Kapitel 23 - Ett kraftfullt namn

”Det ska du väl inte bli sur på mig för!”, vrålade Jessica och slängde iväg en vakt över räcket med sin mörka kraft. Arona duckade smått när vakten flög förbi henne. Jessica och Reptilen – eller Mr. Sands som Jessica kallade honom – bråkade, igen.
    ”Jag förstår inte”, muttrade Reptilen och gned sitt ansikte med sin rynkiga hand. ”Varenda fara jag skickar mot Ödesryttarna klarar dem sig undan.”
    Jessica ryckte på axlarna där hon stod med armarna i kors. Hennes blåsvarta hår hängde som ett vattenfall nerför hennes rygg. ”Antingen ligger de ett steg före oss eller så är du så korkad som du ser ut.”
    Reptilen ryckte till och stod helt stilla. Sedan susade han fram till Jessica med en omänsklig hastighet och grep tag i hennes hals med bara en hand och lyfte upp henne ovanför marken. Ilskan syntes i hans ansikte och Arona såg med fasa hur hans hud blinkade, och under fanns något annat som kändes så onaturligt som det bara gick.
    ”Glöm inte”, väste han med en röst som lät omänsklig. ”Att jag kommer från en annan planet och jag föddes med mina krafter. Dina fick du så generöst av Generalen, och jag kan ta bort dem lika fort som du fick dem. Försök hålla det på minnet.”
    Reptilen släppte Jessica och gick bort till sin plats bredvid räcket, nu såg han ut som en väldigt gammal man igen. ”Dessutom förstår jag inte varför du ska släpa runt på hästkräket över hela plattformen.”
    Arona gnäggade irriterat och stampade med en hov så att det började brinna i hennes man.
    Jessica gned sin hals medan hon gick fram och la handen på Aronas hals. ”Arona är mig trogen och dessutom min enda vän på det här stället. Du vet att hon inte tränar med dig om jag inte är närheten. Hon trivs heller inte i den där cellen du höll henne i. Och du borde inte glömma att hon är Eld, och eftersom detta är en oljeplattform så kan hon sätta eld på hela det här stället så det exploderar. Om du tar mina krafter kan jag svära på att jag kommer låta Arona bränna ner hela Oljeplattformen och sen kommer jag ta med mig henne härifrån tills du aldrig kan hitta oss igen.”
    Jessica svingade sig upp på Aronas rygg och Arona tog ett skutt så hon flög över räcket och tillsammans susade de ner från den höga plattformen mot det mörka vattnet som fanns hundra meter nedanför dem. Arona älskade faran och energin som började susa inom henne när de föll mot en säker död, men hon väntade på Jessicas signal.
    Jessica höll hårt i hennes man, och plötsligt skrek hon ”NU!”.
    Arona lät energin flöda och hennes svans började brinna. Eftersom hennes man redan var i brand rörde sig energin vidare till hovarna och de började brinna också. Gnistor och flammor flög upp i luften ju längre ner de föll. När det bara var några meter kvar till marken ökade Arona energin och elden på hennes hovar började fungera som raketer – de tryckte hennes hovar uppåt, jobbade mot gravitationen. Hon hade jobbat mycket på den här tekniken och nu kunde hon använda den felfritt.
    Arona började galoppera i den riktningen hon ville fem meter över vattenytan. Elden bar henne uppe med hjälp av rakettekniken, på avstånd såg det ut som att hon flög.
    ”Kom igen tjejern”, mumlade Jessica i hennes man.  Arona hade märkt att det inte verkade som att Jessica blev skadad av elden i hennes man vilket gjorde henne ännu gladare att hon hade träffas Jessica.
    Det hade gått några dagar sen den gången de träffades för första gången i Aronas cell. Redan nästa dag hade Arona släppts fri, men hon hade inte gjort några försök till att fly. Jessica var den enkla anledningen. Om hon flydde, vem skulle hon fly till? Hon visste inte vad för liv som väntade henne på andra sidan havet. Skulle hon överleva ens? Nej, att stanna hos Jessica hade varit ett enkelt val.
    Efter att Arona släppts fri började Reptilen träna med henne. Hon skulle träna på sina krafter med honom. Oftast var måltavlorna någon av männen i de gröna jackorna som sprang runt och skrek som barn när de blev träffade av elden. Men Arona ville snabbt inte träna om inte Jessica fanns där. Hon gav henne kraft, hon gav henne en mening till att träna. Arona visste, att om Jessica var hotad skulle hon skydda henne med sitt liv.
    Arona utvecklades något enormt. Efter varje träningspass blev hon starkare och starkare. Hon var helt klart en mycket starkare häst än… vad hon hade varit innan hon kom till Oljeplattformen.
    Nu ökade hon på galoppen och susade mellan de stora, tjocka pelarna som höll uppe Oljeplattformen i vattnet. Intill vissa pelare var det stora vågor och Arona tog ett skutt så hon flög över dem med ett hårsmån. Jessica skrattade högt när hon gjorde det och Aronas glädje steg. När de hade skojat klart bland vågorna började Arona galoppera uppåt, som i en brant uppförsbacke. De steg och steg, bort från havets mörker och de vildsinta vågorna.  Nu var de i jämnhöjd med Oljeplattformen, men Arona saktade inte ner. Hon fortsatte högre och högre upp. När hon var kanske hundra meter ovanför Oljeplattformen planade hon ut och fortsatte att galoppera bland molnen. Ibland råkade hennes eld nudda ett moln så det fräste när vatten och eld mötte varandra.
