Kapitel 11 - "Tala med mig, Snow!"
Har du inte läst tidigare kapitel? Gå in här då!
Han sprang. Han sprang så fort benen bar honom. Det Snowdream visste var, att han älskade det. Varje gång han och Renee kutade fram över vägarna, oavsett om det var för att rädda Jorvik, var påväg att missa en av de stora tävlingarna – championaten – eller bara för springandets skull, så var det lika underbart varje gång.
Nu sprang de, av en orsak som han faktiskt inte visste om. Renee stod upp i sadeln på hans rygg. Hon behövde inte mana på honom, säga åt honom att skynda sig. Han visste att hon visste att han sprang för allt han var värd. Vägen genom Hollow Woods var mörk, solen hade börjat gå ner och det blev allt svårare att se. Men inte var det något problem för Snow. Han kunde det här vägen utantill.
Efter några minuters intensiv ridning såg de dem första lamporna som sken i Valedale. De saktade av och fortsatte i kort galopp förbi stallet och några hus innan de kom fram till Elisabeths hus. De hade tur, för hon stod ute och vattnade några av sina blommor. Renee gjorde en tvärbromsning nästan precis bredvid den äldre druiddamen.
”Nämen Renee”, sa Elisabeth förvånat när hon vänt sig om. ”Vad får mig den äran av att se dig här så sent på dagen?”
Renee hoppade av Snows rygg och gick fram till henne. ”Jag behöver prata med dig om en sak som hände idag. Faktiskt bara för någon timme sedan.”
Elisabeth kunde höra hur allvarlig Renee lät, och det blev hon med. ”Ojdå, kom så sätter vi oss på bänken här borta och berätta allting för mig, kära barn.”
Snow blev glad inombords när han skrittade efter dem till bänken. Han visste att Elisabeth hade föreslagit att de skulle sitta ute för att han skulle kunna va med och lyssna. Det var inte roligt att vänta utanför utifall de gick in i huset.
När Renee och Elisabeth slagit sig ner på bänken ställde han sig bredvid Renee och sänkte sitt huvud till hennes nivå, han ville höra allt hon sa.
Först var hon tyst, som om hon behövde tänka efter hur hon skulle formulera sig. Men till slut tog Renee till orda och berättade allt som hade hänt.
Det var när hon kom till biten där hon och Ashy hade förflyttats, som Snow spetsade öronen extra mycket.
”Jag förstår inte hur det gick till”, mumlade hon. ”I ena sekunden var vi på klippan, i nästa står vi i säkerhet på ängen långt bort ifrån bergen.”
Elisabeth såg fundersamt ner i marken. Hon snurrade en ring på fingret. Snow såg hur Renee tittade på henne, hur hon väntade på svar.
Efter en stund såg Elisabeth upp och tittade på Renee igen. ”Det här rosa skenet, var det bara rosa?
Renee tänkte efter. ”Njaa, det hade vissa toner av mörklila i sig. Men det kom så våldsamt, så snabbt. Det liksom skiftade till framför ögonen sen helt plötsligt blev det svart.”
Elisabeth höjde på ögonbrynet. ”Svart?”
”Ja, för jag blundade jättehårt.”
Den gamla damen nickade.
”Renee kära du, du om någon borde väl kunna koppla det rosa skenet till någonting”, sa Elisabeth och log.
”Pandoria?” viskade Renee.
Elisabeth nickade.
”Men hur? Jag kan väl inte förflyttat mig och Ashwhisper till Pandoria för någon sekund för att sedan förflytta oss tillbaka till Jorvik?” Renee stelnade till.
Elisabeth log. ”Jag tror faktiskt det är precis vad som hände.”
”Men… hur?” frågade Renee och slog hjälplöst ut med händerna.
