Kapitel 5 - Skadad
Jag såg hur det ryckte i Snow, det skulle inte dröja länge innan han inte stod kvar på den plats han gjorde nu.
”Kom igen!” utbrast Melissa och tittade på både mig och Snow. ”Vad väntar ni på!”
Snow behövde inte mer tillåtelse, han satte av i vild galopp, bort från Steve’s Gård. Jag gav upp en frustning och följde efter honom.
Till en början förstod jag inte alls hur han sprang, först i en snäv cirkel, i en åtta, sen var han nästan på väg tillbaka till Steve’s Gård. Jag ställde mig i vägen för honom.
”Vad sysslar du med?!”
Han tittade knappt på mig. Han kisade koncentrerat med ögonen och hans näsborrar fladdrade febrigt. Först då förstod jag. Snow försökte hitta vittringen av Renee. Jag glömde ibland att även vi hästar hade ett bra luktsinne. Med ett djupt andetag drog jag in luften och miljoner dofter registrerades i min hjärna. Men det var bara en som intresserade mig.
Renee’s doft.
”Känner du den?” frågade jag.
”Oh hell yes”, svarade han och samtidigt satte vi båda av i galopp österut.
Medan vi galopperade fortsatte jag att ta in lukten genom mina näsborrar. Ju längre vi följde doften, desto mer kunde jag känna av Renee’s känslor. Hon hade varit orolig, fruktansvärt orolig. Jag kände hur det dåliga samvetet steg. Vi borde kanske inte följt med Avalon trots allt.
Vi närmade oss Silversongsfloden. Doften blev starkare. I ögonvrån såg jag hur Snow saktade ner, och jag gjorde detsamma. I långsam galopp gled vi runt med blicken, vi kunde nu se rätt långt över landskapet.
Plötsligt hörde jag hur Snow flämtade till och han sprang snabbt över bron som fanns till vänster om oss. Instinktivt följde jag efter honom. Direkt efter bron svängde vi av till höger, sprang förbi några buskar, och där! Intill ett träd, låg Renee på sidan. Snow och jag tvärstannade intill hennes sida.
Hon hade skrapsår i både pannan och på ena kinden, och hon blödde från ett sår på halsen.
"Åh min älskade Renee", mumlade Snow och gned mulen mot hennes hjässa. "Vem gjorde detta mot dig.."
"V-vem där?!
Jag och Snow ryckte till och höjde genast på våra huvuden. Ungefär 10 meter bort stod en häst, det var en sådan häst som stod i varje stall. Jag var inte säker på deras funktion, fast jag gissade på att de gjorde små sysslor. Som att dra gamla vagnar och låta riktigt unga tjejer - som inte fått en egen häst än - rida på dem.
"Hey!" Snow tog ett steg fram mot hästen, och den tog ett steg bakåt. "Är du hästen som den här flickan red på?"
"J-ja, d-det är jag", svarade den med ynklig röst. Jag tyckte det lät som en väldigt klen hingst.
Snow tog ytterligare ett steg mot den. "Får jag då fråga, varför är hon på marken? Skadad?!"
"F-för j-jag är v-vanligtvis mörkrädd o-o-och", stammade hästen. En irriterad fnysning hördes från både mig och Snow innan hingsten fortsatte. "Och s-sen hörde jag ett k-knakande ljud och j-j-jag s-stegrade. D-då föll hon a-av mig..."
"Din dåre!" vrålade Snowdream och jag såg bestört hur fem istappar sköt ut från hans spretade man och borrade sig in i marken precis framför den vettskrämda hingstens hovar.
Jag är inte förvånad över att Snow reagerade som han gjorde. Renee betydde allt för honom. Hon var hans Soulrider. Hans Ödesryttare. Att se henne skadad skapade fram en vrede i honom som var tvungen att komma ut.
"Jag tänker aldrig låta Renee rida dig igen!" Snow gnäggade högt och ilsket och satte av i galopp mot hingsten. Han i sin tur gnäggade vettskrämt och började springa ifrån Snow.
Efter någon minut hörde jag hur Snow kom tillbaka. När han stannade bredvid Renee andades han ut i en frustrerad fnysning.
"Vart är hingsten?" frågade jag. Fast jag visste nästan redan svaret.
"Oskadliggjord", var det enda Snow svarade medan han såg ner på Renee.
Vi var tysta i några minuter, bara lyssnandes till Renee's lätta andhämtning. I efterhand vet jag inte varför vi bara satt så och tittade på Renee, kanske det var för att vi kände oss så lättade över att vi hittat henne.
Sen höjde Snow på huvudet och lyckades puffa upp Renee på sin rygg.
"Nu måste vi snabbt tillbaka", sa han och såg på mig. "Hon måste få vård, snarast."
Återigen slogs jag hur högt han värderade Renee, jag kunde se det i hans ögon. Jag nickade till honom. "Låt oss galoppera."
Jag slog till med svansen. "Det är lugnt", sa jag mjukt till honom. "Med hjälp av mitt element kommer jag se till att hon inte fallar av."
