Kapitel 17 - Branden

 

Efter sin stegring dundrade Snow in i Hollow Woods, och snart försvann han bakom alla träd. Jag suckade lätt, och Melody sa det som jag tänkte på.
    ”Jag vill också iväg på äventyr”, muttrade hon.
    Elizabeth log. ”Det kommer ni få leva med. I dessa lägen är det alltid Snow som gäller.”
    ”Jag antar att du har rätt”, sa jag och vände bort blicken från punkten som Snow hade försvunnit på.
    ”Renee bad mig om en sak, och det tänker jag hålla”, sa Elizabeth och gick fram till mig. ”Ni ska hem till ert stall.”
    Jag nickade. ”Vi får väl börja röra på oss.”
    Melody och Hawkfeather lämnade sina gräsplätter de stod och betade på för att sluta upp bredvid mig.
    ”Ashwhisper, om du tillåter?” Elizabeth gjorde en gest mot min rygg.
    ”Åh, självklart.”
    Jag lutade mig lite framåt så att hon lättare kunde få tag i min man, och med en smidighet som förvånade mig med tanke på hennes ålder, så svingade sig Elizabeth upp på min rygg. När jag kände att hon satt bekvämt började jag trava ut ifrån byn med de andra två efter mig.
    Hawkfeather frustade när vi kommit ut ifrån Valedale. ”Jag fattar fortfarande inte hur du kan prata och förstå oss, gamla dam.”
    Elizabeth skrattade högt. ”Åh, käre hingst. Det är något som är mycket komplicerat att förklara, men jag kan säga att magi är väldigt mycket inblandat.”
    Han nickade bara medan vi fortsatte att trava. Jag ökade farten till kort galopp, för att vi skulle komma fram lite fortare.
    ”Elizabeth”, sa Melody och red fram bredvid mig. ”Skulle inte du kunna berätta vilka dessa är, egentligen? Dark Core, Mr. Sands… Snow har bara gett oss små detaljer, och aldrig kunnat berätta ordentligt.”
    “Jag förstår att ni är nyfikna, och jag ska försöka återberätta så gott jag kan. Men kom ihåg att det vore mycket bättre om Renee eller Snowdream berättade det här för er, eftersom de var där när allt hände.”
    Sakta men säkert började Elizabeth berätta. Hon började mycket tidigt, på den tiden då Garnok skulle fängslas för sina brott. Men på vägen till fängelset fick rymdskeppet problem och kraschlandade på Jorden, ironiskt nog i havet precis utanför Jorvik. Elizabeth berättade sedan hur Dark Core – bakom en täckmantel – försökte på alla sätt få upp Garnok ifrån djupet. Hon berättade om Lisa, Linda, Alex och Anne. Hon berättade om när Renee kom till Jorvik för första gången, och alla äventyr hon har varit med om sen dess. Jag var tvungen att sakta ner till skritt för att Elizabeth skulle hinna berätta allt innan vi kom hem till stallet.
   Vi hade precis kommit fram till Steve’s gård när Elizabeth sa den sista meningen. ”Och nu måste vi försöka hitta Starshine innan Dark Core gör det.”
    Jag stod helt knäpptyst medan hon gled av min rygg. Äntligen förstod jag allting som hände.
    ”Det var… välbehövlig fakta”, kommenterade Hawkfeather. Jag nickade instämmande.
    Elizabeth log. ”Jag hoppas ni minns allt jag sa nu, annars får ni fråga Snowdream. Men nu måste jag tillbaka till Valedale. Jag och Avalon måste diskutera om den här upptäckten att även Dark Core letar efter Starshine.”
   Hon började gå tillbaka mot Hollow Woods och vinkade till oss. Vi gnäggade till svar. Tysta gick vi in till stallet för att ta oss till respektive boxar.
    ”Men, vart ska jag stå?” frågade Hawkfeather.
    ”Låna Snows box”, sa jag medan jag gick in i min egen. ”Jag tror inte han tar illa upp.”
    ”Elleeeeer..?” Melody blinkade mot mig. Jag himlade med ögonen.
    ”Jaså, ni är tillbaka nu.”
    Först förstod jag inte vart rösten kom ifrån, sedan insåg jag att det var Luna. ”Ja, det ser du väl?”
    Luna försöka titta upp ovanför boxdörren med sitt lilla ponnyhuvud. ”Nästan”, muttrade hon därinifrån.
    ”Och de har en främling med sig”, dundrade Brisingr med sin mörka röst. ”Hingst, vem är du?”
    ”Hawkfeather”, svarade han medan han ställde sig till rätta i Snows box.
