Jag är rätt säker på att det inte var en liten stig som ledde upp till kullen förut? Och att det dessutom var stenar med en liten X-skylt i mitten av backen :o

 

 

Har ni förresten hört talas om/blivit utsatta av den nya stora buggen? Om man loggar in så hamnar man på en annans konto? Det är kaos på Instagram där SSO-spelare skriver om det :o Som tur är har jag klarat mig... hittills!

 

 

 

 

Hästmarknaden är öppen igen, har inte så många åsikter där xD Inte mer än att det börjar bli onaturligt fullt där o.o Känns som att hästarna får trängas lite...

 

Utrustningen kollade jag in i Jarlaheim. Jag fastnade inte för något speciellt, men jag har en känsla av att jag kommer köpa de bruna benlindorna nån dag :D Bruna benlindor finns det inte mycket av!

 

 

För att fira att min blogg har fått 100 unika läsare (och mycker mer än så) så tänkte jag ha en tävling! Mer info om den i ett nyare inlägg ;)

 

 

Men, om man inte har en häst att levla så kommer nästa problem så småningom att uppstå: JS-brist. Och det hatar jag. Man måste ju kunna köpa hö till hästarna liksom >< Så jag får börja göra dagliga istället xD

 

By the way, imorgon (tisdag) så kommer jag jobba kväll. Till 22.00 närmare bestämt, så det blir inte så mycket blogginlägg runt den perioden x)

 

Är det bara jag som typ blir deprimerad av att det blir mörkt halv 8 på kvällen? Så tidigt D: Nyligen mörknade det ju typ vid 11 :( Sommar, where did you go

 

By the way två, jag fick besöksrekord igår :D Tackar så mycket! <3 Nu är det inte långt kvar tills jag slår besöksrekordet med 100 unika 8) När det händer tycker jag vi ska ha en tävling, några förslag vad för typ av tävling?

 

 

Ashy är även huvudpersonen i min serie EOE som jag har här på bloggen! Frågan är hur många som förstått det, eftersom jag inte har nämnt i de senaste kapitlen att hon är en frieser ;)

 

 

 

 

Anyways, idag ska jag iväg på kräftskiva och äta årets (ja, det här var en himla sen kräftskiva) första kräftor. Så det blir ingen mer SSO för mig idag. Är tillbaka imorgon :D (Är för övrigt väldigt nöjd med min redigerade bild till kapitel 14 av EOE :D)

 

 

Det tog en knapp halvtimme för Snow att hämta Renee. Han sprang som vinden ifrån oss, och kom tillbaka lika snabbt med henne på ryggen. När de kom tillbaka berättade han för oss att han bara sagt till Renee att hingsten hade staplat fram till oss och sagt att han behövde hjälp. Snow hade inte berättat för Renee om den farliga striden som pågått. Jag förstod att han inte ville berätta för Renee att de kunde kontrollera de fyra elementen. Inte än i alla fall.
    Renee var försiktig när hon gick fram till hingsten. Jag visste att hon kom ihåg hur hon blivit bemött av honom tidigare med mig. Men nu var hingsten totalt lugn, och han visade ingen rädsla när Renee satte sig ner på huk framför honom.
    Hon la en hand på hans mule. ”Din stackare…”
    Renee vände på huvudet och såg på Snow och frågade honom någonting i tankarna. Jag såg hur Snow flackade med blicken och klippte lite nervöst med öronen. Hon vände sig sedan bestämt mot hingsten och flyttade sig till ett av de större såren på hans flank. Renee placerade båda sina händer några centimeter ovanför såret, blundade och koncentrerade sig djupt. Snow gnäggade nervöst och gick fram till hennes sida. Först förstod jag inte vad hon höll på med, men sedan när jag såg ett rosa sken uppenbara sig under hennes händer kände jag mig så dum. Hon försökte använda sina krafter och hela hingsten!
    Förundrat såg vi alla på när såret sakta men säkert växte ihop och kvar fanns en hel och slät päls. Renee flämtade smått, det verkade som att det tärde på krafterna. Hon flyttade sig till nästa sår på hingsten som låg ner och lugnt tittade på henne. Jag kunde dock se att tacksamhet utstrålade ifrån hans ansikte. Snow verkade protestera att Renee skulle hela fler sår, men hon tystade honom i tanken, för Snow vände sig om och gick frustrerat iväg några steg. Men han vände sig snabbt om för att se på från avstånd när Renee helade sår efter sår. Svettdroppar började synas i henne ansikte, och trots att det verkade ansträngande så utstrålade hon ett lugnt och andningen var stabil. Vid ett tillfälle var hon tvungen att hela en muskel, och hingsten började vrida sig av smärta så jag fick trycka ner honom med luft för att han inte skulle skrämma Renee.

