Kapitel 18 - En hjälpande hand

 

Snows hovar nuddade det kalla vattnet. Han rös till när kylan trängde sig in, men snart var de över på andra sidan.
    Det var väldigt smidigt, på ett ställe var det så pass grunt mellan Skördebygden och Silverglade, precis bakom Ridhuset, så man kunde ta sig över vattnet utan behov av en bro.
    Det är fortfarande kallt, sa han i tankarna till Renee som satt på hans rygg.
    Men det är fortfarande mars, det blir väl inte varmt i vattnet förrän framåt slutet av april eller något? Det tar lång tid att värma upp.
    Snow frustade. Melody skulle kunna värma upp den.
    Renee skrattade.
    Snow kämpade sig uppför kullen, och när de nådde toppen bredde De Bortglömda fälten ut sig framför dem. Stora stenblock med buskar runtomkring var utplacerade lite varstans var en mäktig syn, och nästan lite skrämmande på nära håll när Snow började skritta förbi dem. De båda letade med blicken efter en vit rörlig fläck som kunde vara Starshine, men inte såg de något. Det började bli sent också, han hade hört Renee mumla att klockan var efter 8.
    De fortsatte leta runt fälten, när de plötsligt fick syn på en fläck. Den var dock inte vit, utan brun. Med en ryttare på ryggen. Snow började automatiskt röra sig mot hästen som kom ridandes mot dem. När de kom närmare såg han direkt vem det var.
    ”Herman!” ropade Renee och vinkade.
    Herman höjde handen till hälsning och red fram till dem. Han gjorde halt på sin häst – som Snow såg var en simpel stallhäst – när han hamnade bredvid Snow.
    ”Renee! Och Snowdream, vad gör ni ute och rider så pass sent i dessa trakter?”
    ”Det skulle jag kunna fråga dig”, sa Rene och log. ”Jag tror inte jag har sett dig ute på en ridtur… någonsin.”
    Herman skrattade. ”Ja, jag fick lite ledigt ikväll och bestämde mig för att rida ut lite på en gammal vän, Micke här. Men förklara nu, vad gör ni här?”
    Renee sammanfattade vad som hade hänt tidigare samma dag, och att de nu var på ett uppdrag.
    ”Kors i alla tider”, utbrast Herman när hon var klar. ”Det här var sannerligen inte goda nyheter, har du underrättat Linda och Alex?”
    Snow tyckte det lät som en svordom som kom ifrån Renee.
    ”Nej, det har jag faktiskt inte tänkt på”, svarade hon med en skamsen ton i rösten. ”Vi hade så bråttom iväg på uppdraget. Jag kände att det var väldigt brådskande att hitta Starshine så jag antog väl att Elizabeth skulle underrätta dem.”
    Herman nickade eftertänksamt. ”Det har du ju faktiskt rätt i. Tja, jag är säker på att Elizabeth berättar för dem om läget.”
    ”Ja, hoppas det.”
    Herman såg sig omkring, som om han letade efter något innan han vände blicken mot Renee igen. ”Det börjar bli sent, ska ni rida tillbaka hem eller spendera natten någonstans?”
    Renee skakade på huvudet. ”Uppdraget är prio ett, vi får övernatta någonstans. Jag funderade på värdhuset, Wolf Hell Inn.”
    Ett snopet läte kom ifrån Herman. ”Vad är det för alternativ? Maten som Jorvikstallets hönor får, är godare än Ed Field’s så kallade ’lyxbuffé’.”
    Snow gnäggade högt – hans sätt att skratta.
    Renee skrattade högt hon också. ”Åh jag är mycket medveten om hans mat, men jag hade tänkt övernatta där. Inte äta.”
    Herman viftade med ena handen. ”Struntprat, kom till Jorvikstallet istället. Du kan ställa Snow i stallet och så kan du sova i mitt gästrum.
    ”Verkligen?” frågade Renee förvånat.
    ”Men självklart”, sa Herman och på honom lät det som om det var lika naturligt som att regnet faller neråt. ”Lite värdighet måste man väl visa en Ödesryttare. Dessutom tror jag att jag kan hjälpa dig med ditt uppdrag.”
    Snow kände på Renee’s energi hur hon blev gladare.
    ”Åh, men i så fall tackar jag ja, Herman!”
    Han log. ”Så ska det låta!”
    Herman vände på sin häst, Micke, och började trava tillbaka. Snow följde efter utan att Renee ens nuddade tyglarna.
    Ska du berätta för honom att vi kan prata via tankarna?
    Renee svarade inte på en stund. Jag vet faktiskt inte… det kanske inte behövs. Herman kanske redan tror att vi kan det. Lisa, Linda, Alex och Anne kunde det med sina hästar, så nog vore det inte så konstigt om vi kunde det. Herman är van vid sådana här ovanligheter så det nästan är vanligt för honom.
    Snow frustade roat. Det stämmer ju faktiskt.
    Renee ändrade sists i sadeln. Hörde du, han kan hjälpa oss med uppdraget! Vad tror du han vet?
    Antingen så har han sett Starshine, eller så vet han kanske vart han är.
    Tror du inte Herman skulle hjälpt Starshine redan om han visste vart han var?
    Snow sände en fundersam känsla till Renee. Tänk efter, om Herman verkligen hittat Starshine och han var oskadd borde han väl redan vara i stallet. Det finns ju dock en stor chans att han kan vara skadad, och att transportera en Ödesryttar-häst från vart han än kan vara till Jorvikstallet skulle väcka uppmärksamhet. Något Dark Core inte skulle missa.
    Renee suckade. Återigen har du rätt. Det känns som att mitt huvud är fullt av massa grejer samtidigt.
    Snow ruskade på huvudet och slängde en blick mot henne. Du är bara trött. Mycket har hänt idag, mycket intryck som du behöver smälta.
    Minst sagt… ibland låter du så himla klok Snow.
    Belåtet sträckte han på sig, vilket han visste att Renee kände. Hon böjde sig framåt för att smeka hans hals.
    Det är så konstigt. Nu när vi kan prata via tankarna förstår vi varandra på ett sätt som inte var möjligt förut. Jag minns knappt hur vi gjorde innan.
    Jag känner precis samma sak.
    Plötsligt kände Snow hur road Renee blev. Är du också trött? Du börjar sacka efter.
    Snow fokuserade blicken och såg att Herman hade fått ett rejält försprång. För att få Renee lite ur balans – och för att skoja lite med henne – hoppade han till innan han satte av i galopp efter Herman. Renee gav ifrån sig ett litet rop innan hon klamrade sig fast vid hans man på grund av skuttet han hade gjort. Han utstrålade lekfullhet, och snabbt kände Snow att Renee’s känslor blev lugna igen.
    När Herman fick se att de kom i galopp emot honom manade han på sin egen häst, och tillsammans började de rida till Jorvikstallet.