    Hon fortsatte att stiga ytterligare och snart var det bara hon, Jessica och det enorma himlavalvet som täcktes av miljontals stjärnor i den klara natten.
    Arona saktade av till skritt och såg i ögonvrån hur Jessica slog ut med händerna. ”Åhh Arona, det här är frihet.”

    Arona ruskade på huvudet så miljontals gnistor flög ur hennes man. I samma veva kom den en nordvind och blåste så hon lyftes lite högre. Med vinden så kom det röster ifrån Oljeplattformen. Arona spetsade öronen när hon hörde att det var Reptilen.
   ”… på fullt allvar.”
   ”Men chefen, den där hästen…” svarade en arbetare.
   ”Jag är mycket medveten om den där hästen”, fräste Reptilen. ”Jessica har rätt. Så länge Eld är trogen henne kommer den inte göra något jag vill. Och om jag röjer undan Jessica kommer hästen förmodligen sätta eld på hela plattformen. Jag är klämd i en situation jag helst vill komma ur.”
    Arona log inombords när hon fick höra att Reptilen var besegrad.
    ”Det är en sak som bekymrar mig chefen”, sa en arbetare. ”Hästen… vart kommer den ifrån? Vart fanns den innan den kom hit?”
    ”Den ställde till det för sig själv helt enkelt. Min demon hade lyckats infiltrera henne och var väldigt nära på att lyckas när… när hon ställde till det helt enkelt. När mannarna kom för att hämta henne höll de på att ta fel häst bara för att hon såg annorlunda ut än vad jag hade berättat.”
    ”Det var inte riktig det jag tänkte på. Jag syftade mer på förra ägaren…”
    Det blev tyst en stund och Arona undrade om de hade gått inomhus eller något, sen förde vinden med sig deras röster igen.
    ”Ja, ägaren är en Ödesryttare, hurså?”
    ”Du tror inte… hon kommer bli något arg när hon får veta att vi har hennes häst?” Arona kunde höra hur nervös arbetaren var. Det förstod hon inte varför dock, och dessa Ödesryttare, vilka var dem?
    Reptilen fnös. ”Hon är inte så kraftfull än så att hon kan ta sig an alla oss. Dessutom tror hon att Summersong är död, vilket gör det mycket lättare för oss.”
    Namnet träffade Aronas innersta väsen på samma sätt som det hade gjort förra gången. Det där namnet berörde henne på ett sätt hon inte kunde förstå, på ett sätt som skrämde henne.
    ”Må så vara”, muttrade arbetaren. ”Men… vilken av dem var det?”
    ”Renee”.
    När namnet nådde Aronas ögon slog det ner som ett bombnedslag i hennes huvud. Det slet hennes tankar isär och ifrågasatte hennes existens. Namnet var bekant men samtidigt så främmande. Namnet var på en person som stod henne fruktansvärt nära, men samtidigt på en person hon aldrig träffat. I samma som stund som hon hörde namnet visste hon att det tillhörde någon som hon hade träffas innan Oljeplattformen. Namnet fick henne så pass ur balans att hennes inre energi förändrades och elden på hennes hovar som höll henne uppe slocknade och hon började falla. Jessica gav upp ett rop när de försvann ner i molnen.
    Arona kände hur Jessica gled av hennes rygg och hon försökte få igång elden inom henne, men den var som död.
    Paniken växte, varför kunde hon inte använda sin kraft?!
    Samtidigt så dunkade namnet i hennes huvud som en kraftig huvudvärk.
    Renee.
    Arona ruskade på huvudet i ett försök att bli av med det, hon var tvungen att komma på hovarna igen!
    Det mörka vattnet kom snabbt emot dem när de började falla allt fortare.
    Renee.
    Arona kände sig förvirrad, vad var upp och vad var ner?
    Renee.
    Vågorna var höga och slukande, Arona tyckte nästan de såg inbjudande ut.
    ”Arona!!” Jessicas röst vrålade i natten och spräckte alla tankar i Aronas huvud.
    Jessica var i fara.
    Elden inom henne tändes till ett sprakande inferno och hennes hovar brann varmare än förut. Arona fick åter kontrollen över sin kropp och snabbt som ögat vände hon upp och fångade Jessica på sin rygg. När Jessica kramade om hennes man började hon galoppera tillbaka mot Oljeplattformen.
    ”Det var något nytt”, mumlade Jessica lite skärrat från hennes rygg. ”Men wow vilken adrenalinkick!”
    Jessica gav till och med upp ett skratt.
    Arona skrattade inte med henne.
    Det där namnet – hon vågade inte tänka på det – hade fått henne totalt ur balans. Det var något kraftfullt över det. Det hade nästan kostat både henne och Jessica livet. 
    Arona bestämde sig i det läget att försöka bygga upp ett mentalt försvar emot namnet. Hon var Eld, hon tänkte inte vackla så lätt igen.