Kapitel 7 - De första fienderna
Längre stund än så lät inte Renee oss studera det unga stoet. Hon ledde direkt ut Summersong fö r att släppa ut henne i hagen.
”Askan.” Snows röst hördes nära mitt huvud. ”Såg du?”
Jag nickade sakta. ”Nog gjorde jag det. Hon är Eld.”
”Tror… tror du hon vet om det?”
”Jag vet faktiskt inte”, svarade jag uppriktigt. ”Antingen har hon ingen aning alls, och gnistorna kom bara sådär. Eller så vet hon om det och har lärt sig att hantera sitt element riktigt bra.”
”Orättvist”, muttrade Snow. ”Hon har fått ett försprång med sin träning.”
Jag brydde mig inte om Snows kommentar, utan funderade på hur vi skulle kunna få kontakt med Summersong. Vi skulle ju självklart få det in sinom tid, men jag ville prata med henne nu.
Då hörde jag hur Steve kom klampande utanför stallet.
”Åh, är det ditt nya sto som du har köpt?” frågade han Renee.
”Jajamän”, svarade hon glatt. ”Visst är Summersong fin?”
”Mycket magnifik”, instämde han. ”Har hon fått hälsa på dina andra hästar?”
”Bara som hastigast.”
Jag hörde hur Steve skrattade till. ”Hästar hälsar inte hastigt. De måste få hälsa ordentligt! Gå in och hämta dem.”
Renee lydde och jag såg hur hon kom gående. Hon öppnade både min och Snows box, och vi skrittade efter henne ut på stallgången.
”Ta in dem i hagen”, uppmanade Steve.
Snow och jag styrde stegen mot hagen direkt. Vi slank igenom grinden och jag hörde hur Renee stängde den bakom oss.
Summersong höjde sitt huvud från gräset när hon såg att vi kom gående. Jag kunde inte låta bli att tycka att Snow var rent barnslig när han sträckte på sig och spände sina benmuskler när vi kom närmare. Men samtidigt, så förstod jag honom. Summersong var en riktig skönhet, och ingen hingst skulle kunna gå förbi utan att slänga en extra lång blick åt hennes håll.
”Tjena”, sa Snow när vi kom fram. Jag vill bara slå hoven i mitt ansikte.
”Hejsan”, svarade Summersong och såg på oss.
En tystnad uppstod, som om den ene väntade på att den andra skulle säga något.
”Så, vad heter du?” frågade Snow till slut.
”Summersong”, svarade hon enkelt. ”Men jag brukar kallas Melody.”
Jag bara blängde på Snow när han upprepade smeknamnet för sig själv, smakade på det som om det vore ett gott äpple.
Idiot, tänkte jag.
”Jag heter Ashwhisper”, sa jag och log mot Melody. ”Och det här är Snowdream.”
Melody bara nickade, sänkte huvudet och fortsatte att beta. Jag slängde en blick bakåt och såg att Renee och Steve verkade vara nöjda med hur vi skött oss och började gå bort mot stallet. Jag tog tillfället i akt och använde mitt element för att flytta Snow till andra sidan av hagen. Själv travade jag fram till honom när hans hovar nuddade marken.
”Vad i helvete håller du på med?” frågade jag skarpt. ”Försöker du stöta på Melody med en gång? Stackarn har ju precis anlänt!”
Snow bara blängde på mig.
Jag frustade åt honom. ”Ingen kunde missat hur du visade upp dig. Melody vore blind om hon inte märkte att du visade attraktion för henne.”
Snow brydde sig inte om mig utan travade fram mot Melody där hon stod och betade i lugn och ro.
Stackars häst. Du kommer få genomlida mycket.
”Duuuuuu Melody”, sa Snow när han kom fram. Jag såg att hon fortsatte att beta. ”Jag tänkte det att eftersom du är ny i vårt stall tänkte jag att du kanske skulle behöva en rundtur.” Melody slutade att beta. Snow verkade inte märka det. ”Och eftersom jag har bott här längst är det ju en självklarhet att jag ska-”
Det hela gick så fort, att om jag inte stått där, och såg det brinnande gräset, skulle jag inte trott att det hänt.