De höll galopp hela vägen fram till stallet. Snow var van vid sådana spurter då och då och tyckte det var rejält uppfriskande. Hermans häst å andra sidan var helt slut när de gjorde halt utanför stalldörrarna. Snow hörde hur han klagade över ”människor ska då alltid ha bråttom” och andra saker. Han brydde sig inte om den klagande hingsten utan gladde sig åt att han hade fått springa av sig ordentligt.
    Renee och Herman gled ner ifrån hästryggarna för att sedan sadla av dem. Medan de ryktade småpratade dem lite grann.
    ”Du kan ställa Snow i boxen där borta”, sa Herman och pekade med borsten. ”Den är alltid ledig.”
    Och det var precis det som Renee gjorde någon minut senare. När hon stängde boxdörren vände sig Snow mot henne.
    Vila dig nu, sa hon ömt. Imorgon blir det mer letande.
    Oroa dig inte för mig, det är du som borde vara vaksam. Klampar in i Dark Core-snubbar genom buskar hur som helst.
    Renee rynkade på ögonen och skakade lite på huvudet åt honom men fnissade. Jag ska vara mer försiktig. Jag lovar.
    ”Renee är du klar?” Hermans röst genljöd genom stallet.
    ”Ja”, ropade hon tillbaka.
    ”Kom då, jag ska prata med dig hur jag kan hjälpa dig angående ditt lilla ärende!”
    Herman tog verkligen säkerheten före allt annat. Inte ens i sitt eget stall kunde han prata klarspråk, utan fick dölja sanningen bakom andra ord.
    Renee slängde en blick på Snow. Hur gör vi nu?
    Jag vet inte.
    För du vill väl också höra?
    Det är klart, men jag kan inte bara gå ut härifrån och ställa mig utanför fönstret och tjuvlyssna. Någon stallflicka skulle säkert skälla på mig lite innan hon drog mig tillbaka in i stallet.
    Ja, jag får väl helt enkelt berätta allt för dig imorgon.
    Snow frustade, det ville han helst inte men det fanns inget annat de kunde göra nu. Hon gav honom en klapp på mulen innan hon skyndade sig ut efter Herman.
    När det var släckt i stallet såg sig Snow omkring, det fanns lite hö och vatten i hans box men inte mer. Han skulle omöjligt kunna sova nu. Speciellt när han allt för väl kände upphetsade känslor strömma ifrån Renee’s sinne när hon var på väg att prata med Herman.
    Snow snurrade ett varv inne i sin box av uttråkning och kände hur Renee’s sinne ändrades. Hon blev lugn, fokuserad. Han förstod att de nu var inne i huset och Renee koncentrerade sig för att lyssna på Herman.
    Han bestämde sig för att testa en sak. Snow slöt ögonen och lät sina egna tankar och sitt eget sinne krypa sig närmare Renee’s. Ju närmare han kom, desto mer kunde han höra mumlande röster. Han kunde inte avgöra om Renee kunde känna av hans närhet, men hon visade inget tecken i sina känslor så Snow fortsatte. Till slut var han nästan mitt i hennes sinne, och de mumlande rösterna blev med ens lika klara som om de stod och pratade bredvid Snow. Och hans insåg att rösterna tillhörde Herman och Renee. Han hörde deras röster genom Renee’s öron.

