Kapitel 13 - Berättelsen
Har du inte läst tidigare kapitel? Läs dem HÄR.
Vi såg på varandra, hingsten verkade ju helt klart ha kommit till sans.
”Nå”, började Melody. ”Jag vill inte pressa dig men du är typ skyldiga oss en förklaring.”
”Men Melody”, frustade jag. ”Låt honom andas.” Jag vände mig mot hingsten. ”Vad heter du?”
Han slog ner med blicken i marken innan han såg upp på mig med trötta ögon. ”Jag har inget namn.”
”Inget alls?” Jag hörde på Snows röst att han var lika förvånad som jag kände mig.
”Men… något måste du väl heta?” frågade jag.
Hingsten skakade på huvudet. Han försökte ställa sig upp men sjönk ihop på marken igen. Trots att han inte var galen längre så hade han fortfarande sina skador kvar och var mycket utmattad.
”Jag ska berätta allt för er… men, jag.. finns det vatten i närheten?” Han såg upp på oss. ”Min hals känns som sandpapper.”
Utan att protestera stampade Snow på marken med hoven en gång och vattnet som fanns i jorden sipprade upp och bildade en skål i luften framför hingsten. ”Här finns vatten.”
Med en tacksam blick på Snow började hingsten dricka medan vi andra väntade tålmodigt. När hingsten var klar släppte Snow taget om sitt element och vattnet försvann.
”Såååå, berättelsen?” Melody var minst sagt nyfiken.
Hingsten frustade roat till. ”Det började för… ja för att vara ärlig så vet jag inte hur längesen det var. Men när jag var ett föl så levde jag tillsammans med min mor i en vildhästflock som fanns här på ön. Min far var hjordens ledare, och han skyddade oss väl från alla faror som kunde tänkas finnas. En dag så stötte vi på en fara vi aldrig träffat på förut – människor. Vi hade rest till en annan del av ön som vi aldrig varit på förut för att försöka upptäcka nya betesmarker när vi fick syn på dessa varelser. Vi höll oss undan för dem då vi inte visste någonting om dem och lyckades aldrig bli upptäckta. Så småningom märkte vi att människorna inte hade onda avsikter, utan de bara bodde på ön och inte var ute efter oss. Strax efter vår upptäckt av människorna höll jag även på att växa upp, jag var inte ett föl längre men inte fullvuxen heller. En unghäst det vill säga. Det var då jag började upptäcka att… jag kunde kontrollera jorden. Inte bara jorden, utan stenar och växter i sig! Jag lärde mig fort att få marken att bölja som vågorna på havet, flytta stora stenras som kom i våra vägar och få gräset att växa så vi kunde få något att beta av. Men precis efter att jag börjat lära känna mina krafter, så började vi se nya människor. Dessa liknade inte några människor vi sett tidigare. Nästan varenda en hade en stor grön kappa, keps med konstiga glasögon.”
”Dark Core”, morrade Snow.
Melody och jag nickade tyst instämmande.
Hingsten verkade inte förstå vad Snow menat men han fortsatte i alla fall. ”Dessa människor… vi började märka hur de studerade vår hjord när de trodde att vi inte visste att de såg på. Speciellt så dök de upp när jag använde mina krafter med jorden och tittade på oss på avstånd. För varje gång de kom så blev de fler och fler. Till slut så… ” Hingsten rös. ”Så dök han upp. En lång, spinkig människa som känns långt ifrån mänsklig. Han klädde sig inte som de andra, men trots att de andra såg läskiga ut, så var han mycket läskigare till sättet.”
”Mr. Sands”, muttrade Snow. ”Han verkar störa alla människor oavsett generation.”
Hingsten såg med allvarliga ögon på Snow. ”Du verkar känna till dessa människor väldigt bra?”
”Låt oss säga att… jag har träffat på dem flera gånger förut”, frustade Snow. ”Under mindre trevliga omständigheter.”