Innan Snow hann avsluta meningen slängde Melody upp huvudet i luften med en enorm kraft och ut ur manen flög det eldflammor som genast - när de nuddade marken - började äta upp gräset på marken. Flammorna bildade en tät halvcirkel runt Snows framhovar. Jag såg hur han stod där helt stel, troligen lite förlamad av chock också. Melody såg på honom med allvarlig blick medan i hennes långa graciösa vita hår brann det små lågor lite här och var.
”Låt mig klargöra en sak, Snowdream”, sa hon och betonade hans namn ordentligt. ”Jag är inte den typ av häst som alla hingstar känner att ’åh hon är så vacker och ömtålig, jag måste beskydda henne’. Nej, jag tuff, modig och kan ta hand om mig själv utan att du springer runt och daltar efter mig. Dessutom, så är jag upptagen.”
Hon vände bort sitt huvud ifrån honom och i samma stund släcktes elden vid hans hovar. Hon började gå bort till andra änden av hagen.
”Vaaaa vänta va?” Det lät som att Snow hade svårt att få tillbaka talförmågan. ”Upptagen? Du menar upptagen som i-”
Melody vände på huvudet och såg på honom. "Upptagen som i ja, jag har pojkvän." Hon fortsatte och gick bort till en avlägsen del av paddocken där hon fortsatte att beta i lugn och ro.
Jag gick fram till Snow. "Känn dig ägd." Jag flinade mot honom.
"Käften", muttrade han tillbaka. Men jag kände nu, att han visste att det inte var någon idé att han slösade sin tid på Melody. Det skulle bara leda till mer eld.
När Snowdream gått och ställt sig i ett hörn av paddocken och börjat sura gick jag fram till Melody. Jag började med att fråga hur hon fick fram eld ur sin man. Hon berättade att det hade hänt i försäljningsstallet som hon var uppstallad i, bara några dagar tidigare. En av hästarna hade gjort henne fruktansvärt arg, och plötsligt bara flög eldflammorna ur hennes man. Med tiden lärde hon sig kontrollera elden, och använde den till sin fördel. Vissa av de andra hästarna i försäljningsstallet började kalla henne för djävul, men jag förstod det. Vad skulle jag annars kallat en häst som det helt plötsligt sprutade eld ifrån?
"Jag kan säga det", sa jag. "Att du är inte ensam."
"På vilket sätt?" frågade hon och såg på mig. Melody hade öppnat sig mer för mig än vad jag kunde tro.
"Känner du till de fyra elementen?"
"Självklart."
"Nå, vi har ju märkt att du har kontakt med Eld", sa jag och log. "Och jag har kontakt med Luft, medan Snow där borta har kontakt med Vatten."
"Han?" Melody slängde en tvivlande blick mot Snow. "Vet han ens vad ansvar innebär?"
"Tro mig", sa jag och tänkte tillbaka på natten han jagade efter hästen som slängde av Renee. "Han kan vara dödlig."
"Om du säger det så", mumlade hon. "Men han... han gör ett hemskt första intryck."
Jag skrattade rakt ut. "Det menar du inte? Det första vi gjorde var att gräla."
Hon skrattade också. "Men", sa hon plötsligt. "Vem har då kontakt med Jord?"
"Det vet vi inte", svarade jag. "Har du sett något?"
Melody skakade på huvudet. "Inget alls."
Jag godkände hennes svar, och trodde på henne. Jag började då berätta om våra träningar hos Avalon uppe i Valedale, och jag märkte att hon genast såg fram emot nästa gång vi skulle besöka honom.
"Wow, element-träning! Det verkar skitcoolt!" sa hon upphetsat. "När ska vi dit igen?"