    ”Så, vad har du att berätta för mig?” hörde Snow Renee säga.
    Ett skrapande ljud hördes, sedan en lätt duns. Snow gissade att Herman satte sig ner på en stol.

 

    ”När vi red igenom Jarlaheim, märkte du något särskilt?”
    Renee var tyst ett tag, och Snow märkte hur hon tänkte. ”Nej, det kan jag inte påstå, hurså?”
    ”Minns du företaget G.E.D.?” frågade Herman.
    En ilsken känsla spred sig i Renee’s sinne, och eftersom Snow var så nära kände han den lika starkt som om det vore hans egen känsla.
    ”Visst kommer jag ihåg dem”, svarade Renee kort.
    ”De har satt upp ett kontor här i Jarlaheim”, berättade Herman. ”Det kommer och går män hela tiden, men mest ser man män i arbetskläder försvinna ut från kontoret för att nästan aldrig återvända. De här männen arbetar ute på fältet. Som alltid så försöker G.E.D. utvinna jordens resurser, och de är nu utspridda på fyra olika stationer runt Jarlaheimsområdet. Det finns någon som leder dessa män i deras arbete, någon som sitter på kontoret och bestämmer allt. Jag tror att denne personen också är en högt uppsatt person inom Dark Core.”
    ”Varför tror du det?” frågade Renee.
    ”Därför att dessa män började arbeta i ungefär samma veva som vi började ana att något hänt med Lisa då hon varit borta så länge”, sa Herman allvarligt. ”Jag tror att männen arbetar som vanligt, men att de i hemlighet även söker efter en vit häst med blå markeringar.”
    ”Så G.E.D. är i maskopi med Dark Core?”
    Tystnad följde efter Renee’s fråga så Snow gissade på att Herman skakade på huvudet med tanke på svaret han gav.
   ”Chefen för kontoret av G.E.D. är troligen i maskopi med Dark Core, men inte arbetarna”, förklarade Herman. ”Förmodligen så är arbetarna förvirrade över sin extra uppgift men tar den inte på så stort allvar. Men med hjälp av G.E.D. har Dark Core fler ögon att leta efter Starshine.”
    Snow kände hur blandade känslor började snurra runt i Renee’s tankar.
    ”Hur hjälper detta mig?” frågade Renee.
    Herman skrockade. ”Du ska prata med chefen såklart. Luska ut och se om de hittat något, vart de letar någonstans och om du kan hjälpa dem.”
    ”Jag? Varför inte du?”
    ”Både arbetarna och chefen vet mycket väl vem jag är, och hur mycket jag ogillar dem på grund av deras arbete att utvinna mineraler och allt sånt ur jorden. Om jag skulle gå dit och börja prata med dem om deras jobb skulle de vifta bort mig som en irriterande fluga. Men ingen känner till dig, och om du skulle vilja börja arbeta hos dem skulle det inte väcka misstankar.”
    ”Ja det är klart”, mumlade Renee. ”Så, jag ska alltså försöka få ur information från deras chef?”
    Återigen tystnad, och Snow förstod att Herman nickade.
    ”Vad heter deras chef?” frågade Renee.
    ”Ms. Drake”, svarade Herman. ”Även kallas Draken bland Jarlaheimsborna.”
    Renee slog händerna i bordet. ”Jag börjar redan imorgon, Starshine ska finnas.”
    ”Så ska det låta”, sa Herman och skrattade.
    Plötsligt hördes en ilsken signal och först trodde Snow de blev attackerade av någon robot. Sen kände han sig utomordentligt fånig när han förstod att det var Hermans telefon som ringde. Snow hörde hur stolen skrapade i golvet när den gamle reste sig för att gå och svara. Renee satt tyst kvar, och Snow kände hur hennes tankar återigen virvlade omkring. Rädsla, ivrighet, mod, envishet var några känslor som Snow kunde känna. Då genljöd Hermans röst i rummet, och Snow var tvungen att lyssna genom Renee.
    ”Ja, hallå?” svarade Herman. ”Heej Steve, det var längesen! Hu-… Ja visst, vi har jättemycket platser men… Men gud, vad är det du säger?”
    Renee’s känslor skiftade och Snow kunde känna hur hennes uppmärksamhet riktades mot Herman.
    ”Men hela…” Hermans chock var tydlig. ”Vet ni hur?... Jag förstår…. Ja, Renee är här hos mig. Ja… Ja… Japp, jag ska försöka ordna fler stallplatser. Vi hörs.”
    En knack-ljud hördes när Herman satte tillbaka telefonen på sin plats. När han kom fram mot Renee var hon redan orolig.
    ”Var det Steve?” frågade hon svagt.
    Tystnad; Herman nickade.
    ”Vad… vad har hänt?” Renee vågade knappt säga orden.
    Herman suckade. ”Det har varit en brand i stallet på Steve’s Gård.”
    Renee’s och Snow’s oro blandades tillsammans så Snow kände den dubbelt så starkt. Utan att vänta på en kommentar fortsatte Herman.
    ”Stallet blev nerbränt till grunden. Alla dina hästar klarade sig… utom en.”