Kapitel 24 - En öppning

 
Glöm inte att klicka på texten Mitt Stall i högermenyn för att se alla mina hästar! Då får du även en bild på hur de ser ut :D Om du inte har läst tidigare kapitel, klicka HÄR och scrolla längst ner för att komma till Prologen.
 
 
Jag gäspade stort. När jag öppnade ögonen blinkade jag flera gånger för att blicken skulle klarna. Det tog ett tag innan jag dock förstod vart jag befann mig. Intill en trädstam med grenar som hängde ner mot marken som ett enormt tak. Bredvid min mage låg Luna och sov fortfarande.
    Försiktigt ställde jag mig upp och sträckte på mig. Herregud, vi hade rymt ifrån Firgrove. Det var något jag aldrig skulle kunna tänka mig att jag skulle göra.
    Jag stack ut huvudet mellan lövverket och såg mig omkring. Det var morgon, det kunde jag känna i luften. Det var ett gott tecken, då hade vi inte sovit bort dagen.
    ”Luna, Luna vakna.” sa jag och tittade på henne.
    Hon var lättväckt så hon började genast blinka med ögonen och gäspade sedan lika stort som jag hade gjort.
    ”Ashy… var är vi?”
    ”På samma plats som vi var igår när vi la oss.”
    ”Ja juste!” När minnet återvände till den gamla ponnyn blev hon med ens klarvaken och hennes bruna ögon riktades mot mig. ”Jag har fortfarande frågor.”
    Jag la bak öronen och frustade tyst. ”Jag vet…” Som om jag försökte fly ifrån hennes frågor som skulle komma gick jag ut ifrån vårt sovställe. Luna följde efter.
    ”Är vi nära Valedale?” frågade hon.
    ”Jag tror det”, sa jag. ”Visserligen har jag inte ridit här med Renee men jag vet att vi är på rätt spår.”
    ”Då behöver vi inte stressa.” Jag såg i ögonvrån hur Luna såg intensivt på mig.
    Jag stönade. ”Vi rymde ifrån Firgrove för att jag skulle slippa svara på frågor.”
    Luna skrattade. ”Jag kommer hänga efter dig som din egen skugga tills du berättar.”
    En till frustning undan slapp ifrån mig och jag började skritta i riktning mot Valedale. ”Jag kommer inte undan antar jag. Vad vill du veta?”
    Luna väntade inte med sin första fråga. ”Du flög igår, eller hur? Här är min enkla fråga, hur gick det till?”
    Jag suckade innan jag började berätta.
    Jag berättade hur Snow och jag hade upptäckt att vi kunde kontrollera varsitt av de fyra elementen. Hur sedan Melody hade kommit till familjen, och vad som verkligen hände den dagen vi hämtade hem Hawkfeather till stallet.
    Luna var tyst en lång stund innan hon reagerade.
    ”Jag är faktiskt inte så förvånad.”
    Jag såg på henne. ”Inte?”
    Luna frustade. ”Varför skulle jag? Renee är en Ödesryttare, magin finns inom henne. Att det skulle finnas en annorlunda magi för oss hästar låter inte så konstigt. Jorvik är en väldigt annorlunda ö. Av mycket som jag upplevt hittills så skulle inget kunna hända på fastlandet.”
    ”Jag håller fullkomligt med dig.”
    ”Det låter inte bra du…” sa Luna plötsligt.
    ”Vilket då?”
    ”Att det är Hawkfeather som är Jord, just nu är ju lite instabil.”
    Jag fick en lätt rynka mellan ögonbrynen. ”Vadå instabil?”
    ”Du berättade ju själv! Att han levt hela sitt liv i vildmarken och nu tvingas leva med människor. Om han får panik och inte kan kontrollera sitt element… det kan inte sluta bra.”
    Jag nickade sakta, Luna hade rätt. Jag ökade farten till trav för att vi skulle komma fram snabbare, tanken på att Hawkfeather skulle förlora kontrollen i Valedale skrämde mig.
    Det gick några minuter innan jag mindes. ”Har du inga fler frågor Luna?”
    Jag såg hur hon blinkade som om hon vaknade ur djupa tankar. ”Nej… det du berättade besvarade alla frågor jag hade faktiskt.”
    Efter det travade vi tyst bredvid varandra allt längre norrut. Vi höll oss undan från vägen för att inte träffa på några ryttare, de skulle genast bli misstänksamma om de såg en frieser och en ponny rida fritt i skogen.
    Det var ändå lugnande på något sätt att rida fram i skogen. Till höger hade vi Firgrovebergen och till vänster löpte Silversongsfloden, det var betryggande att känna igen vissa landmärken så man visste vart man var.
    Plötsligt hörde jag galopperande steg. Både Luna och jag stannade tvärt för att gömma oss bakom en tjock stam. På vägen intill Silversongsfloden kom det ett gäng på fem tjejer ridandes i full galopp. Jag riktade mina öron mot dem när jag hörde hur de samtalade under den snabba ritten.
    ”… måste skynda oss!”
    ”Jag skulle så gärna gå in dit…”
    ”… berättar och jag rider till Moorland. Alla…”
