Kapitel 20 - På rymmen

 
Jag jobbar kväll idag så ni får nöja er med ett till kapitel av EOE tills jag kommer hem ikväll! Jag hann tyvärr inte att redigera någon bild till det här kapitlet heller. Om du inte har läst tidigare kapitel, klicka dig HIT och scrolla ner till Prologen.
 
”Jag vill inte höra sånt... NEJ kom inte med sådana ursäkter… Jag bryr mig inte om arbetet på Norra Länken, det har gått tre veckor sen branden och bygget borde ha kommit mycket längre än vad det har gjort. Fixa personal nu annars ska jag personligen se till att du blir avskedad!”
    Felicity la på luren och slängde telefonen i en höbal som stod intill henne. Det såg ut som om hon skulle lägga armarna i kors, men hon höjde högra armen och hennes pekfinger och tumme gned varsitt öga.
    Jag sneglade på henne ifrån min box. Alltfler sådana samtal kunde man höra i stallet, och jag förstod att återbygget av stallet på Steve’s Gård gick dåligt. På vilket sätt det gick dåligt på förstod jag däremot inte, antingen så hade de för lite folk som arbetade eller så gick bygget för långsamt helt enkelt. Jag hade hört ifrån stallflickor att trycket på de övriga stallen, som hade tagit emot hästarna ifrån Steve’s Gård, hade stigit i höjden. Det var så många hästar som skulle tas om hand och som skulle ridas. Människorna fick knappt någon fritid, så mycket hade de att göra. Ju längre tiden gick desto mer instabilare blev det i stallen, det kändes som att det kunde kollapsa när som helst. Det hade jag själv märkt av här i Firgrove. Under de tre veckor som gått hade alla människor jobbat som om det inte fanns en morgondag, och i slutet av varje dag var alla trötta och irriterade.
    När ca en vecka gått efter branden hade Felicity ringt till Fort Pinta och stallet i Gyllenåsarnas Dal, de enda stall som inte hade fått hästar ifrån Steve’s Gård, för att be om extra stallhjälp. Hon hade lyckats få 2-3 stallflickor till Firgrove, men det visade sig att hon inte var den enda som hade ringt och bett om extra hjälp. Sen behövde ju dessa stall ha kvar sin personal sin sina egna hästar. När Felicity inte kunde få tag på fler människor hade hon börjat ringa runt till olika personer som hade koll på bygget av stallet på Steve’s Gård för att se hur långt de hade kommit. När hon pratade med dem pressade hon dem, och berättade att det var brådskande med tanke på situationen i hennes och de övriga stallen som var överfulla. Några dagar in på andra veckan hade hon ringt igen och det hade visat sig att något var fel. Hon hade återigen ringt runt och hört av sig hur det stod till, och samtalet idag var det tredje.
    Felicity rörde på sig och jag vände blicken mot henne igen. Hon fiskade upp mobilen ur höet och stegade sen ut ur stallet. Hon var stressad, det syntes tydligt.
    Jag suckade och lutade huvudet mot väggen. Snow och Renee hade fortfarande inte kommit tillbaka. Däremot var jag inte orolig på något sätt. Senast som i förrgår hade Felicity talat med Renee på telefonen och de var fortfarande ute på sitt uppdrag. Jag hade hört att Renee hade sagt att de ”stött på lite hinder som de måste ta sig förbi”. Dock var jag orolig för Hawkfeather, Brisingr och Nivea. Jag hade inte hört någonting ifrån Valedale-stallet, hur det stod till där uppe i norr. Så jag visste inte om de mådde bra, om något hade hänt eller om det var allmänt kaos. 
    Steg hördes i stallgången och jag väcktes ur mina tankar. Några stallflickor kom gående och de höll i grimmor. En av dem kom fram till min box, satte grimman runt mitt huvud och ledde ut mig i stallgången. Framför mig så jag hur en annan flicka ledde ut Luna och de gick åt samma håll som oss.
    ”Har du sett vart Lycka har tagit vägen?” viskade Luna.
    ”Nej, och jag fruktar det värsta”, viskade jag tillbaka.
