Kapitel 14 - Samlade

Det tog en knapp halvtimme för Snow att hämta Renee. Han sprang som vinden ifrån oss, och kom tillbaka lika snabbt med henne på ryggen. När de kom tillbaka berättade han för oss att han bara sagt till Renee att hingsten hade staplat fram till oss och sagt att han behövde hjälp. Snow hade inte berättat för Renee om den farliga striden som pågått. Jag förstod att han inte ville berätta för Renee att de kunde kontrollera de fyra elementen. Inte än i alla fall.
    Renee var försiktig när hon gick fram till hingsten. Jag visste att hon kom ihåg hur hon blivit bemött av honom tidigare med mig. Men nu var hingsten totalt lugn, och han visade ingen rädsla när Renee satte sig ner på huk framför honom.
    Hon la en hand på hans mule. ”Din stackare…”
    Renee vände på huvudet och såg på Snow och frågade honom någonting i tankarna. Jag såg hur Snow flackade med blicken och klippte lite nervöst med öronen. Hon vände sig sedan bestämt mot hingsten och flyttade sig till ett av de större såren på hans flank. Renee placerade båda sina händer några centimeter ovanför såret, blundade och koncentrerade sig djupt. Snow gnäggade nervöst och gick fram till hennes sida. Först förstod jag inte vad hon höll på med, men sedan när jag såg ett rosa sken uppenbara sig under hennes händer kände jag mig så dum. Hon försökte använda sina krafter och hela hingsten!
    Förundrat såg vi alla på när såret sakta men säkert växte ihop och kvar fanns en hel och slät päls. Renee flämtade smått, det verkade som att det tärde på krafterna. Hon flyttade sig till nästa sår på hingsten som låg ner och lugnt tittade på henne. Jag kunde dock se att tacksamhet utstrålade ifrån hans ansikte. Snow verkade protestera att Renee skulle hela fler sår, men hon tystade honom i tanken, för Snow vände sig om och gick frustrerat iväg några steg. Men han vände sig snabbt om för att se på från avstånd när Renee helade sår efter sår. Svettdroppar började synas i henne ansikte, och trots att det verkade ansträngande så utstrålade hon ett lugnt och andningen var stabil. Vid ett tillfälle var hon tvungen att hela en muskel, och hingsten började vrida sig av smärta så jag fick trycka ner honom med luft för att han inte skulle skrämma Renee.

    Till slut var hon klar. När hon lyfte bort händerna och det rosa skenet försvann föll hon ner på rygg flämtandes efter luft. Snow gnäggade högt och upprört för att sedan trava fram till hennes sida och nosa på hennes kind. Jag kunde föreställa mig vilken ’oansvarig och dum flicka som inte tänker sig för’ Snow började kalla henne på deras sätt att kommunicera. Renee skrattade och höjde en darrande hand för att smeka Snows mule.
    ”Det där helandet tog väldigt hårt på henne”, mumlade Melody.
    Hingsten ställde sig sakta upp och testade sina krafter efter det massiva helandet av hans kropp. När han kände hur inte någon smärta uppenbarade sig började han skritta, trava och även galoppera runt i en stor cirkel medan han gnäggade lyckligt.
    I ögonvrån såg jag hur Renee lyckades sätta sig upp, lutandes bakåt mot sina händer som trycktes ner i det våta gräset. Hela hennes ansikte strålade upp av glädje när hon såg hur hingsten sprang runt utan några som helst problem.
    ”Det var helt klart värt det”, viskade hon hest med ett leende på läpparna. Bredvid henne gnäggade Snow nervöst igen, och jag höll med honom. Var det normalt att en Ödesryttare blev så svag när hon utförde sin magi under en längre tid än vad hon var van vid?
    ”Vi måste ta henne till Elizabeth”, sa Snow plötsligt
    ”Är du säker på det?”, frågade jag tveksamt.
    ”Det är stor chans att Renee kanske märker av att vi kan kontrollera de fyra elementen”, protesterade Melody.
    ”Är det?” Snow såg på oss. ”På vilket sätt?”
    Jag kunde faktiskt inte komma på en anledning. Melody vände bort blicken. Snow vände sig åter mot Renee och sa något med tanken. Hingsten -som var klar med sina glädjerus - kom fram till oss.
    Renee försökte ställa sig upp men det var hopplöst, hon sjönk bara ihop på marken igen. Hon gjorde ett andra försök vilket gick lika dåligt. Efter det gjorde hon inte ens en ansats att resa sig upp. Jag såg hur hennes ögonlock fladdrade, som om kroppen fått spratt och inte visste om den skulle stänga ögonen eller inte.
    ”Det blir värre”, sa Snow och jag ryckte till vid tonen av hans röst. Den var riktigt allvarlig med en blandning av smärta och stark oro. ”Vi måste ta henne till Elizabeth nu.”
    ”Och hur ska vi göra det?” frågade Melody. ”Hon kan ju inte ens ställa sig upp!”
    Det gick några ögonblick och jag såg hur Snow tänkte febrilt. Sen såg han på mig
     ”Ashy, lyft upp henne.”
    Jag förstod med en gång vad Snow menade. Jag tog några steg fram mot Renee och sänkte huvudet mot henne. När jag koncentrerat mina krafter inuti kroppen fokuserade jag den och befallde luften att sakta kila in under Renee’s kropp för att sedan lyfta upp henne. Hennes armar och hår hängde ner mot marken när hon steg upp i luften och stannade upp när hon hamnade i min ögonhöjd.
