem har sagt att du MÅSTE köpa en nordsvensk? Visserligen kommer inte dina andra hästar prestera 100%, men ingen tvingar dig att köpa en häst du inte vill ha.
 
"Många spelare har spelat uppdragen där man hjälper den upptäcktsresande Nic Stoneground att flyga med sin ballong till dalen. De uppdragen måste man ha gjort för att kunna utforska dalen. Dessutom är det planerat att spelaren även behöver vara på level 15 för att få uppdraget som leder in i nya området. När området släpps är det Elizabeth i Valedale som introducerar Den gömda dinosauriens dal. Level 15-16 är max level man kan uppnå idag i Star Stable Online. Så just nu är det att betrakta som en hög level, ja. Men alla våra spelare som kommit så långt i spelet måste ha nya spännande utmaningar att se fram emot."
 
- Tack, tack, tack, TACK SSO! Ytterligare ett område - som GÅD - där bara de högre levlarna kan ta sig till. Här poängterar de också ut att vi spelare som spelat längst faktiskt förtjänar att få komma in först. Jag är faktiskt glad att bara de i level 15-16 kan komma in till Dinodalen, för som jag påpekade nyss, vi förtjänar det mest!
 
"Den geografiska ytan är större än hela norra Skördebygden så det är stort! (kartan i spelet har inte uppdaterats när denna text skrevs). Utan att avslöja för mycket så skiljer sig som sagt området från övriga områden då det i princip saknar civilisation och består mestadels av gigantiska ödemarker att utforska."
 
- Jag som älskar att utforska *-* Och STÖRRE än norra Skördebygden? Wow... blev taggad nu *-*
 
"Vi har sagt att det kommer ut under vintern 2014. Det pågår fortfarande ett intensivt arbete hos oss på Pixel Tales för att färdigställa allt det fantastiska vi har planerat inför områdets release. Efter det att området är släppt kommer vi också att fortsätta utveckla Den gömda dinosauriens dal ännu mer! Det finns väldigt mycket spännande planerat. Vi återkommer snart med ett exakt datum för releasen!"
 
- Oboy, oboy! Så spännande :D Det kommer alltså komma rätt snart ändå!!
 

~ The rain, rain, rain came down, down, down ~

 
 
Åh jag vill ha fler väder i SSO... bilden är simpelt redigerad, tog mindre än 3 minuter x)
 
Rubriken är en referens till en sjuukt gammal Nalle Puh film, tror inte så många sett den. När vi var små hade jag och min syster den inspelad på VHS, på engelska med svensk text. Vilka minnen x'D Lyssna på låten här!
 

Stafett

 
Stafett till förbannelse, vi skulle rida utan att vinkla kameran. DÅ KAN NI RÄKNA MED ATT RÄNNAN ÄR UTE UR LEKEN
 
 
 
Jag kan ju säga att mitt lag inte kom först.. xDD
 

Shiftar lite

 
Jag vet inte vad jag är inne i för period just nu.. det känns som att jag byter outfit och häst varje dag. Vet inte vad det är som pågår i mitt huvud cx
 
 
 
Jag googlade runt lite på "quotes" för att jag var uttråkad och hittade denna bilden:
 
 
Jag dog av garv. Måste testa det nån gång när jag är ute och kör... HAHAHHA
 

*-*

 
Titta vad underbara Juli (Juliette Stardawn) gjorde till mig! Hon hade en tävling på Instagram där hon lottade fram 3 vinnare, och jag hade turen att va en av dem :D
 
 
Och jaa, jag fick säga vad jag ville ha redigerat (a) Många har sagt att det är ett typiskt Rännan-tema, och det är det säkerligen x)
 
Är så nöjd med bilden, den är så fin *-* Blev sugen att ha ett norrskens-tema på bloggen igen xD
Tycker ni ska gå in o följa Juli på IG där hon heter jstardawn :D om ni vill checka in min profil så heter jag reneebluebridge ^-^
 

Standup

 
Jag är en sån person som älskar komedi och att skratta, därför spenderar jag många timmar varje vecka att titta på roliga videos på YT. Då hittar man ju även standup's från svenska komiker.
Så har du tråkigt någon dag, och vet inte vad du ska göra någon eftermiddag, titta på någon/alla de här:
 
 
 
 
 
 
 
 
Dem med Johans Glans är ungefär 60 minuter och David Batras är 1,5 timme. Jag har fått sååå många skratt ifrån dessa videos, se dem om du har tråkigt någon dag haha! <3
 

Autograf

 
 
Tycker det blir fler o fler nuförtiden cx
 

Mass-säljning

 
Jag mådde inge vidare i morse, (som en del la märke till). Helst vill jag inte gå in på detaljer, men jag kan säga att jag mår lite bättre.

Oftast så har jag bara 3-4 hästar i stallet för att det inte ska slösas för mycket JS när jag ska köpa hö till hästarna, då jag oftast inte köper stallhjälp. På grund av lathet dock, så har jag de 2 senaste veckorna bara använt stallhjälp. Detta har i sin tur lett till att jag har tagit hem fler och fler hästar till stallet bara för att jag inte behöver sköta om dem manuellt.
Detta i sin tur ledde till att jag red hästar jag inte ridit på månader. Vissa kändes riktigt bra att sitta på ryggen igen, andra kändes... det kändes helt tomt. Jag kände ingenting.
 
Det kan man väl rätt snabbt räkna ut vad det betyder? Man har tappat lusten för den hästen helt enkelt. Många skickar väl dem hästarna tillbaka till Hästön, men nu gjorde jag inte det. Nu ska jag försöka förklara en grej. 
 
Som person är jag väldigt stabil. Jag varierar mig inte mycket, kan hålla mig på samma kurs väldigt länge. Om man då kollar på SSO-hästarna som jag har. Om jag tappar intresset för en häst, då tappar jag intresset för gott. Man ser ju spelare som köper tillbaka hästar de har sålt. Men om jag inte gillar en häst längre, that's it. Jag rider den inte längre.
 
Då känner jag, om jag aldrig kommer rida den hästen mer, varför ska den då stå på Hästön när jag lika väl kan sälja den? Återigen tänker väl vissa "men man kan ju ha ändlöst många hästar på Hästön, den kan väl stå där ändå?" Om den här frågan ställs kommer vi tillbaka hur jag är som person. Jag är den typ av människa som har det städat och rent. Jag har alltid alla mina hästar i stallet ståendes i boxarna, jag skulle aldrig kunna ha dem ståendes hur som helst. Den ordningssamma personen inom mig skulle skrika av förbannelse x')
Så om jag har hästar på Hästön som jag aldrig kommer rida igen, de kommer kännas som om de bara ligger där och skräpar. Vilket kommer ge mig en känsla av "ostädat." Så då får de flytta in till ett annat stall istället där de förmodligen kommer ha det mycket bättre.
Och nu vet ni varför jag säljer hästar istället för att ha dem på Hästön x)
 
Jag sålde hela fyra hästar idag, och det var dessa:
 
 
 
 
 
Vissa var svårare att sälja än andra, men nu känns mitt stall mer "städat". Och jag kvar de hästar som jag verkligen vill rida, vilket känns bra! Så nu har jag 14 hästar.
 

Midnattsinloggning

 
Idag var jag på Ullared, och guuud va folk det var där ;-; Smockfullt verkligen. Vi (jag, mamma och syrran) åkte hemifrån vid 07.00 och kom hem ca 20.00. Jag är helt slut x)
 
Loggade bara in typ nu vid midnatt för att kolla post och lite sånt ~
 
 

Ny video!

 
Nu är Lost äntligen klar :D

 
 

Till Julia Pandatree

 
Här har du din vinnarbild Julia!

 
Hennes beskrivning löd:
En svart hårig flicka som sitter i sitt fönster och tittar ut på höstens första löv, där ute ser man gylleneåsarnas dal och en svart frieser. C:
 
Varför valde jag just den här beskrivningen? Ja det är en himla bra fråga faktiskt. Det var något vardagligt över det hela, något jag inte brukar redigera och jag ville prova på det helt enkelt :D Över det hela så blev jag rätt nöjd endå :3 Jag hoppas du också blev det Julia!
Jag hade väldigt mycket problem med fönstret... jag fick inte till det i början så jag dampade något rejält på det x')
 
Redigeringstid: Ca 3 timmar sammanlagt
 
Next up är Ellie's redigering :D
 

Kapitel 18 - En hjälpande hand

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Klicka då HÄR och scrolla längst ner för att komma till Prologen!
 
 

Snows hovar nuddade det kalla vattnet. Han rös till när kylan trängde sig in, men snart var de över på andra sidan.
    Det var väldigt smidigt, på ett ställe var det så pass grunt mellan Skördebygden och Silverglade, precis bakom Ridhuset, så man kunde ta sig över vattnet utan behov av en bro.
    Det är fortfarande kallt, sa han i tankarna till Renee som satt på hans rygg.
    Men det är fortfarande mars, det blir väl inte varmt i vattnet förrän framåt slutet av april eller något? Det tar lång tid att värma upp.
   
Snow frustade. Melody skulle kunna värma upp den.
   