Elisabeth tog Renees händer och la dem i hennes knä med sina händer ovanpå. ”Kära barn, Alex har Åskviggen som sitt element, Anne har Solen, Linda har Månen och Lisa har Sjärnan. Men du Renee, du har alla fyra som ditt element. Eller, som dina element. Du är lika stark som de fyra tillsammans. Det vore ju inte alls konstigt om du börjar få symptom på att du kan öppna en portal, eller förflytta dig till Pandoria precis som Anne.”
Renee såg ner i marken. ”Nej det är ju faktiskt sant. Men ingen av mina krafter har visat så som det gjorde nu!” sa hon och såg upp på Elisabeth.
Den gamle ryckte på axlarna. ”Det varierar helt enkelt när ens krafter visar sig. Men jag skulle gissa på, eftersom du förflyttade dig i just det ögonblicket, så berodde det nog på stark överlevnadsinstinkt. Så jag tror du gjorde det rent instinktivt, utan att tänka. Det brukar också vara så som krafterna visar sig första gången, instinktivt.”
Renee nickade långsamt. Elisabeth la Renees händer i hennes knä och släppte dem sen. ”Det är en sak jag dock inte förstår, sa du att hingsten… kastade stenblock på dig?”
Snow stelnade till, det hade han inte förväntat sig att hon skulle fråga. Men han blev ännu mer förvånad över varför Elisabeth inte kunde koppla de själv. Hon och Avalon hade ju tränat Snow, Ashy och Melody för inte så länge sen, så hon visste mycket väl om vad som pågick. Snow gissade dock att hon kanske spelade att hon inte visste framför Renee för att hon inte var redo at veta än.
”Ja”, mumlade Renee. ”Det känns fortfarande som om det är en illusion. Men jag vet att jag såg det.”
”Jag tror dig”, sa Elisabeth allvarligt. ”Men jag undrar, såg du något tecken på magi?”
Renee la huvudet på sned medan hon tänkte men skakade sen på huvudet.
”Inget rosa skimmer? Inte någon antydan till användning av magi? Ljus som mörk?”
Renee skakade på huvudet. ”Ingen alls.”
En rynka bildades i pannan på Elisabeth. Plötsligt reste hon sig upp och försvann in i huset. Renee satt förvånat kvar, och kastade även en blick på Snow. Han såg på henne och sen på huset, vad hade flugit i henne? Snow undrade om Elisabeth skulle berätta för Renee i alla fall.
När Elisabeth kom ut bar hon en bok i händerna. Hon la ner den på bordet och började bläddra. ”Jag känner igen det där… det låter bekant… Något jag läste om för flera år sedan..”
Fler sidor bläddrades förbi. Sedan helt plötsligt ”Aha!”
Renee hoppade till där hon satt. ”Har du hittat något?”
”Ja, Den Forna Hästlegenden.”
Både Snow och Renee lutade sig fram mot boken, skulle han få svar på varför han och tre andra var i kontakt med de fyra elementen?
”En legend lika gammal som jorden berättar om krafter där hästarna kunde kontrollera de fyra elementen”, började Elisabeth. ”En häst var graciös, vacker, och när den galopperade såg det ut som att den svävade. Den representerade Luft. En andra häst var livlig, flexibel och formbar som representerar Vatten. Den tredje var hetsig och kvicktänkt som representerar Eld. Den fjärde var muskulös, kraftigt byggd och med ett stabilt sinne som representerar Jord.”
Renee lyssnade med stora ögon. Snow däremot stod helt tyst och stirrade, hittills stämde allt som den gamla druidkvinnan sa.
”Några gånger i historien så har människor sett tecken på hästar som har dessa egenskaper. Ingen har däremot lyckats få någon närmare titt, eller att man är 100% säker på att det är sant. Intervallen där man sett symptomen på hästar är väldigt olika. Ibland skiljde det några decennier mellan två olika generationer av element-hästar. Ibland tog det flera hundra år. ”
”Du tror inte element-hästarna har någon koppling till Ödesryttarna?” frågade Renee.
