Kapitel 19 - Flytten

Jag stod och såg på medan stallet brann. Lågorna slickade himlen och de verkade vilja nudda stjärnorna som blänkte på himlavalvet.

    Brandkåren hade nyss anlänt och höll på att släcka elden. Även ambulansen var på plats och tog hand om de tjejer som antingen hade svimmat, eller de som varit modiga nog att springa in i det brinnande stallet för att hämta ut hästarna och hade fått mycket rök i lungorna. Tillsammans med ambulansen hade även veterinären kommit, och flera läkare undersökte alla hästar som stod i hagarna. Det var inte lite hästar heller så de hade fullt upp. Jag hade själv blivit undersökt av en kvinna någon minut tidigare, men hon hade gett mig en klapp på halsen så jag förstod att allting var okej med mig.
    Jag tyckte väldigt synd om Hawkfeather i det här läget. Han stod tätt intill mig och verkade nästan vilja gömma huvudet i min långa man. Jag klandrade honom inte, och tryckte inte bort honom heller. Han hade levt som vildhäst i hela sitt liv, och nu stod han mitt i centrum av febril aktivitet med flera hundra människor. Det var inte förvånande att han blev en smula skygg.
    Luna kom fram och ställde sig på min högra sida. ”Varför ser de inte Melody?”
    ”Jag vet inte”, svarade jag tyst. Elden var nästan släckt, nog borde väl en så ljus häst som Melody synas?
    Minuterna segade sig fram medan vi såg på hur människorna kämpade med att släcka den sista klumpen av eld i ena hörnet av stallet. Till slut var det en brandman som höjde en hand till resten av sina kollegor och alla förstod att branden var släckt.
    Jag såg hur Steve kom fram till staketet med en lista och började räkna hästarna som fanns i paddocken. När han var klar med räknandet skrev han något på sin lista och började räkna igen. När han kom till vår skara och var klar med räknandet fick han ett bistert uttryck i ansiktet. Han räknade igen, kollade saker på sin lista innan han skakade sorgset på huvudet.
    Steve traskade vidare och räknade resten av hästarna i hagarna innan han gick tillbaka gården, ställde sig intill vattenbrunnen och fiskade upp sin mobil ur fickan. Han var på perfekt höravstånd så jag kunde uppfatta allt han sa. Det dröjde inte länge innan någon svarade efter att han knappat in numret på sin mobil.
    ”Hej Herman! Du, det har hänt en olycka här vid mitt stall. Det har varit en brand nu ikväll… Jo visst. Hela stallet är nerbränt till grunden. Jag undrar om du kan avvara några stallplatser i Jorvikstallet? Som du förstår måste vi ställa alla hästarna någonstans. Ja... jamen vad bra. Jag ska höra med de andra byarna också, så får vi sprida ut hästarna. Du råkar inte veta vart Renee är?... Åh hon är hos dig, va bra! Skulle du kunna säga till henne nästan att alla hennes hästar klarade sig, olyckligtvis omkom en…. Bra, tack… Vi hörs.”
    När Steve lagt på förstod jag äntligen. Innerst inne visste jag egentligen redan men ville inte inse det förrän nu. Melody var borta.
    Sakta sänkte jag ner huvudet till marken, och om man stod på avstånd kunde det se ut som om jag betade. Men det var det minsta jag tänkte på nu. Det enda som snurrade i mina tankar var Melody, hur jag önskade att jag skulle berättat hur mycket jag tyckte om henne. Hur mycket hon betydde för familjen. Hur mycket hon betydde för Jorviks framtid.
    Intill mig kände jag hur Hawkfeather tryckte sitt ansikte mot min hals, sörjde Melody som jag. Jag var fascinerad ändå. I morse var han en total främling för oss, nu sörjde han förlusten av en medlem i sin nyvunna familj.
    De andra kom och ställde sig intill oss, och jag kände hur Nivea la sitt huvud på min rygg. Vi stod i en klump tillsammans i jag vet inte hur lång tid.
    Plötsligt hördes höga röster, och när vi höjde på våra huvuden såg vi hur tiotals män sprang mellan alla hagar. Alla pratade samtidigt, högt och irriterat, så jag kunde inte urskilja vad någon sa. Då kom det in en man i vår paddock. Han rusade mellan alla hästar, verkade räkna eller kolla dem. Han bryska och snabba sätt att röra sig gjorde alla stressade, även mig. Mannen gjorde mig orolig, han rörde sig nästan för snabbt. Som ett rovdjur som letade efter ett byte.
   ”Bill!” vrålade mannen plötsligt till en annan man som stod utanför staketet. ”De här hästarna ska till Valedale.” Han gjorde en gest mot ena halvan av hagen. ”Och resten ska till Firgrove.”
    Bill nickade och började ropa på fler män. Jag förstod inte vart alla kom ifrån, och plötsligt var hagen full med män som föste alla hästarna fram och tillbaka.
    ”Var försiktiga!” ropade Steve. Männen verkade inte höra honom.
    Jag såg hur de föste ut häst efter häst som sedan blev vallad av både människor och hundar iväg mot Valedale. Till min förskräckelse såg jag en man som började fösa iväg Hawkfeather, Nivea och Brisingr. Jag var inte orolig över de senare två, jag var mer bekymrad över Hawkfeather. Han var ovan vid den här sortens behandling, att ens vara i närheten av människor överhuvudtaget. När de nu förde honom framåt kunde jag se hur han strök bak öronen och nervositeten strålade från hela hans kroppsspråk. Jag såg till min förfäran att bredvid hans hovar började marken bölja som vågor.
    ”Brisingr!” ropade jag, för nu var de på väg bort. ”Lugna Hawkfeather!”
    Han hörde mig, och började bana sig fram mellan alla män till Hawkfeather. När han kom fram började han prata lugnande med honom. Lättad såg jag hur marken slutade bölja och blev platt igen.
    Jag följde dem med blicken och såg hur de fördes bort tillsammans med ett tjugotal andra hästar mot Valedale. Knappt hade de försvunnit bakom kullen förrän andra män började putta på oss och förde oss ut från paddocken.
    Jag gnäggade irriterat och nafsade efter den närmaste mannen. Han gav – till min belåtenhet – ifrån sig ett skrämt rop och en annan man tog hans plats. Efter en liten stund behövde de inte föra oss framåt, utan vi följde bara efter den hästen som gick framför oss. Lycka gick på min vänstra sida och Luna på min högra. Det var ingen av oss som sa något men vi visste att vi var tvungna att hålla ihop. Det gick i en väldigt rask takt, och jag fick trava fram. Det var inga problem för mig, men stackars Luna fick galoppera och jag visste att det skulle trötta ut henne.
    Efter några minuter började vi närma oss bron, och jag fick en överblick av hur många vi var. Längst fram red tre män på bruna hästar som ledde oss andra, på båda sidorna om vår hjord var det två hundar som såg till att ingen häst gjorde en avstickare. Jag visste inte hur det såg ut baktill, jag kunde inte vrida huvudet tillräckligt för att se medan vi gick.
    Männen fortsatte att föra oss framåt, och någon kvart senare var vi framme i Firgrove. Det var mitt i natten och byn var tyst. När vi kom in började hela byn genljuda av skrämda hästars gnäggade, skällande hundar och skrikande män. De gjorde inga försök till att vara tysta eller lugna hästarna.
    I nästan samma ögonblick som vi kom innanför den stora träbarrikaden kom Felicity framspringandes med ett tiotal andra stallflickor. Alla såg de trötta ut, men piggnade till när de fick se alla hästar. Jag kunde se beslutsamheten i alla de små flickornas ögon när de ville lugna allihop.
    ”Var det allihop?” frågade Felicity allvarligt till en av männen som red.