Renee skrattade.
    Snow kämpade sig uppför kullen, och när de nådde toppen bredde De Bortglömda fälten ut sig framför dem. Stora stenblock med buskar runtomkring var utplacerade lite varstans var en mäktig syn, och nästan lite skrämmande på nära håll när Snow började skritta förbi dem. De båda letade med blicken efter en vit rörlig fläck som kunde vara Starshine, men inte såg de något. Det började bli sent också, han hade hört Renee mumla att klockan var efter 8.
    De fortsatte leta runt fälten, när de plötsligt fick syn på en fläck. Den var dock inte vit, utan brun. Med en ryttare på ryggen. Snow började automatiskt röra sig mot hästen som kom ridandes mot dem. När de kom närmare såg han direkt vem det var.
    ”Herman!” ropade Renee och vinkade.
    Herman höjde handen till hälsning och red fram till dem. Han gjorde halt på sin häst – som Snow såg var en simpel stallhäst – när han hamnade bredvid Snow.
    ”Renee! Och Snowdream, vad gör ni ute och rider så pass sent i dessa trakter?”
    ”Det skulle jag kunna fråga dig”, sa Rene och log. ”Jag tror inte jag har sett dig ute på en ridtur… någonsin.”
    Herman skrattade. ”Ja, jag fick lite ledigt ikväll och bestämde mig för att rida ut lite på en gammal vän, Micke här. Men förklara nu, vad gör ni här?”
    Renee sammanfattade vad som hade hänt tidigare samma dag, och att de nu var på ett uppdrag.
    ”Kors i alla tider”, utbrast Herman när hon var klar. ”Det här var sannerligen inte goda nyheter, har du underrättat Linda och Alex?”
    Snow tyckte det lät som en svordom som kom ifrån Renee.
    ”Nej, det har jag faktiskt inte tänkt på”, svarade hon med en skamsen ton i rösten. ”Vi hade så bråttom iväg på uppdraget. Jag kände att det var väldigt brådskande att hitta Starshine så jag antog väl att Elizabeth skulle underrätta dem.”
    Herman nickade eftertänksamt. ”Det har du ju faktiskt rätt i. Tja, jag är säker på att Elizabeth berättar för dem om läget.”
    ”Ja, hoppas det.”
    Herman såg sig omkring, som om han letade efter något innan han vände blicken mot Renee igen. ”Det börjar bli sent, ska ni rida tillbaka hem eller spendera natten någonstans?”
    Renee skakade på huvudet. ”Uppdraget är prio ett, vi får övernatta någonstans. Jag funderade på värdhuset, Wolf Hell Inn.”
    Ett snopet läte kom ifrån Herman. ”Vad är det för alternativ? Maten som Jorvikstallets hönor får, är godare än Ed Field’s så kallade ’lyxbuffé’.”
    Snow gnäggade högt – hans sätt att skratta.
    Renee skrattade högt hon också. ”Åh jag är mycket medveten om hans mat, men jag hade tänkt övernatta där. Inte äta.”
    Herman viftade med ena handen. ”Struntprat, kom till Jorvikstallet istället. Du kan ställa Snow i stallet och så kan du sova i mitt gästrum.
    ”Verkligen?” frågade Renee förvånat.
    ”Men självklart”, sa Herman och på honom lät det som om det var lika naturligt som att regnet faller neråt. ”Lite värdighet måste man väl visa en Ödesryttare. Dessutom tror jag att jag kan hjälpa dig med ditt uppdrag.”
    Snow kände på Renee’s energi hur hon blev gladare.
    ”Åh, men i så fall tackar jag ja, Herman!”
    Han log. ”Så ska det låta!”
    Herman vände på sin häst, Micke, och började trava tillbaka. Snow följde efter utan att Renee ens nuddade tyglarna.
    Ska du berätta för honom att vi kan prata via tankarna?
   
Renee svarade inte på en stund. Jag vet faktiskt inte… det kanske inte behövs. Herman kanske redan tror att vi kan det. Lisa, Linda, Alex och Anne kunde det med sina hästar, så nog vore det inte så konstigt om vi kunde det. Herman är van vid sådana här ovanligheter så det nästan är vanligt för honom.
   
Snow frustade roat. Det stämmer ju faktiskt.
    Renee ändrade sists i sadeln. Hörde du, han kan hjälpa oss med uppdraget! Vad tror du han vet?
    Antingen så har han sett Starshine, eller så vet han kanske vart han är.
    Tror du inte Herman skulle hjälpt Starshine redan om han visste vart han var?
   
Snow sände en fundersam känsla till Renee. Tänk efter, om Herman verkligen hittat Starshine och han var oskadd borde han väl redan vara i stallet. Det finns ju dock en stor chans att han kan vara skadad, och att transportera en Ödesryttar-häst från vart han än kan vara till Jorvikstallet skulle väcka uppmärksamhet. Något Dark Core inte skulle missa.
   
Renee suckade. Återigen har du rätt. Det känns som att mitt huvud är fullt av massa grejer samtidigt.
   
Snow ruskade på huvudet och slängde en blick mot henne. Du är bara trött. Mycket har hänt idag, mycket intryck som du behöver smälta.
    Minst sagt… ibland låter du så himla klok Snow.
   
Belåtet sträckte han på sig, vilket han visste att Renee kände. Hon böjde sig framåt för att smeka hans hals.
    Det är så konstigt. Nu när vi kan prata via tankarna förstår vi varandra på ett sätt som inte var möjligt förut. Jag minns knappt hur vi gjorde innan.
    Jag känner precis samma sak.
   
Plötsligt kände Snow hur road Renee blev. Är du också trött? Du börjar sacka efter.
   
Snow fokuserade blicken och såg att Herman hade fått ett rejält försprång. För att få Renee lite ur balans – och för att skoja lite med henne – hoppade han till innan han satte av i galopp efter Herman. Renee gav ifrån sig ett litet rop innan hon klamrade sig fast vid hans man på grund av skuttet han hade gjort. Han utstrålade lekfullhet, och snabbt kände Snow att Renee’s känslor blev lugna igen.
    När Herman fick se att de kom i galopp emot honom manade han på sin egen häst, och tillsammans började de rida till Jorvikstallet.


De höll galopp hela vägen fram till stallet. Snow var van vid sådana spurter då och då och tyckte det var rejält uppfriskande. Hermans häst å andra sidan var helt slut när de gjorde halt utanför stalldörrarna. Snow hörde hur han klagade över ”människor ska då alltid ha bråttom” och andra saker. Han brydde sig inte om den klagande hingsten utan gladde sig åt att han hade fått springa av sig ordentligt.
    Renee och Herman gled ner ifrån hästryggarna för att sedan sadla av dem. Medan de ryktade småpratade dem lite grann.
    ”Du kan ställa Snow i boxen där borta”, sa Herman och pekade med borsten. ”Den är alltid ledig.”
    Och det var precis det som Renee gjorde någon minut senare. När hon stängde boxdörren vände sig Snow mot henne.
    Vila dig nu, sa hon ömt. Imorgon blir det mer letande.
    Oroa dig inte för mig, det är du som borde vara vaksam. Klampar in i Dark Core-snubbar genom buskar hur som helst.
   
Renee rynkade på ögonen och skakade lite på huvudet åt honom men fnissade. Jag ska vara mer försiktig. Jag lovar.
   
”Renee är du klar?” Hermans röst genljöd genom stallet.
    ”Ja”, ropade hon tillbaka.
    ”Kom då, jag ska prata med dig hur jag kan hjälpa dig angående ditt lilla ärende!”
    Herman tog verkligen säkerheten före allt annat. Inte ens i sitt eget stall kunde han prata klarspråk, utan fick dölja sanningen bakom andra ord.
    Renee slängde en blick på Snow. Hur gör vi nu?
    Jag vet inte.
    För du vill väl också höra?
    Det är klart, men jag kan inte bara gå ut härifrån och ställa mig utanför fönstret och tjuvlyssna. Någon stallflicka skulle säkert skälla på mig lite innan hon drog mig tillbaka in i stallet.
    Ja, jag får väl helt enkelt berätta allt för dig imorgon.
   
Snow frustade, det ville han helst inte men det fanns inget annat de kunde göra nu. Hon gav honom en klapp på mulen innan hon skyndade sig ut efter Herman.
    När det var släckt i stallet såg sig Snow omkring, det fanns lite hö och vatten i hans box men inte mer. Han skulle omöjligt kunna sova nu. Speciellt när han allt för väl kände upphetsade känslor strömma ifrån Renee’s sinne när hon var på väg att prata med Herman.
    Snow snurrade ett varv inne i sin box av uttråkning och kände hur Renee’s sinne ändrades. Hon blev lugn, fokuserad. Han förstod att de nu var inne i huset och Renee koncentrerade sig för att lyssna på Herman.
    Han bestämde sig för att testa en sak. Snow slöt ögonen och lät sina egna tankar och sitt eget sinne krypa sig närmare Renee’s. Ju närmare han kom, desto mer kunde han höra mumlande röster. Han kunde inte avgöra om Renee kunde känna av hans närhet, men hon visade inget tecken i sina känslor så Snow fortsatte. Till slut var han nästan mitt i hennes sinne, och de mumlande rösterna blev med ens lika klara som om de stod och pratade bredvid Snow. Och hans insåg att rösterna tillhörde Herman och Renee. Han hörde deras röster genom Renee’s öron.
    ”Så, vad har du att berätta för mig?” hörde Snow Renee säga.
    Ett skrapande ljud hördes, sedan en lätt duns. Snow gissade att Herman satte sig ner på en stol.
 
 