"Elisabeth sa till oss att Avalon skulle hämta oss om 3 dagar", sa jag. "Alltså imorgon."
Melody log stort.
Plötsligt hörde jag något jag inte hört på väldigt länge.
Ett pistolskott. Sen ett till. Och ett till.
Alla hästarna i hagarna runt omkring oss höjde sina huvudet, flickorna i stallet kom ut, även Renee och Steve, för att lyssna varifrån ljudet kom ifrån. Då såg jag plötsligt hur en häst kom ridandes längs vägen, och efter kom en bil, som pistolskotten kom ifrån. Personerna i bilen sköt mot hästen och dess ryttare!
När ryttarinnan kom närmare tyckte jag.. att det var något bekant med henne..
Men herregud, de är ju Melissa!
Jag såg plötsligt hur Renee hade kommit in i vår hage och nu slängde hon sig upp på Snows rygg, utan någon utrustning alls. Snow behövde ingen uppmaning utan hoppade över staketet och började följa efter bilen.
Till min förvåning följde Melody efter, och bara för att hon lämnade hagen, så började jag springa efter henne. Det märktes att hon var en tävlingshäst, hon drog ifrån mig snabbt och tog in på Snow och Renee. Jag fuskade lite och använde mitt element som puttade mig framåt.
"Varför följer du efter dem?" frågade jag Melody när jag kom jämsides med henne.
"Såg du inte vem det var som den där flickan red på?" utbrast Summersong och jag kunde tydligt höra oron i hennes röst.
Jag blev lite förvirrad. "Det var Melissa, men vem red hon på?"
"Min pojkvän, Thundergaze!" Med dem orden ökade Melody farten och drog ifrån mig igen.
Med ens förstod jag varför hon fick så bråttom att följa efter bilen.
Melissa red nu på vägen som ledde mot Norra Länken. Det verkade som att Thundergaze började bli utmattad, och jag visste ju inte hur långt de ridit, men jag gissade på långt, för nu började han sakta ner. Och bilen kom närmare.
Ett nytt pistolskott.
Melissa stelnade till i sadeln.
Renee's skrik.
Världen saktade ner. Jag såg hur Melissa föll, Thundergaze vände på huvudet när han kände hur hon föll av honom. Snow - som var ungefär 10 meter bakom bilen - vräkte sig fram och sköt ut en våg av snö så Melissa landade mjukt på marken. Renee kastade sig av Snows rygg och slängde sig ner vid Melissa. Bilen sladdade in och stannade. Och världen återgick till normal takt.
Ut ur bilen - okey, jag är en häst, vad vet jag om bilar? Den här var väldigt stor i alla fall - kom det 10-15 män som ställde sig i en hotfull halvcirkel runt vår grupp.
Thundergaze stod bredvid Melissa och gned oroligt sin mule intill hennes arm. Renee satt på knä med Melissas huvud i sitt knä. Snow stod i en mycket beskyddande position framför de tre. Jag stod snett till vänser bakom Snow, Melody hade placerat sig framför Thundergaze.
Av den stora gruppen av män gick en fram och ställde sig bara 5 meter ifrån Snow som nu börjat frusta hotfullt.
"Nämen killar, jag tror vi råkade skjuta fel tjej", mullrade hans röst. Männen bakom honom skrattade. "Nåväl, det gör ingenting."
"Vad är det för fel på er?!" skrek Renee ilsket medan några tårar rann nerför hennes kinder.
Mannen längst fram skrattade. "Inte gråta, snorvalp. Vi vill inte åt dig, eller flickan i ditt knä. Bara hästen." Han började röra sig från sida till sida, som om han inspekterade oss. "Och jag har hört, att vissa har... speciella egenskaper. Därför är de speciellt åtråvärda för mig och... mina män."
"Ja", svarade jag honom på en fråga han inte hann ställa mig.
"Jag är på", hörde jag Melody säga till höger om mig.
Utan någon förvarning till männen, gick vi till attack.