    Till slut var hon klar. När hon lyfte bort händerna och det rosa skenet försvann föll hon ner på rygg flämtandes efter luft. Snow gnäggade högt och upprört för att sedan trava fram till hennes sida och nosa på hennes kind. Jag kunde föreställa mig vilken ’oansvarig och dum flicka som inte tänker sig för’ Snow började kalla henne på deras sätt att kommunicera. Renee skrattade och höjde en darrande hand för att smeka Snows mule.
    ”Det där helandet tog väldigt hårt på henne”, mumlade Melody.
    Hingsten ställde sig sakta upp och testade sina krafter efter det massiva helandet av hans kropp. När han kände hur inte någon smärta uppenbarade sig började han skritta, trava och även galoppera runt i en stor cirkel medan han gnäggade lyckligt.
    I ögonvrån såg jag hur Renee lyckades sätta sig upp, lutandes bakåt mot sina händer som trycktes ner i det våta gräset. Hela hennes ansikte strålade upp av glädje när hon såg hur hingsten sprang runt utan några som helst problem.
    ”Det var helt klart värt det”, viskade hon hest med ett leende på läpparna. Bredvid henne gnäggade Snow nervöst igen, och jag höll med honom. Var det normalt att en Ödesryttare blev så svag när hon utförde sin magi under en längre tid än vad hon var van vid?
    ”Vi måste ta henne till Elizabeth”, sa Snow plötsligt
    ”Är du säker på det?”, frågade jag tveksamt.
    ”Det är stor chans att Renee kanske märker av att vi kan kontrollera de fyra elementen”, protesterade Melody.
    ”Är det?” Snow såg på oss. ”På vilket sätt?”
    Jag kunde faktiskt inte komma på en anledning. Melody vände bort blicken. Snow vände sig åter mot Renee och sa något med tanken. Hingsten -som var klar med sina glädjerus - kom fram till oss.
    Renee försökte ställa sig upp men det var hopplöst, hon sjönk bara ihop på marken igen. Hon gjorde ett andra försök vilket gick lika dåligt. Efter det gjorde hon inte ens en ansats att resa sig upp. Jag såg hur hennes ögonlock fladdrade, som om kroppen fått spratt och inte visste om den skulle stänga ögonen eller inte.
    ”Det blir värre”, sa Snow och jag ryckte till vid tonen av hans röst. Den var riktigt allvarlig med en blandning av smärta och stark oro. ”Vi måste ta henne till Elizabeth nu.”
    ”Och hur ska vi göra det?” frågade Melody. ”Hon kan ju inte ens ställa sig upp!”
    Det gick några ögonblick och jag såg hur Snow tänkte febrilt. Sen såg han på mig
     ”Ashy, lyft upp henne.”
    Jag förstod med en gång vad Snow menade. Jag tog några steg fram mot Renee och sänkte huvudet mot henne. När jag koncentrerat mina krafter inuti kroppen fokuserade jag den och befallde luften att sakta kila in under Renee’s kropp för att sedan lyfta upp henne. Hennes armar och hår hängde ner mot marken när hon steg upp i luften och stannade upp när hon hamnade i min ögonhöjd.
    Hon började mumla och försökte öppna ögonen som till slut hade åkt igen. Snow var fort framme och ett tunt lager av vatten kom fram från ingestans och la sig över Renee’s panna för att kyla ner henne.
    ”Jag kan inte bära henne”, sa Snow och såg på mig. ”Kan du hålla henne i luften hela vägen till Valedale?”
    Jag blev osäker, men svarade ”Jadå.”
    Jag började skritta i riktning mot byn vid det snöiga bergspasset, och när jag märkte att det gick bra ökade jag farten till trav. Renee svävade stadigt framför mig och för varje steg blev jag mer säker på det jag gjorde.
    Snow travade efter mig men jag hörde hur Melody och hingsten fortfarande stod kvar.
    ”Får jag följa med?” hörde jag hur hingsten frågade.
    ”Vad är det för dum fråga?” skrattade Melody. ”Klart du får, kom!”
    När de båda hade kommit ifatt oss ökade jag farten till galopp. Tillsammans dundrade vi fram över marken, och det tog inte lång tid förrän Silversongsfloden började synas och vi följde den norrut. Det måste sett lustigt ut, en flicka som svävade en och en halv meter ovanför marken medan fyra hästar sprang efter henne där hon svävade fram.
    Några minuter senare så kom vi fram till de första husen som fanns i utkanten av den nordliga byn. Men jag saktade inte ner för det, utan fortsatte i samma hastighet över bron till andra sidan floden. Vi tvärstannade utanför Elizabeths hus och tillsammans började vi stegra och gnägga högt för att fånga hennes uppmärksamhet. Det tog inte lång tid förrän dörren öppnades, och en förvånad Elizabeth kom ut.
    ”Kära nån.. va-”
    ”Elizabeth, Renee är mycket svag, kan du hjälpa henne?” frågade Snow och steg fram till henne.
    ”Självklart”, sa den gamla druidkvinnan vars blick gled över till den svävande Renee. ”Men jag måste veta vad det är för fel, annars kan jag inte hjälpa henne.”
    Snabb förklarade Snow vad som hade skett. Så fort han var klar så vände sig Elizabeth mot hingsten som stod längst bak.
    ”Så du är denna hingst”, mumlade hon och studerade honom. ”Jord.”
    ”Hur.. hur kan du tala med oss?” frågade hingsten bestört.
    Elizabeth log. ”Det kan jag berätta en annan gång, nu måste jag ta itu med Renee. Ashwhisper, Avalon är uppe vid paddocken och han kan hjälpa mig. Låt oss gå upp till honom.”
    Jag följde efter Elizabeth när hon gick uppför backen och jag hörde hur de andra följde efter.
    Precis som hon hade sagt så stod Avalon mitt i paddocken och verkade studera horisonten när vi kom upp. Han vände sig om när vi kom fram till honom.
    ”Renee är mycket svag”, berättade Elizabeth. ”Tömd energi på grund av magiförbrukning, alldeles för mycket för vad hon är van vid. ”
    Avalon nickade bara och bad mig lägga ner henne på marken. Försiktig släppte jag taget om luften när Renee låg trygg på marken igen, och jag kände att en lätt trötthet svepte över mig. Det verkade som att även vi blev utmattade om vi använde våra krafter för länge.
    Elizabeth och Avalon satte sig ner på huk på var sin sida om Renee’s huvud och pratade snabbt med varandra. Elizabeth började sedan göra rörelser ovanför Renee’s ansikte medan hon mumlade ord på ett språk jag inte kände igen.  Vi hästar hade placerat ut oss i en cirkel runt människorna medan vi studerade hela processen. När Elizabeth’s sista rörelse gick över Renee’s panna tog Renee ett djupt andetag och man kunde nästan se hur kroppen svällde upp av den nya energin som hon fick.
    Avalon ställde sig upp och gick för att fortsätta… studera horisonten som jag antog att han gjorde.  Elizabeth satt kvar på huk medan Renee började kvickna till. Snow gnäggade lyckligt och en sten föll från mitt bröst.
    ”Elizabeth?” mumlade Renee och satte sig sakta upp. Hon tog sig för huvudet och stönade lågt. ”Jag tror jag har huvudvärk.”
    ”Det får man om man använder sina krafter mer än man borde”, sa Elizabeth och hötte med ett finger mot henne. ”Vad tänkte du på när du bestämde dig för att hela alla hingstens sår, och när dessutom vissa var djupa och svåra att hela?”
    ”Därför att det kändes rätt, han hade lidit och…”
    Hennes röst dog ut. Hon såg på Snow. Hon såg på mig, Melody och hingsten. Hon slängde även en blick mot Avalon.
    ”Men… det var ju inte här jag helade hingsten”, sa Renee bestört.
    ”Nej, dina kära hästar här förde dig hit”, sa Elizabeth och gjorde en gest mot oss.
    ”Hur?” frågade Renee och såg på oss. ”De skulle aldrig kunna få upp mig på en av deras ryggar för att sedan bära mig hela vägen till Valedale från Firgrove-ängarna!”
    Elizabeth såg på oss. Jag vet inte om de andra visade något tecken, men jag gav henne en lätt nick med huvudet.
    ”Kära du”, sa Elizabeth och la en hand på Renee’s axel. ”Det finns något mer om dina hästar som du behöver veta.”