”Inte vad jag läst och hört”, svarade Elisabeth och såg upp ifrån den gamla boken. ”Men eftersom du sa att den här hästen var vild, så kan det ju inte varit Meteor, Concorde, Tin-Can eller Starshine.”
Nu är det en koppling dock, tänkte Snow. En jävligt stor koppling. Alla element-hästarna tillhör en Ödesryttare.
Elisabeth stängde boken på bordet. ”Jag ska forska vidare om element-hästarna och återkommer till dig om jag hittar något intressant.”
”Tack så mycket”, sa Renee och ställde sig upp. ”Jag väntar med spänning.”
Snow ruskade på huvudet. Äntligen var det dags att gå.
”Men Elisabeth?” sa Renee plötsligt.
”Ja, kära du?” Hon vände sig mot Renee med boken i famnen och ställde sig upp.
”Alex, Lisa, Anne och Linda kan kommunicera med sina hästar. När kommer jag lära mig att kommunicera med Snow?”
Snow stelnade till, han hade inte väntat på att Renee skulle ställa den frågan. Han vände sina ögon mot henne och fann att hon tittade på honom.
”Även det varierar”, svarade Elisabeth av erfarenhet. ”Men om man ska jämföra med de andra flickorna, så började de faktiskt tala med sina hästar när deras första symptom på krafter uppenbarade sig. För du minns väl att Meteor började prata med Linda när hon hade fått sin första vision?”
Både Snows och Renees ögon blev stora medan Elisabeth log. Renee vände sin blick mot Snow, medans han inte visste vad han skulle göra. Han flackade lite nervöst med öronen.
”Snow, kan du tala med mig?”
Hans blick flackade, han ville tala med henne. Han hade alltid velat tala med henne, men inte kunnat. Snow gnäggade förvirrat.
Renee verkade envis. Hon steg fram och la ömsint sina händer om hans huvud. ”Tala med mig Snow!”
Han frustade lågt, skulle det ens kunna gå?
Plötsligt hördes hon, tydligt och klart i hans huvud, trots att hon inte rörde på läpparna.
Snow, hör du mig?
Hans blick blev med ens väldigt fokuserad och han tittade in i hennes ögon.
Ja, jag hör dig Renee.
Nu sprang de, av en orsak som han faktiskt inte visste om. Renee stod upp i sadeln på hans rygg. Hon behövde inte mana på honom, säga åt honom att skynda sig. Han visste att hon visste att han sprang för allt han var värd. Vägen genom Hollow Woods var mörk, solen hade börjat gå ner och det blev allt svårare att se. Men inte var det något problem för Snow. Han kunde det här vägen utantill.
Efter några minuters intensiv ridning såg de dem första lamporna som sken i Valedale. De saktade av och fortsatte i kort galopp förbi stallet och några hus innan de kom fram till Elisabeths hus. De hade tur, för hon stod ute och vattnade några av sina blommor. Renee gjorde en tvärbromsning nästan precis bredvid den äldre druiddamen.
”Nämen Renee”, sa Elisabeth förvånat när hon vänt sig om. ”Vad får mig den äran av att se dig här så sent på dagen?”
Renee hoppade av Snows rygg och gick fram till henne. ”Jag behöver prata med dig om en sak som hände idag. Faktiskt bara för någon timme sedan.”
Elisabeth kunde höra hur allvarlig Renee lät, och det blev hon med. ”Ojdå, kom så sätter vi oss på bänken här borta och berätta allting för mig, kära barn.”
Snow blev glad inombords när han skrittade efter dem till bänken. Han visste att Elisabeth hade föreslagit att de skulle sitta ute för att han skulle kunna va med och lyssna. Det var inte roligt att vänta utanför utifall de gick in i huset.
När Renee och Elisabeth slagit sig ner på bänken ställde han sig bredvid Renee och sänkte sitt huvud till hennes nivå, han ville höra allt hon sa.
Först var hon tyst, som om hon behövde tänka efter hur hon skulle formulera sig. Men till slut tog Renee till orda och berättade allt som hade hänt.
