Kapitel 12 - Att tämja Jord

Jag vaknade av att Renees skratt ekade i stallet. Sömnigt öppnade jag ögonen och gäspade. När jag höjde på huvudet och såg ut över boxen strålade solen in genom den öppna stalldörren. Renee stod lutad vid boxdörren till Snow och tittade på honom. Även han tittade på henne, och helt plötsligt började hon skratta. Hon gav honom en kärleksfull klapp på mulen innan hon försvann ut ur stallet.
      ”Vad handlade det där om?” frågade jag.
      Snow såg på mig, och det fanns något livligt i hans blick. Han var… upprymd. ”Vi var hos Elisabeth igår, och Renee pratade om vad som hände dig och henne när ni förflyttades.”
      Jag spetsade genast öronen. ”Vad kom ni fram till?”
      Jag var knäpptyst medan Snow berättade om Pandoria, legenden om element-hästarna. Även att han och   Renee nu kunde kommunicera via tanken.
      ”Det är så häftigt!” skrattade Snow. ”Vi förstår varandra på ett helt annat sätt, vi kan säga saker som den andra kanske inte förstod tidigare och vi har helt klart kommit varandra närmare.”
      Jag suckade lite avundsjukt. ”Det låter ju underbart att kommunicera med henne på det sättet.”
      ”Det är det”, sa Snow och nickade.
      ”Jajaja, det är jättegulligt och så”, hördes plötsligt Melodys röst ifrån boxen bredvid min. ”Men är det någon av er som tänkt på att vi kanske måste ta kontakt med den där vildhästen?” 
      ”Jodå, jag har tänkt på det”, svarade jag. ”Men jag vet inte hur vi ska göra.”
      ”Men det vet däremot jag”, hörde jag Snow säga. ”Vi får smita ut idag och leta efter honom i Firgrove-bergen helt enkelt.”
      ”Men, vi kommer ju bli upptäckta!” protesterade jag.
      ”Inte om vi får hjälp av Renee” flinade Snow.
      ”Vad menar du?” Melody lät misstänksam, det var även jag.

Ca 20 minuter senare satt Renee på Snows rygg och höll i två tyglar som satt fast i min och Melodys grimma, medan vi gick bakom dem. Snow hade lyckats övertala Renee att låta oss ”beta” på en av de stora Firgrove-ängarna. Nu när de kunde kommunicera så bra så försäkrade han henne att de skulle springa tillbaka till stallet när det började bli mörkt. Hon hade till en början varit osäker till att låta oss vara ensamma så långt bort, men hon litade på Snow och gick med på det.
      ”Jag fattar fortfarande inte att hon gick med på det”, viskade Melody till mig.
      Jag skakade på huvudet. ”Inte jag heller, men jag måste medge att det är väldigt smidigt när hon och Snow kan kommunicera så bra och tydligt.”
      Melody frustade bara.
      Vi märkte tydligt att Snow och Renee förde en konversation med varandra. Då och då skrattade Renee till, eller Snow gnäggade extra högt. Melody och jag var tydligt avundsjuka båda två, men vad kunde vi göra. Snow var Renees Ödesryttar-häst, och så skulle det förbli.
      Efter en stunds travande kom vi fram till ängen där jag och Renee hade förflyttats till. Renee hoppade av       Snows rygg och plockade dän grimmorna från mig och Melody.
      ”Jag hoppas ni uppför er nu”, mumlade Renee. ”Kom hem när solen börjar gå ner, annars hämtar jag er.”
      Snow gnäggade högt och retsamt. Renee kunde inte göra något annat än le kärleksfullt. Med grimmorna slängda över axeln började hon gå tillbaka till stallet.
      ”Men stackars människa”, började jag. ”Ska hon behöva gå hela vägen tillbaka?”
      Snow frustade till. ”Jag frågade henne medan vi gick, och hon var helt okej med det.”
      ”Dåså”, sa Melody och bytte snabbt ämne. ”Låt oss finna denna hingst. Ashy, var någonstans såg ni honom?”
      ”Följ efter mig”, svarade jag bara och började galoppera mot Firgrove-bergen.
