Kapitel 15 - Fyra uppvisningar och ett uppdrag

 

Renee vände sin blick mot Elizabeth.
    ”Vad menar du?”
    Elizabeth log och ställde sig upp. Renee följde sakta efter.
    ”Kommer du ihåg igår, när vi pratade om element-hästarna?” frågade Elizabeth.
    Renee nickade långsamt.
    Den gamle knäppte händerna och suckade. ”För att göra en lång historia kort, dina hästar – de tre som står runt omkring oss plus den vilda hinsten – är den här tidens element-hästar.”
    Renee’s ögon vidgades, och henne blick vandrade mellan oss. Från Snow, till mig, till Melody och till hingsten. Sen såg hon på Snow och steg fram till honom. Hennes blick borrade in i honom och han mötte den stadigt medan en tyst konversation pågick, det kunde man se.
    Jag väntade spänt på hennes reaktion, men än så såg hon bara på Snow medan de yttrade meningar i tankarna. I ögonvrån kunde jag se hur Melody var lika spänd som jag, medan hingsten bara stod och såg på, mindre berörd än oss andra. Elizabeth hade fortfarande sina händer knäppta framför sig medan hon lugnt stod och såg på Renee och Snow. Avalon var fortfarande vänd mot horisonten och beskådade himlen.
    Plötsligt gav Renee ifrån sig ett litet rop och började ilsket stega iväg från paddocken. Snow gjorde ingen ansats att följa efter, utan stod kvar med slokande öron och blicken ner i marken. Min blick följde Renee när hon nästan sprang iväg. Jag gnäggade högt, och Renee stannade intill staketet. Hon gjorde ingenting som visade att hon tänkte vända sig om och komma tillbaka eller fortsätta sin utstormning. Efter några sekunder gick jag försiktigt fram till henne, och ju närmare jag kom desto mer kunde jag känna av hennes känslor.
    Människor har alltid förundrats över hur djur – som hundar, katter och hästar - verkar kunna känna av människans känslor och humör. Själv tycker jag det inte är så märkvärdigt, det har jag alltid gjort. Nu kunde jag känna hur Renee utstrålade ilska, men framför allt svek. Och med ens förstod jag, hon var ledsen på Snow för att han undanhållit henne sina krafter. Även vi andras.
    Jag frustade mjukt och nosade på hennes hår när jag ställe mig bakom henne. Hon vände sig inte om, men viftade med händerna mot mig och mumlade något. Jag log inombords, det var ett gott tecken. Återigen nosade jag i hennes hår. Den här gången resulterade det i lite fnitter, och Renee vände sig om för att puffa undan mig. Jag gnäggade igen, och ett leende spred sig på hennes läppar.
    Hon la handen på min mule och smekte den. ”Tack Ashy.”
    Jag vände och började gå tillbaka till de andra, och jag kunde höra hur Renee kom efter. När vi kom fram ställde hon sig intill min sida, och jag märkte att hon inte tittat på Snow än.
    ”Förlåt Elizabeth”, mumlade Renee skamset.
    ”Be inte om ursäkt, kära barn”, svarade hon. ”Vi hade sagt till både Snowdream, Ashwhisper och Summersong att de inte får berätta om sina krafter. Inte ens för dig.”
    Snow såg upp från marken och sneglade på Renee, som fortfarande inte såg åt hans håll. Istället kände jag hur hon la sin hand på min sida, och när jag vände på huvudet tittade hon upp på mig. Efter att hon tittat på mig en stund vände hon sig mot Elizabeth igen.
    ”Hur…” hennes röst darrade till. ”Hur länge har de haft sina krafter?”
    Elizabeth nickade åt Snow. ”Berättade han inte?”
    Renee vägrade fortfarande att titta på sin Ödesryttar-häst. Jag funderade på om hon straffade honom genom att inte titta på honom. ”Det gjorde han. Men… jag vill höra det från dig också.”
    Elizabeth nickade. ”Det är mars nu, såå… ungefär ett halvår.”