Hingsten nickade och fortsatte sin berättelse, nu med mer bekymrad röst och hans blick var mörk. ”När människorna och han hade studerat oss i någon månad kom de plötsligt fram emot hjorden. Jag kunde se hur de bar på rep och pistoler. Självklart visste jag inte om att dessa föremål hette så i det ögonblicket, det fick jag lära mig senare. I alla fall, min far – som fortfarande var ledare över hjorden – beordrade oss att fly medan han skulle försvara oss. Jag vägrade lämna honom då jag visste att jag kunde hjälpa honom. Medan min far försökte övertyga mig om att springa efter de andra i hjorden så… sköt en av människorna honom. Utan att ens blinka. Jag såg hur livet försvann ur min fars blick när han föll död till marken. Nu i efterhand kan jag inte beskriva den ilska och sorg jag kände när jag såg min döda far ligga på marken. Det jag kan beskriva är den smärta som människorna fick utstå. Med en gång anföll jag med mitt element och slungade iväg sten efter sten emot människorna. Jag beordrade växter att skjuta upp med sina rötter ur marken, knyta sig runt människornas halsar och strypa dem till döds. Vartenda knep jag kunde använde jag mig av för att förgöra den ras som hade mördat min far. Men allt eftersom fler människor i de gröna kapporna dog, desto fler kom det. Ingen av dem sköt mot mig, och jag förstod att det var mig de ville ha, och de ville ha mig levande. Hjorden hade sen länge försvunnit in bland Jorviks vildmark, och det var jag glad för. Jag ville inte låta min mor se det här.
Efter flera minuters intensivt stridande började jag bli utmattad. Att använda sitt element tär på krafterna, och det verkade han veta om. Han…, eller Mr. Sands som du kallade honom, började gå fram emot mig, skrämmande lugn med tanke på striden som pågick. Jag fick syn på honom när han var några meter bort och skulle just skjuta iväg ett stenblock mot honom när han plockade fram ett rep, mumlade några ord över det för att sedan med dödlig perfektion kasta det runt min hals. Så fort jag kände snaran dog alla mina krafter ut. Jag blev som förlamad. Alla människor med gröna kappor sprang genast fram och kastade sig över mig för att jag inte skulle försöka fly. De visste dock inte att det inte var någon risk, jag var helt tömd på krafter. Nu i efterhand minns jag att repet lös av en ilsken röd glöd, och när Mr. Sands ryckte i repet förlorade jag medvetandet.”
Hingsten tog en paus, som för att hämta kraft och fortsätta sin berättelse. Jag var helt tagen. Mr. Sands var inte bara en förskräcklig fiende, han var en förskräcklig fiende i flera generationer som Snow hade påpekat. Hur länge kunde han leva egentligen? Vad var det som gjorde att han levde så länge?
”När jag vaknade befann jag mig i ett mörkt rum”, fortsatte hingsten. Hans röst verkade nästan vara död när han talade. ”Jag försökte få kontakt med mitt element, men jag märkte snabbt att det inte fanns jord i närheten. Inte ens under byggnaden som jag förmodligen befann mig i. I det ögonblicket kände jag mig fruktansvärt försvarslös. Några timmar gick innan en stor järndörr öppnades och en utav människorna i grön kappa kom in. När han såg att jag var vaken fiskade han upp en Walkie-talkie ur fickan och började prata med någon. Ytterliggare några minuter senare kom Mr. Sands med några fler människor i gröna kappor som följe.
’Så, du är vaken nu’, sa han till mig. ’Bra. Du förstår, jag behöver nämligen din hjälp.’
Jag stampade med hovarna och skulle gå fram och sparka honom men upptäckte i det ögonblicket att jag var fastkedjad i väggen. Inte runt hovarna utan runt halsen hade jag en tjock järnstång som en kedja var fastspänd i, som i sin tur satt fast i väggen. Som en hund i ett koppel med halsband. Bara det att ”halsbandet” och ”kopplet” gjorde väldigt ont om jag ansträngde mig för mycket och drog i dem. Mr. Sands skrattade när jag försökte ta mig loss.
’Oroa dig inte’, mumlade han. ’Du kommer komma loss… på mina villkor.’