    ”När vi red igenom Jarlaheim, märkte du något särskilt?”
    Renee var tyst ett tag, och Snow märkte hur hon tänkte. ”Nej, det kan jag inte påstå, hurså?”
    ”Minns du företaget G.E.D.?” frågade Herman.
    En ilsken känsla spred sig i Renee’s sinne, och eftersom Snow var så nära kände han den lika starkt som om det vore hans egen känsla.
    ”Visst kommer jag ihåg dem”, svarade Renee kort.
    ”De har satt upp ett kontor här i Jarlaheim”, berättade Herman. ”Det kommer och går män hela tiden, men mest ser man män i arbetskläder försvinna ut från kontoret för att nästan aldrig återvända. De här männen arbetar ute på fältet. Som alltid så försöker G.E.D. utvinna jordens resurser, och de är nu utspridda på fyra olika stationer runt Jarlaheimsområdet. Det finns någon som leder dessa män i deras arbete, någon som sitter på kontoret och bestämmer allt. Jag tror att denne personen också är en högt uppsatt person inom Dark Core.”
    ”Varför tror du det?” frågade Renee.
    ”Därför att dessa män började arbeta i ungefär samma veva som vi började ana att något hänt med Lisa då hon varit borta så länge”, sa Herman allvarligt. ”Jag tror att männen arbetar som vanligt, men att de i hemlighet även söker efter en vit häst med blå markeringar.”
    ”Så G.E.D. är i maskopi med Dark Core?”
    Tystnad följde efter Renee’s fråga så Snow gissade på att Herman skakade på huvudet med tanke på svaret han gav.
   ”Chefen för kontoret av G.E.D. är troligen i maskopi med Dark Core, men inte arbetarna”, förklarade Herman. ”Förmodligen så är arbetarna förvirrade över sin extra uppgift men tar den inte på så stort allvar. Men med hjälp av G.E.D. har Dark Core fler ögon att leta efter Starshine.”
    Snow kände hur blandade känslor började snurra runt i Renee’s tankar.
    ”Hur hjälper detta mig?” frågade Renee.
    Herman skrockade. ”Du ska prata med chefen såklart. Luska ut och se om de hittat något, vart de letar någonstans och om du kan hjälpa dem.”
    ”Jag? Varför inte du?”
    ”Både arbetarna och chefen vet mycket väl vem jag är, och hur mycket jag ogillar dem på grund av deras arbete att utvinna mineraler och allt sånt ur jorden. Om jag skulle gå dit och börja prata med dem om deras jobb skulle de vifta bort mig som en irriterande fluga. Men ingen känner till dig, och om du skulle vilja börja arbeta hos dem skulle det inte väcka misstankar.”
    ”Ja det är klart”, mumlade Renee. ”Så, jag ska alltså försöka få ur information från deras chef?”
    Återigen tystnad, och Snow förstod att Herman nickade.
    ”Vad heter deras chef?” frågade Renee.
    ”Ms. Drake”, svarade Herman. ”Även kallas Draken bland Jarlaheimsborna.”
    Renee slog händerna i bordet. ”Jag börjar redan imorgon, Starshine ska finnas.”
    ”Så ska det låta”, sa Herman och skrattade.
    Plötsligt hördes en ilsken signal och först trodde Snow de blev attackerade av någon robot. Sen kände han sig utomordentligt fånig när han förstod att det var Hermans telefon som ringde. Snow hörde hur stolen skrapade i golvet när den gamle reste sig för att gå och svara. Renee satt tyst kvar, och Snow kände hur hennes tankar återigen virvlade omkring. Rädsla, ivrighet, mod, envishet var några känslor som Snow kunde känna. Då genljöd Hermans röst i rummet, och Snow var tvungen att lyssna genom Renee.
    ”Ja, hallå?” svarade Herman. ”Heej Steve, det var längesen! Hu-… Ja visst, vi har jättemycket platser men… Men gud, vad är det du säger?”
    Renee’s känslor skiftade och Snow kunde känna hur hennes uppmärksamhet riktades mot Herman.
    ”Men hela…” Hermans chock var tydlig. ”Vet ni hur?... Jag förstår…. Ja, Renee är här hos mig. Ja… Ja… Japp, jag ska försöka ordna fler stallplatser. Vi hörs.”
    En knack-ljud hördes när Herman satte tillbaka telefonen på sin plats. När han kom fram mot Renee var hon redan orolig.
    ”Var det Steve?” frågade hon svagt.
    Tystnad; Herman nickade.
    ”Vad… vad har hänt?” Renee vågade knappt säga orden.
    Herman suckade. ”Det har varit en brand i stallet på Steve’s Gård.”
    Renee’s och Snow’s oro blandades tillsammans så Snow kände den dubbelt så starkt. Utan att vänta på en kommentar fortsatte Herman.
    ”Stallet blev nerbränt till grunden. Alla dina hästar klarade sig… utom en.”
 

Snow <3

 
Tog hem min fina idag :D
 
 
 
Dakke ville vara med på ett hörn ahah <3
 

Jaa...

 
VARNING: Lyssna inte på den här låten om ni är flummiga, det kommer förvärra allt!!
 
 
 
Älskar östgötskan xDDD
 

O-M-G

 
 

Tinkrar i rörelse

 
 
 
 

Uppdrag

 
Uppdragen idag tyckte jag var riktigt underhållande x'D
 
 
Offrar mitt liv.. HAHAHAHA
 
 
Åh jag fick mig ett gott skratt idag xD
 

Vinterfoto

 
 
 
 
Jag är så sugen på snö just nu i spelet! Och detta är det enda stället där det finns snö för tillfället, så det fick bli fotning där ;)

Autograf

 
 
Another one ~
 

Sun

 
Sitter här och får gåshud över hela kroppen, varför ska Thomas vara så azum
 
2:12 <33
 
 
 

Ashy

 
Redigerade Ashy igår :D
 
Huvudpersonen i EOE ;)
 
 
Nu har jag testat på att redigera såhär igen haha x'D Nu ska jag sätta mig ner och redigera vinnarbilderna från min bloggtävling!
 

Hästön

 
Hästön är faktiskt en väldigt bra funktion. Idag tog jag hem Olympia inför ett event på onsdag, och jag märkte direkt vad jag saknat henne! Jag tror det är bra att vi skickar bort våra hästar lite, för när vi hämtar hem dem igen blir man som kär på nytt :D
 
 
 

A club, a pack, a family

 
1 månad kvar ~ <3
 
 

Brisingr

 
Satt och redigerade en bild på Brisingr ikväll :D
 
 
Jag använde samma teknik som Esme Silverforce gör, och jag tyckte det var ganska roligt! Och väldigt lätt faktiskt :D Lär nog göra fler redigeringar på det här sättet (Y)
 
Redigeringstid: Ca 2,5 timmar
 
Notera att jag inte målade grunden (lineart:en), utan den laddade jag ner C:
 

Vet vi redan vilket område SSO ska öppna i höst?

 
Hur upphetsade blev inte alla spelare när SSO sa officiellt att de ska öppna ett nytt område nu i höst? Väldigt mycket skulle jag tro xD
 
Självklart så började spekulationer cirkulera - vad för område kommer öppnas? Personligen så var jag väldigt säker på att det skulle vara södra Skördebygden som skulle öppna sina portar för oss. Jag tänkte liksom "ett år senare så kommer del två" haha xD
 
Men efter att ha varit inne i SSO-världen på Facebook, och dessutom kollat runt bland spelfilerna, så har jag helt ändrat åsikt. Jag vet att många tycker att det är fel att kolla i spelfilerna, och det tycker även jag till viss del. Man avslöjar saker som SSO kanske vill ge oss som överaskning. Men ibland tycker jag det är okey med spoilers (av någon anledning, känner mig himla normal ahaha) och nu gick jag in i spelfilerna för att kolla, och få det jag trodde bekräftat.
 
LÄS INTE VIDARE OM DU INTE GILLAR SPOILERS.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Detta hittade jag i spelfilerna:
 
Snöhögar, ispelare, isformationer.. *-*
 
Inte bara detta, utan en ganska lång rad med filer med namnet VOTHD. Och vet ni vad VOTHD står för?
Valley Of The Hidden Dinosaurs.
De Gömda Dinosauriernas Dal.
 
Kan ni ana hur snopen jag blev eller? Ska vi få Dino Dalen släppt i höst?? Filerna tyder på det, och som många på Facebook redan sagt - när SSO ska släppa ett nytt område eller en ny häst brukar filer med det namnet dyka upp.
Om de till exempel skulle släppa en fjording nu på onsdag så skulle de inte kunna lägga in alla filer på samma dag. Varför det är så vet jag inte, men de har alltid släppt lite filer några veckor tidigare något nytt ska komma, och det har nästan allt stämt.
 
Så... wow, det verkar som att Dino Dalen ska öppna i höst :D Nu längtar jag faktiskt ännu mer! Jag har länge velat att det området ska öppna, men jag trodde det skulle dröja ännu längre :D
 
 
Kommer vi snart få träda in bakom det stora snöraset..? *-*
 

Idk

 
#Random
 
 

Present!

 
Hallå alla LifeTimers där ute! Har ni checkat er mail nyligen? SSO har skickat ut en värdekord till oss så man får denna snygga hatten :D
 
 
 
Tycker outfiten blev snygg :D Äntligen fick jag anvädning av jackan jag haft undanstoppad i garderoben x)
 

Kapitel 17 - Branden

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Läs dem HÄR och scrolla längst ner för att komma till Prologen!
 
 

