Kapitel 2 - En upptäckt

 

Solens strålar träffade mina stängda ögonlock. Sakta öppnade jag dem och gäspade stort. När jag blickade framåt såg jag att boxen var tom. Det verkade som om Renee hade tagit ut Snowdream. 
       Plötsligt öppnades stalldörren, jag vred på huvudet och såg hur Renee kom ingående. Jag gnäggade till hälsning.
      "God morgon Ashy", hälsade hon med ett leende. "Sovit gott?"
      Jag gnäggade igen och hon la en hand på min nacke och klappade mig.
      "Va bra, jag tänkte att du skulle få bekanta dig mer med min första häst, Snowdream", sa Renee glatt och började sätta på mig en grimma.
      Jodu, jag har nog fått lära känna honom...
     
Hon ledde mig ut från stallet och in hagen som fanns inte så långt därifrån. Snowdream stod redan där och betade. Han lyfte på huvudet när vi kom gåendes, och först nu fick jag en blick över hur stor han var. Han hade en muskulös kropp och jag slog vad med mig själv om att Renee tränade honom i terräng.
      "Här", hörde jag plötsligt hennes ljuva röst säga. "Jag hoppas ni ska bli bra vänner." Med dem orden släppte hon mig lös i samma hage som Snowdream.        
      "Jaså", sa Snowdream så fort Renee försvunnit ut syn och hörhåll. "Du har kommit ut nu."
      Jag fnös. "Nej, det här är bara en vålnad. Den riktiga Ashwhisper är kvar i stallet."
      Snowdream frustade. "Ironi. Jaja, eftersom du knappt är en vecka gammal i Renee's ägo, vad tycker du hittills om henne?"
      Jag blev förvånad över frågan. "Vad jag tycker? Jag tycker hon är en fantastisk tjej, mycket bättre än min förra ägare."
      Han fick en glimt i ögat medan han såg åt det hållet Renee försvunnit. "Ja, hon har bra hand med hästar. Det var därför det klickade direkt mellan oss."
      "Du..", mumlade jag. Jag vickade till med huvudet och såg på honom. "Jag är ledsen om jag... trängde mig på, på något sätt igår. I ditt stall menar jag."
      Snowdream gnäggade till. "Ingen fara Askan, jag antar att jag är lite väl överbeskyddande över Renee. Efter allt som hänt oss menar jag."
      "Jaså? Men vad är det som har hänt er?" Jag va nyfiken.
      "Jag kan berätta, men det är väldigt mycket." Han blinkade otroligt nog mot mig. "Vi kan ta det i stallet ikväll."
      "Låter bra", sa jag och log mot honom.
      Där slutade vårt samtal och vi gick åt var sitt håll för att beta. Medan jag smaskade i mig av det daggvåta gräset kände jag hur vinden tilltog. Den ven genom min päls, min man och min svans. Jag höjde på huvudet, slöt ögonen och kände hur vinden omgav mig. Jag älskade känslan utav vinden i pälsen, det gav en känsla av frihet och påminde mig om när man galopperade. Det hade hänt någon gång att jag stått still i en timme och bara njutit.
       Plötsligt överröstes jag av en underbar känsla, så underbar att det kändes som om jag lyfte från marken. Efteråt, så var jag väldigt glad att Snowdream var i samma hage som jag. Det var när jag hörde hans skräckslagna röst som jag lyckades komma tillbaka till verkligheten.
      "Askan! Hu-... hur gör du det där?!"
      Jag slog snabbt upp ögonen och tittade ner på honom. Jag menar, jag tittade alltid ner på honom, eftersom jag var större och högre än honom. Men nu, nu var han väldigt långt ner till marken. En lätt rynka bildades mellan mina ögon.
      "Vad är det för fel?", frågade jag honom.
      Han tog några steg fram mot mig. "Ser du inte?! Du flyger ju!"
      Min blick gled direkt ner mot marken, och jag såg förskräckt hur mina hovar dinglade i fria luften någon meter ovanför marken.
      "Kom ner! Innan någon ser dig!" utbrast Snowdream. "Innan Renee ser dig!"
      Jag viftade med hovarna, försökte röra på mig, men jag stod still i luften. Jag kände verkligen på mig att det måste sett fruktansvärt kul ut. "Men.. jag vet inte hur jag kommer ner!"
      Till min förvåning tog Snowdream ett språng mot mig. Han brakade in i min sida så att vi båda föll ner till marken. Han fick väldigt bråttom att ställa sig upp på hovarna, och jag kom vacklande efter.
      "Jag vet inte hur du gjorde", sa han. "Men gör det inte igen."
      Jag visste inte vad jag skulle säga utan ställde mig bara lite omtöcknat upp. Snowdream gick iväg för att beta igen. Innan jag hann göra detsamma såg jag plötsligt hur vattnet i vattenbehållaren intill staketet steg upp i en båge. Den svävade sakta omkring i luften.
      "Uhm.. Snow..."
      Han höjde på huvudet för att se vad jag ville när han fick syn på vattnet som svävade i luften och flämtade till. Vattnet steg fram mot Snowdream, som om den ville säga något.

 

Sen helt plötsligt upplöstes vattnet. Som om det som höll den samman släppte taget.
      Jag såg på Snow, han var lika förvirrad som jag.
     "Det är någon som spelar oss ett spratt", sa Snow och jag kunde höra hur han darrade lite på rösten. "Någon magikunnig..."
     Jag fick inte tillfälle att svara på hans påstående då jag plötsligt hörde jag fotsteg. Jag vände på huvudet och såg en gestalt komma gående mot staketet. En man. Gick han förresten? Det såg ut som om han svävade fram. Han var klädd i en grå kappa, eller var det en klänning? Den täckte hela hans kropp och man såg inte hans ansikte.
      Han gick igenom grinden och in i hagen. När han kom fram till oss stannade han.
      "Mitt namn är Avalon", sa han. "Jag tror ni har en del frågor."