Sen försvann han ut genom dörren och jag skulle inte se honom på länge. Det gick två veckor utan att jag varken hörde eller såg någonting ifrån honom. Varje dag kom en människa i grön kappa in för att ge mig en ynka skål med vatten och ett äpple. Under en tvåveckorsperiod förstår ni säkert att detta var alldeles för lite vad att jag skulle klara mig på. Jag är säker på att jag inte var långt ifrån döden när Mr. Sands kom tillbaka till mitt fängelse igen. Den här gången hade han någonting med sig. I handen bar han en kula, en glaskula. Inuti den verkade det vara något… levande. Det var ett rött moln som virvlade och blixtrade där inne, som om vad som än levde där inne ville komma ut. Fort.
Han gick raka vägen fram till mig och bokstavligt talat tryckte upp glaskulan i ansiktet på mig. Jag frustade ilsket och slog till med tänderna framför hans ansikte som ett hot. Han bara hånlog med hela ansiktet.
’Detta är nästa steg i min plan. Och nu ska du äntligen få spela din roll.’
Han tog flera steg bakåt och smekte glaskulan som om det vore något som han höll kärt. Jag äcklades av honom redan. Plötsligt, utan förvarning, kastade han glaskulan med full kraft ner i golvet precis framför mina hovar. Med fasa i blicken såg jag hur det röda blixtrande molnet stiga sakta upp framför mig. Det virvlade till två gånger innan den åkte in i min kropp. Smärtan som jag kände i de nästa fem minuterna kommer jag aldrig kunna beskriva hur länge jag än skulle sitta och försöka. Det var som att något… slet sönder en inuti, samtidigt som den erövrade varenda del utav mig. Vilket jag senare förstod, var precis det som den gjorde. Molnet, som jag till slut förstod var en demon, hade slagit rot i mitt allra innersta och tagit kontrollen över mig kropp. Jag, min själ och mitt medvetande, fanns fortfarande kvar. Men det var som att jag blivit knuffad ifrån ”förstaplatsen” framme vid ögonen. Nu kunde jag bara se genom mina ögon på avstånd. Det är svårt att förklara… men tänk er att era ögon skulle åka bakåt i huvudet, alltså längre in mot hjärnan. Då skulle ju hålet, som ni ser ut igenom, att minska och ni skulle se mindre utav världen utanför. Det var så jag skulle se världen för en lång tid framöver, och jag kunde inte göra någonting av det min kropp gjorde.
Så fort demonen tagit kontroll över mig ställde den sig och tittade på Mr. Sands, som efter några minuters studerande började hånle med hela ansiktet och gned sina händer mot varandra. ’Nu kan vi sätta igång.’
Det följande året var den värsta tiden i mitt liv.” Hingsten såg ner i marken medan han berättade. ”Jag satt där bak i mitt eget huvud och såg på medan Mr. Sands tränade upp demonen med min kropp. Han förde demonen in till land, då vi hade befunnit oss på en oljeplattform, där vi började öva. Han övade upp min element-kraft så demonen blev starkare med jorden. Han övade upp min kropps kondition så demonen blev mer uthållig. Till slut lärde han även demonen massor med svart magi. Magi som inte min kropp kunde klara av. Magin tärde på den och var nära att förgöra den flera gånger. Trots det så fortsatte Mr. Sands sin träning med demonen… i min kropp. Han kände till legenden om element-hästarna och visste, att om Jord fanns, så var ju Eld, Luft och Vatten tvungna att i finnas någon annanstans. Han började därför berätta detta och mycket annat för demonen. Jag tror inte Mr. Sands visste om, att allt det han berättade, lärde jag mig också. Han gav demonen i uppdrag att finna de andra element-hästarna, speciellt Vatten. För att göra detta var demonen tvungen att lära sig hur man uppförde sig som en vanlig häst bland människor. Detta gjorde att jag lärde mig allting jag kan och vet om människor idag. ”
Hingsten pausade sin berättelse för att hämta andan. Mitt eget hjärta bultade frenetiskt, jag förstod inte varför. Men så hade jag aldrig hört en berättelse som hingstens.