    ”Skynda så vi kan komma tillbaka snabbare!”
    Tjejerna försvann snabbare än ögat. Luna och jag stod stilla ett tag efteråt för att vara försäkrade om att de var borta.
    ”Vad var det där om?” frågade Luna.
    ”Jag vet inte… Men jag vill gärna ta reda på det.”
    Jag började galoppera i riktningen tjejerna hade kommit ifrån med Luna tätt efter mig. Mellan träden började jag äntligen skymta de första husen som utgjorde Valedale. När vi kom till utkanten av skogen tvärstannade jag fort då jag höll på att springa in i en stor vit andalusier som kutade förbi. Jag vred på huvudet och såg mig omkring.
    Hela byn var full av hästar som sprang omkring i vad som såg ut att vara panik medan småflickor kutade efter och försökte fånga in dem.
    ”Va i hela…?” Luna lät lika förvånad som jag kände mig.
    ”Ser du någon från vår familj?”
    ”Jag letar… jag letar…. En av dem är ju egentligen.. DÄR! Brisingr!”
    När jag följde Lunas anvisning kunde jag se hur Brisingr stod på andra sidan floden intill vattnet. Det såg ut som att han gick runt en sten och… pratade med den.
    ”Herregud, har han förlorat vettet?” undrade Luna när vi började springa mot honom.  Vi kutade över bron och sen ner till honom vid floden.
    ”Brisingr!” utropade jag.
    Han såg upp när vi kom fram. ”Luna! Ashy! Vad gör ni här??”
    ”Vi har rymt från Firgrove”, svarade Luna enkelt. ”Men vad i helsike håller du på med? Får du igång någon bra konversation med stenen?”
    Han frustade, smått roat. ”Nej inte stenen i sig, men personen i den. Hawkfeather.”
    För första gången slängde jag en ordentlig blick på stenen, och egentligen så såg det ut som stenblock som stod lutade mot varandra.
    ”Varför har han stängt in sig?” frågade jag. ”Är det för alla människor som springer omkring?”
    Brisingr gjorde ett knyck med huvudet mot floden bakom sig, och när jag tittade ditåt förstod jag inte varför jag inte sett det förut.
    Nedanför vattenfallet låg det enorma isblock och flöt runt på ytan. Den vita färgen tycktes nästan lysa i morgonljuset. När jag lät blicken flyga upp längs klippan kunde jag se att staketet där uppe var sönder och den stora granen som en gång stått upp så ståtligt låg nu istället ner på grund av tyngden ifrån isblocken när de hade rullat ner.
    ”Ashy, kolla!”
    Luna pekade med nosen och när jag kollade lite längre in bakom granen kunde jag se att där isblocken suttit var det nu en öppning in i berget.
    Jag vände blicken mot Brisingr igen. ”Men… hur…”
    Han frustade. ”En av småflickorna skulle ta ut Hawkfeather för att skritta av honom. Som ni berättade är han fortfarande känslig för mänsklig kontakt, och den här flickan var lite för ivrig att få gå ut med honom vilket gjorde honom nervös. Flickan hade fått i uppgift att skritta upp med Hawkfeather till det snöiga passet och tillbaka till stallet. Allt gick bra tills de var på väg ner igen. Jag hörde en av de andra hästarna i stallet, – som bor här i Valedale – som berättade att varje vår så smälter isen vid det snöiga passet och det brukar lossna lite isbitar. Men det har aldrig lossnat så mycket så att passet som är igensnöat blivit blottat. När isbitarna faller ner mot marken kan ibland ljudet av dunsandet låta så högt att det hörs i hela byn. Nu när flickan och Hawkfeather var på väg ner för berget föll det ner en isbit och dunsen hördes faktiskt ända ner till stallet när det slog i marken. Stackars Hawkfeather, som redan var spänd, blev överraskad av dunsen och…” Fuxen tystnade.
    Jag visste nästan vad som skulle hända härnäst men jag frågade ändå. ”Vad hände?”
    Brisingr såg på mig. ”Plötsligt började hela marken skaka våldsamt och jorden började bölja. Det var som att marken hade förvandlats till vatten, och format som en stor våg rörde sig jorden mot berget och slog in i klippan precis nedanför det snöiga passet. Efter det slutade marken att skaka, istället så hördes ett jättehögt knakande som sedan följdes av ännu en jättehög duns. Och när man vände blicken mot vattenfallet kunde man se hur enorma isblock föll ner mot vattnet och när de landade på ytan skvätte det vatten enda upp till stigen utanför stallet.”
    Jag var helt knäpptyst medan jag kände hur mina farhågor hade besannats.
