Kapitel 10 - Förflyttningen

 
Jag är sämst på att släppa min serie... jag ska försöka bättra mig! Men som sagt, om man inte har motivationen att göra något men gör det i alla fall, så blir det inte lika bra om man skulle viljat göra det. Om du inte läst tidigare kapitel, gå HIT. Jag tänkte försöka släppa min serie varje fredag, både för att ni ska ha något att se fram emot, och för att jag ska försöka komma igång med skrivandet och hålla kvar det x)
 
 

Innan jag ens förstod vad som hände befann jag mig i luften och föll neråt. Jag hörde Renee ropa mitt namn ovanför mig, men jag hann faktiskt inte känna någon rädsla. Antagligen för att det gick fruktansvärt fort.
      Jag hann falla kanske 10 meter innan jag använde mina krafter för att putta in mig själv mot klippväggen. Klippan jag hamnade på var mycket smal, och det var knappt att jag fick plats med mina stora hovar. Ett irriterat frustande undslapp från min mule. Jag skulle inte ha några problem alls att ta mig härifrån. Problemet var att göra det så trovärdigt som möjligt utan att Renee skulle misstänka att jag besitter kraften att kontrollera elementet luft.
      ”Ashy?!” Renees skärrade röst nådde mina öron, och jag gav upp en lätt gnäggning till svar.
      Jag kunde nästan höra hur hon suckade av lättnad. Men plötsligt kunde jag känna hur energin där uppe förändrades. Det hördes skrapande ljud och tunga steg, jag förstod plötsligt att den skadade hingsten hade ställt sig upp. När jag tittade upp mot klippavsatsen som jag hade fallit ner ifrån såg jag till min förskräckelse Renees rygg precis intill kanten. Hon backade ett steg för att snabbt inse att klippan tog slut, och lite småsten föll ner i mitt ansikte. Jag ruskade på huvudet för att bli av med dem, vad hände där uppe?
      ”Jag vill inte skada dig”, mumlade Renee och jag kunde höra att rädslan i hennes röst började ta form.
       En arg gnäggning hördes, och plötsligt började klippan skaka. Rädslan grep tag i mig också, vad hände? Jordbävning? På Jorvik? Det var väl ändå inte möjligt. Jag hörde stenblock rulla, och i nästa sekund gen Renees skrik genom mina öron. I precis rätt ögonblick tittade jag upp, såg hur hon föll och grabbade tag i hennes jacka innan hon försvann nedanför mig. Hon fumlade darrande efter min man och grep tag i den hårt när den nuddade hennes fingrar. Jag svingade upp henne på min rygg och hon landade tryggt i sadeln.
       ”Vad är det där för hingst?” frågade hon mig skärrat. Jag kände att hon darrade fortfarande när hon grep tag i tyglarna. ”Den verkar fruktansvärt rädd, och… han… stenblocken..”
       Jag förstod att hon hade sett honom använda sitt element, och jag förbannade honom för det. För att hon skulle sluta tänka på det ruskade jag på huvudet och gnäggade högt.
       ”Du har rätt Ashy”, mumlade hon. Beslutsamheten återvände till rösten. ”Vi måste ta oss härifrån.”
        Då började klippan skaka igen. Jag gav ifrån mig en lätt skrämd gnäggning, och fick ett lugnande hyschande och en klappning på halsen till svar.
        ”Hingsten verkar väldigt rädd”, sa hon. ”Men, jag förstår inte hur-”
         Då slets det plötsligt ut stora klippblock ifrån väggen och sköts ut som kanonkulor. Det hade nog varit häftigt att se på avstånd, men nu var det ju så att dessa ”kanonkulor” sköts ut några centimeter ifrån min kropp.  Jag skriade högt och stegrade, jag skulle bli tvungen att använda min kraft nu. Men i samma veva som jag stegrade, så kände jag hur Renees energi förändrades. Den blev stark, beslutsam och den dröp av överlevnad. Instinktivt tittade jag nästan bak på henne för att se vad som stod på. Det var då ett rosa skimmer flög förbi mina ögon, så fort och våldsamt att jag nästan blev yr.