Hingsten tog ett djupt andetag. ”För några månader sedan skickade Mr. Sands iväg demonen på sitt uppdrag genom att låtsas vara en hästförsäljare som ville sälja demonen, eller rättare sagt demonen i min kropp, till en möjlig köpare. Mannen köpte demonen och förde honom till den norra delen utav Jorvik där han hade sina ägor. Mannen ägde många, många hästar. Och demonen testade dem allihop utifall de hade något element som de styrde över. Men ingen hade det. Ägaren märkte att något var fel, då varje gång demonen pressade en häst att svara på hans frågor blev hästen så skärrad att de inte lugnade ner sig på två dagar. Demonen blev arg då den inte hittade någon element-häst, och samma dag som han pressade den sista hästen kom ägaren och jagade bort demonen ifrån sina ägor. Demonen var rasande. Den kunde inte få kontakt med Mr. Sands på något sätt, och nu var den lämnad att försöka överleva ute i vildmarken. Två månader hade demonen ändå spenderat hos den här mannen, och jag hade blivit van vid att försöka stänga ute det som hände. Det som demonen utsatte min kropp för att göra, jag kunde ändå inte göra något.
Demonen visste att den behövde hjälp ifrån Mr. Sands, så den började bege sig söderut. Den hade lite problem med födan då och då. Demonen behövde ta ett annat djurs liv för att få näring, medan min kropp behövde gräs eller hö för att få föda. I ytterligare två månader vandrade demonen omkring i Jorviks vildmark i ett hopplöst försök att ta sig tillbaka till Mr. Sands på oljeplattformen.
Men så, för bara tre veckor sedan, visade sig demonens klumpighet och frustration. Den var utmattad, frustrerad och ville komma ut ifrån min kropp. Att den hade fått vandra runt i vildmarken tyckte den var förnedrande, och märkte knappt stupet som den till slut ramlade ner ifrån. Demonen tog ingen skada, men det gjorde min kropp. Åh, jag är säker på att några ben bröts här och var. Medan jag hörde hur demonen svor i mitt huvud använde den svar magi för att hela upp kroppen ifrån skadorna. Men på grund av demonens utmattning så kunde den inte hela min kropp till fullo, utan bara lite mer än hälften. Så skadad, och mer frustrerad än vanligt, så fortsatte demonen att gå genom skogen.
För några dagar sedan, så föll demonen. Bara ett vanligt fall ner på marken, ingenting som man skulle kunna tycka vore konstigt. Men på grund av att demonen pressat min kropp att fortsätta gå blev skadorna gradvis värre, och nu gav min kropp upp helt enkelt. Förbannad började demonen hela min kropp igen, men hann inte så långt innan den började höra ett skri ifrån himlen. Ifrån skyn började hökar dyka mot demonen och picka honom i pälsen. Blod hade börjat rinna ifrån olika skrapsår på kroppen, och demonen ställde sig med nöd och näppe upp för att bekämpa dessa irriterande fåglar som kom ifrån himlen. Den lyckades döda flera stycken och fjädrar yrde omkring i luften. På grund av sin klumpighet så föll demonen nerför ett stup igen. Detta stup var inte lika brant och den gled ner på en klippavsats. Det var tillräckligt omtumlande för att demonen skulle förbli liggande på marken istället för att ställa sig upp igen. Hökarna verkade ha fått nog av att reta demonen och flög iväg, medan de lämnade massor med fjädrar efter sig.
”Nå”, började Melody. ”Jag vill inte pressa dig men du är typ skyldiga oss en förklaring.”
”Men Melody”, frustade jag. ”Låt honom andas.” Jag vände mig mot hingsten. ”Vad heter du?”
Han slog ner med blicken i marken innan han såg upp på mig med trötta ögon. ”Jag har inget namn.”
”Inget alls?” Jag hörde på Snows röst att han var lika förvånad som jag kände mig.
”Men… något måste du väl heta?” frågade jag.
Hingsten skakade på huvudet. Han försökte ställa sig upp men sjönk ihop på marken igen. Trots att han inte var galen längre så hade han fortfarande sina skador kvar och var mycket utmattad.
”Jag ska berätta allt för er… men, jag.. finns det vatten i närheten?” Han såg upp på oss. ”Min hals känns som sandpapper.”
Utan att protestera stampade Snow på marken med hoven en gång och vattnet som fanns i jorden sipprade upp och bildade en skål i luften framför hingsten. ”Här finns vatten.”
Med en tacksam blick på Snow började hingsten dricka medan vi andra väntade tålmodigt. När hingsten var klar släppte Snow taget om sitt element och vattnet försvann.