Efter sin stegring dundrade Snow in i Hollow Woods, och snart försvann han bakom alla träd. Jag suckade lätt, och Melody sa det som jag tänkte på.
    ”Jag vill också iväg på äventyr”, muttrade hon.
    Elizabeth log. ”Det kommer ni få leva med. I dessa lägen är det alltid Snow som gäller.”
    ”Jag antar att du har rätt”, sa jag och vände bort blicken från punkten som Snow hade försvunnit på.
    ”Renee bad mig om en sak, och det tänker jag hålla”, sa Elizabeth och gick fram till mig. ”Ni ska hem till ert stall.”
    Jag nickade. ”Vi får väl börja röra på oss.”
    Melody och Hawkfeather lämnade sina gräsplätter de stod och betade på för att sluta upp bredvid mig.
    ”Ashwhisper, om du tillåter?” Elizabeth gjorde en gest mot min rygg.
    ”Åh, självklart.”
    Jag lutade mig lite framåt så att hon lättare kunde få tag i min man, och med en smidighet som förvånade mig med tanke på hennes ålder, så svingade sig Elizabeth upp på min rygg. När jag kände att hon satt bekvämt började jag trava ut ifrån byn med de andra två efter mig.
    Hawkfeather frustade när vi kommit ut ifrån Valedale. ”Jag fattar fortfarande inte hur du kan prata och förstå oss, gamla dam.”
    Elizabeth skrattade högt. ”Åh, käre hingst. Det är något som är mycket komplicerat att förklara, men jag kan säga att magi är väldigt mycket inblandat.”
    Han nickade bara medan vi fortsatte att trava. Jag ökade farten till kort galopp, för att vi skulle komma fram lite fortare.
    ”Elizabeth”, sa Melody och red fram bredvid mig. ”Skulle inte du kunna berätta vilka dessa är, egentligen? Dark Core, Mr. Sands… Snow har bara gett oss små detaljer, och aldrig kunnat berätta ordentligt.”
    “Jag förstår att ni är nyfikna, och jag ska försöka återberätta så gott jag kan. Men kom ihåg att det vore mycket bättre om Renee eller Snowdream berättade det här för er, eftersom de var där när allt hände.”
    Sakta men säkert började Elizabeth berätta. Hon började mycket tidigt, på den tiden då Garnok skulle fängslas för sina brott. Men på vägen till fängelset fick rymdskeppet problem och kraschlandade på Jorden, ironiskt nog i havet precis utanför Jorvik. Elizabeth berättade sedan hur Dark Core – bakom en täckmantel – försökte på alla sätt få upp Garnok ifrån djupet. Hon berättade om Lisa, Linda, Alex och Anne. Hon berättade om när Renee kom till Jorvik för första gången, och alla äventyr hon har varit med om sen dess. Jag var tvungen att sakta ner till skritt för att Elizabeth skulle hinna berätta allt innan vi kom hem till stallet.
   Vi hade precis kommit fram till Steve’s gård när Elizabeth sa den sista meningen. ”Och nu måste vi försöka hitta Starshine innan Dark Core gör det.”
    Jag stod helt knäpptyst medan hon gled av min rygg. Äntligen förstod jag allting som hände.
    ”Det var… välbehövlig fakta”, kommenterade Hawkfeather. Jag nickade instämmande.
    Elizabeth log. ”Jag hoppas ni minns allt jag sa nu, annars får ni fråga Snowdream. Men nu måste jag tillbaka till Valedale. Jag och Avalon måste diskutera om den här upptäckten att även Dark Core letar efter Starshine.”
   Hon började gå tillbaka mot Hollow Woods och vinkade till oss. Vi gnäggade till svar. Tysta gick vi in till stallet för att ta oss till respektive boxar.
    ”Men, vart ska jag stå?” frågade Hawkfeather.
    ”Låna Snows box”, sa jag medan jag gick in i min egen. ”Jag tror inte han tar illa upp.”
    ”Elleeeeer..?” Melody blinkade mot mig. Jag himlade med ögonen.
    ”Jaså, ni är tillbaka nu.”
    Först förstod jag inte vart rösten kom ifrån, sedan insåg jag att det var Luna. ”Ja, det ser du väl?”
    Luna försöka titta upp ovanför boxdörren med sitt lilla ponnyhuvud. ”Nästan”, muttrade hon därinifrån.
    ”Och de har en främling med sig”, dundrade Brisingr med sin mörka röst. ”Hingst, vem är du?”
    ”Hawkfeather”, svarade han medan han ställde sig till rätta i Snows box.
    ”Jag känner inte igen dig, vart kommer du ifrån?”
    ”Han ser vild ut”, kommenterade Lycka lite längre bort.
    Jag suckade, nu var de igång.
    ”Hur ser han ut?” frågade Luna och sträckte på sig.
    ”Skäck”, svarade Brisingr. ”Ser ut som en paint.”
    ”En stor paint”, la Lycka till.
    Det slog till i en box närmare mig och jag såg hur Nivea stack ut sitt vackra arabhuvud ovanför sin boxdörr. ”Det var ett himla liv! Vad är det som försiggår?”
    ”Ashy och Melody har tagit hem en främling”, svarade Lycka och pekade med nosen mot Hawkfeather.
    Nivea’s ögon fixerade och studerade honom. ”Han ser stark ut.”
    Ett brummande kom från Brisingr, det lät som om han var road. När jag slängde ett öga mot Hawkfeather såg stackarn väldigt förvirrad ut. Det skulle jag också varit om jag blev analyserad av fyra helt främmande hästar.
    ”Förresten, vart är Snow?” frågade Luna. ”Jag varken hör hans trötta röst eller känner av hans vanliga smått irriterande känslor.”
    Jag skyndade mig att svara innan någon av de andra skulle hinna kommentera det också. ”Han och Renee red till Gyllenåsarnas Dal för att leta efter Starshine.”
    ”Men varför det?” frågade Lycka och såg på mig.
    ”Därför att Elizabeth och Avalon fick ett meddelande igår om att Dark Core verkar också leta efter Starshine.”
    Nu hördes spridda flämtningar i hela stallet.
    ”Det förklarar dock inte vad han gör här”, påpekade Nivea och såg på Hawkfeather.
    ”Men det var ett jävla tjat”, utbrast Melody ilsket ifrån sin box. ”Jag är trött och vill vila! Vi har varit med om mycket idag. Jag har slagits mot en jävla demon som ville ha ihjäl oss, lyssnat på en historia som nästan är bra för att vara sann, visat upp vad jag kan för Renee och lyssnat på ytterligare en historia för att få reda på vad som försiggår på det här förbaskade stället!”
    Det hördes en smäll när hon slog in bakhovarna i väggen och sen blev det tyst.
    ”Jag trodde väl att Eld skulle vara temperamentsfullt”, mumlade Hawkfeather och log.
    ”Jag hörde det där!”
    Det var svårt att låta bli att skratta, men jag kunde se att de andra var väldigt förvirrade. De förstod verkligen ingenting av det Melody sagt.
    ”Snow, Melody och Ashy hittade mig på en av Firgrove-ängarna där jag blivit allvarligt skadad. Renee kom och helade mig, och adopterade mig helt enkelt”, berättade Hawkfeather.
    Jag blev förvånad över att han tog initiativet att berätta, då jag själv var beredd att göra det.
    ”Tack för att någon säger något vettigt”, sa Lycka och himlade med ögonen.
    Brisingr skrattade. ”Nå, det låter som vår Renee alltid.”
    ”Hoppas bara hon och Snow är försiktiga på sitt uppdrag”, sa Luna och ruskade på sin lilla ponnyman.
    ”Det är klart dem är”, försäkrade jag. ”Det är dem alltid.”
    Resten av eftermiddagen spenderade vi genom att slappa. Det var välförtjänt och behövdes verkligen, jag kände hur all stress och alla hårda knutar i kroppen bara löstes upp. När kvällen väl kom gick alla och la sig.

Jag vaknade av ett svagt dunkande. Jag blinkade på ögonen och försökte få synen klar. Vad var det för ljud?
    ”Ashy?”
    Jag höjde på huvudet. Det var Melody’s röst. Men det som fångade mitt intresse var tonen i den.
    ”Ashy?” Melody lät skrämd. Jag gick fram till boxdörren och vinklade på huvudet för att se in i hennes box som var bredvid min. Melody stod och darrade i mitten av boxen, ibland ryckte hon till och slog till i väggen.
    ”Melody, vad håller du på med?” viskade jag. ”Du väcker dem andra.”
    Hon vände sin blick mot mig och en rysning gick genom min kropp. Hennes blick var kaotisk.
    ”Jag.. jag kan inte få stopp på det”, sa hon med skrämd röst. Hennes kropp ryckte till igen och jag hörde plötsligt ett väsande ljud.
    I boxen mitt emot mig såg jag i ögonvrån hur Hawkfeather vaknade.
    ”Nej…”, mumlade han med vidöppna ögon. ”Är den här..?!”
    ”Vilken då?” väste jag till honom.
    ”Demonen!”
    ”Men hur kan den vara…”
    Långsamt vände jag min blick mot Melody och insåg plötsligt vad som pågick. Demonen försökte inta hennes kropp.
    Ryckningarna blev allt värre och svetten framträdde i hennes panna. Hon frustade hårt och klamrade sig fast vid marken med hovarna, som om hon stod i kraftig motvind.
    ”Melody?” viskade jag.
    Till min förfäran hördes bara en väsning när hon öppnade på munnen. Jag kastade en förtvivlad blick mot Hawkfeather.
    Han skakade på huvudet. ”Jag gissar på att demonen har svårare att inta Melody’s kropp. Hon är stark och frisk, jag var svag och nästan döende när den intog mig vilket gjorde min kropp till ett lätt byte.”
    Jag vände åter blicken mot Melody och lätt mitt element flöda. Svalkande luft gled över Melody’s kropp för att hålla henne sval, och jag kunde nästan känna därifrån jag stod hur varm hon var. Återigen ryckte hon till och hon gled ner mot marken.
    ”Nej”, väste hon och eldflammor började synas i hennes man.
    Man kunde se hur tydligt hon kämpade mot demonen, en inre strid om en kamp över kontrollen av kroppen.
    Plötsligt hörde jag ett stönande läte ifrån Melody och hon ruskade på hela kroppen. Först trodde jag att hon var förlorad, men sen såg jag att hon fortfarande kämpade mot demonen.
    ”Kom igen Melody – kämpa!”, viskade jag.
    Jag fortsatte att svalka henne med min luft, vilket verkade uppmuntra henne till att fortsätta. Det var då jag kände en konstig lukt. Det stack i nosen, och den första instinkten jag kände var fly. Jag förstod ingenting först, sen fick jag syn på något som fick skräcken att sätta sina klor i mitt inre.
    Stallet brann.
    På grund av att Melody hade skakat på manen så hade gnistor flugit över till träväggen och sakta men säkert börjat växa sig större. Nu brann det ett tiotal små klumpar av eldar – stora som äpplen – på väggen i Melody’s box.
   Fördömt, var är Snow när man behöver honom som mest?!
   På några sekunder växte sig elden större, och stanken av brann spred sig i stallet som en pest. De andra hästarna i stallet vaknade fort och de fick syn på branden.
    ”Det brinner!” vrålade Lycka och började sparka i sin box.
    ”Fort, vi måste ut härifrån!” skrek Brisingr och försökte få upp sin boxdörr.
    Jag hörde gnägganden ifrån alla håll, och när elden spred sig till min vägg stämde jag in i den skrämda kören.
   Det var hett, hett, hett. Jag pressade mig mot andra sidan av boxen för att försöka komma undan värmen men det var hopplöst. Jag visste att jag inte kunde använda mig av mitt element, för elden slukade luft som en torkad växt slukade vatten. I ögonvrån såg jag hur en lampa tändes och en flickas skrik ekade i stallet. Vad som hände därefter var bara ett kaotiskt, suddigt minne.
    Människor sprang in i stallet och tog ut alla hästarna, en efter en, medan elden spred sig från väggarna till taket. När några flickor kom och skulle få ut mig gnäggade jag högt och tittade mot Melody. Hon stod fortfarande kvar i sin box, kämpandes mot demonen. Skillnaden var att hon var omgiven av eld och syntes knappt i det skarpa gula skenet. Jag var inte tillräckligt kunnig inom våra element ännu, men jag var inte så säker på om hon skulle överleva utifall hon stod kvar där länge till. Flickorna föste ut mig, och när vi närmade oss stalldörren – och jag kände lukten av ren luft – satte överlevnadsinstinken igång i kroppen och jag galopperade ut av fri vilja. Jag skenade rakt in i en paddock där de andra hästarna stod och såg på stallet som nu brann riktigt ordentligt. Alla var där, vad jag kunde se. Brisingr, Nivea, Luna, Lycka och Hawkfeather. Och jag. Men inte Melody.
    I ögonvrån såg jag hur Steve pratade i telefonen, och jag uppfattade orden ambulans och brandkåren.
   