 

        När blicken klarnade förstod jag inte riktigt vart jag var. Framför mig bredde en äng ut sig, med några tallar vid änden. I bakgrunden såg jag havet. Jag blinkade, hade jag dött? Vad hände egentligen?
        När jag vred på huvudet såg jag i alla fall att Renee satt kvar i sadeln, och hon satt spänt ihopkrupen intill min nacke och klamrade sig fast i manen med hårt ihopknipna ögon. Jag gnäggade vänligt mot henne, och sakta såg jag hur spänningen släppte i hennes kropp innan hon öppnade ögonen. Hon såg lika vilsen ut som jag. Renee smackade på mig till skritt och vi gick några meter över ängen innan vi vände oss om. Plötsligt kom jag underfund med vart vi befann oss. På en av ängarna, mitt i södra Firgrove. Framför våra ögon bredde sig Firgrove-bergen ut och verkade nästan nudda molnen som svävade förbi intill topparna. Och på en av bergssidorna, kunde jag se hur klippblock föll ner.
        Det var ju där vi hade stått för bara några sekunder sedan.
        Både jag och Renee var lika förvånade. ”Jag förstår inte”, mumlade hon. ”Hur?...”
        Jag frustade lätt, var det jag som hade orsakat det? Eftersom jag var på väg att använda mitt element…
        ”Vi måste snabbt tillbaka till stallet”, sa Renee. ”Jag måste tala med Elisabeth.”