    För några dagar sedan jag hade sett hur Felicity hade kommit in till stallet och hämtat Lycka, utan att säga någonting. Sen dess hade jag inte sett henne. Det bådade inte gott, och tyvärr hade jag mina aningar var det kunde bero på.
    Flickorna ledde ut oss på stallplanen för att sedan svänga ut ifrån byn och vidare mot den enorma hagen som vi fick tillbringa dagarna i. När vi kom fram släppte de ut oss och vi skrittade in. Både jag och Luna ogillade att vara i hagen, i alla fall i denna. Det var hästar överallt, det gjorde oss visserligen inte mycket. Det var några specifika hästar som vi inte ville stöta på. Det fanns riktigt många olika sorters hästar, och förvånansvärt nog många friesrar. Först blev jag glad över att se så många av samma ras som mig, men efter att ha lärt känna dem ångrade jag mig nästan genast.
    Det var ett gäng frieserhingstar som hängde med varandra vart de än gick i hagen. Jag hade aldrig kunnat drömma om att hingstarna av min ras var fruktansvärt efterhängsna och flirtiga.  Jag hade stött på dem flera gånger under de tre veckor vi varit här, och de var lika jobbiga varje gång.
    I samma veva som Luna och jag blev insläppta i hagen kom de framtravandes, alla fem. Luna gömde sig bakom mina massiva ben.
    ”Tjeeena Ashy”, sa gängets ledare Darkdale. Han kallades däremot för DD.
    Jag var tyst medan jag såg hur DD och hans gäng kom och ställde sig framför oss.
    DD la huvudet på sned. ”Vad är det, inte pratglad idag?”
    ”Den dagen jag vill prata med dig DD, den dagen är när träden lämnar marken och har lärt sig att flyga.”
    ”Ojojoj...”, mumlade Luna bakifrån mitt ben.
    ”Håll tyst ponny”, fräste DD, och han sa ’ponny’ som det vore en irriterande insekt.
    Jag tog ett steg fram mot honom. ”Lämna Luna ifred.”
    ”Jag förstår inte varför du hänger med henne.” DD tittade inte ens på Luna.
    Jag frustade argt. ”Jag förstår inte varför du tror att du är mycket bättre än raser som är mindre än oss.”
    ”Vi är frieserhästar! Vi ska vara stora, graciösa och mäktiga”, sa DD och log. ”Vi ska vara bättre än andra raser.”
    ”Då skulle jag vilja se dig när du träffar en shire-häst”, kommenterade Luna och jag kunde inte hålla mig utan skrattade högt.
    DD kunde inte hålla sig han heller utan gnäggade irriterat och stampade med framhovarna. Hans gäng började sprida ut sig runt oss och jag blev med ens väldigt vaksam. Jag såg också hur de andra hästarna i hagen hade börjat titta på oss.
    ”DD, våga inte starta någonting”, mumlade jag hotfullt medan mina öron flackade i ett försök att höra vart de andra rörde sig.
    Han log på ett skrämmande sett. ”Vi måste hjälpa dig att förstå att en ponny är inget vettigt sällskap.”
    ”Jag kanske börjar bli till åren”, sa Luna. ”Men jag tänker inte bli nerslagen av ett gäng uppnosiga frieserhästar.”
   DD svarade inte utan fortsatte att le, som nu började få en blodtörstig glans vilket skrämde mig väldigt mycket.
    ”Ashy…” mumlade Luna och backade in under min mage.
    Jag vred på huvudet och såg att DD och hans gäng stod nu i en hotfull cirkel runt oss.
    ”Stig bort från ponnyn Ashy”, viskade DD på ett sensuellt sett som lät perverst i mina öron.
    ”Aldrig!” fräste jag mot honom med en ilsken gnäggning.
    DD bara slängde på sin man och tittade bort vilket verkade vara en signal till de andra som började gå mot oss.
    Jag såg på dem och tänkte snabbt, vad kunde jag göra?
    Tyvärr fann jag bara en utväg.
    När hingstarna hade kommit tillräckligt nära samlade jag kraft, gjorde en kraftfull stegring och körde ner hovarna hårt i marken. Självklart var jag noga med att inte träffa Luna på ryggen. Jag skapade en luftexplosion som kastade alla hingstarna – inklusive DD - runt 15 meter bort ifrån oss. Dessutom såg jag hur de närmaste hästarna som hade stått som åskådare gled bakåt lite grann. Skräck och förvåning speglades i alla hästars ansikten. När väl frieserhingstarna jag slängt bort hade ställt sig upp vågade de inte komma närmare mig. DD såg på mig med förundrad blandat med skräck.