    Hon började mumla och försökte öppna ögonen som till slut hade åkt igen. Snow var fort framme och ett tunt lager av vatten kom fram från ingestans och la sig över Renee’s panna för att kyla ner henne.
    ”Jag kan inte bära henne”, sa Snow och såg på mig. ”Kan du hålla henne i luften hela vägen till Valedale?”
    Jag blev osäker, men svarade ”Jadå.”
    Jag började skritta i riktning mot byn vid det snöiga bergspasset, och när jag märkte att det gick bra ökade jag farten till trav. Renee svävade stadigt framför mig och för varje steg blev jag mer säker på det jag gjorde.
    Snow travade efter mig men jag hörde hur Melody och hingsten fortfarande stod kvar.
    ”Får jag följa med?” hörde jag hur hingsten frågade.
    ”Vad är det för dum fråga?” skrattade Melody. ”Klart du får, kom!”
    När de båda hade kommit ifatt oss ökade jag farten till galopp. Tillsammans dundrade vi fram över marken, och det tog inte lång tid förrän Silversongsfloden började synas och vi följde den norrut. Det måste sett lustigt ut, en flicka som svävade en och en halv meter ovanför marken medan fyra hästar sprang efter henne där hon svävade fram.
    Några minuter senare så kom vi fram till de första husen som fanns i utkanten av den nordliga byn. Men jag saktade inte ner för det, utan fortsatte i samma hastighet över bron till andra sidan floden. Vi tvärstannade utanför Elizabeths hus och tillsammans började vi stegra och gnägga högt för att fånga hennes uppmärksamhet. Det tog inte lång tid förrän dörren öppnades, och en förvånad Elizabeth kom ut.
    ”Kära nån.. va-”
    ”Elizabeth, Renee är mycket svag, kan du hjälpa henne?” frågade Snow och steg fram till henne.
    ”Självklart”, sa den gamla druidkvinnan vars blick gled över till den svävande Renee. ”Men jag måste veta vad det är för fel, annars kan jag inte hjälpa henne.”
    Snabb förklarade Snow vad som hade skett. Så fort han var klar så vände sig Elizabeth mot hingsten som stod längst bak.
    ”Så du är denna hingst”, mumlade hon och studerade honom. ”Jord.”
    ”Hur.. hur kan du tala med oss?” frågade hingsten bestört.
    Elizabeth log. ”Det kan jag berätta en annan gång, nu måste jag ta itu med Renee. Ashwhisper, Avalon är uppe vid paddocken och han kan hjälpa mig. Låt oss gå upp till honom.”
    Jag följde efter Elizabeth när hon gick uppför backen och jag hörde hur de andra följde efter.
    Precis som hon hade sagt så stod Avalon mitt i paddocken och verkade studera horisonten när vi kom upp. Han vände sig om när vi kom fram till honom.
    ”Renee är mycket svag”, berättade Elizabeth. ”Tömd energi på grund av magiförbrukning, alldeles för mycket för vad hon är van vid. ”
    Avalon nickade bara och bad mig lägga ner henne på marken. Försiktig släppte jag taget om luften när Renee låg trygg på marken igen, och jag kände att en lätt trötthet svepte över mig. Det verkade som att även vi blev utmattade om vi använde våra krafter för länge.
    Elizabeth och Avalon satte sig ner på huk på var sin sida om Renee’s huvud och pratade snabbt med varandra. Elizabeth började sedan göra rörelser ovanför Renee’s ansikte medan hon mumlade ord på ett språk jag inte kände igen.  Vi hästar hade placerat ut oss i en cirkel runt människorna medan vi studerade hela processen. När Elizabeth’s sista rörelse gick över Renee’s panna tog Renee ett djupt andetag och man kunde nästan se hur kroppen svällde upp av den nya energin som hon fick.
    Avalon ställde sig upp och gick för att fortsätta… studera horisonten som jag antog att han gjorde.  Elizabeth satt kvar på huk medan Renee började kvickna till. Snow gnäggade lyckligt och en sten föll från mitt bröst.
    ”Elizabeth?” mumlade Renee och satte sig sakta upp. Hon tog sig för huvudet och stönade lågt. ”Jag tror jag har huvudvärk.”
    ”Det får man om man använder sina krafter mer än man borde”, sa Elizabeth och hötte med ett finger mot henne. ”Vad tänkte du på när du bestämde dig för att hela alla hingstens sår, och när dessutom vissa var djupa och svåra att hela?”
    ”Därför att det kändes rätt, han hade lidit och…”
    Hennes röst dog ut. Hon såg på Snow. Hon såg på mig, Melody och hingsten. Hon slängde även en blick mot Avalon.
    ”Men… det var ju inte här jag helade hingsten”, sa Renee bestört.
    ”Nej, dina kära hästar här förde dig hit”, sa Elizabeth och gjorde en gest mot oss.
    ”Hur?” frågade Renee och såg på oss. ”De skulle aldrig kunna få upp mig på en av deras ryggar för att sedan bära mig hela vägen till Valedale från Firgrove-ängarna!”
    Elizabeth såg på oss. Jag vet inte om de andra visade något tecken, men jag gav henne en lätt nick med huvudet.
    ”Kära du”, sa Elizabeth och la en hand på Renee’s axel. ”Det finns något mer om dina hästar som du behöver veta.”