 

Nyinförskaffat till den här outfiten är schabraket och stövlarna :D En sak som jag stör mig på är tränset. Jag är fruktansvärt petig när det gäller nyanser av färger! Och tränset är lite mer, hur ska man säga, mer brunt. Stövlarna exempelvis är mer bruna åt det grå hållet, färgen är mer matt än vad den är i tränset. En pyttegrej, men jag stör mig jättemycket xD
 Vet ni något träns som skulle kunna passa?

 

 

Den ska väl ligga mitt i? För jag har för mig att den gjorde det förut :o Konstigt att inte SSO fixar det xD

 

 

 

Detta är hur min runda ser ut nuförtiden. Då jag bor i GÅD stallet börjar jag även min runda där C: Som ni ser så försöker jag att inte ta några onödiga vägar så jag måste springa tillbaka sen.

Exempelvis, direkt efter jag gjort ML, FP, Steve, Marley, Kaninerna och Väderkvarnen så springer jag inte till Figge utan rider till Observatoriet istället och gör det loppet tillsammans med Galoppbanan. Då måste jag ju springa till Figge efteråt, och sen när jag ska tillbaka så har jag en längre sträcka att springa där jag inte kör något lopp. Så jag försöker att ta alla lopp i ett svep så att jag slipper springa tillbaka :3

 

 

Jag är faktiskt nöjd med dagens uppdatering! Ryggsäcken behövde verkligen få mer utrymme och se, nu kommer det vara svårare att fylla den *-* Garderoben är även större, vilket också är bra även om jag är en bit ifrån att fylla den xD

Västarna tycker jag faktiskt var snygga, får se om de hamnar i min ägo inom en snar framtid :D

 

 

 

Vinkeln är perfekt, gångstilen är i perfekt ögonblick, och han vrider på huvudet precis så mycket åt vänster så det blir snyggt! Jag måste säga att det är svårt att få till en likadan bild *-*

 

 

#StillSegPowni

 

 

 

 

 

Alltså titta på honom, hur söt är han inte?! *-* Som Bam sa, han ser ut som gräddglass doppad i nougat c'x <3

 

 

 

 

Manen till vänster är den jag har nu. Jag älskar Helge i sin långa man, han är så fin i den! Men jag vet inte om jag ska få lite variation på det hela och klippa honom till kort.. hjälp mig!

Ska jag klippa eller inte?

 

 

 