    ”Det var alla, tar ni över härifrån?”
    Felicity nickade.
    Mannen nickade han också och gav en blick till sina två kollegor som svarade honom med lätta nickar.
    ”Chico!” ropade en av männen, och en av hundarna gav upp ett skall till svar.
    När männen red ut från Firgrove följde hundarna efter, och kvar blev vi hästar med stallflickorna. Jag, Lycka och Luna var visserligen skrämda, men vi stod helt stilla. Andra hästar travade runt, försökte komma undan vad det än var som var skrämmande. De stackars flickorna sprang efter med grimmor och försökte lugna ner dem. Då och då hjälpte jag till. Genom att använda mitt element pressade jag luft emot de skrämda hästarna så att det var trögare för dem att ta sig fram. Detta hjälpte avsevärt och flickorna lyckades fånga in hästarna.
    Till slut var alla insamlade, och tre stallflickor kom fram till oss för att föra in oss i stallet. De var helt slut efter allt springande och tacksamheten över att vi var så lugna stod skrivet i deras ögon. Detta gav dem tillfälle att prata med varandra.
    ”Hörde ni att stallet i Steve’s Gård brann upp?” frågade den första flickan.
    ”Omg, är det därför alla hästarna har kommit hit?” frågade den andre.
    Den första flickan nickade. ”Man tror det hände någon olycka med ett levande ljus. Stallet blev nerbränt till grunden.”
    En flämtning hördes från den tredje flickan. ”Och det är så många hästar som står i det stallet! Det kan inte vara alla som vi fick hit.”
    ”Var inte dum”, kommenterade den andra. ”Jag hörde Felicity nämna att hästarna delas upp mellan Jorvikstallet, Valedale, Firgrove, Vingården och Moorland.”
    ”Shit”, mumlade den första. ”Det blir svårt att ha många hästar i ett och samma stall. De måste bygga upp stallet på Steve’s Gård fort.”
    Jag lyssnade uppmärksamt på dem medan vi fortsatte att gå. Nu hade vi äntrat själva stallet och stalldörren stängdes bakom oss.
    ”Men ett stall tar ju sjukt lång tid att bygga”, sa den tredje.
    Den första ryckte på axlarna. ”De får väl hämta hjälp ifrån Jorviks alla hörn om de måste. Vi har redan många hästar att ta hand om här i Firgrove, såg ni hur många hästar de kom med nu i natt? 20 stycken? Vi kommer säkert få jobba dubbelt så mycket än vanligt.”
    Stön hördes ifrån de andra två. Vi kom fram till några tomma boxar och de ledde in oss i varsin.
    ”Jag är ändå rätt avundsjuk”, sa den andra och tittade drömmande mot mig. ”Tänk den som äger de här hästarna, alla är så fina.”
    ”Påminn mig inte”, kommenterade den första och stängde dörren till Luna’s box. ”Vi är bara 13 år. Ägaren är säkert… över 20 eller något och har råd med dessa hästar.”
    ”Se det positivt”, sa den tredje medan de tillsammans började gå iväg längs stallgången. ”Nu kan vi jobba extra och kanske tjäna lite pengar. Det ska jag spara till ett varmblod…”
    Deras röster försvann och jag hörde dem inte längre. Jag vände mig mot vattnet som fanns i boxen och tog några klunkar.
    Jag var inte stressad längre, men jag kunde inte heller lugna ner mig. Allt detta – vårt nedbrända hem, Melody’s bortgång och den plötsliga temporära flytten till Firgrove – hade gjort mig uppjagad. Jag kände att jag fortfarande var på alerten och kunde inte slappna av. När jag sneglade mot de andra såg jag att både Lycka och Luna redan hade somnat i sina boxar.
    Jag vände på mig så jag stod med ansiktet mot väggen och tog djupa andetag.
    Måtte Renee och Snow komma hem snart.
    Renee var den enda som kunde få mig lugn nu.