Det var när hon kom till biten där hon och Ashy hade förflyttats, som Snow spetsade öronen extra mycket.
”Jag förstår inte hur det gick till”, mumlade hon. ”I ena sekunden var vi på klippan, i nästa står vi i säkerhet på ängen långt bort ifrån bergen.”
Elisabeth såg fundersamt ner i marken. Hon snurrade en ring på fingret. Snow såg hur Renee tittade på henne, hur hon väntade på svar.
Efter en stund såg Elisabeth upp och tittade på Renee igen. ”Det här rosa skenet, var det bara rosa?
Renee tänkte efter. ”Njaa, det hade vissa toner av mörklila i sig. Men det kom så våldsamt, så snabbt. Det liksom skiftade till framför ögonen sen helt plötsligt blev det svart.”
Elisabeth höjde på ögonbrynet. ”Svart?”
”Ja, för jag blundade jättehårt.”
Den gamla damen nickade.
”Renee kära du, du om någon borde väl kunna koppla det rosa skenet till någonting”, sa Elisabeth och log.
”Pandoria?” viskade Renee.
Elisabeth nickade.
”Men hur? Jag kan väl inte förflyttat mig och Ashwhisper till Pandoria för någon sekund för att sedan förflytta oss tillbaka till Jorvik?” Renee stelnade till.
Elisabeth log. ”Jag tror faktiskt det är precis vad som hände.”
”Men… hur?” frågade Renee och slog hjälplöst ut med händerna.
Elisabeth tog Renees händer och la dem i hennes knä med sina händer ovanpå. ”Kära barn, Alex har Åskviggen som sitt element, Anne har Solen, Linda har Månen och Lisa har Sjärnan. Men du Renee, du har alla fyra som ditt element. Eller, som dina element. Du är lika stark som de fyra tillsammans. Det vore ju inte alls konstigt om du börjar få symptom på att du kan öppna en portal, eller förflytta dig till Pandoria precis som Anne.”
Renee såg ner i marken. ”Nej det är ju faktiskt sant. Men ingen av mina krafter har visat så som det gjorde nu!” sa hon och såg upp på Elisabeth.
Den gamle ryckte på axlarna. ”Det varierar helt enkelt när ens krafter visar sig. Men jag skulle gissa på, eftersom du förflyttade dig i just det ögonblicket, så berodde det nog på stark överlevnadsinstinkt. Så jag tror du gjorde det rent instinktivt, utan att tänka. Det brukar också vara så som krafterna visar sig första gången, instinktivt.”
Renee nickade långsamt. Elisabeth la Renees händer i hennes knä och släppte dem sen. ”Det är en sak jag dock inte förstår, sa du att hingsten… kastade stenblock på dig?”
Snow stelnade till, det hade han inte förväntat sig att hon skulle fråga. Men han blev ännu mer förvånad över varför Elisabeth inte kunde koppla de själv. Hon och Avalon hade ju tränat Snow, Ashy och Melody för inte så länge sen, så hon visste mycket väl om vad som pågick. Snow gissade dock att hon kanske spelade att hon inte visste framför Renee för att hon inte var redo at veta än.
”Ja”, mumlade Renee. ”Det känns fortfarande som om det är en illusion. Men jag vet att jag såg det.”
”Jag tror dig”, sa Elisabeth allvarligt. ”Men jag undrar, såg du något tecken på magi?”
Renee la huvudet på sned medan hon tänkte men skakade sen på huvudet.
”Inget rosa skimmer? Inte någon antydan till användning av magi? Ljus som mörk?”
Renee skakade på huvudet. ”Ingen alls.”
En rynka bildades i pannan på Elisabeth. Plötsligt reste hon sig upp och försvann in i huset. Renee satt förvånat kvar, och kastade även en blick på Snow. Han såg på henne och sen på huset, vad hade flugit i henne? Snow undrade om Elisabeth skulle berätta för Renee i alla fall.