Vi såg på varandra, hingsten verkade ju helt klart ha kommit till sans.
     ”Nå”, började Melody. ”Jag vill inte pressa dig men du är typ skyldiga oss en förklaring.”
     ”Men Melody”, frustade jag. ”Låt honom andas.” Jag vände mig mot hingsten. ”Vad heter du?”
     Han slog ner med blicken i marken innan han såg upp på mig med trötta ögon. ”Jag har inget namn.”
     ”Inget alls?” Jag hörde på Snows röst att han var lika förvånad som jag kände mig.
     ”Men… något måste du väl heta?” frågade jag.
     Hingsten skakade på huvudet. Han försökte ställa sig upp men sjönk ihop på marken igen. Trots att han inte var galen längre så hade han fortfarande sina skador kvar och var mycket utmattad.
     ”Jag ska berätta allt för er… men, jag.. finns det vatten i närheten?” Han såg upp på oss. ”Min hals känns som sandpapper.”
     Utan att protestera stampade Snow på marken med hoven en gång och vattnet som fanns i jorden sipprade upp och bildade en skål i luften framför hingsten. ”Här finns vatten.”
     Med en tacksam blick på Snow började hingsten dricka medan vi andra väntade tålmodigt. När hingsten var klar släppte Snow taget om sitt element och vattnet försvann.
     ”Såååå, berättelsen?” Melody var minst sagt nyfiken.
     Hingsten frustade roat till. ”Det började för… ja för att vara ärlig så vet jag inte hur längesen det var. Men när jag var ett föl så levde jag tillsammans med min mor i en vildhästflock som fanns här på ön. Min far var hjordens ledare, och han skyddade oss väl från alla faror som kunde tänkas finnas. En dag så stötte vi på en fara vi aldrig träffat på förut – människor. Vi hade rest till en annan del av ön som vi aldrig varit på förut för att försöka upptäcka nya betesmarker när vi fick syn på dessa varelser. Vi höll oss undan för dem då vi inte visste någonting om dem och lyckades aldrig bli upptäckta. Så småningom märkte vi att människorna inte hade onda avsikter, utan de bara bodde på ön och inte var ute efter oss.  Strax efter vår upptäckt av människorna höll jag även på att växa upp, jag var inte ett föl längre men inte fullvuxen heller. En unghäst det vill säga. Det var då jag började upptäcka att… jag kunde kontrollera jorden. Inte bara jorden, utan stenar och växter i sig! Jag lärde mig fort att få marken att bölja som vågorna på havet, flytta stora stenras som kom i våra vägar och få gräset att växa så vi kunde få något att beta av. Men precis efter att jag börjat lära känna mina krafter, så började vi se nya människor. Dessa liknade inte några människor vi sett tidigare. Nästan varenda en hade en stor grön kappa, keps med konstiga glasögon.”
     ”Dark Core”, morrade Snow.
     Melody och jag nickade tyst instämmande.
     Hingsten verkade inte förstå vad Snow menat men han fortsatte i alla fall. ”Dessa människor… vi började märka hur de studerade vår hjord när de trodde att vi inte visste att de såg på. Speciellt så dök de upp när jag använde mina krafter med jorden och tittade på oss på avstånd. För varje gång de kom så blev de fler och fler. Till slut så… ” Hingsten rös. ”Så dök han upp. En lång, spinkig människa som känns långt ifrån mänsklig. Han klädde sig inte som de andra, men trots att de andra såg läskiga ut, så var han mycket läskigare till sättet.”
     ”Mr. Sands”, muttrade Snow. ”Han verkar störa alla människor oavsett generation.”
     Hingsten såg med allvarliga ögon på Snow. ”Du verkar känna till dessa människor väldigt bra?”
     ”Låt oss säga att… jag har träffat på dem flera gånger förut”, frustade Snow. ”Under mindre trevliga omständigheter.”
     Hingsten nickade och fortsatte sin berättelse, nu med mer bekymrad röst och hans blick var mörk. ”När människorna och han hade studerat oss i någon månad kom de plötsligt fram emot hjorden. Jag kunde se hur de bar på rep och pistoler. Självklart visste jag inte om att dessa föremål hette så i det ögonblicket, det fick jag lära mig senare. I alla fall, min far – som fortfarande var ledare över hjorden – beordrade oss att fly medan han skulle försvara oss. Jag vägrade lämna honom då jag visste att jag kunde hjälpa honom.  Medan min far försökte övertyga mig om att springa efter de andra i hjorden så… sköt en av människorna honom. Utan att ens blinka. Jag såg hur livet försvann ur min fars blick när han föll död till marken. Nu i efterhand kan jag inte beskriva den ilska och sorg jag kände när jag såg min döda far ligga på marken. Det jag kan beskriva är den smärta som människorna fick utstå. Med en gång anföll jag med mitt element och slungade iväg sten efter sten emot människorna. Jag beordrade växter att skjuta upp med sina rötter ur marken, knyta sig runt människornas halsar och strypa dem till döds. Vartenda knep jag kunde använde jag mig av för att förgöra den ras som hade mördat min far. Men allt eftersom fler människor i de gröna kapporna dog, desto fler kom det. Ingen av dem sköt mot mig, och jag förstod att det var mig de ville ha, och de ville ha mig levande. Hjorden hade sen länge försvunnit in bland Jorviks vildmark, och det var jag glad för. Jag ville inte låta min mor se det här.
     Efter flera minuters intensivt stridande började jag bli utmattad. Att använda sitt element tär på krafterna, och det verkade han veta om. Han…, eller Mr. Sands som du kallade honom, började gå fram emot mig, skrämmande lugn med tanke på striden som pågick. Jag fick syn på honom när han var några meter bort och skulle just skjuta iväg ett stenblock mot honom när han plockade fram ett rep, mumlade några ord över det för att sedan med dödlig perfektion kasta det runt min hals. Så fort jag kände snaran dog alla mina krafter ut. Jag blev som förlamad. Alla människor med gröna kappor sprang genast fram och kastade sig över mig för att jag inte skulle försöka fly. De visste dock inte att det inte var någon risk, jag var helt tömd på krafter. Nu i efterhand minns jag att repet lös av en ilsken röd glöd, och när Mr. Sands ryckte i repet förlorade jag medvetandet.”
     Hingsten tog en paus, som för att hämta kraft och fortsätta sin berättelse. Jag var helt tagen. Mr. Sands var inte bara en förskräcklig fiende, han var en förskräcklig fiende i flera generationer som Snow hade påpekat. Hur länge kunde han leva egentligen? Vad var det som gjorde att han levde så länge?
     ”När jag vaknade befann jag mig i ett mörkt rum”, fortsatte hingsten. Hans röst verkade nästan vara död när han talade. ”Jag försökte få kontakt med mitt element, men jag märkte snabbt att det inte fanns jord i närheten. Inte ens under byggnaden som jag förmodligen befann mig i. I det ögonblicket kände jag mig fruktansvärt försvarslös. Några timmar gick innan en stor järndörr öppnades och en utav människorna i grön kappa kom in. När han såg att jag var vaken fiskade han upp en Walkie-talkie ur fickan och började prata med någon. Ytterliggare några minuter senare kom Mr. Sands med några fler människor i gröna kappor som följe.
     ’Så, du är vaken nu’, sa han till mig. ’Bra. Du förstår, jag behöver nämligen din hjälp.’
     Jag stampade med hovarna och skulle gå fram och sparka honom men upptäckte i det ögonblicket att jag var fastkedjad i väggen. Inte runt hovarna utan runt halsen hade jag en tjock järnstång som en kedja var fastspänd i, som i sin tur satt fast i väggen. Som en hund i ett koppel med halsband. Bara det att ”halsbandet” och ”kopplet” gjorde väldigt ont om jag ansträngde mig för mycket och drog i dem. Mr. Sands skrattade när jag försökte ta mig loss.
