Kapitel 3 - Elizabeth

Avalon tog ytterligare ett steg fram mot oss, mot mig. Jag flackade lätt med blicken mot alla människor som yrde fram och tillbaka vid stallet. Paddocken som jag och Snow stod i, var inte så långt därifrån.
     ”Men… tänk om någon ser oss?”, frågade jag. ”Det syns väldigt tydligt att du är här…”
     Avalon viftade avfärdande med handen. ”De kommer inte titta.”
     ”Och hur vet du det?” Snow lät tvivlande, och jag tvivlade också.
     ”Jag har lagt en lätt besvärjelse över hagen, en illusion”, förklarade Avalon med sin djupa röst. ”Om någon tittar hitåt kommer de se er två stå och beta gräs, som inget annat.”

     Jag snärtade till med svansen. ”Rätt smart… men jag undrar fortfarande hur du kan prata med oss.”
     ”Det är en helt annan historia”, svarade druiden och gick några steg åt vänster. Återigen, det såg knappt ut som om han gick, snarare svävade.
     Då hände det igen, vattnet från vattenbehållaren steg upp i en båge mot Snowdream. Han gav ifrån sig en förskräckt gnäggning och började galoppera runt i paddocken. Vart han än gick följde vattnet efter. Jag började fnissa - eller frusta, hästar skrattar ju inte likadant som människor - medan jag iakttog hur dum han såg ut där han sprang fram och tillbaka, jagandes av en vattenstråle.
     ”Kan någon ta bort den där!” utropade han.
     Snow var nära att springa in i Avalon som lugnt svävade förbi. ”Det kan endast du göra, Snowdream.”
     ”Vadå jag?!” Han fortsatte att galoppera.
     ”Alltså, varför flyr du ens?” ropade jag åt honom. ”Det är bara vatten.”
     När jag sagt det stannade Snowdream tvärt, som om han kom på att jag fortfarande var där och tittade på honom. Vattenstrålen fortsatte att sväva fram mot honom, men stannade kanske 30 cm ifrån hans ansikte.
     ”Mycket intressant”, mumlade Avalon medan han studerade Snow. ”Jag tror det är bäst att ni följer med mig hem. Hem till Valedale.”
     ”Valedale?” frågade Snow fortfarande med blicken fäst mot det flygande vattnet, och jag tyckte jag hörde något besvärat i hans ton. ”Och träffa Elizabeth? Det har jag och Renee redan gjort. Många gånger. I alla fall de gånger vi gått för att möta Dark Core. De borde frukta oss, om de inte redan gör det.”
     Avalon skrockade åt hans ord, medan jag förstod ingenting.
     Elizabeth? Vem är det? Och Dark Core? Det känns som om dessa två namn har en stor betydelse i de äventyr Snow och Renee gått igenom.
     ”Vart ligger den här byn Valedale?” frågade jag, nyfiken av att vi skulle göra en resa.
     ”Norrut, vid bergens fot”, svarade Avalon och såg på mig. Jag störde mig lite på att man inte kunde se hans ansikte under huvan. ”Vi ger oss av med detsamma.”
     Snow vände blicken mot den mystiske druiden, och utan att han märkte det försvann bågen av vatten. ”Nu? Glöm det Avalon, jag stannar här i paddocken. Nära till Renee.”
     Avalon tog några steg fram mot honom. ”Om du vill veta hur du ska handskas med det där vattnet råder jag dig att följa med. Du också Ashwhisper, jag såg tydligt hur du svävade ovanför marken.”
     Om jag kunde, skulle jag rodnat.
     Till skillnad från Snow så ville jag veta hur jag kunde sväva ovanför marken. Efter ytterligare några bestämda ord lyckades druiden övertala Snowdream att följa med. Avalon sa att vi skulle vara tillbaka till hagen innan mörkrets inbrott, och ingen skulle märka att vi varit borta på grund av illusions-besvärjelsen han hade lagt över paddocken. Kort stund därefter var vi på väg.