    ”Jag känner inte igen dig, vart kommer du ifrån?”
    ”Han ser vild ut”, kommenterade Lycka lite längre bort.
    Jag suckade, nu var de igång.
    ”Hur ser han ut?” frågade Luna och sträckte på sig.
    ”Skäck”, svarade Brisingr. ”Ser ut som en paint.”
    ”En stor paint”, la Lycka till.
    Det slog till i en box närmare mig och jag såg hur Nivea stack ut sitt vackra arabhuvud ovanför sin boxdörr. ”Det var ett himla liv! Vad är det som försiggår?”
    ”Ashy och Melody har tagit hem en främling”, svarade Lycka och pekade med nosen mot Hawkfeather.
    Nivea’s ögon fixerade och studerade honom. ”Han ser stark ut.”
    Ett brummande kom från Brisingr, det lät som om han var road. När jag slängde ett öga mot Hawkfeather såg stackarn väldigt förvirrad ut. Det skulle jag också varit om jag blev analyserad av fyra helt främmande hästar.
    ”Förresten, vart är Snow?” frågade Luna. ”Jag varken hör hans trötta röst eller känner av hans vanliga smått irriterande känslor.”
    Jag skyndade mig att svara innan någon av de andra skulle hinna kommentera det också. ”Han och Renee red till Gyllenåsarnas Dal för att leta efter Starshine.”
    ”Men varför det?” frågade Lycka och såg på mig.
    ”Därför att Elizabeth och Avalon fick ett meddelande igår om att Dark Core verkar också leta efter Starshine.”
    Nu hördes spridda flämtningar i hela stallet.
    ”Det förklarar dock inte vad han gör här”, påpekade Nivea och såg på Hawkfeather.
    ”Men det var ett jävla tjat”, utbrast Melody ilsket ifrån sin box. ”Jag är trött och vill vila! Vi har varit med om mycket idag. Jag har slagits mot en jävla demon som ville ha ihjäl oss, lyssnat på en historia som nästan är bra för att vara sann, visat upp vad jag kan för Renee och lyssnat på ytterligare en historia för att få reda på vad som försiggår på det här förbaskade stället!”
    Det hördes en smäll när hon slog in bakhovarna i väggen och sen blev det tyst.
    ”Jag trodde väl att Eld skulle vara temperamentsfullt”, mumlade Hawkfeather och log.
    ”Jag hörde det där!”
    Det var svårt att låta bli att skratta, men jag kunde se att de andra var väldigt förvirrade. De förstod verkligen ingenting av det Melody sagt.
    ”Snow, Melody och Ashy hittade mig på en av Firgrove-ängarna där jag blivit allvarligt skadad. Renee kom och helade mig, och adopterade mig helt enkelt”, berättade Hawkfeather.
    Jag blev förvånad över att han tog initiativet att berätta, då jag själv var beredd att göra det.
    ”Tack för att någon säger något vettigt”, sa Lycka och himlade med ögonen.
    Brisingr skrattade. ”Nå, det låter som vår Renee alltid.”
    ”Hoppas bara hon och Snow är försiktiga på sitt uppdrag”, sa Luna och ruskade på sin lilla ponnyman.
    ”Det är klart dem är”, försäkrade jag. ”Det är dem alltid.”
    Resten av eftermiddagen spenderade vi genom att slappa. Det var välförtjänt och behövdes verkligen, jag kände hur all stress och alla hårda knutar i kroppen bara löstes upp. När kvällen väl kom gick alla och la sig.

Jag vaknade av ett svagt dunkande. Jag blinkade på ögonen och försökte få synen klar. Vad var det för ljud?
    ”Ashy?”
    Jag höjde på huvudet. Det var Melody’s röst. Men det som fångade mitt intresse var tonen i den.
    ”Ashy?” Melody lät skrämd. Jag gick fram till boxdörren och vinklade på huvudet för att se in i hennes box som var bredvid min. Melody stod och darrade i mitten av boxen, ibland ryckte hon till och slog till i väggen.
    ”Melody, vad håller du på med?” viskade jag. ”Du väcker dem andra.”
    Hon vände sin blick mot mig och en rysning gick genom min kropp. Hennes blick var kaotisk.
    ”Jag.. jag kan inte få stopp på det”, sa hon med skrämd röst. Hennes kropp ryckte till igen och jag hörde plötsligt ett väsande ljud.
    I boxen mitt emot mig såg jag i ögonvrån hur Hawkfeather vaknade.
    ”Nej…”, mumlade han med vidöppna ögon. ”Är den här..?!”
    ”Vilken då?” väste jag till honom.