     ’Oroa dig inte’, mumlade han. ’Du kommer komma loss… på mina villkor.’
     Sen försvann han ut genom dörren och jag skulle inte se honom på länge. Det gick två veckor utan att jag varken hörde eller såg någonting ifrån honom. Varje dag kom en människa i grön kappa in för att ge mig en ynka skål med vatten och ett äpple. Under en tvåveckorsperiod förstår ni säkert att detta var alldeles för lite vad att jag skulle klara mig på.  Jag är säker på att jag inte var långt ifrån döden när Mr. Sands kom tillbaka till mitt fängelse igen. Den här gången hade han någonting med sig. I handen bar han en kula, en glaskula. Inuti den verkade det vara något… levande. Det var ett rött moln som virvlade och blixtrade där inne, som om vad som än levde där inne ville komma ut. Fort.
     Han gick raka vägen fram till mig och bokstavligt talat tryckte upp glaskulan i ansiktet på mig. Jag frustade ilsket och slog till med tänderna framför hans ansikte som ett hot. Han bara hånlog med hela ansiktet.
     ’Detta är nästa steg i min plan. Och nu ska du äntligen få spela din roll.’
     Han tog flera steg bakåt och smekte glaskulan som om det vore något som han höll kärt. Jag äcklades av honom redan. Plötsligt, utan förvarning, kastade han glaskulan med full kraft ner i golvet precis framför mina hovar. Med fasa i blicken såg jag hur det röda blixtrande molnet stiga sakta upp framför mig. Det virvlade till två gånger innan den åkte in i min kropp. Smärtan som jag kände i de nästa fem minuterna kommer jag aldrig kunna beskriva hur länge jag än skulle sitta och försöka. Det var som att något… slet sönder en inuti, samtidigt som den erövrade varenda del utav mig. Vilket jag senare förstod, var precis det som den gjorde. Molnet, som jag till slut förstod var en demon, hade slagit rot i mitt allra innersta och tagit kontrollen över mig kropp. Jag, min själ och mitt medvetande, fanns fortfarande kvar. Men det var som att jag blivit knuffad ifrån ”förstaplatsen” framme vid ögonen. Nu kunde jag bara se genom mina ögon på avstånd. Det är svårt att förklara… men tänk er att era ögon skulle åka bakåt i huvudet, alltså längre in mot hjärnan. Då skulle ju hålet, som ni ser ut igenom, att minska och ni skulle se mindre utav världen utanför. Det var så jag skulle se världen för en lång tid framöver, och jag kunde inte göra någonting av det min kropp gjorde.
     Så fort demonen tagit kontroll över mig ställde den sig och tittade på Mr. Sands, som efter några minuters studerande började hånle med hela ansiktet och gned sina händer mot varandra. ’Nu kan vi sätta igång.’
     Det följande året var den värsta tiden i mitt liv.” Hingsten såg ner i marken medan han berättade. ”Jag satt där bak i mitt eget huvud och såg på medan Mr. Sands tränade upp demonen med min kropp. Han förde demonen in till land, då vi hade befunnit oss på en oljeplattform, där vi började öva. Han övade upp min element-kraft så demonen blev starkare med jorden. Han övade upp min kropps kondition så demonen blev mer uthållig. Till slut lärde han även demonen massor med svart magi. Magi som inte min kropp kunde klara av.  Magin tärde på den och var nära att förgöra den flera gånger.  Trots det så fortsatte Mr. Sands sin träning med demonen… i min kropp. Han kände till legenden om element-hästarna och visste, att om Jord fanns, så var ju Eld, Luft och Vatten tvungna att i finnas någon annanstans. Han började därför berätta detta och mycket annat för demonen. Jag tror inte Mr. Sands visste om, att allt det han berättade, lärde jag mig också. Han gav demonen i uppdrag att finna de andra element-hästarna, speciellt Vatten. För att göra detta var demonen tvungen att lära sig hur man uppförde sig som en vanlig häst bland människor. Detta gjorde att jag lärde mig allting jag kan och vet om människor idag. ”
     Hingsten pausade sin berättelse för att hämta andan. Mitt eget hjärta bultade frenetiskt, jag förstod inte varför. Men så hade jag aldrig hört en berättelse som hingstens.
     Hingsten tog ett djupt andetag. ”För några månader sedan skickade Mr. Sands iväg demonen på sitt uppdrag genom att låtsas vara en hästförsäljare som ville sälja demonen, eller rättare sagt demonen i min kropp, till en möjlig köpare. Mannen köpte demonen och förde honom till den norra delen utav Jorvik där han hade sina ägor. Mannen ägde många, många hästar. Och demonen testade dem allihop utifall de hade något element som de styrde över. Men ingen hade det. Ägaren märkte att något var fel, då varje gång demonen pressade en häst att svara på hans frågor blev hästen så skärrad att de inte lugnade ner sig på två dagar. Demonen blev arg då den inte hittade någon element-häst, och samma dag som han pressade den sista hästen kom ägaren och jagade bort demonen ifrån sina ägor.  Demonen var rasande. Den kunde inte få kontakt med Mr. Sands på något sätt, och nu var den lämnad att försöka överleva ute i vildmarken. Två månader hade demonen ändå spenderat hos den här mannen, och jag hade blivit van vid att försöka stänga ute det som hände. Det som demonen utsatte min kropp för att göra, jag kunde ändå inte göra något.
     Demonen visste att den behövde hjälp ifrån Mr. Sands, så den började bege sig söderut. Den hade lite problem med födan då och då. Demonen behövde ta ett annat djurs liv för att få näring, medan min kropp behövde gräs eller hö för att få föda. I ytterligare två månader vandrade demonen omkring i Jorviks vildmark i ett hopplöst försök att ta sig tillbaka till Mr. Sands på oljeplattformen.
     Men så, för bara tre veckor sedan, visade sig demonens klumpighet och frustration. Den var utmattad, frustrerad och ville komma ut ifrån min kropp. Att den hade fått vandra runt i vildmarken tyckte den var förnedrande, och märkte knappt stupet som den till slut ramlade ner ifrån. Demonen tog ingen skada, men det gjorde min kropp. Åh, jag är säker på att några ben bröts här och var. Medan jag hörde hur demonen svor i mitt huvud använde den svar magi för att hela upp kroppen ifrån skadorna. Men på grund av demonens utmattning så kunde den inte hela min kropp till fullo, utan bara lite mer än hälften. Så skadad, och mer frustrerad än vanligt, så fortsatte demonen att gå genom skogen.
     För några dagar sedan, så föll demonen. Bara ett vanligt fall ner på marken, ingenting som man skulle kunna tycka vore konstigt. Men på grund av att demonen pressat min kropp att fortsätta gå blev skadorna gradvis värre, och nu gav min kropp upp helt enkelt. Förbannad började demonen hela min kropp igen, men hann inte så långt innan den började höra ett skri ifrån himlen. Ifrån skyn började hökar dyka mot demonen och picka honom i pälsen. Blod hade börjat rinna ifrån olika skrapsår på kroppen, och demonen ställde sig med nöd och näppe upp för att bekämpa dessa irriterande fåglar som kom ifrån himlen. Den lyckades döda flera stycken och fjädrar yrde omkring i luften. På grund av sin klumpighet så föll demonen nerför ett stup igen. Detta stup var inte lika brant och den gled ner på en klippavsats. Det var tillräckligt omtumlande för att demonen skulle förbli liggande på marken istället för att ställa sig upp igen. Hökarna verkade ha fått nog av att reta demonen och flög iväg, medan de lämnade massor med fjädrar efter sig.

