Kapitel 8 - Gåtan
Männen såg allmänt chockartade ut när vi plötsligt sprang emot dem. Jag höjde mig cirka 2 meter ifrån marken och sparkade första mannen i ansiktet så han ramlade bakåt som en sten. När han dunsade i marken vaknade hans kumpaner och började skjuta mot oss.
Jag såg hur Snow stormade mot 2 av männen och när han tvärstannade flög det vassa istappar ur hans man när den flög upp i luften. Männen fick en hel den istappar i bröstkorgen och de föll ner döda. Melody sprang förbi honom och hennes hovar och ben brann i ren vrede. Hon sprang omkull 4 män så att deras kläder och händer började brinna. Deras förskräckta skrik ekade i mina öron.
"Melody!" ropade jag.
Hon hörde mig, vände om och gav männen en kick i ansiktet så att de antingen domnade bort och brändes till döds eller dog av hjärnskakningen.
Några män var kvar nu, inklusive deras ledare. Jag såg hur han siktade med sin pistol mot mig, och jag han precis stiga några meter upp i luften innan han sköt mot den platsen jag nyss befunnit mig på. Han höjde pistolen för att skjuta på mig igen, men plötsligt stelnade han till, gav ifrån sig ett stön och föll framåtstupa med en stor och tjock istapp i ryggen. Bakom honom frustade Snow truimferande.
Jag gnäggade åt honom som tack, vände mig om och störtdök in i en annan man så att hans rygg knäcktes under min tyngd. Bakom mig hörde jag hur den sista mannen brändes till döds.
Jag vände mig om, och inspekterade alla de döda kropparna. Man kunde tydligt se vilka som dödats av vem. Några hade istappar, andra hade fruktansvärda brännsår, medan resten helt enkelt var sönderkrossade. Snow, Melody och jag samlades i mitten av liken och bara såg på varandra. Hade verkligen vi åstadkommit det här? Vi var ju bara vanliga hästar!
"Hm.." mumlade Snow. "Kolla bakom er."
Jag såg hur Snow stormade mot 2 av männen och när han tvärstannade flög det vassa istappar ur hans man när den flög upp i luften. Männen fick en hel den istappar i bröstkorgen och de föll ner döda. Melody sprang förbi honom och hennes hovar och ben brann i ren vrede. Hon sprang omkull 4 män så att deras kläder och händer började brinna. Deras förskräckta skrik ekade i mina öron.
"Melody!" ropade jag.
Hon hörde mig, vände om och gav männen en kick i ansiktet så att de antingen domnade bort och brändes till döds eller dog av hjärnskakningen.
Några män var kvar nu, inklusive deras ledare. Jag såg hur han siktade med sin pistol mot mig, och jag han precis stiga några meter upp i luften innan han sköt mot den platsen jag nyss befunnit mig på. Han höjde pistolen för att skjuta på mig igen, men plötsligt stelnade han till, gav ifrån sig ett stön och föll framåtstupa med en stor och tjock istapp i ryggen. Bakom honom frustade Snow truimferande.
Jag gnäggade åt honom som tack, vände mig om och störtdök in i en annan man så att hans rygg knäcktes under min tyngd. Bakom mig hörde jag hur den sista mannen brändes till döds.
Jag vände mig om, och inspekterade alla de döda kropparna. Man kunde tydligt se vilka som dödats av vem. Några hade istappar, andra hade fruktansvärda brännsår, medan resten helt enkelt var sönderkrossade. Snow, Melody och jag samlades i mitten av liken och bara såg på varandra. Hade verkligen vi åstadkommit det här? Vi var ju bara vanliga hästar!
"Hm.." mumlade Snow. "Kolla bakom er."
(Haha tränset failade xD)
Renee, som fortfarande höll Melissa i sitt knä, och som nu kvicknat till, och Thundergaze såg... riktigt förvånade ut. De stirrade på oss som om vi vore spöken.
"Hur ska vi prata oss ur det här?" muttrade Melody.
"Det gör vi inte", svarade jag. "Vi är hästar, uppför er normalt."