”Såååå, berättelsen?” Melody var minst sagt nyfiken.
Hingsten frustade roat till. ”Det började för… ja för att vara ärlig så vet jag inte hur längesen det var. Men när jag var ett föl så levde jag tillsammans med min mor i en vildhästflock som fanns här på ön. Min far var hjordens ledare, och han skyddade oss väl från alla faror som kunde tänkas finnas. En dag så stötte vi på en fara vi aldrig träffat på förut – människor. Vi hade rest till en annan del av ön som vi aldrig varit på förut för att försöka upptäcka nya betesmarker när vi fick syn på dessa varelser. Vi höll oss undan för dem då vi inte visste någonting om dem och lyckades aldrig bli upptäckta. Så småningom märkte vi att människorna inte hade onda avsikter, utan de bara bodde på ön och inte var ute efter oss. Strax efter vår upptäckt av människorna höll jag även på att växa upp, jag var inte ett föl längre men inte fullvuxen heller. En unghäst det vill säga. Det var då jag började upptäcka att… jag kunde kontrollera jorden. Inte bara jorden, utan stenar och växter i sig! Jag lärde mig fort att få marken att bölja som vågorna på havet, flytta stora stenras som kom i våra vägar och få gräset att växa så vi kunde få något att beta av. Men precis efter att jag börjat lära känna mina krafter, så började vi se nya människor. Dessa liknade inte några människor vi sett tidigare. Nästan varenda en hade en stor grön kappa, keps med konstiga glasögon.”
”Dark Core”, morrade Snow.
Melody och jag nickade tyst instämmande.
Hingsten verkade inte förstå vad Snow menat men han fortsatte i alla fall. ”Dessa människor… vi började märka hur de studerade vår hjord när de trodde att vi inte visste att de såg på. Speciellt så dök de upp när jag använde mina krafter med jorden och tittade på oss på avstånd. För varje gång de kom så blev de fler och fler. Till slut så… ” Hingsten rös. ”Så dök han upp. En lång, spinkig människa som känns långt ifrån mänsklig. Han klädde sig inte som de andra, men trots att de andra såg läskiga ut, så var han mycket läskigare till sättet.”
”Mr. Sands”, muttrade Snow. ”Han verkar störa alla människor oavsett generation.”
Hingsten såg med allvarliga ögon på Snow. ”Du verkar känna till dessa människor väldigt bra?”
”Låt oss säga att… jag har träffat på dem flera gånger förut”, frustade Snow. ”Under mindre trevliga omständigheter.”
Hingsten nickade och fortsatte sin berättelse, nu med mer bekymrad röst och hans blick var mörk. ”När människorna och han hade studerat oss i någon månad kom de plötsligt fram emot hjorden. Jag kunde se hur de bar på rep och pistoler. Självklart visste jag inte om att dessa föremål hette så i det ögonblicket, det fick jag lära mig senare. I alla fall, min far – som fortfarande var ledare över hjorden – beordrade oss att fly medan han skulle försvara oss. Jag vägrade lämna honom då jag visste att jag kunde hjälpa honom. Medan min far försökte övertyga mig om att springa efter de andra i hjorden så… sköt en av människorna honom. Utan att ens blinka. Jag såg hur livet försvann ur min fars blick när han föll död till marken. Nu i efterhand kan jag inte beskriva den ilska och sorg jag kände när jag såg min döda far ligga på marken. Det jag kan beskriva är den smärta som människorna fick utstå. Med en gång anföll jag med mitt element och slungade iväg sten efter sten emot människorna. Jag beordrade växter att skjuta upp med sina rötter ur marken, knyta sig runt människornas halsar och strypa dem till döds. Vartenda knep jag kunde använde jag mig av för att förgöra den ras som hade mördat min far. Men allt eftersom fler människor i de gröna kapporna dog, desto fler kom det. Ingen av dem sköt mot mig, och jag förstod att det var mig de ville ha, och de ville ha mig levande. Hjorden hade sen länge försvunnit in bland Jorviks vildmark, och det var jag glad för. Jag ville inte låta min mor se det här.