 

(Tro det eller ej, men återanvänder en bild jag redan använt för jag fick inga idéer till det här kapitlet cx)

     Dagarna gick, och demonen flyttade inte på sig. Men jag visste att den sakta men säkert började hela upp min kropp igen. Den här gången på ett ordentligt sätt.
     Igår var demonen nästan klar med helandet när den råkade använda sin magi fel och skadade min kropp istället för att hela den. Den här gången gjorde det så ont att min kropp gav ifrån sig ett högt skrik. Demonen förbannade sig själv och fortsatte helandet. Sedan, några minuter senare, kom det plötsligt en flicka med hennes frieser gående.”
     Jag ryckte till och märkte att hingsten såg på mig.
     Det var ju jag och Renee.
     Hingsten hade sin blick riktad mot mig när han pratade. ”Jag blev riktigt förvånad när jag såg er, men samtidigt riktigt rädd. Jag visste vad demonen kunde göra emot er. Som du kanske märkte var min kropp fortfarande skadad, men demonen hade spenderat de senaste dagarna med att hela inre, mer livshotande skador. Efter att demonen jagat bort er vad jag säker på att ytterligare en tid av helande och frustration ifrån demonen skulle börja.”
     Hingsten skrattade och såg på alla oss. ”Men inte alls. Ni kom och beslöt er för att möta demonen. Ni stred, och ni vann. När ni stängde in min kropp i er element-kupol blev det för mycket krafter för demonen att utså. Den trodde helt enkelt att kroppen skulle dö i det ögonblicket och valde att lämna min kropp. Och det blev min räddning.”
     När hingsten avslutat sin berättelse var det tyst i flera sekunder.
     ”Så.. den här demonen”, mumlade Snow. ”Tror du den begav sig tillbaka till Mr. Sands?”
     Hingsten nickade. ”Mycket troligt.”
     ”Borde inte vi göra oss beredda utifall den kommer tillbaka?” frågade Melody.
     ”Jag vet inte”, svarade jag.
     ”Jo, det måste vi”, sa hingsten och ställde sig upp på darrande ben. ”Demonen känner till att ni finns, och vart ni finns. Den kommer komma tillbaka med Mr. Sands för att tillfångata er.”
     ”Det kommer bara hända i dess drömmar”, muttrade Snow utmanande. ”Till dess, måste vi få hem dig.”
     ”Hem?” Hingsten verkade uppriktigt förvånad. ”Till er?”
     ”Jamen det är väl klart!” sa jag och log. ”Du är en element-häst inte sant? Därför ska du ju bo med oss! Snow rid hem och hämta Renee. Hon måste få hälsa på vår nye familjemedlem.”

 

 

Grejen är den, att enda sen den dagen som ponnyn kom har jag tyckt att den är gudomligt söt. Och om jag skulle vara tvungen att köpa en till ponny skulle jag inte tveka att välja den. Den är så söt så det finns inte *-*
Men så är det ju mitt "poblem" med levlingen. Jag har helt tappat lusten xD Lyckades levla Walkyria idag från level 7 till 9 vilket jag tycker var himla bra gjort av mig HAHA

En ponny går ju dessutom mycket långsammare, så det är väl det som stretar emot x) Och nu så har SSO placerat ponnyn precis utanför mitt hemstall?! Näe nu är det någon som försöker jäklas med mig asså...

 

 

Vi hade filminspelnings-event idag! Vargarna har kommit överens om att vi ska göra en klubbtrailer med vår klubblåt, vilket jag tror (nej, jag VET) kommer bli så awesome *-* Vi kommer ha fler tillfällen där vi filmar, för jag kommer behöva massa material :D Sen till en speciell scen behöver vi vara väldigt många... c;

 

 

 

 

Så söt hon äär <3

 

Ni ser själva..

 

Måtte SSO funka som vanligt imorgon! D:

 

Han levlades den sista biten igår, och jag fick sällskap av den underbara vargen Dakke. Utan hennes sällskap hade jag aldrig orkat <3

 

Sen på kvällen så köpte jag en häst som jag länge spanat på! (Ja herregud, levlingen fortsätter haha)

 

 

 

Svarta hästar blir såå vackra på natten! (ja, jag har köpt en ny häst)

 

 

 

 

Jag vaknade av att Renees skratt ekade i stallet. Sömnigt öppnade jag ögonen och gäspade. När jag höjde på huvudet och såg ut över boxen strålade solen in genom den öppna stalldörren. Renee stod lutad vid boxdörren till Snow och tittade på honom. Även han tittade på henne, och helt plötsligt började hon skratta. Hon gav honom en kärleksfull klapp på mulen innan hon försvann ut ur stallet.
      ”Vad handlade det där om?” frågade jag.
      Snow såg på mig, och det fanns något livligt i hans blick. Han var… upprymd. ”Vi var hos Elisabeth igår, och Renee pratade om vad som hände dig och henne när ni förflyttades.”
      Jag spetsade genast öronen. ”Vad kom ni fram till?”
      Jag var knäpptyst medan Snow berättade om Pandoria, legenden om element-hästarna. Även att han och   Renee nu kunde kommunicera via tanken.
      ”Det är så häftigt!” skrattade Snow. ”Vi förstår varandra på ett helt annat sätt, vi kan säga saker som den andra kanske inte förstod tidigare och vi har helt klart kommit varandra närmare.”
      Jag suckade lite avundsjukt. ”Det låter ju underbart att kommunicera med henne på det sättet.”
      ”Det är det”, sa Snow och nickade.
      ”Jajaja, det är jättegulligt och så”, hördes plötsligt Melodys röst ifrån boxen bredvid min. ”Men är det någon av er som tänkt på att vi kanske måste ta kontakt med den där vildhästen?” 
      ”Jodå, jag har tänkt på det”, svarade jag. ”Men jag vet inte hur vi ska göra.”
      ”Men det vet däremot jag”, hörde jag Snow säga. ”Vi får smita ut idag och leta efter honom i Firgrove-bergen helt enkelt.”
      ”Men, vi kommer ju bli upptäckta!” protesterade jag.
      ”Inte om vi får hjälp av Renee” flinade Snow.
      ”Vad menar du?” Melody lät misstänksam, det var även jag.