Jag vände åter blicken mot det brinnande stallet.
    ”Melody!” skrek jag högt, men i människornas öron skulle de höra det som ett skrämt gnäggande. Elden fortsatte att brinna, slukade det gamla trästallet som en hungrig varg. Det kändes väldigt ljust gentemot den mörka kvällen.
    Hawkfeather kom fram till mig. ”Är hon kvar där inne?”
    ”Ja”, mumlade jag.
    ”Med demonen?”
    ”Med demonen.”
 
Ledsen för att ni inte fick någon bild idag, men det hann jag tyvärr inte! c;
 
 

Oldenburgare

 
Jag har blivit himla sugen på att köpa den grå oldenburgaren ><
 
 
 
 
Tagit bilder på Reggis konto :D Den är så fin, älskar ansiktet *-* Och omg, i detta nu som jag skriver inlägget kom jag på exakt vad den ska heta och vad den ska kallas! Japp, nu är jag körd. Om ni inte vet om ni vill köpa en häst eller inte, kom inte på ett namn till hästen, för då kommer det sluta med att ni köper den i alla fall xD
 

Skyrim igen

 
Förlååt, nu kommer jag med ett till inlägg om Skyrim x') Men jag måste bara få prata av mig lite.
 
Jag tror jag har spenderat runt 20 timmar eller mer på spelet, och jag blir mer och mer kär i det för varje gång jag spelar. Det är en öppen värld där man färdas runt i en fantastisk miljö och gör uppdrag för olika personer. Det finns så mycket att göra bredvid uppdragen också, och det känns som att det aldrig tar slut! Musiken är epic, uppdragen sjukt väl gjorda och storyn är amazing *-*
Man väljer själv hur man vill vara, om man vill gå med i de goda Companions och kämpa för att rädda de som är i nöd. Eller gå med i the Dark Brotherhood och bli en lönnmördare. Slåss med svärd i närstrider, eller stå på avstånd och bara kasta massa eldbollar i fejset på fienderna *-* Ni kan nog gissa vad jag valde EHEHE
 
Så om jag inte spelar SSO, spelar jag nog Skyrim x'D *w*
 
Kom ihåg - alla bilderna jag visar kommer från Google, jag kan inte ta egna. (spelar på PS3)
 
Så ser det ut när Rännan anfaller! Blixtar och flammor c8
 
Kolla vilken snygg bild *-* Jag tror jag har dödat mer än 15 drakar.. när de väl har dykt upp vill de inte sticka därifrån, de är som myggor xD
 
Det finns ett ställe i sydöstra Skyrim, ett område som heter The Rift. Första gången jag red in här tänkte jag "Men gud, det ser ju ut som GÅD!" haha xD Orange träd överallt! Hur fint som helst där, tror det är min favoritplats *-*
 
Självklart finns det hästar att rida, och dem gör också resandet lite roligare! Det finns några olika raser, men min favorit är painten :D
 
Hästarna i Skyrim är väldigt... hm, bra på att klättra HAHA Som bilden ovanför, de kan typ klättra uppför det brantaste berget xD Men man måste vara försiktig med dem endå, dem tål inte så mycket skada. Jag som är så van vid SSO-hästarna som tål hur mycket som helst, failade väldigt mycket i början med hästarna i Skyrim xD Jag hoppade nerför en klippa och jag trodde hästen skulle klara av det. Nehe. Fallet var för långt och hästen dog genom att bugga bort och min karaktär föll ner på marken HAHA
Detta har hänt mig sååå många gånger. Det är extra jobbigt när jag precis köpt en ny häst också, då varje häst kostar 1000 guld CX För att inte tala om när man slåss mot fiender, och hästen står i närheten, då ska den hjälpa mig att döda fienderna. Hur sur tror ni inte jag blir när hästen springer mitt framför mig precis när jag ska spruta min extra farliga stråle med eld, och den faller död ner till marken på grund av mig? Det är så komiskt haha xD
 

Ugh

 
Är bara allmänt trött idag, slänger in en bild ifrån dagens eventet.
 
 
Tack för att ni stod ut med mig, underbara vargar <3
 

Det är..

 
..när man minst försöker någonting, som man lyckas med något man ofta kämpar för xD
 
 
God damn it CX
 

Till Daphne Dragonheart

 
Stackars Daphne vann min förra bloggtävling, men gjorde inte hennes bild förrän NU. Det har gått ett bra tag sen dess, så istället för att börja babbla ursäkter säger jag bara förlåt!! <3 Och hoppas att du är nöjd med bilden ^-^
Nu ska jag börja jobba på Julias redigering :D
 
 
Notera att endast Daphne får röra bilden! Och din favoritfärg var ju grön Daphne, så grönt it is x3
 
Redigeringstid: Ca 3 timmar
 

UPPDATERINGEN OMG

 
Omg, jag har lite åsikter jag måste få ur mig HAHAHA
 
 
Låter sköj! Jag tvivlar inte på att SSO kan fixa till det så att det blir riktigt roligt :D
 
Okej, jag har faktiskt inte den blekaste aning om vad det kan vara för hästras... men oavsett så är det alltid lika spännande när de är påväg att släppa en helt ny häst :D
 
Många nya och häftiga saker för Ridklubbarna: kommer snart!
 
AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
O
M
G
 
GUD VAD JAG HAR LÄNGTAT. Det här är typ alla klubbägares dröm *W* Åhh, screw dagens uppdatering, jag vill ha detta!!! Omg jag har redan börjat planera vad vi i klubben kan göra där inne *-* Åhh tänk att kunna skriva upp eventen någonstans, regler och ha en privat plats att ha våra klubbmöten, som nu också verkligen kan bli möten och inte små picknicks x'D *-*
Jag tror ni kan ana vad jag är mest upphetsad över HAHA
 
 
Det här låter fruktansvärt mysigt, kommer rida runt som en galning och leta efter allt haha 8)
 
 
Åhh, tagga! :D
 
 
 
 

SSO 3 år ~ Outfit

 
Nu har en vecka gått, och årets födelsedagsoutfit är komplett!
 
 
Det som är annorlunda med årets outfit, är att vartena plagg tillkom till födelsedagsoutfiten. Tidigare år har liksom bara varit all utrustning till hästen, benlindor och endast en tröja till spelaren.
 
 
Det här outfiten va när SSO fyllde 1 år (men tog bilden på deras 2:a års dag). Som ni ser, all hästens utrustning, benlindor och huvudrosetten men bara tröjan till karaktären.
 
 
Såhär såg andra årets födelsedagsoutfit ut. Återigen, all utrustning till hästen, benlindor, huvudrosett och endast tröja till karaktären.
 
Undrar vad vi kommer få för färger nästa år, rött? Haha xD
 
Vilken outfit gillar ni bäst? Jag tror jag gillar 2:a årets födelsedagsoufit mest! (That rim though)
 

Den fulla tröjan

 
På torsdag har vi maskerad i klubben, och jag skulle kolla på mina tröjor och se om jag kunde få någon idé. Helt plötsligt så ser jag det här:

 
Den MÅSTE vara full, på riktigt HAHAH Har aldrig stött på en sån här bugg förut xD
 

Yoga

 
Idag var första gången jag höll ett yoga-event, det var annorlunda men rätt roligt xD Det hade ju inte gått utan emotes ;)
 
 
 
 

Run like the wind

 
Såhär ser min tävlingsoutfit ut, för er som vill veta :3
 
 
Jag bytte ofta mellan olika outfits att tävla i, men nu har jag typ bosatt mig i den här haha :D Jag gillar sättet jag lyckats kombinera färgerna, och den är blå *w* ;D
 
Så om ni ser mig med den på så har jag antingen:
1. Har bråttom någonstans
2. Levlar häst
3. Tävla champ (obviously)
 

OMFG

 
Det är så att jag blir tårögd, jag fattar inte att det har gått så lång tid...
 
Bild ifrån klubbloggen!
 
 

GPS-Ränn

 
Jag var lite GPS ikväll då många frågade om vägen till diverse platser xD
 
 
 

Nytt hår

 
Hm.. får se hur länge jag stannar i detta hår :3 Ville testa på svart, och jag saknade den här frisyren!
 
 

Slender

 
Körde lite slender i natt med några kära vänner <3
 
 
Jag som bara hade tänkt att gå in och läsa posten x) Men icke sa nicke, alltid trevligt att hänga med dessa damer <3
 
Btw, fick besöksrekord igår igen! Totalt klickade det sig in 134 olika personer på min blogg *-* Tack! <3
 

Kapitel 16 - Pistolskottet

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Klicka då HÄR och scrolla längst ner så du kommer till prologen!
 
 

Snow snärtade till med svansen. De där förbannade flugorna var värst under mitten på dagen, och nu flockades dem runt hela honom.
    ”Du vet att det var onödigt.”
    Snow vände på huvudet och tittade på Ashy. Hon stod någon meter bort och tuggade på lite gräs.
    ”Vilket då?”
    ”Va inte dum Snow”, muttrade Ashy. ”Det där ishuset. Du skapade det endast för att imponera på Renee. Bara en dumbom skulle missa det.”
    Han svarade inte, dock så var den sanningen. Han ville gottgöra Renee. Det sättet som hon hade skällt ut honom på… det hade varit hemskt. Som tur var verkade hon glömma det för en liten stund när han var klar med sin skapelse.
    Nu var hon inne hos Elizabeth och åt, medan han, Ashy, Melody och Hawkfeather stod utanför huset och betade.
    ”Det var underhållande att kolla på”, sa Melody därifrån hon stod.
    ”Erkänn dock att du också blev spänd när Renee var arg”, kontrade Askan.
    Melody blev tyst men hon nickade smått.
    ”Melody erkänner i alla fall”, sa Askan och såg på Snow.
    Han frustade och vände sig om. Ibland kändes det om att Ashy försökte visa att hon hade rätt hela tiden. Att hon var speciell efter det som hände henne, Renee och demonen. Men Snow var övertygad om att hon var avundsjuk på honom för att han var Renee’s Ödesryttar-häst och inte hon. Han kom ofta ihåg rivaliteten de hade i början då Askan var ny i Renee’s stall. Efter ett tag hade de blivit vänner dock, men ibland kunde han fortfarande känna rivaliteten. Till sin fördel hade han varit med på alla Ödesryttar-äventyr. Han hade märkt tydligt att varken Askan, Melody eller Hawkfeather reagerade särskilt tydligt när Elizabeth och Renee började prata om Lisa, Dark Core och Starshine. Det var ytterliggare en sak som band honom och Renee närmare, de hade varit med om faror vissa hästar bara drömde mardrömmar om. Efter allt det hemska kom man varandra närmare, så var det. Och att de nu kunde prata via tanken, ibland kändes det som att han och Renee var en och samma person. Närmare någon annan kan man inte komma.
    Snow ryckte till när det knakade till och Renee kom ut bakom den stora trädörren. Han gnäggade och skrittade fram för att möta henne. Bakom henne kom Elizabeth ut.
    Ätit klart? frågade han.
    Renee log mot honom.  Är du så ivrig på att komma iväg?
    Ja, det var faktiskt längesen som vi var ute på ett uppdrag. Det är dags för ett nytt.
   