Jag gnäggade till och travade fram till den förvånade trion. Renee såg fortfarande på mig när jag nosade på Melissas huvud som för att kolla om hon mådde bra. På lukten kände jag hur blodet pumpade ur henne, någonstans på magen, men Melissa var för förvånad och verkade nästan glömt smärtan.
Melody och Snow följde mitt exempel och agerade som om de undrade vart de befann sig, sedan kom de bekymmerslöst fram till oss andra.
"Uhh.." mumlade Renee och tog sin hand på huvudet. "Jag tror jag hallucinerar..."
"Det måste varit chocken", sa Melissa. "Helt plötsligt ser vi hur dina hästar har kra-"
"Hur ska vi prata oss ur det här?" muttrade Melody.
"Det gör vi inte", svarade jag. "Vi är hästar, uppför er normalt."
Jag gnäggade till och travade fram till den förvånade trion. Renee såg fortfarande på mig när jag nosade på Melissas huvud som för att kolla om hon mådde bra. På lukten kände jag hur blodet pumpade ur henne, någonstans på magen, men Melissa var för förvånad och verkade nästan glömt smärtan.
Melody och Snow följde mitt exempel och agerade som om de undrade vart de befann sig, sedan kom de bekymmerslöst fram till oss andra.
"Uhh.." mumlade Renee och tog sin hand på huvudet. "Jag tror jag hallucinerar..."
"Det måste varit chocken", sa Melissa. "Helt plötsligt ser vi hur dina hästar har kra-"
Hon hann inte avsluta meningen tills ett högt stön undanslapp hennes strupe. Hon slängde sina armar om sin mage och kurade ihop sig av smärta.
"Åh milde himmel", utbrast Renee och flög upp på fötter. Hon drog fram sin telefon ur fickan så hetsigt att hon råkade dra sönder sina byxor. Medan hon slog ett nummer såg jag hur Ture nosade oroligt på Melissas axel och slängde sedan en blick mot Melody som ställt sig bredvid honom. Hon svarade honom bara genom att gnida sitt huvud mot hans hals.
Några minuter senare kom det en bil åkandes som lät väldigt mycket. Snow förklarade sedan att det var ambulansen.
Några personer lastade in den blödande Melissa längst bak och skyndade sedan iväg. Kvar var Renee med 4 hästar. Men när hon satte sig upp på Snows rygg och började rida hemåt följde vi andra lydigt efter.
"Åh milde himmel", utbrast Renee och flög upp på fötter. Hon drog fram sin telefon ur fickan så hetsigt att hon råkade dra sönder sina byxor. Medan hon slog ett nummer såg jag hur Ture nosade oroligt på Melissas axel och slängde sedan en blick mot Melody som ställt sig bredvid honom. Hon svarade honom bara genom att gnida sitt huvud mot hans hals.
Några minuter senare kom det en bil åkandes som lät väldigt mycket. Snow förklarade sedan att det var ambulansen.
Några personer lastade in den blödande Melissa längst bak och skyndade sedan iväg. Kvar var Renee med 4 hästar. Men när hon satte sig upp på Snows rygg och började rida hemåt följde vi andra lydigt efter.
När vi var hemma ledde Renee in oss i en paddock, sedan försvann hon in i stallet.
"Usch, det här känns inte bra", sa Snow och tittade mot stallet.
"Vadå?" frågade jag.
"Kulan träffade Melissa i magen, där finns väldigt många viktiga delar i kroppen som behövs för att kroppen ska fungera. Om hon förblöder kan det leda till döden."
Jag blev både chockad och förvånad. "Oj, det låter inte bra. Men hallå, inte visste jag att du var en så välutbildad häst!"
Han frustade, smått irriterat. "Sånt kan vara bra och veta", var det enda han sa.
"Döden?"
Jag och Snow vände på våra huvuden när vi hörde en främmande röst bakom oss. Det var bara Thundergaze, men vi hade inte hört hans röst förut.
"Ja, i värsta fall", svarade Snow.