    Nu var det Renee’s tur att nicka.
    ”Men är det verkligen möjligt?” frågade hon efter en stund. ”Att just mina hästar – och den vilda hingsten vi mötte – är just de fyra som kan kontrollera de fyra elementen?”
    Elizabeth skrattade. ”Ja, jag förstår inte vilken slump det är att alla hamnade hos just dig! Men det kanske är ett tecken. Du vet att vi fortfarande kämpar för att vinna över Dark Core, och dessa hästar - med deras begåvning - är kanske precis vad vi behöver. Du vet vi har inte funnit Lisa än, men Aideen’s Beskyddare jobbar på det.”
    ”Har ni hittat Starshine då?” frågade Renee.
    ”Tyvärr inte”, sa den gamle och fick ett bistert uttryck i ansiktet. ”Och jag är rädd att vi börjar få ont om tid. Spejarmäster fick igår ett meddelande från en av sina jordekorrar att Dark Core verkar söka efter Starshine också.”
    En flämtning hördes från både Renee och Snow, medan jag stod tyst och inte förstod så mycket. Återigen önskade jag att jag visste mer om bakgrunden till detta bekymmer som de hade.
    ”Så på ett sätt är det bra att du är här nu, Renee lilla”, sa Elizabeth med allvar i rösten. ”För jag tänkte skicka iväg dig och Snow på ett uppdrag. Att finna Starshine innan Dark Core gör det.”
    Jag såg hur Snow höjde upphetsat på huvudet medan Renee inte visade några känslor.
    ”Men innan jag ger er vidare detaljer så tror jag att du skulle vilja se hästarnas krafter?” frågade den gamle med en glimt i ögat.
    Ett leende spred sig på Renee’s läppar. ”Gärna.”
    Eftersom vi fortfarande stod mitt i paddocken så förflyttade sig Elizabeth lite mot kanten. Vi andra följde efter henne.
    ”Ashwhisper, vill du börja?” frågade Elizabeth.
    Jag gnäggade till svar och skrittade fram till mitten. Renee’s hand föll till sidan när jag gick ifrån henne. När jag väl stod still igen funderade jag på vad jag skulle visa. Jag beslutade mig att börja med något enkelt.
    Det tog bara några sekunder innan jag lyfte ifrån marken. Jag märkte att jag behövde koncentrera mig mindre än förut för att använda Luft, vilket gladde mig. Det kunde bara betyda att jag blivit starkare. När jag stigit en meter upp i luften stannade jag. Förvåningen speglade sig i Renee’s ansikte.
    ”Luft”, viskade hon.
    Bredvid henne nickade Elizabeth.
    Jag fortsatte min demonstration genom att göra avancerade manövrar i luften, och avslutade med att skicka en vindpust mot gruppen innan jag landade på mina hovar igen. Renee hade lagt en hand ovanför munnen.
    ”Otroligt”, mumlade hon.
    Medan jag gick och ställde mig hos de andra travade Melody fram till mitten. Hon verkade vara ivrig att visa Renee vad hon kunde.
    Melody startade med att stegra, och nä framhovarna landade på marken började alla hennes fyra hovar att brinna starkt. Bredvid mig märkte jag hur Renee hoppade till. Melody började galoppera i kort galopp runt paddocken. Då och då sparkade hon bakut eller stannade och stegrade, och ut från hennes hovar sköt det stora eldsflammor. Det var lite extra komiskt, för Avalon stod fortfarande kvar på samma plats medan Melody sprang omkring och sköt eld lite här och var. Han verkade inte störas av det alls.
    När hon var klar travade Melody fram till oss, och Renee sträckte förundrat fram handen mot Melody’s man som hade börjat brinna. Men hon drog snabbt åt sig handen igen när det brände till.
    ”Gud va häftigt”, viskade hon.
    Melody gnäggade belåtet och flammorna i hennes man och på hovarna dog ut.