Efter flera minuters intensivt stridande började jag bli utmattad. Att använda sitt element tär på krafterna, och det verkade han veta om. Han…, eller Mr. Sands som du kallade honom, började gå fram emot mig, skrämmande lugn med tanke på striden som pågick. Jag fick syn på honom när han var några meter bort och skulle just skjuta iväg ett stenblock mot honom när han plockade fram ett rep, mumlade några ord över det för att sedan med dödlig perfektion kasta det runt min hals. Så fort jag kände snaran dog alla mina krafter ut. Jag blev som förlamad. Alla människor med gröna kappor sprang genast fram och kastade sig över mig för att jag inte skulle försöka fly. De visste dock inte att det inte var någon risk, jag var helt tömd på krafter. Nu i efterhand minns jag att repet lös av en ilsken röd glöd, och när Mr. Sands ryckte i repet förlorade jag medvetandet.”
Hingsten tog en paus, som för att hämta kraft och fortsätta sin berättelse. Jag var helt tagen. Mr. Sands var inte bara en förskräcklig fiende, han var en förskräcklig fiende i flera generationer som Snow hade påpekat. Hur länge kunde han leva egentligen? Vad var det som gjorde att han levde så länge?
”När jag vaknade befann jag mig i ett mörkt rum”, fortsatte hingsten. Hans röst verkade nästan vara död när han talade. ”Jag försökte få kontakt med mitt element, men jag märkte snabbt att det inte fanns jord i närheten. Inte ens under byggnaden som jag förmodligen befann mig i. I det ögonblicket kände jag mig fruktansvärt försvarslös. Några timmar gick innan en stor järndörr öppnades och en utav människorna i grön kappa kom in. När han såg att jag var vaken fiskade han upp en Walkie-talkie ur fickan och började prata med någon. Ytterliggare några minuter senare kom Mr. Sands med några fler människor i gröna kappor som följe.
’Så, du är vaken nu’, sa han till mig. ’Bra. Du förstår, jag behöver nämligen din hjälp.’
Jag stampade med hovarna och skulle gå fram och sparka honom men upptäckte i det ögonblicket att jag var fastkedjad i väggen. Inte runt hovarna utan runt halsen hade jag en tjock järnstång som en kedja var fastspänd i, som i sin tur satt fast i väggen. Som en hund i ett koppel med halsband. Bara det att ”halsbandet” och ”kopplet” gjorde väldigt ont om jag ansträngde mig för mycket och drog i dem. Mr. Sands skrattade när jag försökte ta mig loss.
’Oroa dig inte’, mumlade han. ’Du kommer komma loss… på mina villkor.’
Sen försvann han ut genom dörren och jag skulle inte se honom på länge. Det gick två veckor utan att jag varken hörde eller såg någonting ifrån honom. Varje dag kom en människa i grön kappa in för att ge mig en ynka skål med vatten och ett äpple. Under en tvåveckorsperiod förstår ni säkert att detta var alldeles för lite vad att jag skulle klara mig på. Jag är säker på att jag inte var långt ifrån döden när Mr. Sands kom tillbaka till mitt fängelse igen. Den här gången hade han någonting med sig. I handen bar han en kula, en glaskula. Inuti den verkade det vara något… levande. Det var ett rött moln som virvlade och blixtrade där inne, som om vad som än levde där inne ville komma ut. Fort.
Han gick raka vägen fram till mig och bokstavligt talat tryckte upp glaskulan i ansiktet på mig. Jag frustade ilsket och slog till med tänderna framför hans ansikte som ett hot. Han bara hånlog med hela ansiktet.
’Detta är nästa steg i min plan. Och nu ska du äntligen få spela din roll.’