     För att vara en druid med en klänning på sig, rörde sig Avalon väldigt snabbt. Han såg obesvärad ut där han gick bredvid oss medan Snow och jag galopperade. Tro det eller ej, men druiden lyckades hålla vår snabba hastighet. Och ytterligare en gång tänkte jag på, att det såg inte ut som om han gick, utan svävade istället.
     Vi korsade vägen för att sedan springa förbi Väderkvarnen och in i Hollow Woods. Jag hade aldrig varit där inne i skogen, och nu, när jag fick min första blick på den tyckte jag den var riktigt mysigt. De stora trädens grenar sträckte sig riktigt högt upp i skyn och bildade lövverk som nästan var stora som husens tak i Silvergladebyn.Buskarna på marken var stora och tjocka, både Snowdream och jag kunde säkert rymmas tillsammans inuti en.
     Våra hovar klapprade mot stenvägen medan vi galopperade. Det gick fort, riktigt fort. Som många gånger förut, när jag galopperat riktigt fort, fick jag en stor, underbar känsla av att vara fri. Att springa i vinden så fort som mina ben bar mig, var en av de bästa sakerna som jag visste.
     Känslan överväldigade mig, och jag slöt ögonen.
     "Ashwhisper, öppna dina ögon", mullrade Avalons röst överraskande nära mitt öra.
     Jag gjorde som han sa, och återigen upptäckte jag att jag svävade ovanför marken. Den här gången fortsatte jag att hålla samma takt som Snows snabba galopp.
     "Du skrämmer mig just nu Askan", sa han och kollade upp på mig medan hans hovar dundrade mot marken. "Kan du inte komma ner?
     Jag kastade en blick på Avalon och väntade att han skulle berätta hur jag skulle göra. Men han bara tittade på mig och nickade.
     Jag var inte riktigt säker om jag förstod hans gest, men jag blundade återigen och koncentrerade mig. Sakta kände jag hur jag sjönk, och jag var riktigt nära på att snubbla på marken när jag kände hur den kom i rasande fart under mina hovar.
     Det är väl som att hoppa, tänkte jag.
     Jag slog upp ögonen, stirrade på marken framför mig och formade min kropp som om jag precis hade hoppat. Sen siktade jag mig in mot marken och mina framhovar landade säkert på vägen, snabbt därefter kom bakhovarna, och jag var nere på marken igen. Galopperandes.
     "Mycket bra, Ashwhisper"; berömde Avalon. "Du lär dig snabbt."
     Jag log inombords, men hann inte svara druiden, för framför mig såg jag hur hus började synas mellan träden. Snow och jag saktade ner till kort galopp medan vi närmade oss Valedale.
     Det märktes att byborna levde av naturen. Husen var byggda efter terrängen och de allra flesta stod bredvid den breda floden som löpte genom byn. Vid närmare anblick såg jag att träet som husen var gjorda av, var samma trä som träden i Hollow Woods.
     När vi kom in i byn saktade vi ner till trav. Det var ovanligt tomt i byn, men jag var inte förvånad. Den låg väldigt isolerad och det tog en stund att ta sig hit.
     "Ah, där är hon ju". Avalons röst bröt den stilla tystnaden och både Snowdream och jag vände blicken ditåt druiden började gå.
     Längre upp på en liten kulle, precis intill bregskanten fanns ett litet hus. Det var kantat med blommor och med en liten mur som slingrade sig runt. Utanför dörren stod en kvinna. Hennes kläder var mycket annorlunda i jämförelse med alla andra människor jag hade sett på Jorvik. Nåväl, hon och Avalon hade hittils de konstigaste kläderna.
     "Vilka är de fina hästarna som du fört med dig hit, Avalon?" frågade damen med len och mjuk röst.
     "Det är hästarna som jag pratade om förut, Elizabeth", svarade Avalon henne. "Dem jag nämnde innan jag raskt försvann."
     "På så vis", mumlade Elizabeth och granskade mig och Snow. "Nämen, är det inte Snowdream?"