    ”Vördade hingst”, sa Elizabeth och vände sig mot den vilda hingsten. ”Skulle du vilja visa oss dina krafter?”
    Han var lite tveksam först, men sedan så stegade han ut till mitten. När han kom fram så vände han sig mot oss och gjorde en bugning, och på båda sidorna om honom flög det upp två gigantiska hårda klot av jord ur marken så det blev stora hål vid hans hovar. Istället för en uppvisning så gjorde den vilda hingsten en föreställning för oss. Han visade hur han kunde separera kloten av jord i mindre bitar, han visade hur han kunde sila fram sten, han visade hur han – vilket krävdes väldigt mycket kraft – fick marken att bölja sig som vågor under oss. Hingsten hade ju gjort en liknande rörelse tidigare, fast då när demonen styrde hans kropp. Jag förstod att demonen var ett starkare väsen, vilket ledde till att den kunde använda hingstens krafter mycket lättare och med mindre koncentration, än vad hingsten själv kunde.
    När hingsten var klar hade han små svettdroppar i pannan när han skrittade tillbaka till oss. Renee steg fram till honom. Hon lyfte handen mot hans mule och han ryggade lite.
    ”Shh, jag ska inte göra dig illa”, nynnade hon.
    En häst var riktigt dum om den inte blev lugnad av Renee. Jag hade tappat räkningen på hur många gånger hur lugnat mig med bara rösten.
    Hingsten stod blickstilla när Renee’s handflata nuddade hans hud. Sakta började hon smeka den, tog ett steg fram och la den andra handen på sidan av hans hals och kliade hans hårbotten. Jag såg hur hans muskler slappnade av vid beröringen. Med en suck började känna hur avundsjukan strålade ut från Snow. Jag gav honom en blick att han skulle lugna ner sig med han såg bara ner i marken.
   Renee placerade sig framför hingsten med ena handen under hans huvud och den andra fortsatte hon långsamt att smeka mulen. ”Har du något namn, min vän?”
    Hingsten spetsade öronen när hon pratade, men slog ner blicken när han inte kunde svara.
    Smekningen upphörde. ”Åh, så du är namnlös?”
    Hingstens blick återvände till hennes ansikte.
    Renee såg ut att fundera en stund. ”Vad sägs som att du får ett namn av mig? För du vill väl bo hos oss nu?”
    Hingsten frustade, och jag kunde känna lyckan som började byggas upp inom honom.
    Renee log. ”Va bra! Vad sägs som… Hawkfeather?”
    Hingsten gnäggade, tydligt nöjd med sitt nya namn. Jag gnäggade också, och Melody stämde in. Snow bara frustade.
    Renee skrattade. ”Smeknamn får jag komma på sen, men välkommen till familjen Hawkfeather!”
    Hawkfeather gnäggade och stegrade av lycka innan han ställde sig med gruppen igen.
    En tystnad spred sig bland allihop medan vi väntade på att Snow skulle visa sitt element. Efter några sekunder skrittade han fram till mitten, och nu tittade Renee på Snow igen, vilket hon inte hade gjort sedan hon sprungit iväg från honom.
    Snow vände sig mot oss och skakade frenetiskt på sin man. Istappar växte ut på topparna som glänste i solskenet. En lätt flämtning undslapp från Renee.
    Snow gjorde en liknande stegring som Melody hade gjort förut, men när han hovar slog ner i marken spred sig ett lager av is ovanpå jorden. En liknande rörelse som han hade gjort vid striden mot demonen i Hawkfeather’s kropp. Efter det trodde jag Snow skulle göra rörelse som vi hade sett förut, men gud vad fel jag hade.