Han tog flera steg bakåt och smekte glaskulan som om det vore något som han höll kärt. Jag äcklades av honom redan. Plötsligt, utan förvarning, kastade han glaskulan med full kraft ner i golvet precis framför mina hovar. Med fasa i blicken såg jag hur det röda blixtrande molnet stiga sakta upp framför mig. Det virvlade till två gånger innan den åkte in i min kropp. Smärtan som jag kände i de nästa fem minuterna kommer jag aldrig kunna beskriva hur länge jag än skulle sitta och försöka. Det var som att något… slet sönder en inuti, samtidigt som den erövrade varenda del utav mig. Vilket jag senare förstod, var precis det som den gjorde. Molnet, som jag till slut förstod var en demon, hade slagit rot i mitt allra innersta och tagit kontrollen över mig kropp. Jag, min själ och mitt medvetande, fanns fortfarande kvar. Men det var som att jag blivit knuffad ifrån ”förstaplatsen” framme vid ögonen. Nu kunde jag bara se genom mina ögon på avstånd. Det är svårt att förklara… men tänk er att era ögon skulle åka bakåt i huvudet, alltså längre in mot hjärnan. Då skulle ju hålet, som ni ser ut igenom, att minska och ni skulle se mindre utav världen utanför. Det var så jag skulle se världen för en lång tid framöver, och jag kunde inte göra någonting av det min kropp gjorde.
Så fort demonen tagit kontroll över mig ställde den sig och tittade på Mr. Sands, som efter några minuters studerande började hånle med hela ansiktet och gned sina händer mot varandra. ’Nu kan vi sätta igång.’
Det följande året var den värsta tiden i mitt liv.” Hingsten såg ner i marken medan han berättade. ”Jag satt där bak i mitt eget huvud och såg på medan Mr. Sands tränade upp demonen med min kropp. Han förde demonen in till land, då vi hade befunnit oss på en oljeplattform, där vi började öva. Han övade upp min element-kraft så demonen blev starkare med jorden. Han övade upp min kropps kondition så demonen blev mer uthållig. Till slut lärde han även demonen massor med svart magi. Magi som inte min kropp kunde klara av. Magin tärde på den och var nära att förgöra den flera gånger. Trots det så fortsatte Mr. Sands sin träning med demonen… i min kropp. Han kände till legenden om element-hästarna och visste, att om Jord fanns, så var ju Eld, Luft och Vatten tvungna att i finnas någon annanstans. Han började därför berätta detta och mycket annat för demonen. Jag tror inte Mr. Sands visste om, att allt det han berättade, lärde jag mig också. Han gav demonen i uppdrag att finna de andra element-hästarna, speciellt Vatten. För att göra detta var demonen tvungen att lära sig hur man uppförde sig som en vanlig häst bland människor. Detta gjorde att jag lärde mig allting jag kan och vet om människor idag. ”
Hingsten pausade sin berättelse för att hämta andan. Mitt eget hjärta bultade frenetiskt, jag förstod inte varför. Men så hade jag aldrig hört en berättelse som hingstens.
Hingsten tog ett djupt andetag. ”För några månader sedan skickade Mr. Sands iväg demonen på sitt uppdrag genom att låtsas vara en hästförsäljare som ville sälja demonen, eller rättare sagt demonen i min kropp, till en möjlig köpare. Mannen köpte demonen och förde honom till den norra delen utav Jorvik där han hade sina ägor. Mannen ägde många, många hästar. Och demonen testade dem allihop utifall de hade något element som de styrde över. Men ingen hade det. Ägaren märkte att något var fel, då varje gång demonen pressade en häst att svara på hans frågor blev hästen så skärrad att de inte lugnade ner sig på två dagar. Demonen blev arg då den inte hittade någon element-häst, och samma dag som han pressade den sista hästen kom ägaren och jagade bort demonen ifrån sina ägor. Demonen var rasande. Den kunde inte få kontakt med Mr. Sands på något sätt, och nu var den lämnad att försöka överleva ute i vildmarken. Två månader hade demonen ändå spenderat hos den här mannen, och jag hade blivit van vid att försöka stänga ute det som hände. Det som demonen utsatte min kropp för att göra, jag kunde ändå inte göra något.
Demonen visste att den behövde hjälp ifrån Mr. Sands, så den började bege sig söderut. Den hade lite problem med födan då och då. Demonen behövde ta ett annat djurs liv för att få näring, medan min kropp behövde gräs eller hö för att få föda. I ytterligare två månader vandrade demonen omkring i Jorviks vildmark i ett hopplöst försök att ta sig tillbaka till Mr. Sands på oljeplattformen.