Thundergaze frustade i frustration, ilska och oro. Sedan gick han och ställde sig i ett hörn av paddocken med huvudet nersängt. Melody skrittade fram till hans sida för att trösta honom.
"Finns det något vi kan göra?" frågade jag Snow.
"Ingenting", mumlade han.
Timmarna gick, och det blev eftermiddag. Renee kom tillbaka för att leda in oss i stallet, Thundergaze skulle få stå i en gäst-box tills de fick reda på hur läget var med Melissa.
Det var sent på kvällen, och månen lös in genom hölofts-fönstret. Alla de andra sov, men jag var fortfarande vaken. Jag visste inte riktigt varför, men jag tänkte på vår situation. Helt plötsligt hade 3 hästar, okända för varandra, fått krafter att styra över varsitt av de 4 elementen. Varför, var då frågan. Vilka var männen som vi slagits mot tidigare idag? Hur visste de vilka vi var och varför ville de ha oss överhuvudtaget?
Mitt huvud snurrade och jag skakade på det för att få bort alla tankarna. Jag sänkte ner huvudet mot golvet och var precis påväg att somna när jag hörde ett prasslande ljud utanför min box. Genast höjde jag på huvudet igen och lät blicken fara runt över den tomma stallgången. Men jag såg ingenting.
Då hörde jag det igen, och jag vände på huvudet därirån det kom. Det var något som gick på marken. Plötsligt kom det ut i månskenet, och jag trodde inte riktigt mina ögon.
Det var en liten ekorre, en blå ekorre. Med ett ovanligt stort huvud, och den hade rosa tatueringar över hela pälsen. Jag lade huvudet på sne, och bara tittade på den. Vad var det för djur?
"Godafton Ashwhisper."
Jag hoppade till där jag stod och frustade tyst. "Du.. du kan prata! Men du är ju en ekorre!"
Ekorren muttrade och hoppade upp på en tunna som stod bredvid min boxdörr. "Jag är ingen ekorre."
"Vem är du då, och vad heter du?" frågade jag och såg på den.
"Jag heter Fripp och kommer från en annan planet."
Jag blinkade några gånger. "Okeeeeeey...?"
Fripp suckade, uppenbarligen trött och började berätta en historia om ett fänglsande av en ond person som hette Garnok, en kraschlandning i havet på Jorden strax utanför Jorvik, och 4 Ödesryttare.
"Nu förstår jag hur allting ligger till", sa jag när han var klar. "Så du är den där Fripp!"
"Ja, jag är 'den där' Fripp", muttrade han och svängde från huvudet från sida till sida. "Men jag kom inte hit för att berätta om hur jag kom hit till Jorvik. Jag har kommit för att berätta något för dig."
"Jaså?" Fripp hade väckt min nyfikenhet.
Han harklade sig, sedan började han tala.
Ni saknar er broder
Som håller marken kär
En uppebarelse ni kommer få
Av en som varit död
Jorden skakar
Elden väser
Vattnet virvlar
Och Vinden viskar
När den sista Ryttaren har fallit
Står ni vid segerns dörr
Vitt ljus
Starkt ljus
Skall lysa
När den störste
Har oskadliggjorts
"Usch, det här känns inte bra", sa Snow och tittade mot stallet.
"Vadå?" frågade jag.
"Kulan träffade Melissa i magen, där finns väldigt många viktiga delar i kroppen som behövs för att kroppen ska fungera. Om hon förblöder kan det leda till döden."
Jag blev både chockad och förvånad. "Oj, det låter inte bra. Men hallå, inte visste jag att du var en så välutbildad häst!"
Han frustade, smått irriterat. "Sånt kan vara bra och veta", var det enda han sa.
"Döden?"
Jag och Snow vände på våra huvuden när vi hörde en främmande röst bakom oss. Det var bara Thundergaze, men vi hade inte hört hans röst förut.
"Ja, i värsta fall", svarade Snow.