    Snow började stampa på marken, och islagret ovanpå jorden spred sig längre ut. Den kom så pass långt att den stannade någon meter fram oss. Den spred sig även till Avalon, men det bröts så det var kvar en lite jordcirkel just där Avalon stod. Jag gissade på att Avalon stod emot Snows kraft. Sedan gjorde Snow en så pass häftig snurr med hela kroppen, och enorma isväggar växte sig upp i utkanten av islagret på marken. Med ens blev jag orolig, det här hade Snow aldrig gjort förut, och jag visste inte hur mycket energi det krävdes. När Snow vände sig kort mot oss kunde jag se svettdroppar träda fram i hans panna, och jag förbannade honom tyst för att han skulle visa upp sig för Renee.
    Han fortsatte arbeta på väggarna, och till min förundran började isen växa uppåt och bilda ett tak. Väggen bildade ett stort valv där vi stod så att vi kunde se in i ishuset som Snow började bilda. När taket till slut gick ihop och hålet längst upp hade stängts igen släppte Snow taget om Vatten. Jag måste säga att han lyckades rätt bra med att dölja att han var utmattad.
    Renee gick in i ishuset med gapande mun. Snow tittade på henne, och följde henne med blicken hela vägen tills hon kom fram till honom. Utan ett ord la hon armarna runt hans hals och gav honom en kärleksfull kram. Han återgäldade den genom att böja ner huvudet och trycka det mot hennes rygg.
    Jag log inombords, det var i alla fall skönt att se dem sams. När jag kastade en blick mot Elizabeth såg jag att hon log belåtet med armarna i kors.
    Plötsligt hörde jag Renee skratta. Jag vände blicken mot henne och såg hur hon hade släppt Snow och tittade mot Avalon. När jag såg på honom förstod jag varför hon skrattade så mycket. Snow hade placerat isväggen precis framför Avalon så att han inte längre kunde studera sin fina horisont. Det såg istället ut som om han stod framför väggen och skämdes för något hyss.

 

 

    Vi andra stämde in i skrattet, även Elizabeth.
    Avalon började långsamt vända på sig, - så långsamt som bara han kan – innan han började gå ut från ishuset. Återigen så såg det ut som om han svävade fram. Han svävade ut från paddocken för att återvända till Valedale.
    Elizabeth torkade tårarna ur ansiktet. ”Åh jag har inte skrattat så här gott på länge. Men det var nog bara bra att du störde hans meditation eller vad det nu var han höll på med Snow, annars hade jag fått gå upp och hämta honom ikväll.”
    Snow gnäggade roat till svar.
   ”Men åter till allvaret”, sa plötsligt Elizabeth. ”Renee kära du, jag vill att du och Snow ska ut på det här uppdraget.”
    ”Självklart”, sa Renee. ”När vill du att vi ska åka?”
    ”Nu.”
    Förvåningen speglades i Renee’s ansikte. ”Nu?”
    Elizabeth nickade. ”Vi kan inte vänta. Om Dark Core hittar Starshine först kan de använda honom emot Lisa och få henne att göra vad de vill. Vart det nu är hon har tagit vägen..”
    Renee slängde en blick på Snow innan hon såg på Elizabeth igen. ”Vad vill du att vi ska göra?”
    Elizabeth sträckte på sig, tydligen nöjd över att de tänkte rida iväg direkt. ”Meteor hittade ni springandes i skogen i Gyllenåsarnas Dal, vilket var fantastiskt. Vi vill att ni börjar leta där. Både i skogen och i hela Gyllenåsarna. Om ni inte hittar honom, fortsätt till Skördebygden. Efter att ni lagade bron så har vi kunnat föra våra spioner över till andra sidan, men vi är fortfarande väldigt nya till det området och har inte riktigt koll på vad som händer där borta. Därför bör ni också leta mer noggrant i Skördebygden, då vi i Aideen’s Beskyddare inte kan det på samma sätt.”
    ”Självklart, vi är redo för uppdraget”, sa Renee. ”Eller vad säger du Snow?”
    Han gnäggade högt till svar.
    ”Men Elizabeth?”
    ”Ja Renee?”
    ”Skulle jag kunna få äta lunch först? Jag är vrålhungrig och har inte ätit sen frukost”, sa Renee och skrattade.