Ca 20 minuter senare satt Renee på Snows rygg och höll i två tyglar som satt fast i min och Melodys grimma, medan vi gick bakom dem. Snow hade lyckats övertala Renee att låta oss ”beta” på en av de stora Firgrove-ängarna. Nu när de kunde kommunicera så bra så försäkrade han henne att de skulle springa tillbaka till stallet när det började bli mörkt. Hon hade till en början varit osäker till att låta oss vara ensamma så långt bort, men hon litade på Snow och gick med på det.
      ”Jag fattar fortfarande inte att hon gick med på det”, viskade Melody till mig.
      Jag skakade på huvudet. ”Inte jag heller, men jag måste medge att det är väldigt smidigt när hon och Snow kan kommunicera så bra och tydligt.”
      Melody frustade bara.
      Vi märkte tydligt att Snow och Renee förde en konversation med varandra. Då och då skrattade Renee till, eller Snow gnäggade extra högt. Melody och jag var tydligt avundsjuka båda två, men vad kunde vi göra. Snow var Renees Ödesryttar-häst, och så skulle det förbli.
      Efter en stunds travande kom vi fram till ängen där jag och Renee hade förflyttats till. Renee hoppade av       Snows rygg och plockade dän grimmorna från mig och Melody.
      ”Jag hoppas ni uppför er nu”, mumlade Renee. ”Kom hem när solen börjar gå ner, annars hämtar jag er.”
      Snow gnäggade högt och retsamt. Renee kunde inte göra något annat än le kärleksfullt. Med grimmorna slängda över axeln började hon gå tillbaka till stallet.
      ”Men stackars människa”, började jag. ”Ska hon behöva gå hela vägen tillbaka?”
      Snow frustade till. ”Jag frågade henne medan vi gick, och hon var helt okej med det.”
      ”Dåså”, sa Melody och bytte snabbt ämne. ”Låt oss finna denna hingst. Ashy, var någonstans såg ni honom?”
      ”Följ efter mig”, svarade jag bara och började galoppera mot Firgrove-bergen.
      Snow och Melody var tätt efter.
      Jag var inte alldeles bombsäker på vägen upp, då Renee i stort sett hade väglett mig medan jag var allmänt nervös och smått rädd för skriet vi hade hört. Men jag lyckades finna vägen upp ändå. Jag kände direkt igen stenblocken, de torkade små blodfläckarna och hökfjädrarna som låg utspridda på platsen.
     ”Hjälp”, mumlade Melody. ”Var det här han låg?”
     ”Ja”, svarade jag. ”Men jag undrar o-”
     Jag hann inte avsluta meningen innan jag kände en stenhård knuff i sidan.
     Inte igen!
    Jag föll ut för stupet och både Snow och Melody ropade efter mig. Men nu agerade jag snabbare än blixten. Jag använde mig av luft för att lufta upp mig själv tillbaka till klippan. Ca 10 meter bort ifrån oss stod den vilda hingsten, brett isär med hovarna med huvudet sänkt mot marken. Ögonen var riktade mott oss, och svetten blänkte i både päls och man. Det verkade även som om han hade fler sår än vad han hade igår.
    ”Holy…” viskade Melody. ”Du hade inte fel när han verkar vara skvatt galen.”
    Jag nickade bara, för jag hade fastnat i hingstens blick. Den var oerhört tilldragande. Hingsten verkade inte veta vad som pågick, ändå otroligt fokuserad och fruktansvärt galen.
    ”Vi vill bara hjälpa dig”, sa Snow och tog ett steg mot hingsten. 
    ”Jag behöver ingen hjälp”, väste han fram.
    ”Allvarligt”, sa Melody och synade hingsten. ”Du ser inte klok ut, du behöver oss.”
    ”Jag… behöver… INGEN!”
    Jag såg att han tappade fattningen och sköt iväg ytterligare tre klippblock emot oss. Den här gången var jag beredd och vi alla tre lyckades undvika dem.
    ”Han behöver tyglas på något sätt”, sa Melody. ”Han är ju skvatt galen!”
    ”Låt oss försöka få ner honom på marken så att vi kan prata med honom”, sa Snow och i samma stund skakade han på huvudet och istappar bildades i hans man. ”Vi kan inte resonera med en galning.”
    ”Åh det här har jag längtat efter”, spann Melody och stampade med alla fyra hovarna så att det började brinna på varje hov.
    Jag himlade med ögonen när de började ”visa upp” sina krafter. Samtidigt så förstod jag att de gjorde så för att deras krafter skulle bli starkare och ge dem mer energi. Själv så behövde jag inte göra så då luften fanns omkring mig hela tiden.
    Jag såg hur hingsten nästan förberedde sig för strid, han ändrade ställning så han stod upp. Plötsligt skriade han högt, stegrade och stampade ner framhovarna riktigt hårt i marken. När hans hovar nuddade marken flög vi upp i luften. Marken under oss bokstavligt talade böljade till och sköt iväg oss som pilar.
Jag blev mycket överraskad av det han gjorde, men jag samlade mig snabbt och stannade faktiskt kvar i luften där uppe. Förskräckt såg jag hur Snow och Melody föll till sin döds. Jag dök snabbt och befallde luften att fånga upp Snow och Melody så att de landade tryggt på marken. När de stod säkra igen landade jag bredvid dem. Hingsten såg minst sagt förvirrad ut. Sen ilsknade han till igen, frustade argt och började galoppera mot oss. Fem meter innan han kraschade in i oss så tvärstannade han, och klippan kastade av oss nerför stupet.
     ”Men va fan!” utropade Snow medan han föll. ”Askan!!”
     När klippan kastat ut oss hade det varit med sån kraft att jag började snurra runt i luften och jag fick panik i några sekunder. Till slut rätade jag upp mig och lyckades i sista sekund fånga in Snow och Melody med luften innan de träffade den hårda marken.
     ”Vi kan inte bara handla passivt!” morrade Melody. ”Vi måste attackera honom också.”
     ”Så vad väntar vi på?” frågade Snow och vände sig sedan mot klippan där hingsten fortfarande stod. ”Jag ska försöka härma hans rörelse.”
     Snow stegrade så högt han kunde och körde ner hovarna på marken med all kraft. Ut från hans hovar spred sig ett lager av is. Isen rörde sig fort som ögat fram över marken, uppför klippvägen och på toppen växte det upp en istapp som sköt iväg hingsten bort från klippan och ut på ängarna.
     ”Woho!” utropade Melody. ”Snyggt Snow!”
     Snow skrattade. ”Jag visste inte ens att jag kunde.”
     Jag såg med stora ögon hur hingsten flög genom luften, över oss och ner längre bort på ängen. Strax innan han skulle landa började marken skaka och ut ur gräset sköt det upp stora stenblock som tog emot hingsten och gjorde att han landade ”mjukare”. Stenblocken försvann sen när han befann sig på marken igen och han ställde sig med ögonen mot oss. Hans kroppsspråk verkade säga ”bring it on”.
     ”Jaha”, mumlade jag och förberedde min kropp. ”Vi får alltså köra hårt, mot, hårt.”
     Som på given signal började alla attackera samtidigt. Jag lyfte ifrån marken för att höja mig ovanför hingsten. Snow gjorde samma attack som han gjorde nyss, fast svagare, och isen spred sig mot hingsten som nu var beredd och krossade isen med stenblock som sköt upp ur marken när isen kom för nära. Melody skapade ett eldklot som fick växa sig stor framför hennes ögon innan hon skickade iväg den mot hingsten. Han blockerade den dock med att en stor stenvägg växte upp ur marken. Jag slog till hårt med svansen och skickade iväg en kraftig vindvåg som lyckades dra bort stenblocken från marken.  Bara för att i nästa sekund växer upp helt nya.
    ”Vi måste attackera honom samtidigt”, ropade Snow till mig medan han sprang runt hingsten i cirklar och sköt ut stora istappar mot stenblocken.
    Jag svävade ner till Melody och viskade i hennes öra, hon nickade och jag flög iväg och viskade samma sak till Snow.
    ”Det kan funka”, mumlade han. ”Vi kör!”
    Samtidigt som jag steg upp mot himlen kände jag ett vinddrag då ett stenblock flög förbi bakom mig.  I det här läget var jag fruktansvärt glad över all träning vi fått med Elizabeth och Avalon.
    Jag började snurra på kroppen och skapade en mini-tornado som jag sen släppte ner mot hingsten. Som förra gången så kastades stenblocken bort. Den här gången stannade tornadon kvar mitt på hingsten. Tornadon var starkt och han fick ta i med alla sina krafter för att hålla sig kvar på marken. När det skedde sköt Melody och Snow samtidigt mot hingsten. Från Snow kom det en halv glob som bestod av en tjock hinna med istappar överallt. Från Melody en andra halva av en glob som brann hårt och varmt. När båda halvorna kom fram till hingsten kompletterade dem varandra och stängde in hingsten som i en kupa, tillsammans med den lilla tornadon.