Renee vände sig mot Elizabeth. ”Jag måste ge mig av direkt, men hur ska mina andra hästar komma hem?”
    Elizabeth viftade med händerna. ”Tänk inte på det kära du, det fixar jag.”
    ”Säkert?”
    ”Säkert.”
    Renee tackade med en nick och började gå till Snow.
    Vi måste först rida hem och hämta utrustning, jag kan inte rida barbacka hela den här tiden.
    Okej, men du vet att jag föredrar utan sadel. Efter några timmar börjar det skava.
   
Renee tog tag i hans man och hävde sig upp på hans rygg. Då vilar vi, och du ska få slippa sadeln ett tag.
   
Han frustade belåtet.
    ”Ashy, Melody och Hawkfeather”, hörde han Renee säga. ”Lyd Elizabeth nu. Jag och Snow kommer hem… snart. Så fort vi kan.”
    När de andra hade gnäggat till svar stegrade Snow, gnäggade högt och satte av i galopp mot Steve’s gård. Renee grep hårdare tag om hans man och ställde sig upp på hans rygg.
    Måste du alltid visa upp dig på det sättet? Han hörde hur hon skrattade.
    Det ser heroiskt ut, det måste även du erkänna.
    Det gör det, men uppifrån hästryggen känns det fånigt.
   
Resten av sträckan var de tysta och bara njöt av vinden i håret och omgivningen som flög förbi. Hollow Woods försvann fort, och snart var de ute på Everwindfälten för att få Steve’s Gård i sikte.
    När de kom fram hoppade Renee av innan han ens stannat och kutade in i stallet. Snow stod kvar och trampade på stället. Han hade kommit igång nu, han var redo att springa ännu mer och leta efter Starshine.
    Några minuter senare kom Renee ut med sadel, träns och schabrak. Det satte hon på fort med vana händer och ytterliggare några minuter senare satt hon i sadeln igen.
    Vad säger du? frågade hon. Ska vi göra det här?
    Let’s do this.
    Ingen heroisk stegring den här gången.
   
Snow frustade roat. Som du vill.
    Han satte av i galoppp igen och kutade förbi Silvergladebyn. Några bybor vinkade när de kutade förbi, och när de sprang förbi Marley’s gård vinkade Renee till Marley som stod och grejade med sina blommor. Snow la kilometer efter kilometer efter sig, och det dröjde inte lång stund förrän de passerade grinden som ledde in till Gyllenåsarnas Dal.
    Snow saktade ner till kort galopp. Sa Elizabeth att vi skulle börja i skogen?
    Ja, eftersom vi hittade Meteor där förut.
    Då börjar vi leta.
   
Snow ökade farten lite grann tills de gyllengula bladen på de stora träden började komma i sikte. Löven föll ifrån kronorna som verkade inte ha något slut på blad. Året om föll det blad, och skogen var konstant orange och gul. Löven virvlade runt i luften och vissa höll på att landa i Snows ögon.  Efter att han saktat ner till trav började både han och Renee leta med blicken väldigt noga mellan träden. Men eftersom Starshine var vit borde det inte vara något problem att få syn på honom i den gyllengula omgivningen.
    Vinden fortsatte vina och löven fortsatte virvla. Inte ett spår av Starshine.
    Renee drog i tyglarna och saktade ner honom till skritt. Tror du vi ska leta var för sig? Nu när vi kan prata via tanken kan vi ju alltid ropa på den andra om vi får syn på något.
    Det kan vara en bra idé, vi täcker ett större område då.
   
Snow gjorde halt, och när Renee hoppade av hans rygg kände han att han ville att hon skulle hoppa upp igen. Det kunde finnas faror i närheten, och om inte han var i närheten av henne skulle han inte kunna beskydda henne.
    Det var som att Renee kände hans oro för hon smekte honom på halsen lite snabbt. Vi letar i några minuter till, sen samlas vi vid det stora trädet där borta och letar på nästa ställe.
    Det låter bra.
   
Härifrån gick de separata vägar in i skogen.

 

På ett sätt var skogen nästan som en labyrint. Vart man än vände sig så fanns det träd med gula och orangea blad i toppen, och i bakgrunden klippor med gult torkat gräs. Det var som att det låg en förtrollning över skogen, och om man strövade runt för länge här inne skulle man gå vilse för alltid. Då och då såg han fåglar flyga förbi, och den höstiga skogen verkade bryta sin guldiga förtrollning för några sekunder. Men han såg ingen vit fläck som var lika stor som en häst och som travade runt letandes efter sin ryttare. Det gick flera minuter utan några resultat.
    Renee, har du hittat något?
   
Snow väntade på att hon skulle svara. Först trodde han att de var för långt bort för att de skulle kunna prata via tanken, men sen kom han på att hade varit längre bort ifrån henne förut och lyckats prata med henne.
    Renee?
   
Inget svar den här gången heller. Snow stannade upp och spetsade öronen. Det var dödstyst i skogen. Till och med fåglarna hade tystnat. Han stod blickstilla, allt för att höra minsta ljud.
    Det var då pistolskottet hördes.
    Renee!!
   
Han satte av i galopp i riktning som pistolskottet kom ifrån. Alla hans farhågor besannades samtidigt. Mr. Sands var där och hade skjutit Renee. Hon var död och Mr. Sands och hans galna gäng hade lyckats hämta upp Garnok ifrån djupet. De hade Starshine och Lisa med sig men nästan döda på grund av tortyr som Da-
    Snow skakade frenetiskt på huvudet medan han sprang. Hans tankar skenade iväg, och han var tvungen att tänka klart nu. Vad som än hade gjort att pistolskottet avlossats, så skulle han möta det.
    Han kom ut ifrån buskagen och ut på en liten plätt.
    Framför honom stod Renee med ryggen vänd mot honom, hon såg ut att vara oskadd. På marken nedanför henne låg en Dark Core-snubbe och Snow såg att en blodpöl började spridas under hans rygg. På marken bredvid honom låg en pistol.
    Renee? Snow tog långsamma steg fram emot henne, och när han kom upp bredvid henne såg han hur hon darrade.
    Jag… dödade honom… Hon darrade lätt på rösten.
    Snow var förvirrad. Du har dödat snubbar som honom förut, vad är det som gör detta så speciellt?
   
Renee tog ett steg närmare Snow och grep tag med en darrande hand i hans man, som för att söka tröst och hon började berätta. När jag kom ut ifrån buskagen fick jag syn på den här mannen och jag tänkte det vore bättre om jag skuggade honom istället för att döda honom. Dock råkade han få syn på mig och drog fram pistolen ur fickan. Han tvingade mig att komma fram med händerna över huvudet. Som du vet har jag aldrig använt mig av Åskviggens krafter, att ta andras själar som Alex, men nu gjorde jag mig redo att göra det, trots att jag inte visste varken hur jag skulle göra eller vad som skulle hända. Innan jag kunde börja koncentrera mig steg han fram och ställde sig farligt nära, han kände igen mig. Mannen hade förmodligen sett oss på Oljeplattformen eller något liknande. Han frågade mig om jag visste vart Starshine var, för Lisa saknade honom. Jag fylldes av ilska och slog till honom på kinden med min näve. Det gjorde fruktansvärt ont i handen, och han fick ont i käken. Medan han jämrade sig av smärta kastade jag mig mot hans pistol för att ta den ifrån honom. Då blev han snabbt medveten om vad jag höll på att göra och började kämpa emot. På något sätt så lyckades pistolen vända på sig så att den pekade på honom när jag råkade komma åt avtryckaden.
   
Renee darrade till.
    Skottet fick mig att kastas bakåt på grund av pistolen som ryckte till så, och Dark Core-snubben föll ner död till marken med pistolen landades bredvid honom. Det är inte det att jag är upprörd för att jag dödade honom. Det jag är chockad över är att… jag hade ingen aning om att pistolen var riktad mot honom när jag råkade trycka på avtryckaren. Pistolen kunde lika gärna varit riktad mot mig så hade…  
    Hennes röst dog ut.
    Snow förstod, och han tryckte sitt huvud mot hennes kind.  Men nu hände det inte. Det är menat att du ska överleva, det är jag säker på.
   
Hon log smått. Kanske det.
    Hädanefter lämnar inte du min rygg, annars kommer jag dra dig dit jag går.
   
Renee bara nickade för att sedan hoppa upp i sadeln igen.
    Ska vi låta honom ligga? frågade Snow.
    Ja, jag bryr mig inte om honom. Om någon som bor här får syn på honom kommer de inte bry sig så mycket. Dark Core har skadat alla på Jorvik på ett eller annat sätt. Om någon annan från Dark Core får syn på honom kommer de säkert undra vad som hände, men kommer inte bry sig så mycket. De har så många män i Dark Core, en man mindre gör inte så mycket. I alla fall inte för Mr. Sands.
   
Snow nickade och började trava ut ifrån gyllenskogen.
    Vart ska vi leta nu?
   
Han kände hur Renee slappnade av i sadeln. Jag har en känsla av Starshine inte finns i Gyllenåsarnas Dal. För annars skulle vi sett honom för längesen.
   
Snow började öka till galopp. Solen stod lågt på himlen, det var sen eftermiddag. Så, mot Skördebygden it is?
    Mot Skördebygden it is.

 


Vinnaren

 
Då är det bestämt, jag har tagit fram vinnaren av min bloggtävling!

Eller, vänta nu. Nej, jag kunde faktiskt inte bestämma mig, så det blev två som vann!
 