När Elisabeth kom ut bar hon en bok i händerna. Hon la ner den på bordet och började bläddra. ”Jag känner igen det där… det låter bekant… Något jag läste om för flera år sedan..”
Fler sidor bläddrades förbi. Sedan helt plötsligt ”Aha!”
Renee hoppade till där hon satt. ”Har du hittat något?”
”Ja, Den Forna Hästlegenden.”
Både Snow och Renee lutade sig fram mot boken, skulle han få svar på varför han och tre andra var i kontakt med de fyra elementen?
”En legend lika gammal som jorden berättar om krafter där hästarna kunde kontrollera de fyra elementen”, började Elisabeth. ”En häst var graciös, vacker, och när den galopperade såg det ut som att den svävade. Den representerade Luft. En andra häst var livlig, flexibel och formbar som representerar Vatten. Den tredje var hetsig och kvicktänkt som representerar Eld. Den fjärde var muskulös, kraftigt byggd och med ett stabilt sinne som representerar Jord.”
Renee lyssnade med stora ögon. Snow däremot stod helt tyst och stirrade, hittills stämde allt som den gamla druidkvinnan sa.
”Några gånger i historien så har människor sett tecken på hästar som har dessa egenskaper. Ingen har däremot lyckats få någon närmare titt, eller att man är 100% säker på att det är sant. Intervallen där man sett symptomen på hästar är väldigt olika. Ibland skiljde det några decennier mellan två olika generationer av element-hästar. Ibland tog det flera hundra år. ”
”Du tror inte element-hästarna har någon koppling till Ödesryttarna?” frågade Renee.
”Inte vad jag läst och hört”, svarade Elisabeth och såg upp ifrån den gamla boken. ”Men eftersom du sa att den här hästen var vild, så kan det ju inte varit Meteor, Concorde, Tin-Can eller Starshine.”
Nu är det en koppling dock, tänkte Snow. En jävligt stor koppling. Alla element-hästarna tillhör en Ödesryttare.
Elisabeth stängde boken på bordet. ”Jag ska forska vidare om element-hästarna och återkommer till dig om jag hittar något intressant.”
”Tack så mycket”, sa Renee och ställde sig upp. ”Jag väntar med spänning.”
Snow ruskade på huvudet. Äntligen var det dags att gå.
”Men Elisabeth?” sa Renee plötsligt.
”Ja, kära du?” Hon vände sig mot Renee med boken i famnen och ställde sig upp.
”Alex, Lisa, Anne och Linda kan kommunicera med sina hästar. När kommer jag lära mig att kommunicera med Snow?”
Snow stelnade till, han hade inte väntat på att Renee skulle ställa den frågan. Han vände sina ögon mot henne och fann att hon tittade på honom.
”Även det varierar”, svarade Elisabeth av erfarenhet. ”Men om man ska jämföra med de andra flickorna, så började de faktiskt tala med sina hästar när deras första symptom på krafter uppenbarade sig. För du minns väl att Meteor började prata med Linda när hon hade fått sin första vision?”
Både Snows och Renees ögon blev stora medan Elisabeth log. Renee vände sin blick mot Snow, medans han inte visste vad han skulle göra. Han flackade lite nervöst med öronen.
”Snow, kan du tala med mig?”
Hans blick flackade, han ville tala med henne. Han hade alltid velat tala med henne, men inte kunnat. Snow gnäggade förvirrat.
Renee verkade envis. Hon steg fram och la ömsint sina händer om hans huvud. ”Tala med mig Snow!”
Han frustade lågt, skulle det ens kunna gå?
Plötsligt hördes hon, tydligt och klart i hans huvud, trots att hon inte rörde på läpparna.
Snow, hör du mig?
Hans blick blev med ens väldigt fokuserad och han tittade in i hennes ögon.
Ja, jag hör dig Renee.
Nästa kapitel kommer nästa fredag!