      Snow och Melody var tätt efter.
      Jag var inte alldeles bombsäker på vägen upp, då Renee i stort sett hade väglett mig medan jag var allmänt nervös och smått rädd för skriet vi hade hört. Men jag lyckades finna vägen upp ändå. Jag kände direkt igen stenblocken, de torkade små blodfläckarna och hökfjädrarna som låg utspridda på platsen.
     ”Hjälp”, mumlade Melody. ”Var det här han låg?”
     ”Ja”, svarade jag. ”Men jag undrar o-”
     Jag hann inte avsluta meningen innan jag kände en stenhård knuff i sidan.
     Inte igen!
    Jag föll ut för stupet och både Snow och Melody ropade efter mig. Men nu agerade jag snabbare än blixten. Jag använde mig av luft för att lufta upp mig själv tillbaka till klippan. Ca 10 meter bort ifrån oss stod den vilda hingsten, brett isär med hovarna med huvudet sänkt mot marken. Ögonen var riktade mott oss, och svetten blänkte i både päls och man. Det verkade även som om han hade fler sår än vad han hade igår.
    ”Holy…” viskade Melody. ”Du hade inte fel när han verkar vara skvatt galen.”
    Jag nickade bara, för jag hade fastnat i hingstens blick. Den var oerhört tilldragande. Hingsten verkade inte veta vad som pågick, ändå otroligt fokuserad och fruktansvärt galen.
    ”Vi vill bara hjälpa dig”, sa Snow och tog ett steg mot hingsten. 
    ”Jag behöver ingen hjälp”, väste han fram.
    ”Allvarligt”, sa Melody och synade hingsten. ”Du ser inte klok ut, du behöver oss.”
    ”Jag… behöver… INGEN!”
    Jag såg att han tappade fattningen och sköt iväg ytterligare tre klippblock emot oss. Den här gången var jag beredd och vi alla tre lyckades undvika dem.
    ”Han behöver tyglas på något sätt”, sa Melody. ”Han är ju skvatt galen!”
    ”Låt oss försöka få ner honom på marken så att vi kan prata med honom”, sa Snow och i samma stund skakade han på huvudet och istappar bildades i hans man. ”Vi kan inte resonera med en galning.”
    ”Åh det här har jag längtat efter”, spann Melody och stampade med alla fyra hovarna så att det började brinna på varje hov.
    Jag himlade med ögonen när de började ”visa upp” sina krafter. Samtidigt så förstod jag att de gjorde så för att deras krafter skulle bli starkare och ge dem mer energi. Själv så behövde jag inte göra så då luften fanns omkring mig hela tiden.
    Jag såg hur hingsten nästan förberedde sig för strid, han ändrade ställning så han stod upp. Plötsligt skriade han högt, stegrade och stampade ner framhovarna riktigt hårt i marken. När hans hovar nuddade marken flög vi upp i luften. Marken under oss bokstavligt talade böljade till och sköt iväg oss som pilar.
Jag blev mycket överraskad av det han gjorde, men jag samlade mig snabbt och stannade faktiskt kvar i luften där uppe. Förskräckt såg jag hur Snow och Melody föll till sin döds. Jag dök snabbt och befallde luften att fånga upp Snow och Melody så att de landade tryggt på marken. När de stod säkra igen landade jag bredvid dem. Hingsten såg minst sagt förvirrad ut. Sen ilsknade han till igen, frustade argt och började galoppera mot oss. Fem meter innan han kraschade in i oss så tvärstannade han, och klippan kastade av oss nerför stupet.
     ”Men va fan!” utropade Snow medan han föll. ”Askan!!”
     När klippan kastat ut oss hade det varit med sån kraft att jag började snurra runt i luften och jag fick panik i några sekunder. Till slut rätade jag upp mig och lyckades i sista sekund fånga in Snow och Melody med luften innan de träffade den hårda marken.
     ”Vi kan inte bara handla passivt!” morrade Melody. ”Vi måste attackera honom också.”
     ”Så vad väntar vi på?” frågade Snow och vände sig sedan mot klippan där hingsten fortfarande stod. ”Jag ska försöka härma hans rörelse.”