    Brisingr fortsatte. ”Först hände det ingenting, sen blev det total panik. När marken hade börjat skaka var det så pass kraftigt att staketen längs hagarna hade brustit och nu började alla hästar springa omkring i ren panik. Hawkfeather flydde ifrån den lilla flickan ner hit bredvid floden och… han…” Brisingr fick en rynka mellan ögonen. ”Han… det växte upp klippblock… runt omkring honom… Som om han befallde det… Ja, och nu sitter han där.”
    ”Var är Nivea?” frågade Luna.
    ”Jag vet inte, hon fick panik som alla andra”, svarade Brisingr och slängde en blick på kaoset som skedde bakom oss.
    ”Hände det här alldeles nyss?” frågade jag.
    Brisingr nickade.
    Jag tittade på Luna och hon mötte min blick. ”Väldigt konstigt att inte vi kände skakningarna i marken.”
    Hon nickade instämmande. Sedan gick hon fram till stenen. ”Hawkfeather? Du kan komma ut nu, det är ingen fara.”
    Stenarna rörde sig inte, inget tecken på liv.
    ”Hawkfeather?” prövade jag. ”Jag och Luna är här, vi har… rymt ifrån Firgrove. Faran är över, du kan komma ut.”
    Nu började stenarna skaka och efter en liten stund sjönk de ner i marken och blottade Hawkfeather. Han hade stått böjd och nu rätade han på sig.
    ”Förlåt”, mumlade han.
    ”Du ska inte be om ursäkt!” mullrade Brisingr och jag var förvånad över att han svarade för det var jag själv på väg att göra. ”Jag har full förståelse för att du inte är van vid människor. Vilken ovan häst som helst skulle reagerat på samma sätt som du gjorde förut.”
    Fuxens ord verkade göra Hawkfeather på bättre humör för han såg inte lika skamsen ut.
    ”Dock förstår jag inte… vart den där jordbävningen kom ifrån”, mumlade Brisingr.
    Jag mötte Hawkfeathers blick och suckade. ”Du… det är såhär a-”
    Jag blev avbruten av en svart skugga som flög förbi i ögonvrån.
    ”Fånga henne! Fort!”
    Det var en av stallflickorna som skrek och totalt tre som sprang efter den svarta skuggan. När jag tittade efter flämtade jag till, det var Nivea! Hon hade alltså fortfarande panik.  Jag kunde dock inte klandra henne, jag hade själv fått panik några gånger. Det var som att det blev suddigt framför ögonen och man blev fylld av massor med extra energi som man skulle använda för att fly från faran.
    ”Vänta… Nivea…” sa Luna sakta.
    Återigen ljöd en stallflickas röst. ”Låt inte araben springa in i den Gömda Dinosauriens Dal!”
    En klocka ringde i mitt huvud och jag fick upp ett minne där Elizabeth på en av våra lektioner hade berättat om dalen som varit stängt i nästan hundra år. Plötsligt förstod jag varför flickorna som hade ridit förbi mig och Luna hade varit så ivriga, Den Gömda Dinosauriens Dal var öppen! Det här var ett stort ögonblick.
    ”Vänta, är Nivea på väg mot Dino dalen?” frågade Brisingr och vände på huvudet.
    ”Vi vet ju inte vad som finns där inne!” sa Luna och nu började oron komma.
    ”En dal”, sa Hawkfeather plötsligt. ”Det betyder att det med stor sannolikhet kommer finnas ett stup någonstans, och om hon inte stannar i tid…”
    Jag gnäggade oroat. ”Vi måste hämta henne!”
    Förvånansvärt nog sa inte de andra emot, utan istället började vi alla rida uppför backen mot det nu icke igensnöade passet. När vi kom upp på toppen stod stallflickorna och jämrade sig och pratade hysteriskt med varandra. Framför dem blottades öppningen in i berget och istappar stora som Luna hängde ner längs väggarna.
    ”Nu eller aldrig”, sa Luna och var den första som sprang in. Stallflickorna började ropa i protest när de såg hur vi andra också sprang in i öppningen. Nu var vi upptäckta, de visste om att vi hade sprungit in i Dino dalen.
    Men det läskigaste av allt, jag hade ingen aning om vad som väntade på andra sidan.
 
 


Älskar verkligen att du har tagit tiden att skriva ett nytt kapitel. Det var jättespännande! jag undrar bara hur jag ska stå ut tills nästa fredag? ♥

2015-01-23 // 14:40:56
» Iza

jag sa för typ 2 veckor sen va hände med EOE asså du skriver segt ren HAHAH <3

Svar: Men gud jag trodde du visste att jag hade lagt serien på is? Jag fick ett infall att skriva ett kapitel nu, jag har fortfarande inte återgått till att skriva varje fredag c:
Rännan

2015-01-24 // 19:57:08
» Kajsa

Asså såååååå spännande! Jag ÄLSKAR bokstavligen EOE! Kan inte nästa kapitel komma ut nu? Orkar inte vänta😭

2015-02-08 // 21:41:50

Damn va bra!😍 Du kunde inte ha väntat två dagar med att skriva kapitlet? (Min födelsedag e då... Födelsedags-kapitel😶) Men iaf EOE äger och jag läser den om och om igen för den blir aldrig tråkig😂❤️ Sluta inte kvinna!💞

2015-04-22 // 22:33:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback