Kapitel 9 - Broder Jord

 
Har du inte läst tidigare kapitel? Klicka HÄR för att läsa dem, (scrolla längst ner)! I början är dem inte så långa jag vet, hade min blogg på bloggo.nu då, där det fanns en gräns för hur långa inlägg man kunde skriva cx Det var ett tag sen jag skrev på min serie EOE nu, men nu när jag har mer tid tänkte jag att det var lika bra att skriva kap 9 :D Enjoy!
 
 
På morgonen när alla hade vaknat berättade jag om mötet med Fripp.
    "Jaså, han gick till dig, men inte till mig?" Snow såg en aning dyster ut.
    "Det ska du väl inte fråga mig om", muttrade jag. "Fast jag håller med dig, du av alla hästar i det här stallet har mest erfarenhet."
    Snow frustade instämmande.
    "Du sa att han gav dig en gåta", sa Melody ifrån sin box mitt emot mig. "Hur löd den?"
    Jag rabblade upp den så gott jag kunde. Eftersom Fripp sagt den till mig precis innan jag hade somnat, så var minnet inte det bästa.
    När jag var klar sa ingen något under någon minut.
    "Ni saknar er broder, Som håller marken kär", upprepade Snow. "Han måste mena hästen som har jord som element."
    "Tydligen", svarade jag. "Men jag förstår inte... En uppebarelse ni kommer få, Av en som varit död? Ska vi få besök av en häst som är död?"
    "Det måste vara en häst för länge sen som hade ett element som sin kraft", föreslog Melody. "Om nu hästen är död."
    "Men gåtan säger ju av en som varit död", påpekade plötsligt Ture ifrån gästboxen lite längre bort. "Lever hästen då?"
    "Honey, you're a genious", spann Melody och tittade kärleksfullt mot honom.
    "En återupplivad häst..." mumlade jag. "Tänk om hingsten som har jord som sitt element, är den återupplivade hästen?"
    "Oh god", frustade Snow. "Har vi blivit ihopparade med en döing?"
    "Var inte så negativ", muttrade jag. "Vi har trots allt väntat på honom."
    "Och nu kommer han tillbaka från de döda", sa Melody.
    "Trevligt", hörde jag Ture kommentera från sitt hörn av stallet.
    "Det är bättre än ingen", sa jag.
    "Men det som oroar mig", sa Snow. "Är den biten med, När den sista Ryttaren har fallit, Står ni vid segerns dörr. Betyder det att... någon av Ödesryttarna kommer dö?"
    "Det bekymrar mig också", erkände jag. "Det låter inte särskilt betryggande."
    Jag såg hur Melody skrapade med hoven i sin box, och sa det som alla fruktade mest. "Tänk om det är Renee Fripp menar?"
    Snow gnäggade upprört. "Om det är henne gåtan menar, så är jag inte längre med på det här." Ilskna istappar sköt ut från hans man.
    "Det var bara ett förslag!" protesterade Melody, och jag såg hur eldsflammor började brinna på hennes mantoppar.
    "Det räcker", sa jag bestämt. Båda två tystnade. "Om den här Ryttaren är Renee eller inte, kommer vi inte få svar på nu. Vårt mål är att ta reda på vilken häst som har jord som sitt element, och ta hit honom. Är alla med på det?"
    Snow och Melody nickade.
 
Vi fick tillbringa större delen av förmiddagen inne i stallet. Jag såg Renee komma gående då och då för att uträtta sysslor, men verkade inte ha några nyheten angående Melissa. På eftermiddagen blev vi utsläppta i hagen där vi fick springa av oss lite.
    Två dagar senare fick vi besked om att Melissa mådde bra, kulan var borttagen och hon var redan på bättringsvägen. Ture blev överlycklig och transporterades hem till Melissas stall.
    En vecka efter Fripps besök hos mig funderade jag över varför inte Avalon och Elisabeth hade kallat på oss ännu. Men jag slösade inte så mycket energi på att fundera över det.
   Två veckor gick.
   Tre veckor gick.
   Två månader gick.
   Julen och nyår passerade.
   Tre månader passerade.
   Renee och Melody tävlade i massor av championat, och de lyckades väldigt bra. Då och då dök det upp en ny häst i stallet som hon hade köpt. Fler och fler kom med i familjen. Det var en arab här, en ponny där och en andalusier där. Istället för tre, så var vi snart åtta i stallet. Och alla fick lika mycket kärlek och vård av Renee, jag undrade då och då hur hon orkade med oss allihop. Men ingen av de nya hästarna hade kontakt med elementet jord. Vilket ofta blev en allt större besvikelse för mig.
    Ju fler hästar Renee köpte, desto mindre kunde jag, Melody och Snow använda våra krafter. Vi hade kommit överens om att bara vi - i alla fall vi i det här stallet - fick veta om att vi hade kontakt med tre av de fyra elementen.
    När fyra månader hade passerat sen natten då Fripp besökte mig, kändes allting med krafter och de fyra elementen bara som en dröm. Jag hade till och med glömt hur jag använde mina. Ibland, när jag tittade in i Snows och Melodys ögon, så kändes det som om de till och med glömt att de hade några krafter alls. Och då och då, tvivlade jag även på mig själv, om det som hände för nästan ett halvår sen, verkligen hade hänt...
 
Solen gassade högt upp på himlen, det var fruktansvärt varmt för att vara mars. Alla flickorna i stallet hade fullt sjå med att fylla på alla stora badkar med vatten ute i hagen. Sådana här dagar var alla hagar fulla av hästar, ingen stod inne i stallet. Nog var det tur att Steve's gård var så pass stor som den var, med så pass många paddockar. Alla hästar skulle ju få plats någonstans. Jag tyckte det var lite ironiskt att vi, - Renees hästar - tog upp en fjärdedel av en paddock.
    Just nu stod jag, Nivea och Luna i skuggan av en står ek och bara dåsade. Nivea, som egentligen hette Nightpearl, var ett ståtligt svart arabiskt fullblod som Renee hade köpt för ca två månader sen. Luna, vars namn var Moonplay, var en lite äldre ponnydam som var en av de nyaste i stallet. Dock så gjorde hennes yttre att hon såg mycket yngre ut än vad hon egentligen var. Den svarta och grå pälsen, den rufsiga svarta ponnymanen och de lekfulla bruna ögonen.
    "Det är fruktansvärt varmt idag", sa Nivea och skakade på huvudet så hennes långa man fladdrade. "Jag har aldrig varit med om dess like."
    "Inte jag heller", svarade jag. "Jag har bara varit på Jorvik i lite mer än ett halvår, och det här är det varmaste jag känt hittills."
    "Det är ju för fräckt att unghästarna har bestämt sig att bo vid vattenkaren", muttrade Luna. "Vi andra får ju aldrig en chans att dricka."
    Snow som ville sporta istället för att vila när det var så varmt, sprang omkring i hagen tillsammans med Brisingr och Joy och lekte runt. Brisingr som fått sitt smeknamn från en bok som Renee hade läst, hette Dragonflame och var en stor och pampig fuxandalusier. Snow och han blev genast bästa vänner, och han blev som en bror för mig. Men det var inte så konstigt, Brisingr var en riktig gentleman, eller ja, gentlehäst. Han var så trevlig mot allt och alla, uppförde sig bra men kunde även vara riktigt rolig. Han var den första häst efter Melody som Renee skaffade in.
    Joy å andra sidan, har en helt annat historia. Hon är Melodys och Tures föl. Man kan väl säga att det inte riktigt gick att stoppa de två turturduvorna. Joys fulla namn är Autumnjoy, och man kan förstå varför. Hon har helt och hållet ärvt sin fars utseende, men lite mer åt chestnut-hållet. Hon är fortfarande ung, och Melody är den klassiska överbeskyddande modern.
    Melody stod och betade lite längre bort tillsammans med Lycka. Lycka var ett kolsvart engelskt fullblod som var som Melody, född till att tävla. De båda damerna brukade ses diskuterandes genvägar på olika tävlingar de båda sprungit med Renee. När jag frågade Lycka vart hennes smeknamn kom ifrån, så vitte hon inte riktigt heller. Hennes namn är Frostspirit, och "lycka" var väl det som Renee kände när hon fick henne.
    Så såg vårt stall ut nu, och jag tycker det är en trevlig skara hästar.
    "Titta", utbrast Nivea. "Renee kommer!"
    Jag vände på huvudet och såg henne komma gående mot oss i hagen. Som kycklingar som flockas runt sin mamma, samlades alla hennes hästar runt omkring henne när hon kom gående. Jag märkte efter ett tag att hennes koncentration var riktad mot mig.
    "Hej Ashy", sa hon när hon kom fram och strök min mule. "Det var ett tag sen jag tog ut dig på en ridtur, vad säger du? Ska vi rida en sträcka?"
    Jag frustade glatt, och hon ledde mig ut från paddocken.
 
En liten stund senare var vi påväg. Det kändes härligt att trava fram. Det blåste knappt någonting, så vinden som började blåsa när vi ökade farten var väldigt uppskattad. Vi red österut, förbi Barney och hans silo och över bron som led till Firgrove. Jag gillade skogen där, det var... väldigt lugnt.
    Renee ökade på mig i galopp och vinden blåste fortare. Det var något med vinden som påminde mig om något, men jag kunde inte komma på vad. Jag struntade i tanken, och fortsatte springa.
    Plötsligt hördes ett hästskri som ekade bland bergen. Min plötsligt rädsla kombinerat med Renees blev för mycket och jag tvärstannade genom en stegring och gnäggande vettskrämt.
    "Lugn gumman, lugna dig!" hörde jag Renee säga genom dimman av rädsla som stockat sig runt mig. Efter ett tag lugnade jag ner mig, och började klippa med öronen. Varifrån hade skriet kommit ifrån? Då hördes plötsligt ett nytt, fast inte lika högt som det förra.
    Jag gnäggade osäkert och la öronen bakåt. Renee strök mig på halsen.
    "Den här hästen verkar inte må bra, vi måste försöka hitta den!" sa hon och manade på mig. Trots att jag inte ville hitta den här hästen satte jag av i kort galopp.
    Jag förstod inte riktigt varför, men helt plötsligt skulle vi börja klättra i bergen. Hon manade på mig upp för stock och sten, mina hovskägg fastnade här och var och min långa man fastnade i grenar från träden. Jag ogillade detta starkt, men nyfikenheten av varför hästen hade skriat så högt gjorde att jag fortsatte.
    Då började jag plötsligt höra tunga andhämtningar. Jag stannade tvärt och vände och vred på öronen.
    "Ashy?" Renees röst lät frågande.
    Automatiskt började jag skrittande följa ljudet. Andhämtningen lät rosslande, som om något satt fast i dess hals. När jag kände hur Renee stelnade till i sadeln förstod jag att hon nu också hörde dem. Jag fortsatte att skritta, och helt plötsligt, så fanns han bara där.
    På marken framför mig låg en hingst, vars päls nog vanligtvis var blank och vacker. Men nu var den full med sår överallt. Manen och svansen låg spridd på marken i stora klumpar. Halsen var blank av svett, och bröstkorgen höjdes och sänktes snabbt i takt med den rosslande andningen. Ögonen var ihopknipna, och man behövde inte vara smart för att förstå att den här hästen var i djup smärta.
    Runt omkring honom låg stora stenblock som hade fläckar utav hans blod på sig. Inte bara stenblock, utan fjädrar låg utspridda över hela scenen.
 
(Redigerade inte bilden så noga cx)

    Renee hoppade av min rygg och tog upp en utav fjädrarna och studerade den.
    "Hökfjädrar..", mumlade hon.
    Sakta började hon röra sig mot den skadade hingsten. Om han inte hade varit skadad, så hade han nog varit en mycket ståtlig häst. Han var en skäck, en mycket kraftig paint overo.
    När Renee nästan var framme vid honom hände fyra saker samtidigt.
    1. Han öppnade ögonen till hälften. 2. Han höjde på halsen så att han kunde se henne. 3. Hingsten gav ifrån sig en varnande frustning. 4. Ett av stenblocken rörde på sig.
    Den sista punkten kunde inte Renee se, eftersom stenblocket befann sig bakom henne. Men jag stirrade på det som om jag såg en sten för första gången i mitt liv.
    "Shh, jag ska inte göra dig illa", nynnade Renee till den skrämda hingsten.
    Han började andas tyngre och följde noga henne med blicken när hon förflyttade sig lite i sidled. När Renee flyttade sig, gjorde även stenblocket det.
    Det som gjorde mig så förvånad var, att marken här på klippan var helt plan. Det fanns inte chans att stenblocket kunde rulla alls. Så jag förstod direkt.
    Hingsten är Jord.
    Det kändes som att något slungades in i mitt bakhuvud när alla minnen kom tillbaka. Luft, Vatten, Eld. Våra krafter, lektionen, allting. Jag förstod inte hur vi hade kunnat glömma det!
    Med ny koncentration studerade jag hingsten. Jag undrade verkligen vad han hade råkat ut för. Tyvärr verkade det som att han inte ville ha någon hjälp, jag kände på hans energi att han var helt och hållet aggressiv.
    Jag gick fram till Renee och puttade undan henne med mulen. "Ashy, jag försöker hjälpa honom!", protesterade hon.
    Jag ignorerade hennes protest och vände mig mot hingsten när Renee stod säker.
    "Vi vill hjälpa dig", sa jag till honom.
    Hingsten rosslade till en gång innan han svarade. "Jag... behöver ingen... hjälp."
    "Du är i ett tydligt tillstånd i behov av hjälp."
    "Hörde... du inte... vad jag sa...?" Hingsten såg på mig med ren och skär ilska. "Jag.. behöver.. ingen hjälp!"
    Samtidigt som han sa 'hjälp' såg jag hur ett stenblock kom farande mot mig och puttade ut mig över kanten på klippan.


#1 - Lilly

Tack för läsningen :)

#2 - Daisy Eastbell

Bra serie! Du kan inte sluta nu! Vet att det va länge sen du skrev men snälla sluta inte!!

Svar: Nejdå, jag ska inte sluta med den! Jag har dock lätt för att glömma bort att skriva på nästa kapitel c'x
Rännan

#3 - Daisy Eastbell

Haha okej!! Kommer att hålla utkik efter nästa del!

Svar: Gör det! Ska ta mig i kragen och börja skriva på nästa del nu under veckan ;)
Rännan