Kapitel 21 - Pånyttfödd

 

Mörker. Bara mörker.
    Det hade varit mörkt ett bra tag nu. Å andra sidan, när hade det varit ljust? Det har nog aldrig varit ljust. Det verkade inte som det i alla fall.
    Mörkret sträckte sig flera meter tills det nuddade en vägg. Om man följde väggarna nuddade dem till slut varandra och bildade ett mörkt rum. Det fanns inga lampor, inga möbler och inga fönster. Det var helt kalt och rummet kändes dött på något sätt.  Nåja, helt utan saker var det inte.
    I ena änden av rummet satt det fast en anordning av kedjor i väggen. Kedjor som skulle hålla fast stora djur. Just nu så var det faktiskt en varelse som satt fast i kedjorna.
    Varelsen rörde lite på sig; den började vakna till. Efter att ha legat utslagen i flera timmar var kroppen stel, och kedjorna gnisslade när varelsen rörde på sina ben.
    Vem… är jag?
    Tre ord genomborrade varelsens huvud, och var det enda som den kunde tänka på. Försiktigt vinklade den upp kroppen.
    Var är jag?
    Varelsens bruna ögon synade det mörka rummet vars svarta siluetter aldrig verkade ta slut. Den försökte se på sig själv men det var omöjligt. Så bra mörkerseende hade den ändå inte.
   När den försökte ställa sig upp protesterade dess kropp och föll ihop på det hårda golvet. Kedjorna skrek på sitt gnisslande språk när de föll i golvet och varelsen flämtade av den annars så enkla rörelsen. Efter att ha tagit några djupa andetag försökte den igen, och den här gången lyckades den hålla sig på benen. Även om de skakade lite av ansträngningen vägrade varelsen lägga sig ner igen. Varelsen försökte ta några steg framåt för att undersöka det mörka rummet, men blev hindrad av något som stramade åt runt halsen. Återigen flämtade den till och tog något steg bakåt för att trycket skulle släppa, och den försökte se vad det var för något som orsakade smärtan. Allt varelsen kunde avgöra var att trycket runt halsen satt fast i väggen i en riktigt tjock kedja. Manen var dessutom inklämd mellan halsen och saken som orsakade trycket, vilket skapade smärta därifrån också.
    Varelsen frustade irriterat, skrapade med hoven på det kalla golvet och gjorde ett ryck för att se om kedjan skulle släppa. Det resulterade i fruktansvärd smärta i halsen, tappa andan och falla ner på golvet.
    Hästen – för nu hade varelsen kommit underfund med att den var en häst – blev sur på sig själv för att den inte kunde ta sig loss. Den brukade alltid få som den vill, men trycket lät sig inte besegras. Återigen ställde den sig upp.

    Plötsligt hördes ett dunk någonstans. Hästen spetsade öronen. Ett nytt dunk hördes, ett till, och ett till. Flera stycken hördes genom de kalla väggarna tills det plötsligt tystnade. Hästen vred på huvudet, vad var det för något?
    Då knakade det plötsligt till, och med ett fruktansvärt högt ljud började väggen framför hästen att röra på sig. Det var ingen vägg, det var en dörr. Dörren var otroligt stor, och det tog lite tid innan den var helt öppen. På andra sidan var det lika mörkt som i rummet hästen befann sig i, förutom ett ljus som lös i taket. På marken kom det andra varelser gående emot hästen, och de gick på två ben. Det stack till i hästens huvud av igenkännande.
    Människor.
    Människorna kom gående, väldigt lugna. De var några stycken och alla såg likadana ut; grön klädsel med något brunt på huvudet och deras ögon var stora och svarta. Människan som gick längst fram såg annorlunda ut däremot. Han bar grå klädsel och hade inget på huvudet. Hans huvud var ovanligt spetsig och det pryddes med svart hår. Han rörde sig som en reptil: snabbt och kvickt med en säkerhet som var skrämmande. Hästen bestämde sig för att den inte gillade honom.
    När människorna nästan var framme vid hästen stannade dem, och Reptilen gjorde något med ansiktet. Hästen insåg att han log.
    ”Så, du har vaknat du Törnrosa?” frågade Reptilen med ett hånleende.
    Hästen bara såg på honom med avsky, även om den skulle kunnat prata med människan skulle den inte svarat.
    ”Du ställde till med lite… problem för oss där borta”, sa Reptilen och la armarna i kors. ”Du var inte så lätt att transportera hit.”
    Hästen blev förvirrad.
    Vad menar han?
    ”Ja, den där branden var ju inte särskilt diskret”, sa Reptilen som om den svarade på hästens fråga. ”Eller var säger du, Summersong?”
    Namnet träffade hästen mitt i bröstet och det knöt sig till en knut. Namnet… hon kände igen namnet!
    Reptilen fortsatte att prata. ”Jag har aldrig sett något liknande. Visserligen visste jag att elementen var väldigt tåliga, men det du gjorde… jag måste säga var jag är otroligt imponerad.”
    Hästen blev ännu mer förvirrad, hon förstod inte vad människan pratade om. Än mindre kunde minnas det, för det verkade ju som om hon hade varit där…
    ”Förhoppningsvis kommer du vara lika lätt att inta som din broder”, kommenterade Reptilen och log sådär hånfullt igen. Han plockade fram en kula ur innerfickan. ”Eftersom du tog kål på den förra… ja jag fick helt enkelt skaffa en ny.”
    Med långsamma steg började Reptilen gå mot hästen, och med fasa stirrade hon på kulan. Det virvlade runt ett rött moln inuti som blixtrade, det var som att det var en storm där inne.
    Bilden av kulan fick det att sticka till i huvudet på stoet, hon kände igen den också. Men varifrån? Reptilen stannade någon meter framför henne, på avstånd så att hon inte kunde nå honom. Han höjde handen och slog ner kulan i golvet precis framför hennes hovar, och svetten började rinna längs manen i pannan. Varför kändes detta så bekant? När molnet steg upp framför henne kom hon plötsligt på vad det var.
    Demon.
    Demonen virvlade runt framför henne, blixtrade och hade sig. Som om den ville visa upp vilka krafter den hade innan den skulle tränga in i henne.
    Vänta lite… tränga in i…? Hur visste hon..?
    Demonen började komma närmare henne, och när hon såg leendet på Reptilen i bakgrunden slog vetskapen och minnet ner som ett bombnedslag i huvudet.
    HAWKFEATHER!
    Hon vrålade namnet i huvudet och med ens fylldes hon med en överväldigande kraft. Hon stegrade och gnäggade högt när kraften tog över och allting blev rött.