Den första vinnaren är Julia Pandatree! Grattis :D Hennes beskrivning lyder såhär:
 
"En svart hårig flicka som sitter i sitt fönster och tittar ut på höstens första löv, där ute ser man gylleneåsarnas dal och en svart frieser. C:"
 
Den andra vinnarne är Ellie Lionknight! Grattis till dig också :D Hennes beskrivning lyder:
 
"En stor, galopperande svart häst med röda ögon och "medeltida" utrustning. Ryttaren har en lång, svart hästsvans och bär en svart rustning med ett svärd höjt i ena handen. Vid deras sida så springer en flock vargar och bakgrunden består utav en brinnande skog med en hel del rök. Det får gärna regna också, så länge det är dramatiskt. cx"
 
Jag kommer att berätta varför jag valde dessa två när båda bilderna är klara. Jag kommer börja så snart jag har tid - och snälla, tjata inte. Bilderna tar den tid det tar, och om jag tvingar mig själv att redigera blir det inte lika bra som när jag redigerar när jag har lust!
 
Sen har jag också en tredje redigering jag måste göra, som jag väntat med på tok för länge.

Tack alla andra som deltog, jag kommer ha fler tävlingar i framtiden, så ge inte upp hoppet! :D
 

Kapitel 15 - Fyra uppvisningar och ett uppdrag

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Gå då HIT och scrolla längst ner för att komma till prologen!
 
 
Renee vände sin blick mot Elizabeth.
    ”Vad menar du?”
    Elizabeth log och ställde sig upp. Renee följde sakta efter.
    ”Kommer du ihåg igår, när vi pratade om element-hästarna?” frågade Elizabeth.
    Renee nickade långsamt.
    Den gamle knäppte händerna och suckade. ”För att göra en lång historia kort, dina hästar – de tre som står runt omkring oss plus den vilda hinsten – är den här tidens element-hästar.”
    Renee’s ögon vidgades, och henne blick vandrade mellan oss. Från Snow, till mig, till Melody och till hingsten. Sen såg hon på Snow och steg fram till honom. Hennes blick borrade in i honom och han mötte den stadigt medan en tyst konversation pågick, det kunde man se.
    Jag väntade spänt på hennes reaktion, men än så såg hon bara på Snow medan de yttrade meningar i tankarna. I ögonvrån kunde jag se hur Melody var lika spänd som jag, medan hingsten bara stod och såg på, mindre berörd än oss andra. Elizabeth hade fortfarande sina händer knäppta framför sig medan hon lugnt stod och såg på Renee och Snow. Avalon var fortfarande vänd mot horisonten och beskådade himlen.
    Plötsligt gav Renee ifrån sig ett litet rop och började ilsket stega iväg från paddocken. Snow gjorde ingen ansats att följa efter, utan stod kvar med slokande öron och blicken ner i marken. Min blick följde Renee när hon nästan sprang iväg. Jag gnäggade högt, och Renee stannade intill staketet. Hon gjorde ingenting som visade att hon tänkte vända sig om och komma tillbaka eller fortsätta sin utstormning. Efter några sekunder gick jag försiktigt fram till henne, och ju närmare jag kom desto mer kunde jag känna av hennes känslor.
    Människor har alltid förundrats över hur djur – som hundar, katter och hästar - verkar kunna känna av människans känslor och humör. Själv tycker jag det inte är så märkvärdigt, det har jag alltid gjort. Nu kunde jag känna hur Renee utstrålade ilska, men framför allt svek. Och med ens förstod jag, hon var ledsen på Snow för att han undanhållit henne sina krafter. Även vi andras.
    Jag frustade mjukt och nosade på hennes hår när jag ställe mig bakom henne. Hon vände sig inte om, men viftade med händerna mot mig och mumlade något. Jag log inombords, det var ett gott tecken. Återigen nosade jag i hennes hår. Den här gången resulterade det i lite fnitter, och Renee vände sig om för att puffa undan mig. Jag gnäggade igen, och ett leende spred sig på hennes läppar.
    Hon la handen på min mule och smekte den. ”Tack Ashy.”
    Jag vände och började gå tillbaka till de andra, och jag kunde höra hur Renee kom efter. När vi kom fram ställde hon sig intill min sida, och jag märkte att hon inte tittat på Snow än.
    ”Förlåt Elizabeth”, mumlade Renee skamset.
    ”Be inte om ursäkt, kära barn”, svarade hon. ”Vi hade sagt till både Snowdream, Ashwhisper och Summersong att de inte får berätta om sina krafter. Inte ens för dig.”
    Snow såg upp från marken och sneglade på Renee, som fortfarande inte såg åt hans håll. Istället kände jag hur hon la sin hand på min sida, och när jag vände på huvudet tittade hon upp på mig. Efter att hon tittat på mig en stund vände hon sig mot Elizabeth igen.
    ”Hur…” hennes röst darrade till. ”Hur länge har de haft sina krafter?”
    Elizabeth nickade åt Snow. ”Berättade han inte?”
    Renee vägrade fortfarande att titta på sin Ödesryttar-häst. Jag funderade på om hon straffade honom genom att inte titta på honom. ”Det gjorde han. Men… jag vill höra det från dig också.”
    Elizabeth nickade. ”Det är mars nu, såå… ungefär ett halvår.”
    Nu var det Renee’s tur att nicka.
    ”Men är det verkligen möjligt?” frågade hon efter en stund. ”Att just mina hästar – och den vilda hingsten vi mötte – är just de fyra som kan kontrollera de fyra elementen?”
    Elizabeth skrattade. ”Ja, jag förstår inte vilken slump det är att alla hamnade hos just dig! Men det kanske är ett tecken. Du vet att vi fortfarande kämpar för att vinna över Dark Core, och dessa hästar - med deras begåvning - är kanske precis vad vi behöver. Du vet vi har inte funnit Lisa än, men Aideen’s Beskyddare jobbar på det.”
    ”Har ni hittat Starshine då?” frågade Renee.
    ”Tyvärr inte”, sa den gamle och fick ett bistert uttryck i ansiktet. ”Och jag är rädd att vi börjar få ont om tid. Spejarmäster fick igår ett meddelande från en av sina jordekorrar att Dark Core verkar söka efter Starshine också.”
    En flämtning hördes från både Renee och Snow, medan jag stod tyst och inte förstod så mycket. Återigen önskade jag att jag visste mer om bakgrunden till detta bekymmer som de hade.
    ”Så på ett sätt är det bra att du är här nu, Renee lilla”, sa Elizabeth med allvar i rösten. ”För jag tänkte skicka iväg dig och Snow på ett uppdrag. Att finna Starshine innan Dark Core gör det.”
    Jag såg hur Snow höjde upphetsat på huvudet medan Renee inte visade några känslor.
    ”Men innan jag ger er vidare detaljer så tror jag att du skulle vilja se hästarnas krafter?” frågade den gamle med en glimt i ögat.
    Ett leende spred sig på Renee’s läppar. ”Gärna.”
    Eftersom vi fortfarande stod mitt i paddocken så förflyttade sig Elizabeth lite mot kanten. Vi andra följde efter henne.
    ”Ashwhisper, vill du börja?” frågade Elizabeth.
    Jag gnäggade till svar och skrittade fram till mitten. Renee’s hand föll till sidan när jag gick ifrån henne. När jag väl stod still igen funderade jag på vad jag skulle visa. Jag beslutade mig att börja med något enkelt.
    Det tog bara några sekunder innan jag lyfte ifrån marken. Jag märkte att jag behövde koncentrera mig mindre än förut för att använda Luft, vilket gladde mig. Det kunde bara betyda att jag blivit starkare. När jag stigit en meter upp i luften stannade jag. Förvåningen speglade sig i Renee’s ansikte.
    ”Luft”, viskade hon.
    Bredvid henne nickade Elizabeth.
    Jag fortsatte min demonstration genom att göra avancerade manövrar i luften, och avslutade med att skicka en vindpust mot gruppen innan jag landade på mina hovar igen. Renee hade lagt en hand ovanför munnen.
    ”Otroligt”, mumlade hon.
    Medan jag gick och ställde mig hos de andra travade Melody fram till mitten. Hon verkade vara ivrig att visa Renee vad hon kunde.
    Melody startade med att stegra, och nä framhovarna landade på marken började alla hennes fyra hovar att brinna starkt. Bredvid mig märkte jag hur Renee hoppade till. Melody började galoppera i kort galopp runt paddocken. Då och då sparkade hon bakut eller stannade och stegrade, och ut från hennes hovar sköt det stora eldsflammor. Det var lite extra komiskt, för Avalon stod fortfarande kvar på samma plats medan Melody sprang omkring och sköt eld lite här och var. Han verkade inte störas av det alls.
    När hon var klar travade Melody fram till oss, och Renee sträckte förundrat fram handen mot Melody’s man som hade börjat brinna. Men hon drog snabbt åt sig handen igen när det brände till.
    ”Gud va häftigt”, viskade hon.
    Melody gnäggade belåtet och flammorna i hennes man och på hovarna dog ut.
    ”Vördade hingst”, sa Elizabeth och vände sig mot den vilda hingsten. ”Skulle du vilja visa oss dina krafter?”
    Han var lite tveksam först, men sedan så stegade han ut till mitten. När han kom fram så vände han sig mot oss och gjorde en bugning, och på båda sidorna om honom flög det upp två gigantiska hårda klot av jord ur marken så det blev stora hål vid hans hovar. Istället för en uppvisning så gjorde den vilda hingsten en föreställning för oss. Han visade hur han kunde separera kloten av jord i mindre bitar, han visade hur han kunde sila fram sten, han visade hur han – vilket krävdes väldigt mycket kraft – fick marken att bölja sig som vågor under oss. Hingsten hade ju gjort en liknande rörelse tidigare, fast då när demonen styrde hans kropp. Jag förstod att demonen var ett starkare väsen, vilket ledde till att den kunde använda hingstens krafter mycket lättare och med mindre koncentration, än vad hingsten själv kunde.
    När hingsten var klar hade han små svettdroppar i pannan när han skrittade tillbaka till oss. Renee steg fram till honom. Hon lyfte handen mot hans mule och han ryggade lite.
    ”Shh, jag ska inte göra dig illa”, nynnade hon.
    En häst var riktigt dum om den inte blev lugnad av Renee. Jag hade tappat räkningen på hur många gånger hur lugnat mig med bara rösten.
    Hingsten stod blickstilla när Renee’s handflata nuddade hans hud. Sakta började hon smeka den, tog ett steg fram och la den andra handen på sidan av hans hals och kliade hans hårbotten. Jag såg hur hans muskler slappnade av vid beröringen. Med en suck började känna hur avundsjukan strålade ut från Snow. Jag gav honom en blick att han skulle lugna ner sig med han såg bara ner i marken.
   Renee placerade sig framför hingsten med ena handen under hans huvud och den andra fortsatte hon långsamt att smeka mulen. ”Har du något namn, min vän?”
    Hingsten spetsade öronen när hon pratade, men slog ner blicken när han inte kunde svara.
    Smekningen upphörde. ”Åh, så du är namnlös?”
    Hingstens blick återvände till hennes ansikte.
    Renee såg ut att fundera en stund. ”Vad sägs som att du får ett namn av mig? För du vill väl bo hos oss nu?”
    Hingsten frustade, och jag kunde känna lyckan som började byggas upp inom honom.
    Renee log. ”Va bra! Vad sägs som… Hawkfeather?”
    Hingsten gnäggade, tydligt nöjd med sitt nya namn. Jag gnäggade också, och Melody stämde in. Snow bara frustade.
    Renee skrattade. ”Smeknamn får jag komma på sen, men välkommen till familjen Hawkfeather!”
    Hawkfeather gnäggade och stegrade av lycka innan han ställde sig med gruppen igen.
    En tystnad spred sig bland allihop medan vi väntade på att Snow skulle visa sitt element. Efter några sekunder skrittade han fram till mitten, och nu tittade Renee på Snow igen, vilket hon inte hade gjort sedan hon sprungit iväg från honom.
    Snow vände sig mot oss och skakade frenetiskt på sin man. Istappar växte ut på topparna som glänste i solskenet. En lätt flämtning undslapp från Renee.
    Snow gjorde en liknande stegring som Melody hade gjort förut, men när han hovar slog ner i marken spred sig ett lager av is ovanpå jorden. En liknande rörelse som han hade gjort vid striden mot demonen i Hawkfeather’s kropp. Efter det trodde jag Snow skulle göra rörelse som vi hade sett förut, men gud vad fel jag hade.
    Snow började stampa på marken, och islagret ovanpå jorden spred sig längre ut. Den kom så pass långt att den stannade någon meter fram oss. Den spred sig även till Avalon, men det bröts så det var kvar en lite jordcirkel just där Avalon stod. Jag gissade på att Avalon stod emot Snows kraft. Sedan gjorde Snow en så pass häftig snurr med hela kroppen, och enorma isväggar växte sig upp i utkanten av islagret på marken. Med ens blev jag orolig, det här hade Snow aldrig gjort förut, och jag visste inte hur mycket energi det krävdes. När Snow vände sig kort mot oss kunde jag se svettdroppar träda fram i hans panna, och jag förbannade honom tyst för att han skulle visa upp sig för Renee.
    Han fortsatte arbeta på väggarna, och till min förundran började isen växa uppåt och bilda ett tak. Väggen bildade ett stort valv där vi stod så att vi kunde se in i ishuset som Snow började bilda. När taket till slut gick ihop och hålet längst upp hade stängts igen släppte Snow taget om Vatten. Jag måste säga att han lyckades rätt bra med att dölja att han var utmattad.
    Renee gick in i ishuset med gapande mun. Snow tittade på henne, och följde henne med blicken hela vägen tills hon kom fram till honom. Utan ett ord la hon armarna runt hans hals och gav honom en kärleksfull kram. Han återgäldade den genom att böja ner huvudet och trycka det mot hennes rygg.
    Jag log inombords, det var i alla fall skönt att se dem sams. När jag kastade en blick mot Elizabeth såg jag att hon log belåtet med armarna i kors.
    Plötsligt hörde jag Renee skratta. Jag vände blicken mot henne och såg hur hon hade släppt Snow och tittade mot Avalon. När jag såg på honom förstod jag varför hon skrattade så mycket. Snow hade placerat isväggen precis framför Avalon så att han inte längre kunde studera sin fina horisont. Det såg istället ut som om han stod framför väggen och skämdes för något hyss.
 