    ”Ashy… vad var det där?” Trots att han stod så långt bort hörde jag mycket tydligt vad han sa.
    ”Luna, vi måste dra”, viskade jag.
    Luna gick bort från min mage. ”Vad menar du? Och var det som du nyss åstadkom?”
    ”Exakt därför bör vi dra, jag vill inte behöva svara på frågor jag inte kan ge något svar på.”
    ”Va?” Jag hörde hur förvirrad Luna lät.
    Jag såg i ögonvrån hur vissa hästar började komma närmare oss. ”Vi måste dra nu!” Jag puttade Luna på sidan med mulen och hon började galoppera längs staketet. Tätt efter henne kom jag i kort galopp, och bakom oss såg jag hur hästarna började sätta efter.
    ”Det här är ju löjligt!” utropade Luna medan vi sprang. ”Vad är det för frågor de kommer ställa som du inte kan svara på? Jag har dessutom lite frågor jag vill fråga också.”
    ”Fortsätt springa Luna”, sa jag. ”Det jag nyss gjorde kan skapa problem, problem som vi inte har råd med. Dessutom vill jag se hur det är med Brisingr, Nivea och Hawkfeather.”
    Speciellt Hawkfeather. Elementen bör inte vara skilda åt.
    Jag såg hur Lunas kroppsspråk ändrades där hon sprang när hon förstod vad vi var på väg att göra. ”Vänta, ska vi rymma?!”
    Bakom oss såg jag hur hästarna kom närmare och framför oss började DD och hans gäng galoppera oss till mötes.
    ”Luna, hoppa över staketet”, sa jag snabbt.
    ”Va? Jag kan inte hoppa över det”, utbrast hon medan jag ökade takten så jag kom upp jämsides med henne. ”Det kan väl knappt du!”
    ”Bara hoppa!” utropade jag när jag såg blicken i DD’s ögon. Det kändes som att han skulle döda mig om han fick chansen. Jag hade gett hans stolthet en riktig tagg i sidan när jag hade skickat iväg honom med mitt element.
    Precis innan vi skulle braka ihop med DD och hans gäng såg jag hur Luna tog sats och hoppade i riktning mot staketet. Det fanns inte på långa vägar att hon skulle klarat av hoppet själv. Direkt när hon var i luften puttade jag på henne med mitt element så hon flög upp och gled precis ovanför staketet för att sedan släppa taget när hon stod på marken igen. När Luna stod säkert på andra sidan hade jag kommit för nära de andra för att kunna förbereda mitt hopp ordentligt. Istället så samlade jag kraft och sköt upp mig själv rakt upp i luften så att DD höll på att springa in i en arab som sprang bakom mig.
    Snabbt som ögat flyttade jag mig över till andra sidan staketet bredvid en storögd Luna.
    ”Du har mycket att förklara”, sa hon och lät äldre än vad hon egentligen var.
    ”Kom”, sa jag bara och vi började försvinna in bland Firgrove’s buskage.
    ”Det här kommer stå dig dyrt Ashy!” hörde jag DD ropa när vi var utom synhåll.
    ”Vart ska vi nu då?” frågade Luna. ”Det var inte ett speciellt bra tillfälle att rymma på. Det börjar skymma.”
    ”Vi ska till Valedale”, sa jag med säkerhet i rösten. ”Men först bör vi kanske hitta ett säkert ställe där vi kan stanna över natten.”
    ”Jag börjar bli för gammal för sånt här”, hörde jag Luna mumla medan hon galopperade efter mig in i det allt mörkare Firgrove-skogen.
 
#1 - Alexandra

Orkar inte läsa allt det ;c men om du hade gjort filmer hade det varit roligare :D

Svar: Film? Oh wow... har du läst EOE? Det skulle innebära sjuuukt mycket redigering från min sida, och med tanke på hur många kapitel jag skrivit hittills skulle projektet "EOE - film" bli ännu större än Aideen's Legacy :P Så ne, det förblir som en novell här på bloggen C:
Rännan

#2 - Inez Flowerforest

Awasome!!! Bra Rännan!! <3