    ”Demonen!”
    ”Men hur kan den vara…”
    Långsamt vände jag min blick mot Melody och insåg plötsligt vad som pågick. Demonen försökte inta hennes kropp.
    Ryckningarna blev allt värre och svetten framträdde i hennes panna. Hon frustade hårt och klamrade sig fast vid marken med hovarna, som om hon stod i kraftig motvind.
    ”Melody?” viskade jag.
    Till min förfäran hördes bara en väsning när hon öppnade på munnen. Jag kastade en förtvivlad blick mot Hawkfeather.
    Han skakade på huvudet. ”Jag gissar på att demonen har svårare att inta Melody’s kropp. Hon är stark och frisk, jag var svag och nästan döende när den intog mig vilket gjorde min kropp till ett lätt byte.”
    Jag vände åter blicken mot Melody och lätt mitt element flöda. Svalkande luft gled över Melody’s kropp för att hålla henne sval, och jag kunde nästan känna därifrån jag stod hur varm hon var. Återigen ryckte hon till och hon gled ner mot marken.
    ”Nej”, väste hon och eldflammor började synas i hennes man.
    Man kunde se hur tydligt hon kämpade mot demonen, en inre strid om en kamp över kontrollen av kroppen.
    Plötsligt hörde jag ett stönande läte ifrån Melody och hon ruskade på hela kroppen. Först trodde jag att hon var förlorad, men sen såg jag att hon fortfarande kämpade mot demonen.
    ”Kom igen Melody – kämpa!”, viskade jag.
    Jag fortsatte att svalka henne med min luft, vilket verkade uppmuntra henne till att fortsätta. Det var då jag kände en konstig lukt. Det stack i nosen, och den första instinkten jag kände var fly. Jag förstod ingenting först, sen fick jag syn på något som fick skräcken att sätta sina klor i mitt inre.
    Stallet brann.
    På grund av att Melody hade skakat på manen så hade gnistor flugit över till träväggen och sakta men säkert börjat växa sig större. Nu brann det ett tiotal små klumpar av eldar – stora som äpplen – på väggen i Melody’s box.
   Fördömt, var är Snow när man behöver honom som mest?!
   På några sekunder växte sig elden större, och stanken av brann spred sig i stallet som en pest. De andra hästarna i stallet vaknade fort och de fick syn på branden.
    ”Det brinner!” vrålade Lycka och började sparka i sin box.
    ”Fort, vi måste ut härifrån!” skrek Brisingr och försökte få upp sin boxdörr.
    Jag hörde gnägganden ifrån alla håll, och när elden spred sig till min vägg stämde jag in i den skrämda kören.
   Det var hett, hett, hett. Jag pressade mig mot andra sidan av boxen för att försöka komma undan värmen men det var hopplöst. Jag visste att jag inte kunde använda mig av mitt element, för elden slukade luft som en torkad växt slukade vatten. I ögonvrån såg jag hur en lampa tändes och en flickas skrik ekade i stallet. Vad som hände därefter var bara ett kaotiskt, suddigt minne.
    Människor sprang in i stallet och tog ut alla hästarna, en efter en, medan elden spred sig från väggarna till taket. När några flickor kom och skulle få ut mig gnäggade jag högt och tittade mot Melody. Hon stod fortfarande kvar i sin box, kämpandes mot demonen. Skillnaden var att hon var omgiven av eld och syntes knappt i det skarpa gula skenet. Jag var inte tillräckligt kunnig inom våra element ännu, men jag var inte så säker på om hon skulle överleva utifall hon stod kvar där länge till. Flickorna föste ut mig, och när vi närmade oss stalldörren – och jag kände lukten av ren luft – satte överlevnadsinstinken igång i kroppen och jag galopperade ut av fri vilja. Jag skenade rakt in i en paddock där de andra hästarna stod och såg på stallet som nu brann riktigt ordentligt. Alla var där, vad jag kunde se. Brisingr, Nivea, Luna, Lycka och Hawkfeather. Och jag. Men inte Melody.
    I ögonvrån såg jag hur Steve pratade i telefonen, och jag uppfattade orden ambulans och brandkåren.
    Jag vände åter blicken mot det brinnande stallet.
    ”Melody!” skrek jag högt, men i människornas öron skulle de höra det som ett skrämt gnäggande. Elden fortsatte att brinna, slukade det gamla trästallet som en hungrig varg. Det kändes väldigt ljust gentemot den mörka kvällen.
    Hawkfeather kom fram till mig. ”Är hon kvar där inne?”
    ”Ja”, mumlade jag.
    ”Med demonen?”
    ”Med demonen.”