När vi kom tillbaka till stallet hördes upprörda röster lite varstans. Tydligen hade Renee skadat sig när hingstens stenblock hade puttat ner henne från klippan, och fått skrapsår i ansiktet. Jag hade haft full upp att kolla om hon var vid liv att jag missade dem. Vi red in i stallet, och Renee fick snabb av mig utrustningen innan hon ledde in mig till en box.
      ”Min fina tjej, vilket trauma det måste varit för dig”, mumlade hon tröstande medan hon borstade min päls.    Jag hade inte varit så rädd, men överaskad hade jag allt blivit. Hingsten betedde sig som ingen häst jag sett göra förut.
       När hon var klar gick hon därifrån för att prata med Steve och några andra vuxna. Jag steg fram till boxens kant, de andra var också inne i sina boxar. Jag hade helt missat att det hade blivit sen eftermiddag. Vad det något som hände med mig?
      ”Askan, vad har hänt?” Snows oroliga röst hördes ifrån gången mitt emot mig. Men jag visste att det inte var mig han var orolig för, - i alla fall till största delen – utan det var Renee.
      ”Är Melody inne från paddocken?” frågade jag honom istället.
      ”Jag är här” hörde jag från boxen till vänster om mig, och när jag vred på huvudet så såg jag hennes huvud sticka ut från hennes box.
      ”Bra”, sa jag. I ögonvrån såg jag hur de andra hästarna i vår familj stack ut sina huvuden från sina boxar, alla ville veta vad som hade hänt med Renee. Vi hade inte berättat för dem att jag kunde kontrollera elementet luft, att Melody kontrollerade elementet eld och att Snow kontrollerade elementet vatten. Jag hade ingen lust att dra hela historien för dem heller, så antingen skulle de bli väldigt förvirrade av vad jag skulle säga, eller så skulle de bli misstänksamma och få lite aningar om vad som var på gång.
      ”Jag och Renee träffade på.. en hingst när vi var ute och red” sa jag, automatiskt lägre för att de andra inte skulle höra. Stackars Luna sträckte på sin lilla ponnyhals över sin box för att kunna höra.
      ”Inte intressant”, muttrade Snow. ”Varför blev hon skadad?”
      Melody gnäggade irriterat. ”Snow, käften. Låt Ashy berätta klart.”
      Snow gav henne en mordisk blick men såg sedan på mig igen.
      ”Denna hingst…”, började jag försiktigt. Jag var tyst i några sekunder. ”Han är Jord.”
       Det tog ytterligare några sekunder innan jag såg hur förståelsen sjönk in i Snows och Melodys ögon. De andra däremot såg ut som om jag pratade i höet.
      ”Är han jord? Ashy, pratar du inte lite strunt nu?” frågade Lycka ifrån sin box längre ner i gången.
      ”Jaa, det säger inte mig så mycket heller”, mumlade Brisingr med sin djupa röst.
      ”Jord? Så du hittade honom äntligen!” utbrast Melody och såg på mig. ”Hur var han?”
      Jag skakade långsamt på huvudet. ”Han var… manisk. Han betedde sig på ett sätt jag inte trodde hästar kunde bete sig på. Helt galen. Jag sa till och med till honom – mitt framför Renee – att vi bara ville hjälpa honom. Men han protesterade blankt och sa att han inte behövde någon hjälp. Det som var oroväckande dock är att han hade fruktansvärt många sår, och var rejält skadad.”
     ”Låter som att han inte bara var skadad fysiskt”, muttrade Lycka. ”Men jag fattar fortfarande inte vad du snackar om.”
     ”Hur skadad? På vilket sätt?” frågade Snow och han hade återfått befattningen.
     ”Djupa blodiga sår”, svarade jag. ”Vissa hade till och med torkat. Manen och svansen var ett enda virrvarr, och när jag såg in i hans ögon… det kändes inte som om det var en häst.”
Snow fick något fundersamt i blicken och såg ner i golvet.
    ”Men hur fick du reda på att han var Jord?” frågade Melody.
    ”Han styrde klippblocken som fanns runt omkring honom på klippan. Efter att jag sagt att vi ville hjälpa honom kastade han ett av dem emot mig så jag föll nerför stupet.”
    ”Vänta stopp, du sa aldrig att ni var i Firgrove-bergen!” utbrast Snow.
     Jag nickade. ”Jo, vi red upp dit. För Renee hörde hans skrik och ville undersöka vad som stod på. Efter att han puttat ut mig från stupet gjorde han detsamma med Renee. Som tur var lyckades jag grabba tag i henne innan hon föll till sin…” Min röst dog ut.
     ”Varför använde du dig inte av... luft?” frågade Melody och jag märkte att hon valde sina ord med omsorg.
     ”Jag tror inte Renee är redo. Inte än”
     ”Hur tog ni er därifrån då?”
     Jag berättade om fenomenet som hände, och när jag berättade det för dem andra förstod jag knappt att det faktiskt hade hänt.
     ”Ashy, jag tror fortfarande att du slog i huvudet ganska hårt”, sa Lycka ifrån sin box när jag tystnade.
     Jag himlade med ögonen.
     ”Vad händer nu då?” frågade Snow.
     Som svar på det kom Renee gående i gången med utrustning i handen. Hon steg fram till mig och smekte min mule. ”Vila nu Ashy.” Hon hade fortfarande skrapsår i ansiktet, antagligen hade hon sagt att hon inte ville ha de rengjorda innan hon talade med Elisabeth.
Sedan gick hon in i Snows box, och hela han verkade skina upp. Inte på det glada sättet, utan mer hon-ska-rida-på-mig-och-ta-reda-på-vad-det-är-som-försiggår,-jag-är-100%-redo sättet. När hon spänt färdigt utrustningen på Snow satt hon upp och försvann snabbt ut från stallet. Nu skulle det nog inte hända så mycket för mig, så jag tog några steg tillbaka och föll ner i en tung sömn.
 
 
#1 - Sally hawklord

Wow du e super:D
När kommer nästa del^^

Svar: Som jag skrev på toppen av inlägget, ska försöka släppa ett kapitel varje fredag :)
Rännan