Spänningen lättade från hans ansikte, och han nickade. Försiktigt började vi ge oss av hemåt. Vi började i skritt, sen trav. Först i långsam galopp kände Snow hur Renee började glida. På något sätt hade han lyckats få henne att sitta på hans rygg som om hon faktiskt red på riktigt, men hon lutade sig tungt mot hans nacke. Det såg ut som om hon sov, med skrapsår i ansiktet.
Genast när jag såg hur hon började glida av Snow använde jag min energi, och med hjälp av luften rättade jag upp henne mot Snows nacke. I den takten kom vi fram till Steve's Gård kanske 10 minuter senare. När vi var framme kom Melissa utrusande, med ytterligare en tjej med sig.
"Åh himmel! Ni lyckades hitta henne!" Lättnaden gick inte att beskriva i Melissas röst. Men när hon och den andra flickan såg hur mycket skrapsår Renee hade i ansiktet flämtade båda till.
"Du... ni har väl inte..?" Melissas förvirrade blick vandrade från Renee's ansikte till Snow's. Men han frustade och skakade på huvudet.
"Jag visste det!" utbrast den andra flickan. Irriterat strök hon undan sina två flätor från ansiktet. "Jag visste att Rännan inte skulle rida den där dumma hästen! Han måste kastat av henne."
"Du har rätt", mumlade Melissa. "Snow skulle aldrig kasta av henne. Jag håller med, det var dumdristigt av henne att ta en av stallets egna hästar. Men som sagt, hon var väldigt orolig."
"Vi kan inte klandra henne", sa flickan med flätorna med mjukare röst än förut. "Vi skulle gjort likadant med våra hästar."
"Självklart", sa Melissa och gick fram till Snow's sida. Försiktigt lyfte hon ner Renee från hans rygg. Den andra flickan kom snabbt fram för att hjälpa till.
"De där skrapsåren ser hemska ut", sa hon. "Det verkar även som om hon svimmade av fallet."
"Jag tackar gudarna att hon bar hjälm", sa Melissa.
Med förenade krafter lade de var sin av Renee's arm runt sina axlar för att stöjda in henne mot stallet.
"Jag går och säger till Steve vad som hänt", kunde jag höra Melissa säga. "Du går och hämtar läkaren i byn."
Den andra flickan nickade, och jag kunde se, när de lagt ner Renee på några höbalar inne i stallet, att hon och Melissa sprang iväg åt vart sitt håll.
"Vem var den andra flickan?" frågade jag.
"Lucy", svarade Snow kort. Med långsamma steg gick han fram mot Renee där hon låg i mörkret.
Själv gick jag in och ställde mig i mitt bås. Det här ögonblicket behövde han. Jag såg hur han ställde sig bredvid Renee och bara såg på henne. Jag var inte avundsjukt på något sätt, verkligen inte. Innan jag ens kom till Jorvik så visste jag om, att den första hästen som tilldelades varje flicka var speciell. De fick ett alldeles särskilt band med varandra. Eftersom flickan senare skulle utbildas till en Ödesryttare, och hästen var hennes trogna vän och tjänare.
Men vad var då jag i allt det här? Jag såg mig själv som ett tillskott i deras familj, deras speciella familj. Jag tyckte inte att jag var en häst som bara blivit köpt för att sedan skulle leva livet att stå och samla damm i ett bås. Renee hade flitigt ridit mig, och jag visste att hon tyckte om mig och Snow exakt lika mycket. Fast ändå, så visste jag att Snowdream hade en alldeles speciell plats i hennes hjärta. Men jag var inte avundsjuk. Jag var lycklig i alla fall, för hon älskade mig.
Mina öron flackade då jag kunde höra fotsteg - snabba fotsteg - närma sig mycket snabbt. Jag såg hur Melissa kom inrusande med en gammal man - troligen Steve. De ställde sig bredvid Renee och Melissa förklarade läget. Någon minut senare kom Lucy med en äldre dam, antagligen läkaren. De ställde sig också bredvid Renee. Snow var tvungen att backa lite.
Jag kunde inte uppfatta så mycket som sades, det var mest mummel och de var dessutom bortvända från mig. Plötsligt gick Melissa fram till Snow och ledde honom fram till mitt bås.
"Renee kommer klara sig", berättade hon till oss. "Inga farliga sår, och läkaren säger att hon kommer vakna imorgon."
Både jag och Snow slappnade genast av, en underbar nyhet att höra.
"Nu tycker jag ni ska sova", sa Melissa och ledde in Snow i hans bås inte långt ifrån mitt. "Det förtjänar ni, efter att ha räddat Renee."
Med snabba steg gick hon tillbaka till gruppen. Jag såg hur Steve lyfte upp Renee och sällskapet försvann ut från stallet, och jag kunde höra hur de begav sig mot byn.
"Tack Askan", hörde jag Snow säga från sitt bås.
Jag såg på honom. "För vad?"
"För att du följde med."
Jag log mot honom. Han log tillbaka. Sakta sjönk mitt huvud mot marken, och jag somnade så fort mina ögonlock hade stängts.