 

Stoet vaknade av en dundrande huvudvärk. Sakta öppnade hon ögonen och såg att hon låg ner igen. Rummet var lika mörkt som förut och dörren var stängd.
    Hawkfeather.
    Namnet dunkade i huvudet. Nu kommer hon ihåg! Han hade ju varit med om exakt samma sak. Men varför kunde hon inte förknippa honom med något… var han hennes bror? Var de vänner? Hur kände de varandra?
    Stoet frustade irriterat när hon inte kunde komma ihåg, hon hatade att minnet svek henne. Speciellt nu när hon behövde det som mest, och nu när det verkade som att allting hände på grund av något som hade hänt innan hon hamnade i det mörka rummet i Reptilens våld.
    Hon ställde sig upp och blev förvånad när hon kände hur benen brände. Plötsligt hördes det där knaket igen och stoet vände sina ögon mot dörren och såg hur den sakta öppnades.
    Bakom dörren kom en människa. Denne var mycket mindre än männen som hade varit här tidigare. Det var en liten flicka i mörka kläder och med svart hårt som hade en glans av mörkblått i sig. Hon sprang fram till stoet, stannade och stirrade förundrat på henne.
    ”Hej”, mumlade flickan och det lät som om hon spann på rösten. ”Jag heter Jessica.”
    Stoet vinklade sina öron mot Jessica när hon pratade.
    ”Vad fin du är”, viskade Jessica och tog ytterligare ett steg fram. ”Du har en underbar brun färg.”
    Brun? Var hon brun?
    Jessica kom ännu närmare, så pass nära att hon kunde nudda stoet. Hon sträckte ut handen, och nyfikenheten tog över hos stoet. Hon böjde på nacken så huvudet kom närmare och Jessicas hand nuddade hennes mule. Beröringen var… bekant. Stoet fick en känsla av tillit och hon började nosa på flickans hand. Jessica skrattade och tog ett steg fram så hon kunde smeka stoets hals med andra handen. Stoet frustade och slöt halvt ögonen.
    ”De får säga vad de vill”, muttrade Jessica. ”Men en sak är säker, jag har bra hand med hästar.”
    Stoet stod och njöt av beröringen, det var längesen någon visade sådana känslor för henne. Konstigt nog kändes det som om denna längtan efter beröring sträckte sig så långt tillbaka till tiden som hon inte kunde minnas.
    ”JESSICA!!” vrålade plötsligt en röst väldigt nära dörren. Stoet hoppade till och la öronen bakåt av nervositet. Jessica muttrade för att rösten hade stört stoet.
    ”VAD?!”
    ”Skeppet Arona är på väg in med sin last, Mr. Sands vill att du närvarar.”
    Stoet såg hur Jessica sken upp och slog ihop händerna av belåtenhet. ”Jag kommer om tio minuter.”
    Mannen som hade pratat bakom dörren gick iväg, och stoet blev förundrad och undrade varför hon inte hade hört mannen komma.
    Jessica vände sig åter till stoet. ”Jag måste gå, men jag kommer komma tillbaka. Du är den enda på det här fördömda stället som inte ser på mig med avsky i ögonen.”
    Stoet spetsade öronen mot Jessica och la huvudet på sned, varför skulle någon se på henne med avsky? Hon var ju trevlig.
    Jessica la handen på hennes mule igen. ”Vad heter du, min vän?”
    Stoet tänkte efter. Reptilen hade nämnt Summersong – när hon tänkte på namnet rös hon -, men bara för att hon fick sådana rysningar av namnet ville hon inte kalla sig det. Då visste hon plötsligt och började gnägga medan hon pekade med nosen mot dörren.
    Jessica såg sig om och tittade sedan på stoet. ”Menar du det mannen sa?”
    Stoet frustade.
    Jessica fick något i blicken. ”Heter du Arona?”
    Stoet gnäggade och Jessica log.
    ”Då ses vi snart igen, Arona”, sa Jessica och försvann sedan ut genom dörren.
    Stoet stod kvar i mörkret när dörren stängdes efter Jessica. Hon hade fortfarande den tryckande saken mot halsen, men Jessica kanske skulle kunna hjälpa henne att bli av med den in sinom tid. Samtidigt så svävade ett ord i stoets huvud, ett ord som hade mer innebörd än vad hon kunde ana.
    Arona, det är jag.