Thundergaze frustade i frustration, ilska och oro. Sedan gick han och ställde sig i ett hörn av paddocken med huvudet nersängt. Melody skrittade fram till hans sida för att trösta honom.
"Finns det något vi kan göra?" frågade jag Snow.
"Ingenting", mumlade han.
Timmarna gick, och det blev eftermiddag. Renee kom tillbaka för att leda in oss i stallet, Thundergaze skulle få stå i en gäst-box tills de fick reda på hur läget var med Melissa.
Det var sent på kvällen, och månen lös in genom hölofts-fönstret. Alla de andra sov, men jag var fortfarande vaken. Jag visste inte riktigt varför, men jag tänkte på vår situation. Helt plötsligt hade 3 hästar, okända för varandra, fått krafter att styra över varsitt av de 4 elementen. Varför, var då frågan. Vilka var männen som vi slagits mot tidigare idag? Hur visste de vilka vi var och varför ville de ha oss överhuvudtaget?
Mitt huvud snurrade och jag skakade på det för att få bort alla tankarna. Jag sänkte ner huvudet mot golvet och var precis påväg att somna när jag hörde ett prasslande ljud utanför min box. Genast höjde jag på huvudet igen och lät blicken fara runt över den tomma stallgången. Men jag såg ingenting.
Då hörde jag det igen, och jag vände på huvudet därirån det kom. Det var något som gick på marken. Plötsligt kom det ut i månskenet, och jag trodde inte riktigt mina ögon.
Det var en liten ekorre, en blå ekorre. Med ett ovanligt stort huvud, och den hade rosa tatueringar över hela pälsen. Jag lade huvudet på sne, och bara tittade på den. Vad var det för djur?
"Godafton Ashwhisper."
Jag hoppade till där jag stod och frustade tyst. "Du.. du kan prata! Men du är ju en ekorre!"
Ekorren muttrade och hoppade upp på en tunna som stod bredvid min boxdörr. "Jag är ingen ekorre."
"Vem är du då, och vad heter du?" frågade jag och såg på den.
"Jag heter Fripp och kommer från en annan planet."
Jag blinkade några gånger. "Okeeeeeey...?"
Fripp suckade, uppenbarligen trött och började berätta en historia om ett fänglsande av en ond person som hette Garnok, en kraschlandning i havet på Jorden strax utanför Jorvik, och 4 Ödesryttare.
"Nu förstår jag hur allting ligger till", sa jag när han var klar. "Så du är den där Fripp!"
"Ja, jag är 'den där' Fripp", muttrade han och svängde från huvudet från sida till sida. "Men jag kom inte hit för att berätta om hur jag kom hit till Jorvik. Jag har kommit för att berätta något för dig."
"Jaså?" Fripp hade väckt min nyfikenhet.
Han harklade sig, sedan började han tala.
Ni saknar er broder
Som håller marken kär
En uppebarelse ni kommer få
Av en som varit död
Jorden skakar
Elden väser
Vattnet virvlar
Och Vinden viskar
När den sista Ryttaren har fallit
Står ni vid segerns dörr
Vitt ljus
Starkt ljus
Skall lysa
När den störste
Har oskadliggjorts
Fripp tittade på mig som om han väntade på ett svar.
"Du ger mig en gåta", muttrade jag.
"Jag älskar gåtor!" sa Fripp till min förvåning och han log brett. Sedan blev han gravallvarlig igen, som om hans plötsliga glädje aldrig utbrustit."Du måste berätta detta för dina vänner imorgon."
Sedan hoppade han av tunnan och försvann ut ur stallet.
Kvar lämnade han mig, en förvirrad häst, med en ännu förvirrande gåta.
"Du ger mig en gåta", muttrade jag.
"Jag älskar gåtor!" sa Fripp till min förvåning och han log brett. Sedan blev han gravallvarlig igen, som om hans plötsliga glädje aldrig utbrustit."Du måste berätta detta för dina vänner imorgon."
Sedan hoppade han av tunnan och försvann ut ur stallet.
Kvar lämnade han mig, en förvirrad häst, med en ännu förvirrande gåta.