Jag sänkte mig själv sakta ner mot marken. Melody och Snow kom också närmare. Jag skulle inte vilja vara i hingstens sits nu. Han behövde kämpa för allt han var värd för att inte slitas upp från marken och flyga runt i cirklar. Samtidigt så kunde han inte bara stiga åt sidan, för på ena sidan var det iskallt med vassa istappar. På andra sidan stekhett med brinnande eld.
    Då började kupan nästan pulsera, och den började skifta i färg. Plötsligt hördes ett fruktansvärt vrål. Det var inget hästvrål, den saken var säker. Det lät snarare som en… demon. Strax efter vrålet såg jag hur en röd skugga sköt ut från kupan och försvann upp i skyn, varpå det hördes ett förtvivlat gnägg och en duns.
Melody, Snow och jag såg på varandra och vi tog genast bort våra element så de försvann. Kvar på marken låg en bränd, stucken, omtumlad och skadad hingst. Vi travade fram till honom. Hela hans kroppsspråk var annorlunda nu. När vi var någon meter ifrån honom öppnade han ögonen och såg på oss.
    ”Tack”, viskade han.

 

Hunden Luke och husse Stephen körde lite apport i trädgården, vissa bilder blev riktiga bra och vissa riktigt roliga xD

 

 

För tillfället känner jag så med 2-3 hästar, jag säger inte vilka dock. Men, om man skulle kunna köpa dem färdiglevlade, så skulle jag köpt dem direkt!

Förut så har jag inte varit så skeptisk till levling, alla säger att det är jobbigt att springa samma gamla banor hela tiden. Men jag har tänkt "äh, så farligt är det inte tycker jag." Jo, nu börjar jag tycka det. Kanel är den enda hästen i mitt stall som behöver levlas för tillfället, och han är level 13, men jag är redan dödstrött på levlandet och längtar tills den dagen som han är klar.

 

Nya hästar är alltid kul att köpa, och SC - det har jag, men det som strävar emot är levlingen. Jag vill inte ens tänka på hur jobbigt det var innan de gjorde uppdateringen så levling går mycket snabbare, men jag har redan tröttnat på det x) För en gångs skull önskar jag att SSO kunde släppa lite nya lopp, för att få upp lusten för levling lite mer! Eller varför inte släppa ett nytt område som alltid innehåller nya lopp? Ugh, man kan ju alltid drömma.

 

 

 

 

 

Jag tänker inte göra massa inlägg och berätta historier från livet med mina simmar, isåfall får ni leta reda på en Sims-blogg x) Men då och då kommer jag kanske lägga upp lite Sims bilder, både fina och flummiga :D Vissa tillfällen är ju för klockrena alltså.

 

Den första familjen jag har skapat består av ett gift par (man och kvinna) och hunden och hästen på bilden. (Enda sen jag köpte Husdjur så finns det inget hushåll som inte har en hund i familjen) Jag är för övrigt riktigt nöjd med fuxen på bilden! Tycker hon blev riktigt snygg *-* Wilda heter hon :D På bilden så nosar hon på Golden Retriever'n Luke ^-^

 

Jag har ett litet problem dock, ibland när jag gör lite hastiga rörelser med kameran, eller gör något som gör att datorn måste ladda och anstränga sig en del så kraschar Sims... (kommer jag någonsin kunna spela Sims utan att det går dåligt? o.o) Någon som vet vad det beror på? :s