 
 
    Vi andra stämde in i skrattet, även Elizabeth.
    Avalon började långsamt vända på sig, - så långsamt som bara han kan – innan han började gå ut från ishuset. Återigen så såg det ut som om han svävade fram. Han svävade ut från paddocken för att återvända till Valedale.
    Elizabeth torkade tårarna ur ansiktet. ”Åh jag har inte skrattat så här gott på länge. Men det var nog bara bra att du störde hans meditation eller vad det nu var han höll på med Snow, annars hade jag fått gå upp och hämta honom ikväll.”
    Snow gnäggade roat till svar.
   ”Men åter till allvaret”, sa plötsligt Elizabeth. ”Renee kära du, jag vill att du och Snow ska ut på det här uppdraget.”
    ”Självklart”, sa Renee. ”När vill du att vi ska åka?”
    ”Nu.”
    Förvåningen speglades i Renee’s ansikte. ”Nu?”
    Elizabeth nickade. ”Vi kan inte vänta. Om Dark Core hittar Starshine först kan de använda honom emot Lisa och få henne att göra vad de vill. Vart det nu är hon har tagit vägen..”
    Renee slängde en blick på Snow innan hon såg på Elizabeth igen. ”Vad vill du att vi ska göra?”
    Elizabeth sträckte på sig, tydligen nöjd över att de tänkte rida iväg direkt. ”Meteor hittade ni springandes i skogen i Gyllenåsarnas Dal, vilket var fantastiskt. Vi vill att ni börjar leta där. Både i skogen och i hela Gyllenåsarna. Om ni inte hittar honom, fortsätt till Skördebygden. Efter att ni lagade bron så har vi kunnat föra våra spioner över till andra sidan, men vi är fortfarande väldigt nya till det området och har inte riktigt koll på vad som händer där borta. Därför bör ni också leta mer noggrant i Skördebygden, då vi i Aideen’s Beskyddare inte kan det på samma sätt.”
    ”Självklart, vi är redo för uppdraget”, sa Renee. ”Eller vad säger du Snow?”
    Han gnäggade högt till svar.
    ”Men Elizabeth?”
    ”Ja Renee?”
    ”Skulle jag kunna få äta lunch först? Jag är vrålhungrig och har inte ätit sen frukost”, sa Renee och skrattade.
Ni ska få nästa kapitel imorgon, då jag missade att lägga ut ett förra veckan!

Dagens presenter

 
 
Rätt nice ändå att vi får två varje dag :D
 

En utmaning

 
Jag är i ett Skyrim-rus. Alltså det spelet är helt amazing! Vartena krona jag la ner på spelet var värd det *-* En sak som är riktigt vacker i spelet är musiken, speciellt the main theme som spelas varje gång som man slåss mot en drake. Jag googlade på låten och hittade den, och nu förstår jag att de sjunger på drakspråket! Det är därför man inte fattar något xD Låten är inte sämre för det *-*
 
 
 
Ni kan se på bilden ovanför ↑, att texten längst upp är symbolerna på drakspråket ifrån spelet. På rad 2 står drakspråket med vanliga bokstäver, och det är även det som dem sjunger i låten. Sista raden är på engelska, där man har översatt från drakspråket så man förstår vad de säger.
Låten är epic, såå:
 
Challenge accepted. Jag ska lära mig låten utantill på drakspråket 8) I alla fall refrängen 8)
 
Ni får tycka det är hur nördigt som helst, men det struntar jag i c;
 

Svårt

 
Jag sitter i detta nu och håller på att välja vinnaren av min bloggtävling! Det är så svårt!! Det finns nämligen fler idéer som verkar spännande att redigera *-*
 
 

Dagens presenter

 
 
Ett träns och ridskor :3 Jag vill väldigt gärna ha tröjan snart haha xD
 

Hey..

 
Hey.. hey.. HEY HEY!!
 
 
Ashy är ett sto!!
#Flum
 
Aja, det skulle nog se fel ut SSO skrev 'hen' xD
 

Pownies

 
Små söta köttbullar c;
 
 
Håller förresten på att kolla på bidragen som skickades in till bloggtävlingen, det är flera riktigt intressanta idéer!
 

Jag gillar icke detta

 
 
Varför kan inte folk vara duktiga och rensa sin brevlåda om dem väntar på ett svar från mig? Det skapar bara missförstånd, då den andra tror jag att struntar i den men det gör jag inte, för brevlådan är full x)
 

Autografer

 
Fick skriva två autografer idag intill tårtan i Firgrove ^w^
 
 
 
Även om jag inte fått skriva så många autografer än så känns det fortfarande konstigt. Både att skriva autografer och att folk vill ha en autograf av mig!
 

SSO 3 år

 
Det är riktigt häftigt att SSO funnits i 3 år :D Och det var en riktig mega-uppdatering de kom med idag! Som vanligt så har de pyntat runtom i spelet :3
 
 
 
Men jag måste ändå säga att det är ovanligt lite pynt. Om vi ska jämföra med andra högtider :o Som vid påsk, jag såg fjädrar och ägg överallt. Fast det är nog inte lika lätt att pynta till födelsedagen, vad vet jag cx
 
 
 
Tårtan tyckte jag var häftigt dock xD Och med de långa borden, riktigt mysigt! Det är inga stolar heller utan bänkar :D Måste äta där någon gång under veckan!
 
 
Dessa plagg fick man idag! Hatten fick jag som present, och tröjan fick man efter att man satt upp affischer av bandet runtom i Fort Pinta :3 Årets färger till SSO's födelsedag är rätt intressanta xD Första året var det rosa, andra året var det ljusblått. Nu lila och grönt, ska bli kul att se hela setet xD
 

Det var Helge

 
"It was always you. Can't belive I could not see it all this time. It was always you."
- Maroon 5 (It Was Always You)
 
Blev inspirerad av den sången att göra den här redigeringen :D
 
 
Blev faktiskt himla nöjd :D Var ett tag sen jag gjorde en redigering där det snöade/regnade!
 
För er som vill veta, här är originalet:
 
 
Redigeringstid: Ca 2 timmar
 
Och nej, det här är inte någon vinnare ifrån bloggtävlingen xD Det här är en redigering jag gjorde för jag kände för det!