     Snow stegrade så högt han kunde och körde ner hovarna på marken med all kraft. Ut från hans hovar spred sig ett lager av is. Isen rörde sig fort som ögat fram över marken, uppför klippvägen och på toppen växte det upp en istapp som sköt iväg hingsten bort från klippan och ut på ängarna.
     ”Woho!” utropade Melody. ”Snyggt Snow!”
     Snow skrattade. ”Jag visste inte ens att jag kunde.”
     Jag såg med stora ögon hur hingsten flög genom luften, över oss och ner längre bort på ängen. Strax innan han skulle landa började marken skaka och ut ur gräset sköt det upp stora stenblock som tog emot hingsten och gjorde att han landade ”mjukare”. Stenblocken försvann sen när han befann sig på marken igen och han ställde sig med ögonen mot oss. Hans kroppsspråk verkade säga ”bring it on”.
     ”Jaha”, mumlade jag och förberedde min kropp. ”Vi får alltså köra hårt, mot, hårt.”
     Som på given signal började alla attackera samtidigt. Jag lyfte ifrån marken för att höja mig ovanför hingsten. Snow gjorde samma attack som han gjorde nyss, fast svagare, och isen spred sig mot hingsten som nu var beredd och krossade isen med stenblock som sköt upp ur marken när isen kom för nära. Melody skapade ett eldklot som fick växa sig stor framför hennes ögon innan hon skickade iväg den mot hingsten. Han blockerade den dock med att en stor stenvägg växte upp ur marken. Jag slog till hårt med svansen och skickade iväg en kraftig vindvåg som lyckades dra bort stenblocken från marken.  Bara för att i nästa sekund växer upp helt nya.
    ”Vi måste attackera honom samtidigt”, ropade Snow till mig medan han sprang runt hingsten i cirklar och sköt ut stora istappar mot stenblocken.
    Jag svävade ner till Melody och viskade i hennes öra, hon nickade och jag flög iväg och viskade samma sak till Snow.
    ”Det kan funka”, mumlade han. ”Vi kör!”
    Samtidigt som jag steg upp mot himlen kände jag ett vinddrag då ett stenblock flög förbi bakom mig.  I det här läget var jag fruktansvärt glad över all träning vi fått med Elizabeth och Avalon.
    Jag började snurra på kroppen och skapade en mini-tornado som jag sen släppte ner mot hingsten. Som förra gången så kastades stenblocken bort. Den här gången stannade tornadon kvar mitt på hingsten. Tornadon var starkt och han fick ta i med alla sina krafter för att hålla sig kvar på marken. När det skedde sköt Melody och Snow samtidigt mot hingsten. Från Snow kom det en halv glob som bestod av en tjock hinna med istappar överallt. Från Melody en andra halva av en glob som brann hårt och varmt. När båda halvorna kom fram till hingsten kompletterade dem varandra och stängde in hingsten som i en kupa, tillsammans med den lilla tornadon.

Jag sänkte mig själv sakta ner mot marken. Melody och Snow kom också närmare. Jag skulle inte vilja vara i hingstens sits nu. Han behövde kämpa för allt han var värd för att inte slitas upp från marken och flyga runt i cirklar. Samtidigt så kunde han inte bara stiga åt sidan, för på ena sidan var det iskallt med vassa istappar. På andra sidan stekhett med brinnande eld.
    Då började kupan nästan pulsera, och den började skifta i färg. Plötsligt hördes ett fruktansvärt vrål. Det var inget hästvrål, den saken var säker. Det lät snarare som en… demon. Strax efter vrålet såg jag hur en röd skugga sköt ut från kupan och försvann upp i skyn, varpå det hördes ett förtvivlat gnägg och en duns.
Melody, Snow och jag såg på varandra och vi tog genast bort våra element så de försvann. Kvar på marken låg en bränd, stucken, omtumlad och skadad hingst. Vi travade fram till honom. Hela hans kroppsspråk var annorlunda nu. När vi var någon meter ifrån honom öppnade han ögonen och såg på oss.
    ”Tack”, viskade han.