Men så, för bara tre veckor sedan, visade sig demonens klumpighet och frustration. Den var utmattad, frustrerad och ville komma ut ifrån min kropp. Att den hade fått vandra runt i vildmarken tyckte den var förnedrande, och märkte knappt stupet som den till slut ramlade ner ifrån. Demonen tog ingen skada, men det gjorde min kropp. Åh, jag är säker på att några ben bröts här och var. Medan jag hörde hur demonen svor i mitt huvud använde den svar magi för att hela upp kroppen ifrån skadorna. Men på grund av demonens utmattning så kunde den inte hela min kropp till fullo, utan bara lite mer än hälften. Så skadad, och mer frustrerad än vanligt, så fortsatte demonen att gå genom skogen.
För några dagar sedan, så föll demonen. Bara ett vanligt fall ner på marken, ingenting som man skulle kunna tycka vore konstigt. Men på grund av att demonen pressat min kropp att fortsätta gå blev skadorna gradvis värre, och nu gav min kropp upp helt enkelt. Förbannad började demonen hela min kropp igen, men hann inte så långt innan den började höra ett skri ifrån himlen. Ifrån skyn började hökar dyka mot demonen och picka honom i pälsen. Blod hade börjat rinna ifrån olika skrapsår på kroppen, och demonen ställde sig med nöd och näppe upp för att bekämpa dessa irriterande fåglar som kom ifrån himlen. Den lyckades döda flera stycken och fjädrar yrde omkring i luften. På grund av sin klumpighet så föll demonen nerför ett stup igen. Detta stup var inte lika brant och den gled ner på en klippavsats. Det var tillräckligt omtumlande för att demonen skulle förbli liggande på marken istället för att ställa sig upp igen. Hökarna verkade ha fått nog av att reta demonen och flög iväg, medan de lämnade massor med fjädrar efter sig.
(Tro det eller ej, men återanvänder en bild jag redan använt för jag fick inga idéer till det här kapitlet cx)Dagarna gick, och demonen flyttade inte på sig. Men jag visste att den sakta men säkert började hela upp min kropp igen. Den här gången på ett ordentligt sätt.
Igår var demonen nästan klar med helandet när den råkade använda sin magi fel och skadade min kropp istället för att hela den. Den här gången gjorde det så ont att min kropp gav ifrån sig ett högt skrik. Demonen förbannade sig själv och fortsatte helandet. Sedan, några minuter senare, kom det plötsligt en flicka med hennes frieser gående.”
Jag ryckte till och märkte att hingsten såg på mig.
Det var ju jag och Renee.
Hingsten hade sin blick riktad mot mig när han pratade. ”Jag blev riktigt förvånad när jag såg er, men samtidigt riktigt rädd. Jag visste vad demonen kunde göra emot er. Som du kanske märkte var min kropp fortfarande skadad, men demonen hade spenderat de senaste dagarna med att hela inre, mer livshotande skador. Efter att demonen jagat bort er vad jag säker på att ytterligare en tid av helande och frustration ifrån demonen skulle börja.”
Hingsten skrattade och såg på alla oss. ”Men inte alls. Ni kom och beslöt er för att möta demonen. Ni stred, och ni vann. När ni stängde in min kropp i er element-kupol blev det för mycket krafter för demonen att utså. Den trodde helt enkelt att kroppen skulle dö i det ögonblicket och valde att lämna min kropp. Och det blev min räddning.”
När hingsten avslutat sin berättelse var det tyst i flera sekunder.
”Så.. den här demonen”, mumlade Snow. ”Tror du den begav sig tillbaka till Mr. Sands?”
Hingsten nickade. ”Mycket troligt.”
”Borde inte vi göra oss beredda utifall den kommer tillbaka?” frågade Melody.
”Jag vet inte”, svarade jag.
”Jo, det måste vi”, sa hingsten och ställde sig upp på darrande ben. ”Demonen känner till att ni finns, och vart ni finns. Den kommer komma tillbaka med Mr. Sands för att tillfångata er.”
”Det kommer bara hända i dess drömmar”, muttrade Snow utmanande. ”Till dess, måste vi få hem dig.”
”Hem?” Hingsten verkade uppriktigt förvånad. ”Till er?”
”Jamen det är väl klart!” sa jag och log. ”Du är en element-häst inte sant? Därför ska du ju bo med oss! Snow rid hem och hämta Renee. Hon måste få hälsa på vår nye familjemedlem.”
